Svara inte om chefen ringer under helgen

  Passar på att länka till min senaste krönika i Arbetarskydd. Klicka här

Allt färre arbetare är med i facket - så vad gör vi?




  Okey, siffrorna är entydiga. Det är allt färre av de som arbetar i LO-yrkena som är med i facket. Läs Arbetet här. Däremot är det allt fler tjänstemän som går med. Det här är inget nytt, utan en trend som pågått rätt länge. Visst, det fick sig en extra skjuts när borgarna 2007 chockhöjde avgiften, men när den återställdes blev det ingen rusning tillbaka.
 
 Det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om ett sätt att beskriva verkligheten, och hur man driver fackliga frågor. I viss mån handlar det också om en växande klyfta mellan de som sitter i toppen, och de som finns längst där nere. Men det beror också på att vi - facket - varit duktiga. Så duktiga på att föra in våra krav i lagar, eller i avtal, att vi mer eller mindre avskaffat behovet av oss själva för ganska stora grupper.

  Jag finns inom Byggnads. Där har det inte hänt mycket med arbetsformerna sen 1979 typ. Basen i verksamheten bygger på stark facklig anslutning på företagen, och på att det finns fackliga förtroendemän. Men det var länge sen man hade nån gubbe som kunde knalla runt och skriva in ovilliga lärlingar. Vi har ett allt högre arbetstempo, och prestationskrav, och den där tiden - kanske en kvart, en halvtimme - för att övertala någon att gå med, finns knappt.

  Inte heller finns det några extra förmåner att tala om. Vi har varken inkomstförsäkring eller hemförsäkring i medlemskapet. Nästan allt - ALLT! - som medlemmar får får också ickemedlemmar, under förutsättning att företaget har kollektivavtal. De har samma lön, samma rätt till ledighet, arbetskläder eller fikarum. Det var länge sen man kunde förpassa ickemedlemmar till en bod utan toalett och värme, och fnysa "förhandla med chefen om ni vill ha det bättre då!"

  En fyrtiotalsmodell för att möta 2010-talet helt enkelt. Och därför går man inte med i föreningen. Mötesformer och procedurer som är stela, formella. Jag vet att jag inte värvar någon genom att dra med dem på ett medlemsmöte. Snarare tvärtom.

  Vi är många som efterfrågat informationsmaterial på andra språk. Vi har ohyggligt med utländsk arbetskraft här, som vi inte ens kan värva eftersom vi saknar språket. Man kunde ju tro att man kunde bli medlem i Byggnads på engelska i varje fall, men nehejdå. Don't mention polska liksom.

  Dessutom har man ju numera möjlighet att vara med i bara a-kassan, hur usel den nu än är (tack för det borgarna och SD), vilket också tar bort en viktig del av det fackliga medlemskapet.

  Åsikter jag hört ute på byggena är att de som inte är medlemmar inte skulle få åka med på löneökningarna. Låt pengen stanna hos de som betalar för förhandlingen. Om folk vill ha kollektivavtal får de bli medlemmar - och den värdeökningen av medlemskapet skulle inte vara svår att locka med. Gå med i facket, ha kollektivavtal och var försäkrad och få pension, liksom.

  Jag tror nog inte heller att det här skulle öppna för nån slags låglönekonkurrens, att det skulle dumpas timpenningar så det stod härliga till. Företagen är smartare än så, och gubbarna också. Om ickemedlemmar var tvungna att förhandla om lönen själv skulle de förmodligen komma lommande och be om hjälp rätt snart, för oavsett hur kaxiga byggjobbare än kan vara, så är de rätt spaka om de hamnar i en sån situation.
  Visst skulle det finnas buskföretag som skulle försöka, självklart. Men det är ju farao det vi har facket till. Kom an bara! Tjäna uselt utan facket, tjäna bra med facket. Svårare än så är det inte. Men om man får bra pröjs utan att ens peta sig i ändan faller liksom grejen med att vara med.

  Det är på samma sätt hos flera andra fackförbund, det vet jag. Och i samma fackförbund finns det också ett missnöje bland de som är medlemmar, med de här fripassagerarna.

