Olof och jag. Om Palme

  Jag är född på sextiotalet och politiskt intresserad, dessutom socialdemokrat. Det är klart att det är stört omöjligt att komma förbi Olof Palme. Han fanns ju där, som en central fyr ett medievatten som inte hade tunnats ut av tusen olika kanaler, där ett statsministerns ord betydde något, och uppmärksammades överallt. Där alldeles väldigt många litade så oerhört mycket mer på personen än på politikern, än vad det kan sägas göra idag.

  Jag kände inte Olof Palme, jag träffade honom ett par gånger, men jag känner människor som kände honom mycket väl, och rätt mycket av min bild av honom har naturligtvis färgats av det. Mina föräldrar var unga på sextiotalet, de deltog i Vietnamrörelsen, de hörde till generationen som erövrade kunskap om världen utanför Norden, de tillhörde de som kunde dra nytta av allt reformarbete - de var engagerade, släpade med sig barnen på möten och demonstrationer; mitt i allt detta stod Olof Palme, och de som var hans krets.

  Mina föräldrar kallade honom Olof, med den där intimiteten som så få politiker lyckas skapa till sina sympatisörer. Ytterst få kallade honom Olle, och bara en gång. Det finns nån skröna om att Gunnar Sträng skulle ha envisats med att kalla honom Olle, jag tror det gick över ganska fort, för han lär inte ha lystrat till det, och det låter dessutom inte som Sträng.

  Han fanns alltid där, ivrigt stretande framåt som en tax på sök, farandes land och rike runt, ständigt diskuterande, ständigt analyserande, en av de där människorna som verkar kunna flera tankeprocesser igång samtidigt. Jag minns nåt internationellt seminarium som SSU anordnade där några försökte sätta honom på det hala med att ställa frågor om Östtimor, och han gav en helt lysande sammanfattning av det hela, utan att fråga nån, eller titta i några papper. Där fanns ett antal representanter från andra frihetsrörelser i världen, och han diskuterade utan vidare med dem på franska och spanska har jag för mig, förutom engelskan. Vi var ytterligt imponerade, och inte bara vi redan frälsta, utan även journalister. Och grejen var att han inte gjorde en grej av att han kunde prata andra språk, han bara gjorde det. Hans anspråkslöshet var slående.

  Redan då var det många som försökte få det till att Palme körde en enmansshow i det socialdemokratiska partiet. Folk som inte har en aning om hur det går till i ett politiskt parti. Här är det ingen som gör som hen vill - här handlar partiledarrollen om att sy ihop olika sidor, olika som hund och katt, och inte om att trumfa genom sin egen åsikt oavsett motstånd. Såna partier brukar inte vara så länge. Folk har en tendens att lämna då.

  För Olof var realpolitiker, det måste man komma ihåg. Det hade han varit idag också - det kan vara en bra spark på knät åt drömmare som intalar sig att dagens socialdemokrati hade varit heelt annorlunda om han fått leva (och hade han fått leva hade han varit borta från den politiska hetluften för länge sen hur som helst). Det är inte enstaka individer som styr stora partier, för då överlever man inte. Jag tror inte att politiken sett så mycket annorlunda ut idag oavsett vem som varit partiledare för socialdemokraterna, därför att världen hade inte sett annorlunda ut - vill man vara lite olyckskorp kan man ju säga att världsutvecklingen idag, och därigenom den svenska utvecklingen, är logisk och ofrånkomlig beroende på befolkningstillväxt, en okontrollerad kapitalism och krympande resurser. Det hade Olof kunnat göra mycket lite åt. Arbetet med att minska skadorna av samma utveckling hade han antagligen inte gjort särskilt annorlunda.

  Det säger däremot en del om en vilsen vänsters virrvägar, när de lyfter fram Olof som nån slags ideal idag, samme Olof som avskydde kommunism och kollektivism lika mycket som han avskydde fascism och diktatur. För antikommunist var han, och likt andra antikommunister hade han varit långsint.

  Han var inget helgon, självklart inte. Stora politiker kan inte vara det, de sitter alltför ofta i valet mellan pest och kolera, där man måste offra något. Inte heller var han snäll i debatter, men varför ska man vara det - man ska beskriva potatisar som potatisar. Han hade naturligtvis vita fläckar i sin politiska uppfattning, och ingen har en aning om hur han reagerat på dagens stridsfrågor.

