Försommarbegravning

  Dottern hade bett honom att vara nykter. Han lovade att göra sitt bästa. Men när han plockat fram den mörka kostymen och borstat skorna var han bara tvungen att ta sig en jävel. Bara en. Fast sen blev det en till. Och en till.
  Sen satte han sig på cykeln, körkortet hade han förlorat för många år sen, och cyklade ner till kyrkan. En medeltidskyrka, vitmenad. Försommaren doftade mot honom, fågelsång som nästan dämpade suset från motorleden på andra sidan kullen. Blå himmel.

  Han var vid gott mod, värken i höften hade varit uthärdlig, och han hade bara varit uppe och pissat en gång. Inte illa för en sextioåring, tänkte han. Och idag var det Monas begravning. Träffa hennes jävla släkt och vänner en gång till. Han kanske skulle ha tagit sig en stänkare till.

  Både Markus och Madde genomskådade honom. Det var det som var värst, när ungarna blev sådär trötta i ögonen när de såg honom. Han fick inte en chans liksom att strama upp sig, harkla sig. Ta en Vicks Blå till (hela fickan full). De visste, de blev ledsna. Fan också. Och gud så han ångrade att han inte stoppat ner den lilla plåtflaskan i fickan. Bara en skvätt vodka. Litegrann. Flytande mod.

  Han avskydde sig själv för det här. Visst, de hade två barn ihop och var gifta i tolv, men vad fan hade det mer varit? Ett jävla gnäll om att han aldrig var hemma när han bara slet som ett djur för att dra in pengar till resor och bil och den där sommarstugan, som hon ville ha. Aldrig ett tack, aldrig ett leende - bara ett återkommande gnäll om nya kläder, om semestrar, om tammefan allt. Inte konstigt att man tog sig en jävel ibland.

  Han var duktig på att jobba. Alltid i tid, termos medtagen, smörgåsar i papper. Rent och snyggt vid matplatsen - besticken för sig, läsglasögon. Kolla dagens arbetsuppgifter, läsa lite ritningar. Skriva tidsedlar, noga. Dricka lite medhavt.


  Han hade alltid trivts på jobbet, trevliga killar. Inget skitsnack liksom. Raka rör. Fotboll tillsammans ibland, nån resa. Sen barnen flugit ut hade han ju lite pengar att röra sig med. Varit till Thailand nån gång, men han hade ju så svårt med språket. Det hade ju blivit så, jobbar man mycket hinner man inte plugga - det hade han alltid sagt.


  När Madde kom mot honom igen, i svart klänning och liten svart hatt, flydde han. Där borta stod Tompa, Monas brorsa. Slarvigt knuten vit slips, bruna skor. Rödbrusig upp till näsroten.

  -Men tjena Tompa! Kul att se dig!
 Sen kom han på sig själv. Vadå kul? Det här var begravning. Inte så mycket folk, han kände knappt igen någon. Där kom Evald och hans kärring, gamla grannar från radhusområdet - så de hade minsann fortsatt ha kontakt med Mona, jojo. Nickade avmätt. Fan vad gamla de var. Och där kom Johansson från Maddes fotbollslag - vad hade de haft ihop, det var ju säkert tio år sen hon slutade med fotbollen.

  Hon kände tydligen rätt mycket folk. Prydligt folk. Barn, ungdomar. Mycket blommor. Fan vad det här kommer bli jobbigt. Om man skulle sticka....

  Efteråt, när han cyklade hem, hade han ont i magen. Ska du inte stanna på kaffet, hade flera stycken frågat. Nä, han var tvungen att sticka, hade en del att göra hemma. Som om det var sant. Han hade känt blickarna - där står Bosse, herregud så sliten han ser ut. Rödnäsa och gråa trötta ögon. Han är sextio va? Ja, han var väl tio år äldre än henne. Känna anklagelserna - förlorat jobb och körkort och fru och knappt nån kontakt med barnen. Jojo. Skammen.

  Han försökte prata med Markus. Markus var alltid den lättaste att prata med. Lång och ljus, som han själv en gång. Men idag gick det inte. Han vek undan - kunde du inte ha varit nykter idag, pappa? Bara idag.


  Solen värmde på kavajryggen när han styrde mellan lummiga villagator. Långt där borta tornade höghusen upp sig. Lägenheten. Stökig och instängd. Kläder överallt. Stor TV - givetvis. Knappt några tavlor, det hade han aldrig haft. Men han hade några bira i kylen.

  Prästen var ung. Sa kloka saker. Om Monas uppoffringar för familjen - och han vred sig som en mask, kände de brännande blickarna i ryggen - hur hon tagit hand om sjukliga föräldrar och ändå haft tid med fackförening och idrottsklubb och vänner. Kistan fylld av blommor. Kransar. Från arbetskamraterna.
  En ung tjej han svagt kände igen sjöng. Nån av Maddes kompisar - han visste inte längre. Kavajen var varm och slipsen för hårt knuten. Gudskelov visste han proceduren. Han gick fram, ensam. La en hand på kistan och nickade kort.
  Sista gången han såg henne var på sjukhuset. Avtärd, huden hängde. Sjalett på huvudet.
  - Du måste ta hand om barnen, var det sista hon sa. Nu har de ingen annan. Och han lovade - självklart, lita på mig. Du behöver inte oroa dig.

  Och sen kunde han inte ens vara nykter på hennes begravning. Fan också. Helvete. Han måste ta itu med det här nu. Eller efter midsommar i varje fall. Efter midsommar blev bra. Först skulle han ju käka lite sill och potatis med grabbarna på puben, och den där Anna verkade ju lite intresserad i varje fall, nu när hon blivit av med den arga finnen. Ta med henne på dans, flanera på Söder. Titta på båtar.

  Som han och Mona gjort. Då. I ett annat liv.

  Han låste cykeln och tittade upp mot sitt köksfönster. Inget ansikte som nyfiket tittade ut och ingen barnhand som vinkade. Inte längre. Aldrig mer.

 Men han hade ett par bira i kylskåpet och snart var det midsommar.
 

Jag blir så trött på kvinnosynen hos unga byggnadsarbetare!




Så ska de nya byggnadsarbetarna gå ut plugget. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året när de nya byggnadsarbetarna befäster folks fördomar om nya unga byggnadsarbetare. Sexistiska, dumma i huvudet och omogna. Det är dags för flakbanderollerna.

Jag är så jävla trött på det här. Jag är trött på flinande bygglärare - lite för ofta omedvetna om jämställdhetsarbetet som vi försökt bedriva i byggsvängen - som säger att "pojkar är pojkar" och "hur var du själv på den tiden?"

  Hade jag stått på ett flak med en sån banderoll hade min morsa gett mig stryk, det är ett som är säkert. Och dåtidens lagbasar hade muttrat bistert.

  Jag har försökt prata med dem - berättat om hur viktigt det är med respekt men att det är viktigare för kroppsarbetare än för andra, för vi har bara vår gemenskap att lita på. Utan gemenskapen kommer de här kaxiga ungtupparna få allt sämre betalt och allt sämre villkor; vi ser det redan nu.

  Lyssna nu - rasism och sexism har inte på byggena att göra. Det har inte nån plats i samhället alls givetvis, men vill man bli betraktad och bemött med respekt gör man fanimig bäst i att bemöta andra med respekt. Har ni nån aning om hur pinsamt det här är - och hur det svider att efter alla dessa år bara ändå räknas som en av "de där"? Hamna i debatter där motståndaren glatt drar upp årets sexistiska banderoller för att liksom visa att vi inte förtjänar våra stålar. "Ett gäng kåta halvapor", som en inflytelserik person en gång kallade oss.

  Det här är tarvligt, omoget och barnsligt. Det är möjligt att det imponerar på kommande deltagare i Paradise Hotel - med tatueringar upp i armhålorna - men det kommer allt mindre att imponera på det motsatta könet. Ni blir betraktade som en hop gapiga snorungar, förtvivlat måna om att märkas - om inte annat för att ni ska vara värst.

  Visst, ni kommer om ett par år tjäna mer pengar än era jämnåriga - därför att en fackföreningsrörelse som bygger på respekt har jobbat fram det. Fundera på det - är det grabbarna som sprutar ner sig själva och andra från ett flak med en mansgrisig banderoll som kommer tjäna toppstålar i fortsättningen?
  Hur får vi fler tjejer till bygglinjen? Genom sånt här????

  Jag är så förbannat trött på det här. Era föräldrar måste vara jävligt stolta. Era mammor, era systrar, era mor- och farmödrar. Varje kvinna som ensam på kvällen möter ett gäng brölande snubbar - ölburk i handen.