  Man möter det inte med nya broschyrer, med nya appar, Inte heller med att tjata på lagbasar eller skyddsombud eller vad som helst om att de måste värva medlemmar. Världen funkar inte så. Och det kan vara dags för fackförbunden inom LO att ta det här på allvar. Skippa fredsplikten, ta inte konflikter åt ickemedlemmar, som går med den dagen den får bekymmer, och sen lämnar så snart de fått hjälp, efter att ha kostat saftiga summor pengar.
 
  Jag är less på det här. Jag är less på att betala uppemot 9000 spänn om året till mitt fackförbund när andra flinar åt mig, och har samma nytta. Jag är less på formaliamöten - där vi sällan hinner med nån sorts fri diskussion om villkor och ideologi.  Jag är less på att ha dåligt samvete för att jag inte hinner med mina fackliga åtaganden eftersom min arbetsgivare förväntar sig att att jag ska producera en daglig kvot, och då finns det ingen tid för resonemang eller ens eftertanke. Eller för att jag är för trött i kroppen för att ens lyfta telefonen när jag kommer hem.

  Och vad händer när vi inte vill längre? Återväxten är inte strålande direkt, eftersom medlemstalet sjunker. Var är den fackliga idén för 2010-talet och därefter? Var finns LO-medlemmarna ens i regeringen? I Rosenbad? Det är knappt vi har folk med LO-bakgrund i LO-borgen tammefan (läs en platsannons därifrån så förstår ni vad jag menar).


Men oroa er inte. Det kommer säkert ett seminarium, en hearing, en utbildning om ett par månader. På dagtid.
När vi andra jobbar.







Kommer mer







 

 
 

Nej, vi minns barndomen olika. Det var inte bättre förr.




  Jag avskyr egentligen nostalgi. I varje fall om det blir den där kladdiga, förljugna sorten. Man drabbas av dem emellanåt, och jag funderar på varför vi minns så olika. Barndomsvänner minns saker med ljus i sinnet, samtidigt som jag vet andra, likaledes barndomsvänner, som minns samma saker med avsky och ångest. Allt från skolan till semestrar.
  Man ljuger om man säger att det var bättre förr. Det var bättre förr för somliga, men inte alla. Den som drömmer sig tillbaka till ett femtiotal som ser ut som i Lotta på Bråkmakargatan, eller till Bullerbyn, om vi ska hålla fast vid Astrid Lindgrens minnen, gör oss alla en otjänst. Nej, det var inte bättre förr.
  Nån sa, apropå hushållsmaskiner, att han ville ha sextiotalets design med 2010-talets funktionalitet. Och visst, det kan ju vara så med saker, men knappast med livet. Det gäller för det mesta, vare sig det handlar om jämställdhet eller utbildning. Själv genomled jag en då utskälld period i skolan, med mängdlära, velourbyxor och mahjongjackor (fast det är givetvis en efterkonstruktion, för så var det naturligtvis inte) som ändå lärde oss att läsa och skriva så det skulle stänka i PISA-rapporter. Men samtidigt hade jag klasskamrater som slutade nionde klass utan att vare sig kunna läsa eller skriva ordentligt. Men på den tiden var det nåt man talade tyst om.
  Jag hade jämnåriga som hatade att gå till skolan. Som av en eller annan anledning åkte på spö varje dag, fick mössan stulen eller vatten i nacken. Varje dag. Som var vaksamma i korridoren varje dag. Som intuitivt vände när de mötte nåt litet kaxigt gäng, även om det innebar en omväg på en kilometer.
  Jag minns själv när jag blev osams med en brödratrio, och hade svårt att sova i flera dagar. Inte för att jag sa nåt till mina föräldrar, för de var ju moderna människor som tyckte att man skulle prata om allting, och de hade säkert bjudit in trions föräldrar till ett möte för att "lösa konflikten". Nu var det här neandertalare och med trettonåringens logik kunde jag inte för mitt liv begripa hur "ett samtal" skulle rädda mina framtänder. Alltså teg jag och led.
  I backspegeln begriper jag att många av dem inte hade det för fett. De hade inte råd att åka på semester, utan hamnade på dagkollo, där de lärde sig ännu mer om livets hårdare kunskaper av äldre. Om de inte sattes på en båt till Finland för att tillbringa hela lovet där, i byar där det faktiskt var femtiotal fortfarande. Sen kom de hem dagarna innan skolan började igen och hade inte pratat svenska alls på flera månader. För det bodde många finländare i Bro.
  Jag är lite nyfiken på varför vi minns saker så olika. Det är ett selektivt minne verkar det som. När jag emellanåt ränner på gamla kamrater är det ungefär hälften som minns allting i ett soligt skimmer, och den andra hälften minns precis tvärtom. Emellanåt mycket mörka dystra minnen, om de ens vill prata om det.
  Vi växte upp i slutet av folkhemmets blomstringsperiod, när det fortfarande fanns jobb för skoltrötta femtonåringar, men vi var antagligen långt mer pessimistiska om vår framtid än generationerna före oss. Det var inga strålande tider längre, helt enkelt. Att beskriva 1970-talet som nån sorts idyllisk lycka är bortom verkligheten, vare sig man ser det i det lilla perspektivet - som hos Jordbrobarnen - eller i det stora, historieböckerna.
  Men somliga av oss verkar ha ett behov av att poängtera hur jävla bra det var. Man undrar varför. Var det för att en del av oss hade en position då, som fotbollsspelare i pojklaget, som gitarrist i ett gudskelov självdött punkband, som Lucia i skoltåget? Hans lyckligaste tid, som det stod i en av de dödsrunor jag läst om en jämnårig bekant från en annan förort? Eller var de helt enkelt lyckligare än oss andra?
  Somliga stod inte ut med småskurenheten i förorten och tog sig därifrån fortast möjligt. Andra blev kvar. På det viset liknar naturligtvis förorten vilken avflyttningsort som helst. Några var fullt nöjda med att leva om sina föräldrars liv, andra ville inte nöja sig med det. Och bakom väldigt många dörrar lurade det - har jag fått veta senare - gruvliga hemligheter och stora sorger.

