Men vad gör vi med våra döttrar?




  Jag hamnade bredvid några unga tjejer på fiket idag. Gymnasister, satt med sina datorer, gjorde absolut sista uppgifterna. Mycket latte och allmänt fniss - en som var lite ordningsman och stup i kvarten försökte samla ihop styrkorna. Det gick så där.

  Mitt i alltihop började de diskutera kost och näring och kroppar. Och ingen - ingen! - av dem var nöjd med vad de hade. De såg helt normala ut. Vanliga unga kvinnor, redan så medvetna om hur de bör se ut, hur de ska föra sig, vad som betyder nåt.
  Jag tror inte de var särskilt ytliga, de pratade om annat också, om sommarjobb - viktigt att inte bli blåst - om att flytta hemifrån - fixa hemförsäkring! - pojkvänner - alltså, han är SÅÅÅÅ barnslig. Och så vidare. Vanliga tjejer.

  Det jag fäste mig vid var att en av dem tränade med sin mamma. Ofta. För mamma var helt hysterisk när det gällde kropp och kost och kondition. De andra tjejerna var avundsjuka på det - för deras mammor var tydligen överviktiga, enligt nån norm, men ointresserade av att träna.

  Sen hade jag fikat färdigt och gick därifrån. Funderandes på om de här mammorna som var "ointresserade" kanske bara inte hade tid - de kanske hade både jobb och ansvar för matlagning, städning och småsyskon. Eller om de verkligen var överviktiga, som döttrarna hävdade.

  Det är inget särskilt med det här att det var unga tjejer. Unga grabbar är ofta långt mer tröttsamma att lyssna på, men de är minst lika fixerade vid att se perfekta ut som tjejerna. Det handlar heller inte om några få - det här är ett samhällsuttryck som unga människor knappast kan värja sig mot. Och det är de äldre generationerna som upprätthåller det.
 
  - Kan man inte bara få vara lite småfet och ointressant? som en yngre kille sa en gång till mig. Måste man verkligen vara så många saker på en gång? Jag har fan fullt upp med allt annat så jag hinner inte träna eller ha magrutor. Måste man ha dåligt samvete också?

  Och nåt ligger det i det. Idag är det nästan kriminellt att säga att man inte gillar att träna men ska det verkligen vara ett mått på ens personlighet? Jag känner en radda människor som tränar som galningar och det har då rakt inte förbättrat deras personligheter (så tillvida att de är ungefär nu som då, för att vara övertydlig mot de här som tar eventuell kritik mot träningshysteri som en personlig förolämpning). Tyvärr är det så att en ung "fit" människa idag verkar ha fått ett försprång mot nån som bara tränar lite grann, och kanske gillar att slöa framför TVn (ytterligare nåt som man knappast kan yvas över längre).

  Att unga människor känner sig pressade tror fan. Jag är knappast oskyldig själv, ibland undrar jag hur mitt eget leverne, med en intill ätstörningsliknande relation till mat under perioder av träningsmani påverkat de närmaste. Jag kan inte ens hävda att jag tränat för att det varit roligt hela tiden - för alldeles för ofta har det varit ett liv som nån sorts vilsen krigarmunk i askes och desperation. Vilket jag kan säga efter över fyrtio år i gymet.  Ge mig inte nåt "hälsoperspektiv" nu - det handlar om att bedömas utifrån sitt yttre.

  Men jag återkommer till de här tjejerna - alldeles för medvetna om vilka yttre krav som kommer ställas på dem; oavsett vilka examina de klarar av kommer de att mötas av utseendekrav och folk som förfasar sig över att de inte är "i form" tre veckor efter födslar. Mötas av män som - trotsande sina egna tillkortakommanden - kommer att bedöma deras utseenden som avelsston. Mötas av yrkesmässiga krav på att se representativ ut, samtidigt som manliga kollegor ser ut som de shoppat kläderna i Stadsmissionens containrar.