  Och nej, det är ingen "liten grej". Det är en jävla skam. Det är inget riktiga byggnadsarbetare håller på med. Det är ett nytt påhitt. Sluta med det.





Bilden är en alldeles autentisk text som tydligen ska "pryda" något studentflak i morgon.





Men vad gör vi med våra döttrar?




  Jag hamnade bredvid några unga tjejer på fiket idag. Gymnasister, satt med sina datorer, gjorde absolut sista uppgifterna. Mycket latte och allmänt fniss - en som var lite ordningsman och stup i kvarten försökte samla ihop styrkorna. Det gick så där.

  Mitt i alltihop började de diskutera kost och näring och kroppar. Och ingen - ingen! - av dem var nöjd med vad de hade. De såg helt normala ut. Vanliga unga kvinnor, redan så medvetna om hur de bör se ut, hur de ska föra sig, vad som betyder nåt.
  Jag tror inte de var särskilt ytliga, de pratade om annat också, om sommarjobb - viktigt att inte bli blåst - om att flytta hemifrån - fixa hemförsäkring! - pojkvänner - alltså, han är SÅÅÅÅ barnslig. Och så vidare. Vanliga tjejer.

  Det jag fäste mig vid var att en av dem tränade med sin mamma. Ofta. För mamma var helt hysterisk när det gällde kropp och kost och kondition. De andra tjejerna var avundsjuka på det - för deras mammor var tydligen överviktiga, enligt nån norm, men ointresserade av att träna.

  Sen hade jag fikat färdigt och gick därifrån. Funderandes på om de här mammorna som var "ointresserade" kanske bara inte hade tid - de kanske hade både jobb och ansvar för matlagning, städning och småsyskon. Eller om de verkligen var överviktiga, som döttrarna hävdade.

  Det är inget särskilt med det här att det var unga tjejer. Unga grabbar är ofta långt mer tröttsamma att lyssna på, men de är minst lika fixerade vid att se perfekta ut som tjejerna. Det handlar heller inte om några få - det här är ett samhällsuttryck som unga människor knappast kan värja sig mot. Och det är de äldre generationerna som upprätthåller det.
 
  - Kan man inte bara få vara lite småfet och ointressant? som en yngre kille sa en gång till mig. Måste man verkligen vara så många saker på en gång? Jag har fan fullt upp med allt annat så jag hinner inte träna eller ha magrutor. Måste man ha dåligt samvete också?

  Och nåt ligger det i det. Idag är det nästan kriminellt att säga att man inte gillar att träna men ska det verkligen vara ett mått på ens personlighet? Jag känner en radda människor som tränar som galningar och det har då rakt inte förbättrat deras personligheter (så tillvida att de är ungefär nu som då, för att vara övertydlig mot de här som tar eventuell kritik mot träningshysteri som en personlig förolämpning). Tyvärr är det så att en ung "fit" människa idag verkar ha fått ett försprång mot nån som bara tränar lite grann, och kanske gillar att slöa framför TVn (ytterligare nåt som man knappast kan yvas över längre).

  Att unga människor känner sig pressade tror fan. Jag är knappast oskyldig själv, ibland undrar jag hur mitt eget leverne, med en intill ätstörningsliknande relation till mat under perioder av träningsmani påverkat de närmaste. Jag kan inte ens hävda att jag tränat för att det varit roligt hela tiden - för alldeles för ofta har det varit ett liv som nån sorts vilsen krigarmunk i askes och desperation. Vilket jag kan säga efter över fyrtio år i gymet.  Ge mig inte nåt "hälsoperspektiv" nu - det handlar om att bedömas utifrån sitt yttre.

  Men jag återkommer till de här tjejerna - alldeles för medvetna om vilka yttre krav som kommer ställas på dem; oavsett vilka examina de klarar av kommer de att mötas av utseendekrav och folk som förfasar sig över att de inte är "i form" tre veckor efter födslar. Mötas av män som - trotsande sina egna tillkortakommanden - kommer att bedöma deras utseenden som avelsston. Mötas av yrkesmässiga krav på att se representativ ut, samtidigt som manliga kollegor ser ut som de shoppat kläderna i Stadsmissionens containrar.

   Hur fan kunde vi bara ha kommit hit? Där unga män - och kvinnor - tittar på idiotprogram på TV, där deltagarna i Ex on the beach är så jävla korkade - jo! - att jag vill skrika rakt ut (jag har sett ett avsnitt, med munnen vidöppen i häpnad över hur evolutionen gått vilse) eller där vi som tittare profiterar på andras olycka och oförmåga att hantera pengar. De är oftast otränade också, som nån skrev på nätet.

  Samtidigt slåss unga kvinnor för att bara få växa upp och bli något de själva vill bli i massor av länder. Få rösta, få jobba, få klä sig som de själva vill, få leva med vem fan de själva vill. Och det är inte bara deras kamp - det vi lär oss är att om det blir bättre för kvinnor blir det bättre för alla, blir det bara bättre för män blir det bara bättre för just män.

  Vid sidan står nu min generation, vi som hade föräldrar som tog de sista stegen mot vad man kunde tro var jämlikhet, med förskolor, föräldraledigt, VAB, lönekartläggningar, varvade listor till politiska församlingar (i vissa partier) och verkar ha lagt ner allt sånt. Lite för ofta hör jag jämnåriga som enögt påstår att "det är rätt bra nu, vafan ska du hålla på och bråka för?" Eller "det går för fort med det där vettu, fan vad de bråkar feministerna (invandrarna, bögarna, funktionsnedsatta), de kan ju inte få allting på en gång jöh..."

  Till er vill jag säga - hur är det nu med era egna döttrar? Är det OK att de ska betraktas som föremål, väljas från sin knullbarhet? Inte kunna gå hem själva från krogen, bli inklämda och flåsade på i ett hörn på första jobbet, få sämre lön för att de är tjejer, få kukbilder i mejlen eller på sociala forum, ha sämre tider och villkor än de män de kommer leva med? Era söner kommer säkert klara sig. Inte för att de är smartare utan för att de växer upp i ett land där män fortfarande har makten och ger varandra makt och möjligheter.


    Jag tänker inte tala för kvinnors sak, de gör det så bra själva. Jag talar till männen och till de kvinnor som vant sig vid att bli talade till av män. Ska vi stå ut med att ha det så här - att kvinnor måste vara snygga och smala för att få lyckas? Kan det inte bara räcka att få vara människa?

  Jag skriver det här på Mors Dag. Min mamma är inte med oss längre, hon har varit borta i snart tjugo år. Hon fick se en fantastisk utveckling i Sverige, där hon som fattig arbetarflicka ändå fick möjligheten att utvecklas och ta plats - till skillnad från hennes egen mamma, barnhemsbarnet, som också stred på sitt sätt för att ensam ta hand om barn och hem. Men min mamma skulle knappast ha varit nöjd - hela sitt liv förde hon en kamp mot odugliga karlar som gjorde karriär framför näsan på henne, och hon och hennes generationskamrater fick faktiskt ta en jävla massa skit för saker de ville, och som de små småningom lyckades med. Men det var nog inte för att det skulle göras TV-program där deltagarna framställs som chockerande dumma, men snygga, men oerhört korkade, men liggbara...

  Det handlar som sagt inte bara om unga kvinnor, det måste man ju alltid säga, fast risken för att en ung man skulle bli tafsad på av sin förste arbetsgivare känns ju liksom inte jämförbar. Eller att han per automatik skulle få sämre lön än sin kvinnliga kollega bara för att han är man.

  Vi pratar ju knappt om det här längre på bred front. De som pratar om det pratar nästan bara med varandra, och jämlikheten är liksom demokratin något som varje generation måste vinna åt sig själva om och om igen. Det finns väldigt få självklara saker i samhället idag - det var inte längre sen jag såg utvikningsbilder i en byggbod hos ett större företag, något som varit helt omöjligt för ett par år sen. Men förmodligen ansåg företaget att slaget var vunnet, "värdegrunden var implementerad" och sen la man jämställdhetsarbetet på hyllan - och, poff, så dök sexismen upp igen.