  Nostalgin blir naturligtvis som allra farligast när den plötsligt ska influera politiska beslut. När historieförvanskningen slår igenom. Som i debatten om kriminalitet - där mediernas sanslösa jakt på klick på nätet/lösnummerförsäljning blåser upp debatter som är helt irrelevanta. Eller när det handlar om skolan. Det är totalt ointressant om en massa femtiotalister lärde sig när freden i Brömsebro slöts om man inte samtidigt pratar om de som inte lärde sig någonting alls. Och vi kan inte - kan inte! - automatiskt jämföra saker eftersom mätmetoderna är annorlunda. Huruvida man har kepsen på sig klassrummet har inget med kunskap att göra, liksom.
  Mammorna var ju hemma på den tiden. Inte gjorde det skolvägen tryggare för henne som blivit grabbgängets byte, inte fick det någons pappa att supa mindre. Kompisar som kom till plugget med ett resolut blåöga efter att ha vågat säga emot mammas nya karl.

  Barndomen är ingen bra måttstock på livet. Förutom att ju tryggare man är planterad i den samhälleliga myllan desto mindre förstående verkar man vara mot den som inte har samma djupa rötter. Det är lätt att fnysa åt lagstiftning för att skydda utsatta när man inte är utsatt själv, eller ens i närheten av att vara utsatt. Det är lätt att fnissa åt och bagatellisera kamp mot nedsättande uttryck när man inte själv blivit kallad blatte eller bög. Förmodligen har man själv slentrianmässigt använt såna uttryck mot andra, utan att reflektera över det. Precis som man säkert gjorde när man var barn. När "det starka samhället" faktiskt bara var starkt åt de som ändå var starkast.
 
  Solen sken inte på oss alla när vi var små. Julafton var inte en Carl Larsson-jul med tindrande ögon och Kalle Anka klockan tre. Inte midsommar heller. Eller ens lördagar. För somliga var det bara tillfällen då man höll sig undan och hoppades att farsan skulle somna fort, har jag fått lära mig.

  Ändå utsätts ungar fortfarande för sånt här. Osedda av de som har det bra, eller som bara inte begriper att de har det bra.

  Jag hade en fantastisk barndom men mina minnen är just bara mina minnen. En ständigt närvarande mormor, med nybakta bullar, bilsemestrar och soliga dagar. Föräldrar som älskade oss, som ville att alla skulle få det bättre. Men alla hade det inte så. Andra minns det så annorlunda.