  Men han var också en politiker av sin tid - han hade knappast vuxit fram i ett medielandskap där man måste vara perfekt in till tristess, där kompisrelationer emellanåt uppenbarligen är viktigare än kompetens, eller där man också måste köra över ministrar och krossa ungdomsklubbisters drömmar därför att pengarna inte räcker till. Han uppstod i ett beigt politiskt landskap där dessutom socialdemokratin verkligen var en massrörelse, och det fanns också en bredare politiskt kunskap i valmanskåren, därför att det urvattnade medielandskapet ännu inte hade gett folk möjlighet att slippa undan verkligheten.

  Jag saknar Olof, men jag drömmer inte om att få honom tillbaka.

 

Politik är inte som en Aladdinask där man kan välja bara godbitarna

  En av de saker som irriterar mig allt mer är professionella och icke-professionella tyckares ovilja att dyka upp i verksamheter de kritiserar. Just för mig handlar det om ett visst parti och fackföreningsrörelsen i allmänhet, men Byggnads i synnerhet.

  Det är lätt att skriva en ledare i Aftonbladet där man stenhårt - men givetvis kärleksfullt - angriper regeringen och/eller det socialdemokratiska partiet om man inte ens är medlem eller satt isn fot på ett möte. Jag är övertygad om att det är likadant i andra partier, fast jag vet inte säkert.

  Många av de som idag sitter i soffor eller kommenterar dagspolitik - både yrkesmässigt och som intresserade privatpersoner - har inte en jävla aning om hur det ens går till i en demokratisk organisation. Några - Byggnads - har nån gång varit på ett fackmöte, men blir uttråkade av formalia (som måste hanteras), av ämnen de inte är intresserade av (Byggnads) och, framförallt, blir chockade och arga över att några_säger_emot. Och då kommer de inte mer utan sätter sig på sin kammare och skriver upprörda inlägg på sociala medier (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).

  Just detta sista verkar vara den jobbigaste delen - att bli emotsagd, och ofta av människor som kan frågorna på sina fem fingrar. Det gäller både ledarskribenter och den arge amatörtyckaren (Byggnads, socialdemokratiska partiet). Dessutom blir man tvungen att vänta på sin tur; man har inget försprång för att man är bloggare eller ledarskribent eller bara arg (vi hedrar semikolot idag).

  Folk ska ha åsikter, naturligtvis, hemskt vore det annars, men frågan är om politik verkligen ska styras av skribenter som ska tycka varje dag, av folk som påstår sig vara sympatisörer men som aldrig varit engagerade i organisationerna men ändå! anser att de kan kritisera samma organisationer (kärleksfullt, givetvis) och ställa krav på omedelbara förändringar, men att andra ska driva frågorna, utarbeta förslag och genomföra det hele.

  Politik är inte så enkelt. Jag träffar ofta människor som lutar åt ena eller det andra hållet, men det kan finnas nån liten fråga där de har en helt annan uppfattning och se då går det inte ( Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO). Man vill bara plocka russinen ur kakan, och har ruskigt svårt att acceptera vare sig motsatta åsikter eller att man får spö i omröstningar. Respekten för beslut som fattats av de som faktiskt valt att påverka politiken inifrån och underfrån är minimal, kort sagt (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).

  Jag är knappast ensam om att ha förlorat voteringar i hjärtefrågor, men såna är spelets jävla regler, och väljer man då att argt ta sin hatt och gå har man missat vad politik handlar om. Man får helt enkelt en hel del på köpet när man går med i en intresseorganisation (Byggnads, socialdemokratiska partiet, scouterna, frikyrkan, nudisterna whatever).

  För man gör det mycket lätt för sig när man bara driver sina egna frågor, vilket häpnadsväckande många gör på ledarsidor eller sociala medier. Det är lite svårt att vara invandringsvänlig och därefter tycka att Sverigedemokraterna har bästa skolpolitiken, eller, för att ta ett aktuellt exempel, vilja ha lägre skatter och avsky lagstadgad minimilön (Byggnads). I varje fall om man tänker sig påverka politiken på allvar.

  Dessutom är det ju så att många av de som idag skriver är bra just på att skriva men är helt odugliga i en debatt inför andra. Totalt värdelösa. Vilket också, vid närmare eftertanke, kan vara en orsak till att de väljer just skrivandet. Och tvärtom.

  Politik bestäms inte av enskilda högröstade tyckare än, och det ska vi vara glada för.