   Hur fan kunde vi bara ha kommit hit? Där unga män - och kvinnor - tittar på idiotprogram på TV, där deltagarna i Ex on the beach är så jävla korkade - jo! - att jag vill skrika rakt ut (jag har sett ett avsnitt, med munnen vidöppen i häpnad över hur evolutionen gått vilse) eller där vi som tittare profiterar på andras olycka och oförmåga att hantera pengar. De är oftast otränade också, som nån skrev på nätet.

  Samtidigt slåss unga kvinnor för att bara få växa upp och bli något de själva vill bli i massor av länder. Få rösta, få jobba, få klä sig som de själva vill, få leva med vem fan de själva vill. Och det är inte bara deras kamp - det vi lär oss är att om det blir bättre för kvinnor blir det bättre för alla, blir det bara bättre för män blir det bara bättre för just män.

  Vid sidan står nu min generation, vi som hade föräldrar som tog de sista stegen mot vad man kunde tro var jämlikhet, med förskolor, föräldraledigt, VAB, lönekartläggningar, varvade listor till politiska församlingar (i vissa partier) och verkar ha lagt ner allt sånt. Lite för ofta hör jag jämnåriga som enögt påstår att "det är rätt bra nu, vafan ska du hålla på och bråka för?" Eller "det går för fort med det där vettu, fan vad de bråkar feministerna (invandrarna, bögarna, funktionsnedsatta), de kan ju inte få allting på en gång jöh..."

  Till er vill jag säga - hur är det nu med era egna döttrar? Är det OK att de ska betraktas som föremål, väljas från sin knullbarhet? Inte kunna gå hem själva från krogen, bli inklämda och flåsade på i ett hörn på första jobbet, få sämre lön för att de är tjejer, få kukbilder i mejlen eller på sociala forum, ha sämre tider och villkor än de män de kommer leva med? Era söner kommer säkert klara sig. Inte för att de är smartare utan för att de växer upp i ett land där män fortfarande har makten och ger varandra makt och möjligheter.


    Jag tänker inte tala för kvinnors sak, de gör det så bra själva. Jag talar till männen och till de kvinnor som vant sig vid att bli talade till av män. Ska vi stå ut med att ha det så här - att kvinnor måste vara snygga och smala för att få lyckas? Kan det inte bara räcka att få vara människa?

  Jag skriver det här på Mors Dag. Min mamma är inte med oss längre, hon har varit borta i snart tjugo år. Hon fick se en fantastisk utveckling i Sverige, där hon som fattig arbetarflicka ändå fick möjligheten att utvecklas och ta plats - till skillnad från hennes egen mamma, barnhemsbarnet, som också stred på sitt sätt för att ensam ta hand om barn och hem. Men min mamma skulle knappast ha varit nöjd - hela sitt liv förde hon en kamp mot odugliga karlar som gjorde karriär framför näsan på henne, och hon och hennes generationskamrater fick faktiskt ta en jävla massa skit för saker de ville, och som de små småningom lyckades med. Men det var nog inte för att det skulle göras TV-program där deltagarna framställs som chockerande dumma, men snygga, men oerhört korkade, men liggbara...

  Det handlar som sagt inte bara om unga kvinnor, det måste man ju alltid säga, fast risken för att en ung man skulle bli tafsad på av sin förste arbetsgivare känns ju liksom inte jämförbar. Eller att han per automatik skulle få sämre lön än sin kvinnliga kollega bara för att han är man.

  Vi pratar ju knappt om det här längre på bred front. De som pratar om det pratar nästan bara med varandra, och jämlikheten är liksom demokratin något som varje generation måste vinna åt sig själva om och om igen. Det finns väldigt få självklara saker i samhället idag - det var inte längre sen jag såg utvikningsbilder i en byggbod hos ett större företag, något som varit helt omöjligt för ett par år sen. Men förmodligen ansåg företaget att slaget var vunnet, "värdegrunden var implementerad" och sen la man jämställdhetsarbetet på hyllan - och, poff, så dök sexismen upp igen.