  Så låt mig slippa "det var bättre förr". För det sa man förr också. I vissa backspeglar finns det inga regniga somrar, läxor eller tristess. I andras backspeglar finns bara sånt.


Bilden? Tja...

The Calle Fridén Guide to How to not frysa arslet av sig Version 2015




Edit: Publicerad tidigare

  Nej, jag har inte börjat med långkalsonger än. Det får bli lite fler minusgrader innan jag byltar på mig. Jag brukar tänka på det när jag passerar mänskliga igloos, i dunjackor och täckbyxor vid +3 grader. Inte för att verka macho, sånt har jag slutat med, utan för att man faktiskt inte ska bylta på sig allt man har i garderoben bara för att det råkar bli nollgradigt. För vad ska man då dra på sig när det blir riktigt kallt? En sån där överlevnadsdräkt för sjömän i ishavet?
  Vvi klarar mer kyla än vi tror, utan att lida. Vilket torde bevisas av att samma mänskliga igloos en festlig fredagkväll i februari både har lågskor, är barhuvade och med uppknäppt skjorta eller kortkort kjol, trots att det är samma temperatur. Begrip det den som kan.

För det är ju så här - vissa vinterdagar är strålande. några få minusgrader, solen som en ensam lampa på en klarblå himmel, snön pudervit. Livet är gott att leva. Ungarna far med glada skratt nerför rimliga backar, och mor och far kan dricka kaffe ur termos och käka medhavda apelsiner.

Men inte alla dagar. 
Idag var det kräksnö (gammalt byggjobbaruttryck), var man än vände sig fick man vassa snöflingor i ansiket. På hjälmen bildades snart en liten glaciär, och under samma snö låg förrädisk is, varför vi emellanåt halkat omkull och fått snö lite överallt på kroppen. Då spelar det ingen roll om det bara är -3.
Kallt är kallt. Och vi jobbar utomhus.

Därför tänkte jag nu dela med mig av min beskäftiga visdom, insamlad under år av dåliga långkalsonger, blöta lovikkavantar och illasittande mössor. (Och nej, det finns ingen köldgräns för byggnadsarbetare - vi går ut om jobbet kräver det).

För det första - köp stora kläder. Det måste finnas utrymme för kroppen att andas, och för oss att röra oss. Det är därför byggnadsarbetare alltid ser så stora ut, det beror på kläderna. Utan kläder är de flesta rätt taniga typer med en kula på mitten. Jackor som går ner över ändan, byxor som går upp i korsryggen. Ligger man på knä och najjar är det inte nyttigt om snålblåsten från Saltsjön går rakt ner i cykelstället.

För det andra - köp kläder som får gå sönder. Jag fick en gång ett svindyrt underställ av min ömma moder, som jag dan därpå repade sönder tillsammans med blåstället när jag drog järn genom en armering. Det understället blev sig aldrig likt, den första revan gav upphov till en dominoeffekt, vilket fick tyget att fransa upp sig medan jag såg på. Och silvertejp är ingen optimal lagningsmetod

För det tredje - ha nåt på huvudet. Är man på ett storbygge lär man bära hjälm, som i sig faktiskt isolerar en del, men det räcker inte. Hjälmhuva eller mössa är också bra. Faktum är att hörselkåporna också värmer.

För det fjärde - ha flera vantar. Ett par man har på sig, ett par som hålls varma mot kroppen. Våra arbetshandskar är idag ljusår bättre än de mögliga lovikkavantar jag nästintill förfrös fingrarna i för trettio år sen. Och arbetshandskar ska arbetsgivaren hålla med.

För det femte - ha rena kläder. Långkalsonger som luktar tillbaka när man luktar på dem isolerar sämre än ett par som luktar rent. Detta gäller för t-shirts och strumpor också. För att inte tala om att det höjer trivselnivån i boden.

För det sjätte - drick mycket. Faktum är att det är mer vätskekrävande att frysa än att svettas, och man ska inte alls dricka varmt hela tiden. Kroppstempererat är bäst, i synnerhet om man kommer från -19 in i goa värmen i kojan. Men drick mycket, och då menar jag vatten.