  Käre man som läser det här - det här rör din mamma, din partner, dina döttrar. Prata med dom om det här, du kommer bli så jävla förbannad över historier som alla - alla! - kvinnor kan berätta. Det handlar inte om nån ansiktslös brud nånstans, det handlar om hur vi män inte ser problemet, tror att det inte händer oss. Om hur det känns att vara "blek och fet och ändå vara tvungen att ha bikini" som en tjej sa, eller att ha mobilen i högsta hugg. startklar, när de går hem på natten, eller om att upptäcka att den nyanställde killen direkt fick 1500 mer i månaden, eller att bli gammal och ha usel pension, eller att alltid vara den som ska ta ansvar för sina åldriga föräldrar, trots att det finns flera bröder som bor närmare.
  Samt att ständigt ha dåligt samvete för hur man ser ut.

  Det kunde man gärna prata om på Mors Dag. Och alla andra dagar också.


Det finns inga opartiska tidningar

 Vill man söka sig till hyfsat opartiska nyhetskällor får man allt lita på den statliga radion och TVn. Visst, jag hör det upprörda vrålet från diverse folk på ytterkanterna, men se det så här - om både tokvänster och våldshöger är missnöjda med bevakningen gör de förmodligen något rätt (under det allmänt hållna paraplyet av diverse grundlagsskyddade friheter).  Jag är inte heller nöjd, jag tycker de är på tok för mesiga mot ytterkantspredikanter, och att de för mycket sneglar på tittarsiffror och att "vara rätt" (vilket alltid betyder att man ska ta in nytt okunnigt folk, men som har kompisar i organisationen). Men så är det förmodligen med alla - de är ju tyvärr inte så många i ett globalt perspektiv - medier som finansieras via avgifter eller skatter.

  Det är skillnad mot tidningar. Såna startas för att driva opinion. Det finns inget som är så skrattretande som när våldshögern (det är faktiskt mest de därför att de är obotligt obildade nästan hela högen) skränar om att de minsann måste få lika mycket plats som de etablerade partierna.

  Skulle inte tro det. En gång till - tidningar har sedan tryckerikonsten blev överkomlig för fler än de allra rikaste använts för att påverka opinioner. Den som startade en tidning hade åsikter hen ville sprida. Den som inte gillade dessa åsikter kunde starta en egen tidning, Eller ta livet av den som startade den första tidningen. Eller bli dödad själv - historien är full av folk som duellerat med varandra baserat på saker de skrivit om varandra i sina tidningar. Om detta har jag skrivit en massa på annan plats som här, om Fäderneslandet - dåtidens Avpixlat - eller om Aftonbladet, vars ägare satt på Långholmen ett antal gånger för saker han skrivit i sin tidning. Likadant med olika tidningar på vänsterkanten - där var det mer eller med underförstått att man skulle tillbringa tid på fästning, för att man skämtat om överheten eller krävt rösträtt eller semester eller nedrustning.

  Nu är det den nye ägaren till Metro som gett sig in i saker han inte begriper (vilket är populärt bland människor med stora egon och stor plånbok, i enlighet med ekvationen "jag är en duktig affärman = därför är jag duktig på allt annat också") och därigenom ryckt undan mattan på sig själv och sin tidning - därför att inte heller han begripit vad det här innebär. Metro var en gång på världen nyskapande - en tidning som hyfsat neutralt rapporterade viktiga händelser och vars primära syfte var att generera pengar åt sin ägare, utan att ägaren hade minsta åsikt om vad som framfördes. Istället för att vara agitatorisk var den rent kommersiell. Däremot insåg den - på den tiden - unga och våghalsiga redaktionen att det fanns en mängd saker man kunde göra för att skapa ännu mer läsvärde i tidningen (och på det fler annonsintäkter).
  Det som sker nu är precis tvärtom - men också självbeskrivande. Sällan har det där gamla talesättet "det tar en evighet att bygga upp ett gott rykte men en bråkdel att förstöra det" passat bättre.
 I grunden visar det också på en skrämmande okunskap om vad en fri press är, hur den fungerar och vad man kan säga eller inte säga för att inte förarga folk. Man behöver inte vara professor i journalistik för att förstå att Mats Qviberg skulle reta upp en del folk genom att låta sig intervjuas av fascister. Och dessutom i efterhand försöka få det till att han "nog inte"hade koll på vilka de var... vilket ni kan läsa mer om här


Men man funderar ju lite på varför Qviberg ger sig in i tidningsvärlden. Exakt vad är det han är ute efter? Är det månne en egen liten plattform för att torgföra sina egna åsikter, vilka de nu må vara? Hur som helst vore det synd om den banbrytande Viralgranskaren försvann, som under sin levnad fått väldigt många annars oinsatta att fundera en eller två gånger inför vansinnigheter, vilket jag tyvärr inte tror att TV4, denna smaklöshetens herre i de dummas kungarike, kommer kunna göra, hur gärna de än vill få det att låta så.

  Jag vet inte alls men gör han det så har han fina fotspår att trampa i - för det är det tidningar är till för. Sen får han ju själv bestämma om han vill dö för sina åsikter, eller låta andra dö. Vilket då rakt inte är alla förunnade - de flesta som dör för sina åsikters skull hade förmodligen inte valt det.

  För många är naturligtvis detta självklarheter, om man är en trägen läsare av nyheter, om man är aktiv, kanske till och med tar del i debatten själv, har ett bildat utbyte av åsikter med folk som är artiga eller i varje fall inte hotfulla. Det är inte för er jag skriver.

  Jag får faktiskt mejl emellanåt där folk med mer än mörkbruna åsikter kräver att få vräka ur sig dem precis var och när och hur de vill - inklusive på den här lilla bloggen. Och när jag inte låter dem göra det är jag minsann en dålig demokrat yadayada, motståndare till yttrandefrihet och gud vet vad. Precis som på vilken insändarsida som helst.

  Det finns en fara i det här, nämligen att folk inte vågar ställa upp i debatten, inte tar fackliga eller politiska uppdrag, inte vågar sätta ut sitt namn längre. Kvar blir en spelplan där precis de som är de hotfulla kommer att våga vara kvar, därför att de konsoliderar sitt politiska budskap med en rejäl dos av förtäckta hot, eller rent av helt öppet: Säger du emot så dräper vi dig!

  På den banan måste de som idag äger tidningar orka stå emot, inte bara jaga klick och intäkter. Ta ställning kort och gott. Jag är inte så säker på att Mats Qviberg kommer klara det. Han kan för lite och han vill för mycket, i bästa fall. I sämsta fall har han en helt annan plan, och det bådar i så fall inte gott...


 

I byggbranschen är det jättevanligt med falska identiteter



 För en tie år sen kom byggbranschens parter på att man skulle införa ett branschunikt passersystem som man kallade ID06. Det betyder att alla som jobbar i byggsvängen ska kunna legitimera sig med ett plastkort och på det viset undanröja möjligheterna att jobba svart etc. Mer om detta här.
  På ett seminarium i Almedalen 2009 gjorde jag mig impopulär bland branschföreträdarna genom att hävda att det här var a)löjligt, b)krångligt och c) spel för galleriet. Och jag står för det fortfarande. I själva verket har ID06 gjort det oerhört mycket enklare att fylla byggarbetsplatser med obehörigt folk och därigenom svartjobbare.

  ID06 är kort sagt ett plastkort man beställer genom en leverantör. Man tar ett kort på den som ska ha det, man skickar det till den som ska prägla det och får tillbaka nåt som ser ut som en legitimation, fungerar som en legitimation men som inte är en legitimation. Företaget som präglar korten tar nämligen för givet att den som beställer kortet är en hyvens man - alltid män - som betalar sin skatt, följer regler och avtal, eftersom alla företag i byggsvängen gör det *host*.
  Företaget som präglar korten får alltså en ansiktsbild och namn, och därefter gör de ett kort. Om namnet och ansiktet hör ihop är inte präglingsföretagets sak att avgöra. Och sedan står företaget där med ett ID06-kort som därefter kommer att visas upp på alla de arbetsplatser där knegaren kommer befinna sig. För ID06-kortet används därefter i den elektroniska närvaroliggare som numera ska finnas på alla byggarbetsplatser för att mota svartjobb i grind.

  Problemet är att det ALDRIG är nån som ber en innehavare av ett ID06 att styrka sin identitet med en giltig legitimation. Under de tio år jag burit ID06, på drygt fyrtio arbetsplatser, har jag en gång blivit ombedd att visa en giltig legitimationshandling. En gång. En snabb enkät i det härke av anställningslösa daglönare där jag umgåtts säger samma sak - vadå visa leg? Det händer aldrig.