  Käre man som läser det här - det här rör din mamma, din partner, dina döttrar. Prata med dom om det här, du kommer bli så jävla förbannad över historier som alla - alla! - kvinnor kan berätta. Det handlar inte om nån ansiktslös brud nånstans, det handlar om hur vi män inte ser problemet, tror att det inte händer oss. Om hur det känns att vara "blek och fet och ändå vara tvungen att ha bikini" som en tjej sa, eller att ha mobilen i högsta hugg. startklar, när de går hem på natten, eller om att upptäcka att den nyanställde killen direkt fick 1500 mer i månaden, eller att bli gammal och ha usel pension, eller att alltid vara den som ska ta ansvar för sina åldriga föräldrar, trots att det finns flera bröder som bor närmare.
  Samt att ständigt ha dåligt samvete för hur man ser ut.

  Det kunde man gärna prata om på Mors Dag. Och alla andra dagar också.


Det finns inga opartiska tidningar

 Vill man söka sig till hyfsat opartiska nyhetskällor får man allt lita på den statliga radion och TVn. Visst, jag hör det upprörda vrålet från diverse folk på ytterkanterna, men se det så här - om både tokvänster och våldshöger är missnöjda med bevakningen gör de förmodligen något rätt (under det allmänt hållna paraplyet av diverse grundlagsskyddade friheter).  Jag är inte heller nöjd, jag tycker de är på tok för mesiga mot ytterkantspredikanter, och att de för mycket sneglar på tittarsiffror och att "vara rätt" (vilket alltid betyder att man ska ta in nytt okunnigt folk, men som har kompisar i organisationen). Men så är det förmodligen med alla - de är ju tyvärr inte så många i ett globalt perspektiv - medier som finansieras via avgifter eller skatter.

  Det är skillnad mot tidningar. Såna startas för att driva opinion. Det finns inget som är så skrattretande som när våldshögern (det är faktiskt mest de därför att de är obotligt obildade nästan hela högen) skränar om att de minsann måste få lika mycket plats som de etablerade partierna.

  Skulle inte tro det. En gång till - tidningar har sedan tryckerikonsten blev överkomlig för fler än de allra rikaste använts för att påverka opinioner. Den som startade en tidning hade åsikter hen ville sprida. Den som inte gillade dessa åsikter kunde starta en egen tidning, Eller ta livet av den som startade den första tidningen. Eller bli dödad själv - historien är full av folk som duellerat med varandra baserat på saker de skrivit om varandra i sina tidningar. Om detta har jag skrivit en massa på annan plats som här, om Fäderneslandet - dåtidens Avpixlat - eller om Aftonbladet, vars ägare satt på Långholmen ett antal gånger för saker han skrivit i sin tidning. Likadant med olika tidningar på vänsterkanten - där var det mer eller med underförstått att man skulle tillbringa tid på fästning, för att man skämtat om överheten eller krävt rösträtt eller semester eller nedrustning.

  Nu är det den nye ägaren till Metro som gett sig in i saker han inte begriper (vilket är populärt bland människor med stora egon och stor plånbok, i enlighet med ekvationen "jag är en duktig affärman = därför är jag duktig på allt annat också") och därigenom ryckt undan mattan på sig själv och sin tidning - därför att inte heller han begripit vad det här innebär. Metro var en gång på världen nyskapande - en tidning som hyfsat neutralt rapporterade viktiga händelser och vars primära syfte var att generera pengar åt sin ägare, utan att ägaren hade minsta åsikt om vad som framfördes. Istället för att vara agitatorisk var den rent kommersiell. Däremot insåg den - på den tiden - unga och våghalsiga redaktionen att det fanns en mängd saker man kunde göra för att skapa ännu mer läsvärde i tidningen (och på det fler annonsintäkter).
  Det som sker nu är precis tvärtom - men också självbeskrivande. Sällan har det där gamla talesättet "det tar en evighet att bygga upp ett gott rykte men en bråkdel att förstöra det" passat bättre.
 I grunden visar det också på en skrämmande okunskap om vad en fri press är, hur den fungerar och vad man kan säga eller inte säga för att inte förarga folk. Man behöver inte vara professor i journalistik för att förstå att Mats Qviberg skulle reta upp en del folk genom att låta sig intervjuas av fascister. Och dessutom i efterhand försöka få det till att han "nog inte"hade koll på vilka de var... vilket ni kan läsa mer om här


