Jag, skitjobb och Yarden av Kristian Lundberg

  Emellanåt när jag berättar om hur vi har det på jobben möts av jag av totalt oförstående ansikten hos fackliga kamrater. När jag berättar om skitiga miljöer, toaletter som ser ut som svinstior, om att kollegorna gör sura miner när jag ska försvinna iväg på nåt möte (inte ens på dagtid utan kanske bara lämna arbetet en timme tidigare), om osäkra anställningar - så säger de karskt: Men det är väl bara att säga ifrån för fan! Hävda arbetsmiljölag, hävda arbetstidslag, hävda LAS, kräva bodar och toaletter och friskvårdspeng.

  Innan de försvinner tillbaka till sina trygga evighetsanställningar på storföretag eller organisationer. Där man inte är piskad att ta det som bjuds, där man sväljer allt snack om arbetsmiljö, och bara tar det som det kommer. Jaha, vi får bära in allt virke själva? Okey då. Vi måste samsas om arbetsbelysningar, om verktyg, om regnkläder till och med. Okey då. Jobbet måste rulla för annars rullar det inte in några stålar. Punkt.

  Det är dit vi har kommit. Det är dit jag kommit. Vi som drabbas av låglönekonkurrensen har långt mindre val än de som inte drabbats av den. Och då är det lika bra att ta det med ett garv. Hur skulle vi annars överleva.

  Jag tänker på det när jag läser om Yarden av Kristian Lundberg. Det är en jättebra bok, läs den, men den är skriven av en främmande fågel, på besök i undervegetationen. Hur gärna han än vill vara en i gänget kommer han att stå ut, med sitt sätt att vara, tala - han blir aldrig en i gänget, och därför ser han inte allting av hur jobbet är. Även om han nu inte var en uppburen skribent, så är han ändå en studerad karl, och det lyser igenom - alla vet att han, även om hans jobbarkompisar kanske inte per se vet exakt vem han är, inte kommer att bli kvar, han har andra möjligheter, han har andra världar att gå till.

  För jag har sett det - grabbar (det är nästan bara grabbar) som hoppat av högskolan för att de "vill göra nåt annat". De är inte alls dåliga på att jobba, men jag vet ju att de inte blir kvar. Eller rättare sagt, nästan ingen blir kvar - för några belästa jävlar som fastnat i yrket har man ju ändå träffat. Men de andra - ja, där blir man ju inte ett dugg förvånad när de efter tre år kommer och berättar att de kommit in på juristprogrammet eller ska fortsätta på Handels. Oftast blir jag glad - varför slänga bort ett läshuvud på att kånka betong på ett skitigt bygge ungefär...

  Nu har man gjort film av Yarden. Den kommer, precis som boken, att recenseras av medelklasskribenter, eller av arbetarklassromantiker i några fackförbundstidningar. Den kommer säkert få strålande kritik av några, och några kommer precis lika säkert tycka att den är grå och trist och mörk, men "en viktig blänkare i ett alltmer cyniskt och spekulativt arbetsliv" - jag gissar bara där. Men den kommer fan inte recenseras av nån som står i just detta arbetsliv (om inte nån TV-kanal delar ut några fribiljetter till några stackars knegare som efteråt ska svara enstavigt på vad de tyckte).

  Sen kan nån på vänsterkanten publicera en antologi där en massa journalister kan få berätta om när de jobbade i kassan på Konsum ett par år, drog pallar på ett lager eller körde budbil. Välskrivet, men inte Vägen till Wigan Pier.

  Jo, jag saknar beskrivningar av hur jobbet ser ut. Inte minst för att en massa förståsigpåare av den där sorten som tycker att andra ska dra lasset, skulle behöva veta Hur.Det.Faktiskt.Är.Därute.

  Men när ska man orka det? Vi - och jag säger vi för att skilja oss från Er - är trötta efter jobbet. Skittrötta. Man vill bara sätta sig i soffan, glo på TV och hänga med familjen, så gott det nu går, för man är ingen partysnubbe direkt när man jobbat över alla kvällar en vecka.

  Nej, man kan inte byta jobb - och det är det som är så jävla svårt för somliga att fatta. Det är INTE bara att söka nytt, för då är man återigen inne i det här med sist in- först ut, och man vet vad man har, jobbet är inte alltför hemskt, man får lön, fast långt under vad man är värd, och man har rätt kul på jobbet trots allt. Man har varandra. Vi mot dom. Vi som vet mot dom som inte vet.

  Jag är inte en sämre facklig kille för att jag inte alltid tjatar om skyddsglasögon, behörighet för Heta Arbeten eller övertidsersättning. Jag och många andra försöker bara göra så gott vi kan, och vi vet att man sågar av rätt många grenar man sitter på om man är för tjafsig mot företaget, eller om man är för nitisk mot sina kollegor, och det gäller absolut inte bara byggsvängen. Så är det precis_överallt.

  Sluta beskriva mitt arbetsliv, ge fan i att ge oss pekpinnar, kom inte hit och turista i verkligheten. Det är inte roligt längre.