  En snabb rundringning till några platschefer visar på samma sak (förutom att minst en av dem stönade om att ska du börja trassla till saker nu igen?). Man ber att få ser ID06, man registrerar det i den elektroniska personalliggaren och sen är det bara att börja jobba. Ut och in på bygget. Här kommer Pelle Karlsson och Kalle Persson och Ivan Ivanovic och Victor Pereira och ingen frågar om det verkligen är de på deras ID06.
  Skulle nån bli tillfrågad om att legitimera sig är inte heller det nåt problem för man lånar glatt ut sånt också, och det finns inte många som kan säga om Felix Montoya verkligen är den på bilden, eller Micke Eriksson eller Jan Kowalski.
  Missförstå mig rätt, alla i kedjan gör säkert rätt. Problemet med byggbranschen är att det aldrig är en jävel som gör mer än vad de absolut måste. Om de inte måste kräva en giltig legitimation för att styrka ID06 så gör man inte det (förutom den där nitiske typen för fem år sen). Därför kan man låna ID06 av varandra, eller t o m få förfalskade exemplar via en företagare med tvivelaktig moral.

  Det här är typiskt för den här branschen. Precis lika typiskt som att det idag finns mängder med indier och latinamerikaner som utför okvalificerade sysslor på byggarbetsplatser. Vän av ordning frågar sig naturligtvis varför indier och latinamerikaner får arbetstillstånd för att städa eller bära material (eller för den delen, diska på krogen eller städa på kontor) när det finns förfärande många arbetslösa och sysslolösa i våra förorter eller på flyktingförläggningar. Vän av ordning undrar vafan liksom... Den som vill veta vad som åligger byggherren kan ju kika här och flina lite över detta smörgåsbord av kryphål för oseriöst folk. Samtidigt som folk utanför branschen ser detta ID06 och tror att det borgar för säkerhet och trygghet och seriositet. Jo, tjena.

  Och jag stönar lite uppgivet när jag hör vän av ordning (ofta tjänstemän). För det finns naturligtvis inga arbetstillstånd. De har kommit hit på turistvisum, hitplockade av landsmän som raskt sätter dem i livegenskap, för låga löner och hemska arbetstider, men ID06 har de naturligtvis. I nån annan namn till en början, men med sitt eget ansikte. De får "hyra" ett personnummer, kanske ett kontonummer. Som ingen kollar upp. De har ju ID06 gubevars och där slutar Det Stora Byggföretagets ansvar. De glider in i den ansiktslösa massan av jobbare. Mer om detta här

  I slutänden är det här konkurrensförstörande. Jag träffar massor med seriösa byggföretagare i den mindre prisklassen som uppgivet undrar hur i helvete nån kan jobba så billigt utan att det är fulspel. Jag undrar också. Därför att de här mindre byggföretagen välter problemet över på fackföreningarna - de förväntar sig att vi ska vara ordningsmannen, jaga skummisar, anmäla till arbetsmiljöverk och fan vet allt, för sina egna arbetsgivarorganisationer har de inte mycket till övers för.
  Och jag kan förstå dem. Att Sveriges Byggindustrier skulle göra ett hastigt nerslag på random arbetsplats och be att få titta på ID06 och kolla om UE har avtal - nä, det händer bara inte.

  Under tiden sitter folk arbetslösa medan de här falskleggarna knegar på. Och de stora byggföretagen tjänar mer stålar än nånsin. Välkomna till 2017 - året när 1937 hälsade på igen.










De oanständiga kraven från Sveriges Byggindustrier






Det här när motparten i avtalsrörelsen tappar byxorna - Sveriges Byggindustrier hävdar att var femte företag förlorar uppdrag för att kollektivgavtalet inte är "tillräckligt flexibelt". Det betyder att folk har fritid, anständig lön och slipper buga med mössan i handen, och det är naturligtvis inte bra, tycker BI.
Vän av ordning frågar sig då - fyra av fem företag tappar inte jobb uppenbarligen. Och om BIs medlemsföretag ansträngde sig för att se till att deras underleverantörer i sin tur tecknade kollektivavtal med vettiga villkor skulle problemet minska: man tar bort markaden helt enkelt.
Vi vet att BI är ute efter arbetstiderna - att de ska kunna förlägga arbetet när som helst i stort sett. För att kunna spola in stora mängder migrantarbetare. För att kunna tjäna ännu mer pengar.
Bygindustrin pratar ofta om moral och etik - men inte när det gäller migrantarbetarna; de ska vare sig ha bra villkor eller lön - de ska BARA jobba. Och i valet mellan fattigdom och exploatering väljer migrantarbetarna att exploateras - ingen skugga faller på dem. Det osmakliga är att Sveriges Byggindustrier utan att rodna låter exploateringen fortgå - för det finns ju stålar att tjäna.
Vad är en utsliten polsk bergarbetare värd mot en aktieutdelning liksom? Och varför skulle en anständigt liv för en migrantarbetare vara mindre värdefullt än det för en svensk arbetare? Det finns ett illa dolt förakt för människor med annan etnisk bakgrund här från arbetsgivarnas sida.
Visst, jag har hört motargumentet, att det skulle vara deras eget fria val. Men - och det här är ett stort men - jag har hittills aldrig träffat några migrantarbetare som inte hellre skulle ha vettiga villkor och lika hög lön som infödda svenskar, eller ännu hellre få arbeta i sina hemländer, som numera tydligen bara existerar som fabriker för arbetskraft som ska göda svenska aktieägare.
Öppnar man den dörren på vid gavel får man fortare än kvickt en ohållbar situation, det går som bekant inte att åka nerför Niagarafallen i en tunna bara lite grann.. Kåkstäder och baracker för arbetare som ska göra skitjobb växer blixtsnabbt upp där man släpper på mänskligheten och bara ser vinster. För det är ju inte så att svenska storföretag i byggbranschen gått dåligt senaste åren (understatement)
Jag har sagt det förr och säger det igen - bygg- och anläggningsbranschen är där frontlinjen går mellan anständiga villkor och exploatering. Det är fortfarande så.
Därför måste vi hålla ihop, värva medlemmar på de här företagen som vill börja slita sönder anständigheten, sätta tryck på arbetsgivarna att hålla rent på sin sida mot oseriösa aktörer, sätta tryck på stora beställare att inte bara se lägsta kostnad som viktigaste villkor i en upphandling.

Nej, man kan inte skydda sig mot ensamma galningar

  Gårdagens terrorattack släppte givetvis upp de vanliga arga, hatiska och okunniga i ljuset. Att de bruna skulle ha en festivalkväll var ganska givet, märkligare var att kristdemokrater, moderater och somliga liberaler visade sin sämsta sida och började svamla om att detta inte hänt minsann om Alliansen hade haft makten, för då hade det funnits fler poliser.

  Förutom att det är lögn - alliansen skar ner polisens budget sett över 2006-2014 - visar det på en djup okunskap om hur Det Moderna Kolonialkriget fungerar. Fienden sänder inte bombplan eller artilleri längre, för det har de inte råd med, istället kommer det enstaka mänskliga missiler, nästan alltid ensamma, eller med ett mycket litet nätverk bakom sig.
  Oftast har de varit i landet mycket länge, ofta har de en småkriminell karriär bakom sig eller i varje fall ett liv i segregation och fattigdom. Att gårdagens terrorist (för jag säger det redan nu) tillgrep en lastbil på gatan tyder på att han saknade resurser. Han ska enligt uppgifter haft sprängmedel i bilen, vilket verkar märkligt - om hans mål var att skapa största skada hade det ju i såna fall varit mer logiskt att kliva in i fullpackad tunnelbanevagn och spränga sig själv och andra. men det får tiden utvisa - för det kan ju vara så att, om storyn med sprängmedel är sann, han fick kalla fötter och tog en lastbil istället.

  Vi är ju sedan femton år tillbaka inblandade i krig mot militant islam. Hur gärna vi än vill kan vi inte strunta i det - vi är en krigförande part, idag i Afrika men fortfarande mot islam. Och kolonialkrig förs inte längre av tappra styrkor långt, långt bort där det emellanåt kom hem resebrev med fasansfulla skildringar av infödingarnas grymheter. Idag är det ett par timmar bort - både vägen dit och vägen därifrån.

  Attacken i Stockholm hör ihop med detta. Vi måste vara medvetna om det.

  Men att påstå att fler poliser eller strängare gränskontroller skulle ha stoppat terroristen i Stockholm är bara trams. Det är som att påstå att fler poliser skulle stoppa rån eller fylleslagsmål på stan. Vi har nämligen fler poliser än någonsin och ändå har folk ihjäl varandra.