Men man funderar ju lite på varför Qviberg ger sig in i tidningsvärlden. Exakt vad är det han är ute efter? Är det månne en egen liten plattform för att torgföra sina egna åsikter, vilka de nu må vara? Hur som helst vore det synd om den banbrytande Viralgranskaren försvann, som under sin levnad fått väldigt många annars oinsatta att fundera en eller två gånger inför vansinnigheter, vilket jag tyvärr inte tror att TV4, denna smaklöshetens herre i de dummas kungarike, kommer kunna göra, hur gärna de än vill få det att låta så.

  Jag vet inte alls men gör han det så har han fina fotspår att trampa i - för det är det tidningar är till för. Sen får han ju själv bestämma om han vill dö för sina åsikter, eller låta andra dö. Vilket då rakt inte är alla förunnade - de flesta som dör för sina åsikters skull hade förmodligen inte valt det.

  För många är naturligtvis detta självklarheter, om man är en trägen läsare av nyheter, om man är aktiv, kanske till och med tar del i debatten själv, har ett bildat utbyte av åsikter med folk som är artiga eller i varje fall inte hotfulla. Det är inte för er jag skriver.

  Jag får faktiskt mejl emellanåt där folk med mer än mörkbruna åsikter kräver att få vräka ur sig dem precis var och när och hur de vill - inklusive på den här lilla bloggen. Och när jag inte låter dem göra det är jag minsann en dålig demokrat yadayada, motståndare till yttrandefrihet och gud vet vad. Precis som på vilken insändarsida som helst.

  Det finns en fara i det här, nämligen att folk inte vågar ställa upp i debatten, inte tar fackliga eller politiska uppdrag, inte vågar sätta ut sitt namn längre. Kvar blir en spelplan där precis de som är de hotfulla kommer att våga vara kvar, därför att de konsoliderar sitt politiska budskap med en rejäl dos av förtäckta hot, eller rent av helt öppet: Säger du emot så dräper vi dig!

  På den banan måste de som idag äger tidningar orka stå emot, inte bara jaga klick och intäkter. Ta ställning kort och gott. Jag är inte så säker på att Mats Qviberg kommer klara det. Han kan för lite och han vill för mycket, i bästa fall. I sämsta fall har han en helt annan plan, och det bådar i så fall inte gott...


 

I byggbranschen är det jättevanligt med falska identiteter



 För en tie år sen kom byggbranschens parter på att man skulle införa ett branschunikt passersystem som man kallade ID06. Det betyder att alla som jobbar i byggsvängen ska kunna legitimera sig med ett plastkort och på det viset undanröja möjligheterna att jobba svart etc. Mer om detta här.
  På ett seminarium i Almedalen 2009 gjorde jag mig impopulär bland branschföreträdarna genom att hävda att det här var a)löjligt, b)krångligt och c) spel för galleriet. Och jag står för det fortfarande. I själva verket har ID06 gjort det oerhört mycket enklare att fylla byggarbetsplatser med obehörigt folk och därigenom svartjobbare.

  ID06 är kort sagt ett plastkort man beställer genom en leverantör. Man tar ett kort på den som ska ha det, man skickar det till den som ska prägla det och får tillbaka nåt som ser ut som en legitimation, fungerar som en legitimation men som inte är en legitimation. Företaget som präglar korten tar nämligen för givet att den som beställer kortet är en hyvens man - alltid män - som betalar sin skatt, följer regler och avtal, eftersom alla företag i byggsvängen gör det *host*.
  Företaget som präglar korten får alltså en ansiktsbild och namn, och därefter gör de ett kort. Om namnet och ansiktet hör ihop är inte präglingsföretagets sak att avgöra. Och sedan står företaget där med ett ID06-kort som därefter kommer att visas upp på alla de arbetsplatser där knegaren kommer befinna sig. För ID06-kortet används därefter i den elektroniska närvaroliggare som numera ska finnas på alla byggarbetsplatser för att mota svartjobb i grind.