För det sjunde - var försiktig med vätskedrivande. I min bransch handlar det om kaffe, som vi bälgar i oss. Är det svinkallt ute kommer kissnödigheten som ett brev på posten, i synnerhet om man står med säkerhetssele på sig, uppflugen på valvkanten, och dirigerande ner en jättelast med kranen. Det bara är så, och då är det inte kul att behöva dra ner byxorna och göra gulsnö.

För det åttonde - smörj in dig. Fet kräm i nyllet. Och inte vattenbaserad pucko. Mer än gång har jag lett in lärlingar i bodvärmen, och försökt få dem att förstå att mammas medskickade Nivea inte är bra, annat som tillfällig förlamning och som foundation för frostskador.

För det nionde - använd skor med kompositsula. Kasta de där gamla stålsulorna åt skogen. Alldeles för många generationer byggnadsarbetare har plötsligt blivit varse att de antagligen, på något mystiskt sätt, tappat kroppsdelarna under knäna. Om man tittar ner så jodå. de är där - men känns de? Icke. Och sedan fått uppleva den helvetiska brännan i fötterna när man på rast parkerat dem vid elementet. Kompositsulan leder inte kyla. Det gör stålsulan. Nuff said.

För det tionde - skäms inte för att du fryser, Vissa dagar fryser vi mer än annars, vad det nu beror på, och det är bara DUMT att bita ihop och lida. Frostskador är permanenta, och blir till ett elände senare i livet. Det måste vara OK att säga "helvete vad jag fryser, jag går in nu", istället för att stå som en liten snögubbe, allt orörligare.

För det elfte - ta hand om dina vinterskor. Smörj och impregnera. Köp gärna lite för stora skor så det går i ett par extrasockor. Skaffa en bra inläggssula, och byt ut den när den är gammal. Dessutom, om dojjorna blir blöta torkar de snabbare om man plockar ut den sulan.

För det tolfte
- om man blir toksvettig när det är kallt ute kommer man att frysa. Så bli inte det i onödan, om du inte vet att du kan gå direkt in i värme. Det går långsammare att jobba vintertid, det bara är så.

För det trettonde - metall blir svinkallt i kyla. Håll inte i bräckjärn eller armering mer än nödvändigt, det kommer att kyla ner dig.

För det fjortonde - ta pauser. Det är jobbigare att röra sig i vintermunderingen, och då blir man trött. När man är trött fryser man mer. Capisce?

För det femtonde - ta ett par minuter och värm upp leder och muskler före jobbet. Man ska alltid vara försiktig med att lyfta tungt, men vintertid ska man vara extra försiktig.

Men sen.. så är det bara att gå ut och jobba....

Det mesta av det här är också giltigt för folk som bara ska gå till jobbet, bara stå på en svinkall perrong, bara skena ut och in ur varma affärer till kalla gatustråk. Eller bara se till att barnen inte blir förkylda. Flera lager, bra vantar - gärna ett torrt par i väskan, eftersom snö som bekant smälter och blöter ner, och då värmer de sämre.
  Mössor var ur mode allt för länge, folk klädde sig vargskinnspäls men struntade i mössan. Så icke längre, och det är bra.

  Det allra viktigaste jag lärt mig är att man ska klä sig i flera skikt, och byta det innersta när det är blött. Det näst viktigaste jag lärt mig är att utseendet får stå tillbaka för kölden. Vilket fick kvinnfolk i min närhet att himla med ögonen och säga "Eller huuuuuuuuur!!!!"
  Så det tredje viktigaste jag lärt mig är att vinterkläder inte bara ska värma, de ska helst vara snygga också....

  När kläderna är blöta ska man torka dem. Torkskåp finns det på alla seriösa byggarbetsplatser. Jag minns en stackars städare, han var från Västindien, som första vinterdagen klev in i vår bod och fick se åtta byggnadsarbetare sitta i kalsonger och tröja, läsandes tidningen eller drickandes kaffe, som om det var nåt helt normalt. Nå, i vår värld är det normalt. Knappast på Försäkringskassan eller i bankens lunchrum. Han backade ut....

PS. Ska ni ändå köpa vinterkläder, se till att få med i varje fall nån liten reflex nånstans. För din egen skull....




Bilden? Livet en ovanligt jävlig februaridag....