  Ensamvargen som terrorforskarna kallar det är varje underrättelsetjänsts mardröm. De kan vara totalt okända (fast oftast har de funnits i något register men för andra brott) för polisen, de kan till och med ligga lågt inför sin egen familj. De har naturligtvis en massa gemensamma drag, som kommer analyseras sönder framöver, men mest är det väl att de känner att de vill bidra till kriget, i nån form. Det är ohyggligt svårt att gardera sig mot.

  I takt med att de här militanta rörelserna försvagats tar de till fattigmansvapen - de kommer inte kunna genomföra 11/9 en gång till, det finns inga resurser och västvärlden är för vaksam och för tekniskt överlägsen. Så de kommer sända den här sortens mänskliga missiler igen och igen, i en fåfäng förhoppning om att skrämma demokratiska samhällen såpass att det tillkommer en repression som får de muslimska massorna att vakna, ta till vapen och inleda lokala konflikter. Ungefär som tokvänsterterroristerna i Europa på sjuttiotalet, fast där var det ju arbetarklassen som skulle bli så förtryckt av den repressiva staten att de reste sig.

  De är inte organiserade, som ETA eller IRA på den tiden det begav sig, det finns inget folkligt stöd, de är kort sagt ensamma galningar som triggas av en ideologisk eller religiös förväntan, precis som Breivik eller Trollhätteterroristen. Att tro eller påstå att de skulle kunna stoppas med en mur eller av en miljon poliser är bara dumt och resursslöseri. Sluta med det.

  Vi vet ännu inte vad som låg bakom. Jag har ju gubevars ingen akademisk bakgrund i frågan men det verkar ju inte hindra tyckare numera, så jag säger att det är en terrorist. Ingen jävla massmördare utan en terrorist - precis som Breivik eller mördaren i Nice eller han i London eller i Trollhättan. Det är småskalig, futtig terror det handlar om.

  Vi kommer naturligtvis inte ändra oss. Våra institutioner är för starka och välfungerande och jag ser med häpnad hur oansvariga medier påstår att det var kaos i Stockholm och ingen information fanns det och var fan är ersättningsbussarna?

  Tvärtom - det var en extremt samtränad och fullfungerande organisation som satte igång. Alla dessa övningar, alla dessa planeringar funkade - polis, räddningstjänst, kommunala tjänstemän, väktare, informatörer, kollektivtrafikbolag gjorde ett fantastiskt jobb. Man tömde en storstad blixtsnabbt, satte människor i säkerhet, tog hand om de skadade. Kaos? Möjligtvis på TV4 (och hos den hysteriska reporter som skulle avbryta Löfvén när man höll en tyst minut på plats, skäms så inihelvete människa), och hos tidningshyenorna som raskt bröt mot alla samhällsansvariga överenskommelser och rapporterade om skottlossning och kaos enbart på hörsägen (och som klickbaits).

Samhället fungerade - människor hjälpte varandra, körde varandra, tröstade varandra, bjöd på pizza och övernattning. Inget av det som var terroristens mål kan ha uppfyllts. Och det är nog hans värsta straff - han lyckades inte.

Varför ska alltid nån annan göra allt det där som bara ska funka?




  I årsmötestider funderar jag återigen på hur mycket av vår svenska modell som bygger på att somliga engagerar sig frivilligt. Jag sitter i en valberedning, och har det föga lustiga jobbet med att leta fram kandidater till en styrelse. Det är ingen viktig styrelse i det stora hela men på lokalplanet gör den ett viktigt arbete.

  Ja, det tar tid. Nej, man tjänar inga större pengar på det. Nej, man kommer inte få beröm i större omfattning. Ja, det kommer höra av sig förbannade och upprörda människor om allt mellan rabatt och taknock, och gärna när man precis satt sig för att äta. Ja, det är alltid på det du kallar din fritid. Nej, det finns ingen makt att lystet hovera sig med.

  Så är det nästan överallt. Fackföreningar, idrottsklubbar, scoutkårer, bostadsrättsföreningar, religiösa samfund; överallt där det finns saker som borde göras finns det också människor som är villiga att ta itu med det, utan att tjäna pengar på det. Och det verkar vara svårt att förstå för allt fler.

  Det är dessutom inte första gången jag skriver om det här. Jag är orolig för att människors engagemang - den lilla människans engagemang framförallt - både urholkas och devalveras av både ökad professionalism i föreningslivet, och av människor som strängt taget aldrig sett nyttan med att man gör saker tillsammans, för varandra, utan att ta betalt.

  Det är inte ovanligt att jag får frågan "vad har du för det då?" när jag varit på ett fackmöte till. Och då menar inte den som frågar att jag känner att jag bidragit till samhällets utveckling i det stora, eller uppmärksamhet kring faran med motorkapar i det lilla - nähädå, frågan rör hur mycket stålar jag tjänat på det.
  Svaret är ju ingenting, varpå den som frågar alltför ofta numera häpet undrar "varför gör du det då?"  Eller som en yngre högerman sa. "vilket slöseri"...

  Det kan man fråga sig - det är ju inte nån hjältestatus på att kila iväg två tre kvällar i veckan periodvis, för att delta på möten som i sig medför att man måste läsa handlingar minst en kväll, gärna två. Å andra sidan är det ingen som funderar över hur kul det egentligen är att gå linjeman vid pojklagsmatchen, i snöblandat regn, eller gemensamt rensar bostadsområdets rabatter en gång om året (och då dyker max 10% av de boende upp).

  Oerhört mycket av saker som förväntas fungera i Sverige bygger på människors idealitet, men det har blivit sämre med det på senare tid. Dessutom har det blivit nån slags förtroendeklyfta mellan de som engagerar sig och de_som_inte_gör_det. För skocken med folk som sitter på arslet och missnöjt förväntar sig att nån annan ska fixa saker har vuxit.

  Det finns de som säger att det beror på att folk blivit bortskämda och de borde få det mycket sämre för att det ska bli bättre igen (eh?), en slutsats som verkar kunna appliceras på de flesta problem (skola, sjukvård, polis samt kollektivtrafik ungefär). Själv tror jag mer på att det blivit allt vanligare att man kan köpa sig fri från sitt samhällsengagemang - i mastodontverket "Djursholm - Sveriges ledarsamhälle" berättar Mikael Holmqvist om välbesuttna som skickar nån anställd att gå linjedomare eller vara med på barnens brödförsäljning. Att det skulle finnas nån sorts social träning i att umgås med sina barn eller grannar frivilligt verkar vara satt på undantag, och inte bara där, utan lite överallt.

  Föreningslivet i alla dess former har i hundra år (ungefär, men det finns säkert nån petimäter som kan ge mer exakt info) varit en förträfflig skola för demokrati och mötesformer, och det har vi alla haft nytta av. Alldeles oerhört många av de som varit med och skapat Sverige har sin bakgrund i ideellt föreningsarbete i nån form. Men de har varit dåliga på att berätta det. Istället drar man alla politiker över en kam - de beskrivs som illasinnade parasiter som bara är ute efter att sko sig på det arbetande folkets slitna nävar och tomma plånböcker. Det vore väldigt intressant för övrigt om nån kunde reda ut när politiker gick från att vara nåt fint - folkvald! - till ett skällsord, och vad det betytt för beredvilligheten att vilja ta ansvar istället för att sitta bakom ett tangentbord och kräva blixtsnabba åtgärder och insatser (fast utan att tulla på vare sig budget eller annan verksamhet givetvis). För ansvar handlar det om.

  Om vi inte klarar av att få fler som engagerar sig kommer saker att sluta funka. Så enkelt är det. När scoutkåren lägger ner står folk som fån och undrar "varför" - ja, varför? När öppettiderna blir sämre på biblioteket - kunde man tänka sig frivillig bemanning? Måste man verkligen betala ledare och tränare i knattefotbollslag - bara för att föräldrar hellre betalar än engagerar sig?  Kommer samman och pratar, live, med andra - är det nåt farligt i det?

  Mycket av den nedåtgående spiralen i samhällsdebatten beror säkert på att föreningslivet sakta men säkert dör. Det är ju så ohyggligt mycket enklare att sitta och vara oförskämd bakom ett tangentbord istället för att vara tvungen att se sin motdebattör i ögonen. Det blir en avpersonifiering som bäddar för verbala övergrepp, som i sin tur uppenbarligen bereder vägen för fysiska övergrepp.

  Jag har träffat en del internethårdingar, killar (bara killar, kan ni tänka er...) som faktiskt var helt chanslösa när de inte kunde googla fram svaren i en diskussion öga mot öga. Vilket i och för sig gjorde dem ännu mer frustrerade och arga - vilket de inte hade behövt bli om de haft lite föreningsvana. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.