  Problemet är att det ALDRIG är nån som ber en innehavare av ett ID06 att styrka sin identitet med en giltig legitimation. Under de tio år jag burit ID06, på drygt fyrtio arbetsplatser, har jag en gång blivit ombedd att visa en giltig legitimationshandling. En gång. En snabb enkät i det härke av anställningslösa daglönare där jag umgåtts säger samma sak - vadå visa leg? Det händer aldrig.

  En snabb rundringning till några platschefer visar på samma sak (förutom att minst en av dem stönade om att ska du börja trassla till saker nu igen?). Man ber att få ser ID06, man registrerar det i den elektroniska personalliggaren och sen är det bara att börja jobba. Ut och in på bygget. Här kommer Pelle Karlsson och Kalle Persson och Ivan Ivanovic och Victor Pereira och ingen frågar om det verkligen är de på deras ID06.
  Skulle nån bli tillfrågad om att legitimera sig är inte heller det nåt problem för man lånar glatt ut sånt också, och det finns inte många som kan säga om Felix Montoya verkligen är den på bilden, eller Micke Eriksson eller Jan Kowalski.
  Missförstå mig rätt, alla i kedjan gör säkert rätt. Problemet med byggbranschen är att det aldrig är en jävel som gör mer än vad de absolut måste. Om de inte måste kräva en giltig legitimation för att styrka ID06 så gör man inte det (förutom den där nitiske typen för fem år sen). Därför kan man låna ID06 av varandra, eller t o m få förfalskade exemplar via en företagare med tvivelaktig moral.

  Det här är typiskt för den här branschen. Precis lika typiskt som att det idag finns mängder med indier och latinamerikaner som utför okvalificerade sysslor på byggarbetsplatser. Vän av ordning frågar sig naturligtvis varför indier och latinamerikaner får arbetstillstånd för att städa eller bära material (eller för den delen, diska på krogen eller städa på kontor) när det finns förfärande många arbetslösa och sysslolösa i våra förorter eller på flyktingförläggningar. Vän av ordning undrar vafan liksom... Den som vill veta vad som åligger byggherren kan ju kika här och flina lite över detta smörgåsbord av kryphål för oseriöst folk. Samtidigt som folk utanför branschen ser detta ID06 och tror att det borgar för säkerhet och trygghet och seriositet. Jo, tjena.

  Och jag stönar lite uppgivet när jag hör vän av ordning (ofta tjänstemän). För det finns naturligtvis inga arbetstillstånd. De har kommit hit på turistvisum, hitplockade av landsmän som raskt sätter dem i livegenskap, för låga löner och hemska arbetstider, men ID06 har de naturligtvis. I nån annan namn till en början, men med sitt eget ansikte. De får "hyra" ett personnummer, kanske ett kontonummer. Som ingen kollar upp. De har ju ID06 gubevars och där slutar Det Stora Byggföretagets ansvar. De glider in i den ansiktslösa massan av jobbare. Mer om detta här

  I slutänden är det här konkurrensförstörande. Jag träffar massor med seriösa byggföretagare i den mindre prisklassen som uppgivet undrar hur i helvete nån kan jobba så billigt utan att det är fulspel. Jag undrar också. Därför att de här mindre byggföretagen välter problemet över på fackföreningarna - de förväntar sig att vi ska vara ordningsmannen, jaga skummisar, anmäla till arbetsmiljöverk och fan vet allt, för sina egna arbetsgivarorganisationer har de inte mycket till övers för.
  Och jag kan förstå dem. Att Sveriges Byggindustrier skulle göra ett hastigt nerslag på random arbetsplats och be att få titta på ID06 och kolla om UE har avtal - nä, det händer bara inte.

  Under tiden sitter folk arbetslösa medan de här falskleggarna knegar på. Och de stora byggföretagen tjänar mer stålar än nånsin. Välkomna till 2017 - året när 1937 hälsade på igen.