  Läs det igen. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.

  Man kan inte alltid få ha rätt, vilket är nån slags megalomaniskt vansinne som drabbat debatten under de senaste tio åren - att man alltid ska ha rätt, och att man bara kan vara med i förening om den drivs exakt som man själv vill. Att lära sig att jämka och kompromissa, dessa för människans överlevnad så viktiga mekanismer, verkar vara passé idag. För att inte tala om att träffa och umgås med andra människor, kanske träffa sin livskamrat (nåja) och få ett livslångt intresse.

  Föreningslivet är viktigt för demokratin, och det är väl därför det där brunare partiet gärna vill både minska bidragen till föreningslivet och kontrollera och styra samma bidrag hårdare. Det är kort sagt bra för odemokratiska krafter om föreningar dör ut, om allting ska kosta pengar, om man ska kunna köpa sig fri från frivilligheten, om ni förstår vad jag menar.

Men frågan är om det är bra. Jag tror inte det.



Några av mina främsta "fans" ondgör sig över att jag inte tillåter anonyma kommentarer på bloggen, och kallar det censur. Det är så larvigt att man bara kan skratta åt det - stå för dina åsikter med ditt riktiga namn så kommer jag publicera det. Vad är censur med det? Jag debatterar inte med maskerade människor IRL, jag gör det inte på nätet heller...

 

Varför vill inte MSB utreda fascister och nazister?

 

Myndigheten för Samhällsbredskap har bett några forskare att ta fram material om hur militanta islamister infiltrerar det svenska samhället, och vad det kan leda till. Om detta har det blivit ett jävla liv. Här kan ni läsa till exempel 1, och 2 och 3 och 4

  Visst, det finns all anledning att vara rädd för vad militant folk kan tänkas hitta på, i synnerhet de som Sverige under tio års tid fört krig mot, men vän av ordning måste ändå ställa sig frågan hur relevant detta forskningsuppdrag är. Utan att vara forskare kan jag nog säga att chanserna för att Muslimska Brödraskapet inom en eon av tid skulle kunna omstöpa detta vårt sekulära land till en muslimsk stat är.... små. Minst sagt.
  Att det finns enstaka individer som vill detta utgår jag från men seriöst, är det en enorm risk? En risk så stor att man måste skapa en separat rapport om det? Vi har en säkerhetspolis - låt dem sköta det. Om nu inte MSB har nåt annat i tankarna.

För - det finns ju redan militanta organisationer med ett rejält våldskapital som via påstått fredliga grenar redan idag har insyn och påverkansmöjlighet av vårt samhälle. Det finns tillräckligt direkta kopplingar mellan nazistiska grupper och Sverigedemokrater för att man tycker att nån tjänsteman på MSB borde bli lite misstänksam. Givetvis behöver inte detta betyda att alla Sverigedemokrater är nazister, men med MSBs logik, där alla möjliga grupper kopplas ihop med Muslimska Brödraskapet tycker väl ändå vän av ordning att man borde kika över nazisternas intåg i civilsamhället.
  De sitter i några folkvalda församlingar. En oherrans massa Sverigedemokrater har ett förflutet i militanta nazistgrupper. Visst, de flesta har gjort avbön men, seriöst, om man vill undersöka kopplingen mellan grupper med starkt våldskapital och civilsamhället skulle nog i varje fall jag lyfte på de stenarna först.

  Vi har inte särskilt många islamistiska attentat i Sverige (med tanke på att svenska soldater skjutit ihjäl en driva talibaner). Däremot har vi många högerextrema attentat - för jag, som inte är forskare, skulle nog sätta en peng på att attackerna mot flyktingförläggningar utförs av just högerextrema grupper.
  Det är möjligt att SÄPO har koll på de här grupperna men då undrar man ju varför de inte griper fler (annat än några riktiga klantskallar) eftersom de påstår sig ha stoppat ett gäng islamistiska attentat, som borde ligga under samma sorts radar.

  Hur finansieras de högerextrema grupperna? I delar av Dalarna lever de i nån slags kluster - med veritabla barnfabriker där socialen nog borde titta närmare på situationen - men det kan knappast rendera nog med intäkter för möten, resor, propaganda. Och hur var det nu med kopplingen till SD (som alltså i många kommuner sitter med i beredskaps- och krisorganisationer). Vi har ett fint litet norskt ord för såna - quisling.

  Oavsett min djupa misstänksamhet mot folk som påstår sig vara demokrater men så snart mörkret faller verkar gnola Horst Wessel och skriva hatpost till motståndare - så borde faktiskt det vara värt en utredning. Verkligen


När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och varför?

När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och måste jag se fram mot en sextioårskris nu? För att jag inte sprungit naken till Sydpolen, ätit ormar i Amazonas eller fridykt med delfiner (gör inte det, för övrigt)? Kommer det en sjuttioårskris efter det? Många frågor. Anledningen till att jag frågar att vänner verkar bekymrade över detta. Att kroppen börjar se femtioårig ut, att barnen flyger ut eller stannar kvar, att åldriga föräldrar börjar bli verkligen till åren nu, med allt vad det innebär. Som vi inte hade nog av detta när vi fyllde fyrtio. Nån som kan påminna sig när vi ens började prata om födelsedagar som startpunkt på kriser? Jag minns inte några trettioåringar som levde rövare och förtvivlat försökte behålla en image som tjugonioåring (förutom i amerikanska sitcoms, där tjejerna hade ångest över att inte vara rikt gifta än, så det kanske är därifrån det kommer). På sin höjd hade jag kollegor som muttrade över att magen växte mer än lönekuvertet, och att hängselbyxor nog vore en bra grej, men annars var det mycket lite av åldersnoja. Sen plötsligt, kaboom, skulle alla snacka ålder och det blev jätteviktigt att se ung ut. Vuxna kvinnor kunde plötsligt låna kläder av sina tonårsdöttrar och män med mage blev pinsamt medvetna om det, vilket paradoxalt skapade mer ångest för alla kände sig också väldigt ytliga och utseendefixerade, och det var ju fult. Förstås. Femtioåringar idag är snygga som fan och kommer bli jättestiliga sextioåringar. Men med mer ångest och dåligt samvete för att de inte lyckas bemästra åldern. Man blir tröttare på kvällarna och vaknar onödigt tidigt och så måste man ju göra allt det där som mer gynnade redan klarat av - att ha gjort udda spännande saker verkar idag vara mer berömvärt än att ha klivit upp i ottan vecka ut och vecka in, jobbat, betalat skatt och varit en allmänt anständig samhällsmedborgare - för det bleknar ju i ljuset av de fantastiska äventyr som vissa andra haft (även om det kostat miljoner i räddningsoperationer för sjö- och fjällräddning typ).
Att sedan somliga också avvecklar den partner de haft i åratal och skaffar sig antingen en ny, fräschare eller ett fungerande singelliv är inte heller något man behöver skämmas för - samhället ger oss möjlighet att vara lyckliga (fast jakten på lycka kan ju vara rent destruktiv ibland) numera, vilket gör att somliga borde vårda sina relationer lite bättre så de slipper sitta ensamma och bittra på ålderns höst (vilket är SÅ osexight!) - det kan till och med gå så långt att eftertänksamma byggnadsarbetare i skenande medelålder faktiskt frågar andra byggnadsarbetare i samma situation om de faktiskt "kan köpa den här skjortan och om Bettan kommer tycka att den är snygg?" Bara det att de ställer denna fråga som under många år varit förbehållen kvinnor (och där ärliga svar bara ytterst sparsamt skall ges oavsett kön) visar ju att något hänt.
Jag är inte oskyldig själv - stup i kvarten måste jag påminna mig om att jag inte är en grabb längre, fylld av odödlighet eller i varje fall gott läkekött. Dessutom lyfter jag skrot och även om det viktigaste inte varit att ha nån adoniskropp är jag naturligtvis inte nöjd med det jag har. Här ska vara lite mer här och lite mindre där. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt - men visst är det en tankeväckande utveckling.

Vi kommer bli de stiligaste senila som någonsin funnits men vi kommer inte veta varför. Så därför ska jag nu till gymet och ta hand om min femtiofemårskris...

Jag tror att Trump kommer bli en marionett och det skrämmer mig ännu mer





  Efter att ha läst och sett en hel del av USAs nye president de senaste dagarna är väl mitt bestående intryck att han är en mycket endimensionell människa - saker är svarta eller vita, antingen eller. Inga  gråzoner här.  Det är en enorm skillnad mellan när han läser innantill och när han talar fritt ur hjärtat, långt större än jag hört hos andra statsmän. Det finns berömda analyser av JFK, Reagan och inte minst Obama och hur deras talspråk skiljer sig från deras innantillästa tal - man kan höra när JFK går från manus, man kan se när Obama talar fritt ur hjärtat, men det finns fortfarande en stringens, en klarhet i hur de uttrycker sig. Så icke hos Donald Trump. Han har rysligt svårt att formulera sig klart kring saker han inte behärskar, och det är en hel del, milt sagt, och det är nästa punkt som skrämmer mig.

  Karln kan inte saker och han vill inte lära sig. Punkt. Det kan bero på att han inte vill, att han tycker det är onödigt, eller - mest troligt - det tar för mycket energi. Det är därför han kommer undvika oregisserade presskonferenser eller oförberedda frågor - han kan ju riskera frågor som han förväntas kunna, men inte kan. Det har fler presidenter än han råkat ut för - Reagan till exempel, men han kunde ändå vara stor nog att erkänna det och be att få återkomma, och gjorde det också.

 Häri ligger den stora svagheten hos Trump, hans personliga kunskap om hur det politiska systemet fungerar i USA. Till skillnad vad många tycks tro är det amerikanska presidentämbetet omgärdat av en massa byråkratiskt krångel - något amerikaner kan tyckas vara stolta över - och det räcker inte ens med en betryggande majoritet i kongressen för att genomföra vissa saker. Här ska till juridik och delstatslagar etc - allt skapat för att inte göra någon till envåldshärskare. Detta råkade Obama ut för, det kommer Trump att råka ut för.

  Men det är just det här att han inte vill - INTE VILL - lära sig nytt som skrämmer mig. För jag tror att det är för jobbigt. Det ÄR jobbigt att lära sig nya saker som sjuttioåring, tror fan det, och det är ännu jobbigare att lära sig nytt hela tiden, vilket en president kommer vara tvungen att göra. Det betyder att han kommer hamna i klorna på det där rätt oskarpa men otäcka manskapet bakom, de som kommer sätta takten men slippa synas. De som kommer dunka honom i ryggen, blåsa bort mjället och rätta till kavajslagen och knuffa ut honom på en scen framför ett gäng extatiska sympatisörer som ställer de rätta frågorna inför rätt sorts kameror.

  Eisenhower valdes till president för att han vunnit över Hitler. Hans politiska gärning kan snällast beskrivas som tillbakalutad, men de saker som skedde drevs av andra i administrationen. Han var hederlig, trevlig mot hundar och hade inte alltför många älskarinnor men han ledde alltså USA under en period dit många av Trumps väljare vill tillbaka. Ni vet, ett femtiotal som taget ur Grease eller Gänget och jag. Bara vita, rentvättade collegeungar i bensinslukande vrålåk och inte en tanke på medborgarrättsrörelse eller en svart president eller en kvinnlig presidentkandidat.

  Som president kommer han att få sitta på många och långa och förmodligen urtrista möten, middagar eller konferenser, där han inte nödvändigtvis kommer vara medelpunkt. Nån som tror att han kommer fixa det utan att börja twittra under tiden, eller somna ifrån? Han kommer vid dessa möten vara tvungen att tala direkt med statsmän från andra länder - högt skolade, flytande engelska, bildade - utan några filter - hur tror ni det kommer gå? Jag ser framför mig presidenter från andra länder som lämnar rummet med upphissade ögonbryn efter nån Donaldism, givetvis utan att säga något men ibland säger bilder allt.

  Om två år kommer hans presidentskap ha reducerats till att inviga möten och byggnader, och makten kommer ligga hos de mörkare delarna av hans kabinett. Listan över vad de vill åstadkomma är rysansvärd, och de kommer ha chansen nu, äntligen. De kommer kapa möjligheten för offentliganställda att yttra sig just offentligt, de kommer göra ingrepp i den personliga integriteten på ett sätt som ingen kunde tro vara möjligt, de kommer förfölja och förlöjliga politiska motståndare på ett vis vi inte tidigare sett. Precis allt de beskyllde sina motståndare för - som motståndarna aldrig drömde om - kommer de att genomföra. Med Trumps argsinta twittrande från toaletten som plogbill.

  Som sagt, det är just att han blir marionett som skrämmer mig, för det blir han. I sin okunnighet om politik är han förmodligen rena drömmen för några duktiga marionettspelare, vare sig det är Breitbart, the Kochs eller rent av Putin. Och det värsta är att han aldrig kommer fatta det själv, bara han får stå i centrum.

Det kan bli fyra hemska år.

Självklart ger åsikter konsekvenser

Det är tydligen högaktuellt att diskutera vem som får säga vad hela tiden just nu. Åsiktskorridoren ni vet, där ett antal martyrer beklagar sig över att de minsann inte får säga vad de vill utan att a)folk säger emot, b)folk blir förbannade och inte minst c) - att det får konsekvenser för jobb eller karriär eller kärlekslivet eller vafan som helst.

  Vad trodde ni då? Att bara ni - Birro, Janousch, Gustavsson etc (för att ta några aktuella personer) - har rätt att yttra er. Hur var det med den där yttrandefriheten ni så starkt omhuldar, ni och er anonyma svärm av obehagliga fans? Gäller den bara er? Ni som så starkt går till deras försvar, och bland annat angriper en liten lokal bokhandlare för att de inte gillar lögnerna - för det var lögner - som Katarina Janousch vräkte ur sig i tjeckisk TV. Varför ska inte den företagaren ha rätt att välja vilka författare hon vill sälja? Ska inte en livsmedelsbutik ha rätt att bojkotta leverantörer som bryter mot mänskliga rättigheter eller levererar hälsofarliga produkter?

 Och framförallt - ska boklådan Läslusens ägare inte få använda de medel som står hen till buds för att visa sitt missnöje?

  Vi som varit stora i käften kan nog inte låta bli att häpna över den här nymornade förvåningen över att det man säger eller skriver kan få bäring på andra delar av ens liv. Det ingår. Det har alltid ingått. Ingen som tar ställning offentligt har någonsin kunnat räkna med att vara helt fredad i alla lägen - rätt vad det är får du problem med karriären och jobbet eller relationer. Det_är_ju_så_det_är. Att man ska behöva upplysa folk om detta 2017 är...inte bra.

  För ett par år sen skrev jag en liten drapa om ordet attitydinkontinent, om det nästintill tvångsmässiga behovet av att säga sin mening helt utan strategiska förbehåll. Läs den här. Den är fortfarande aktuell, även för mig (väldigt mycket för mig). Gudarna ska veta att det funnits och finns tillfällen när jag borde hållit käften - för min egen skull, men det går bara inte. Det betyder också att jag fått känna på konsekvenserna - jobb, privatliv, karriär.

  Det är jag inte ensam om - jag är en sketen knegare längst ner på åsiktsstegen, och det som drabbar mig är naturligtvis en viskning av den granskning - hetsjakt i vissa fall - som andra råkat ut för. Men även de har nästan alltid vetat om det - det är spelets regler. Går du mot röd gubbe kommer Niklas Svensson att sända live inom en timme, om du är minister.

  Därför tycker jag inte synd om Janouch eller Birro. De behöver nog mest kramar, de verkar så olyckliga där de sitter och bara ser ett Aleppo i vardande i alla dessa no-go-zoner som de hört talas om, fast polisen inte vet vad de menar.
  Det gäller naturligtvis alla andra också, de som gapar om att de inte får publicera cad skit som helst precis överallt. Yttrandefrihet är inte en rättighet att få kladda ner sina åsikter på varenda internetvägg i hela världen. Yttrandefrihet är något som människor dör och torteras för - och märkligt nog ofta i länder som våra inhemska yttrandefrihetsgapare verkar tycka är helt OK, begrip den som kan. Det är rätten att få tycka och säga vad man vill utan att riskera repressalier.

  Men det är inte nån sorts rätt att stå oemotsagd.

  Det här hänger ihop med anonymitetskulturen som nätet dras med  - där människor torgför de mest vidriga åsikter under pseudonym, därför att de givetvis vet att det skulle drabba dem rejält om det kom fram - jobb, privatliv, karriär. Och det drabbar i sin tur just samma yttrandefrihet - för oavsett vilka konsekvenser mitt eget tyckande haft för mitt jobb eller nån sorts karriär har jag aldrig behövt vara rädd för att dras ur sängen nattetid av maskerade män med vapen, vilket är en realitet i på tok för många länder.

  Janouch och Birro behöver inte riskera det. De kanske blir av med inkomster - och? Vi är jävligt många som drabbats av det genom åren, tack vare högt uttryckta åsikter. Det är liksom priset för att vara attitydinkontinent. Priset blir givetvis större ju högre nivå man är inkontinent ifrån, om ni förstår vad jag menar.

  Att gnälla över det visar bara hur lite man vet, hur lite man kan, hur lite man förstår.

Moderator - ett yrke för framtiden, för en bättre värld

  Så faktaresistens är ett ord på modet. Såpass.

  Jag tänker inte hoa om vadvardetjagsa, för det ger ingenting, men det som hände 2016 - fast sent 2016 - var att även journalister fick upp ögonen för något som rätt många av oss irriterat oss på under längre tid, och började skriva om dumskalleteorier som plötsligt blåstes upp till sanningar. Ingenstans har väl talesättet "krigets första offer är sanningen" (som är ett citat av en gammal grek, Aiskylos, men även titeln på en klassisk bok av Philip Knightley, som ni ska läsa om ni har möjlighet - den är spränglärd av kunskap och man kan utan vidare dra raka linjer från typ Napoleonkrigens myter om att motståndaren äter barn till dagens hysteriska twittrande om hur jefliga muslimer/afrikaner/nazister är) passat bättre än 2016.

  Det finns säkert flera orsaker till det, men att påstå att det skulle ligga nån sorts uppbragt folklig vrede bakom alla dessa påhittade eller uppblåsta "nyheter" är ganska...dumt (jag höll på att skriva korkat men jag har inför 2017 lovat mig själv samt gotlänningen på jobbet att sluta säga att folk är korkade, idioter eller föremål för omsorgsinsatser). istället är det en kombination av vanligt hyenabeteende - manifesterat i att det är oerhört viktigt för Janne Svensson i Bara att veta exakt vem som dömdes för sexuellt ofredande i Sundsvall, och få sprida det - och av mörkare makter som strukturellt arbetar med det som på Försvarshögskolan kallar desinformation. När dessa två möts uppstår alltså moralpanik, rykten om nationens snara undergång, samt en total förnekelse inför Janne Svensson politiska val i fem riksdagsval, där han röstat för samma nedskärningar som han nu beklagar sig inför.

  Detta har också skapat det så kallade näthatet, där män - nästan alltid män - ska utföra våldsamma eller plågsamma saker på den som inte tycker det som de tycker att alla ska tycka. Ivrigt påhejade av en särskild sorts fegisar som påstår sig måna om yttrandefriheten ( de är nära besläktade, och ofta samma sort, som de som motsätter sig kameraövervakning av offentliga platser eller att sheriffen ska kunna kika i dataloggar för att se om nån kan tänkas placera en bomb nånstans ) bara det är nån annan som blöder och dör, för något som lika ofta bara handlar om att de vill kunna glo på porr utan att bli påkomna av sin familj, om de nu har nån.

  På tidningarnas hemsidor har det länge funnits möjlighet att kommentera inlägg eller nyheter, och se det var de här trollen - populär beteckning - snara att nappa på. Eftersom tidningarna också befolkas i stor utsträckning av folk som hör till kategorin "måna om yttrandefriheten", ända tills det började drabba dem själva - nämen! - har det alltså varit vidöppna dörrar för hatet där. Anonyma fegisar som gått loss med storsläggan mot förskrämda människor som tror andra om gått, och så kan man ju inte ha det. Sverige går åt helvete och det ska ni begripa!!!

  För att motverka detta har man på internet - den här posten vänder sig lika mycket till den ovane nätdebattören som till den nu lätt irriterade proffstyckare som läser - emellanåt skapat ett filter, en eller eller flera personer som så att säga övervakar debatten. De kallas då moderatorer. Alldeles väldigt ofta på ideell basis, på tok för sällan med ersättning.
  En moderator är ingen polis, eller ens i närheten av det - utom då givetvis för den där yttrandefrihetsliberalen, remember? - utan någon som bara plockar undan inlägg som är hatiska eller kränkande eller på något sätt går mot vad ägaren till den här plattformen satt upp. Ofta gör man det efter att andra tyckare reagerat och anmält det hela - vilket underblåser yttrandefrihetsliberalens onda aningar om angivarsamhälle - och så berättar man för den som klev över gränsen att app, app, app nu tar du och passar dig annars får du svårt att tycka alls här.

  Jag har varit moderator på flera ställen. Ofta på specialsidor med en viss sorts publik och åsikter, men också på mer allmänna tycka-om-allt-sidor (numera saligen avsomnade) och det var onekligen en upplevelse av hur...dumma människor kan vara. Jag har sett upplagda videoklipp och bilder så vidriga att ni inte kan föreställa er, jag har sett människors privata adresser och namn och bilder på deras barn läggas upp, enbart i syfte att hota och skrämma, det har varit mordhot och våldtäktshot och okvädingsord i en fullständigt horribel omfattning - som jag och andra moderatorer plockade bort vartefter. Inte alls om politik eller religion eller andra heta potatisar, även om det förekom, utan här kunde vi bli dödligt osams om LCHF eller om grunden till puniska krigen. Alltför många saknade helt enkelt folkvett, och man undrade ibland: skulle de våga bete sig sådär om de stod ansikte mot ansikte med den de föraktade så djupt?
  Förmodligen inte.

  Det saknas moderatorer på de flesta ställen som pysslar med nyheter. Det finns nån stackars nyanställd som emellanåt måste ta itu med en växande hög av anmälningar, och kanske plocka bort ett inlägg eller två, men det sker då rakt inte i den takt vi kunde kunde hålla på de ställen där jag varit aktiv. Både hos Aftonbladet, GP och Expressen mfl kan hatfyllda inlägg, ofta rent lögnaktiga ligga kvar helt ogranskade, trots att alla dessa tidningar nu har löjligt hög svansföring vad gäller faktagranskning (inte för att det skulle hjälpa, allmänbildning utanför KardashianTv verkar vara avskaffat, säger vän av ordning som fortfarande kan Håtunaleken, slaget vid Lund, stränderna på D-dagen, USAs presidenter under 1900-talet samt vilka svenskar som vunnit en Major i golf) utom i deras egna kommentarsfält.

  Om nu samma tidningar menar allvar med sin kamp för faktakorrekthet - är det mosatsen till faktaresistens, eller ska vi nöja oss med fakta? - så borde de ju onekligen börja med att rensa hos sig själva, istället för att låta precis vad som helst slinka genom. Varför inte satsa lite pengar och anställ några som har som jobb att kolla över kommentarerna, ta bort påhopp eller raggningsinlägg? Det är inga pöoliser jag frågar efter, men den självsanering av internetdebatten som några av nördarna utlovade för mer än femton år sen har vi då rakt inte sett nåt av. Det blev inte så, kära Piratpartiet - istället har trollen lärt sig att använda precis alla dessa kanaler som det öppna samhället Sverige ställt till förfogande, för att dela runt grannars brottsutdrag, sjukjournaler, inkomster, bostadsadresser etc - och DET ÄR INTE SKOJ. Sen delar de skiten till varandra, och huxflux har vi moderna myter om att julbelysningen togs ner för att inte såra muslimer, eller att det var feminismens fel att gator inte plogades i Stockholm, eller nån annan av alla dessa lögner som när de väl fått fäste är hartnär omöjliga att komma till rätta med (vi har myten om att Göran Persson snodde pensionspengar och därför är dåtidens underbetalda löntagare idag underbetalda pensionärer och arga för det).

 Nånstans måste man börja sanera det här illaluktande träsket som Janne i Bara (han finns kanske men det är inte honom jag menar påpekar jag för säkerhets skull) gärna gödslar med godbitar från hans egen verklighet - nån har vält en julgran, alldeles säkert muslimernas fel; det sitter en tiggerska utanför ICA, alla vet - vet! - att hon käkar rysk kaviar på kvällen och vältrar sig i bidrag; att somalierna - de är syrier egentligen - på flyktingförläggningarna har privatskjuts och städerska och mördar varandra hela tiden, fast det förtigs av den mediekomplott som socialister och judar - givetvis! - ligger bakom. För Janne i Bara vet givetvis bättre än några universitetsutbildade hur riket ska skötas, hur barn ska fostras och hur man grillar en flintastek, skolad i Livet Hårda Skola som han är.

  2017 är ett nytt år. Det är det enda jag kan säga med säkerhet.