Sammanträdena som håller ihop Sverige




  Vid årsmötet inleder vi med parentation. Ordförande knackar två gånger i bordet och alla reser sig upp, de flesta för att de vet vad som ska ske, några lite förvånat. Man uppmärksammar de medlemmar som under verksamhetsåret gått bort. Dött. Om någon eller några säger man några ord "han satt i styrelsen under tjugosex år", "hon hade ansvaret för kaffeserveringen under många år", "trägen och engagerad medlem i trädgårdsutskottet". Eller vad det nu är för uppdrag det handlar om.
  Därefter håller man en tyst minut, eller en stund av tystnad. Därefter knackar ordförande i bordet igen, och återupptar mötet.

  Det här låter som grekiska för många men är också självklart för väldigt många. Möten, sammanträden. Kallelser och dagordningar. Rapporter och motioner. Och inte bara i politiska sammanhang, utan också i villaföreningen, scoutkåren, idrottsklubben, bostadsrättsföreningen.

  Jag minns inte mitt första sammanträde. Mina föräldrar var engagerade och moderna, och vi barn fick följa med på mötena redan i mycket tidig ålder. Lekte för oss själva i ett hörn, då och då åthutade när nivån blev för hög. Det fanns alltid några papper att kladda på, eller rentav en garderob där man kunde blanda ihop pampuscher eller fäktas med våta paraplyer, tills nån alert människa grep in och avbröt övningarna. På avstånd hörde man "votering är begärd och skall verkställas".
  Något fastnade också, för som liten ville jag ofta leka sammanträde, och blev mycket förgrymmad när jämnåriga inte visste vad schusterare var. Eller inte fattade poängen med att skriva protokoll, vilket kanske inte var att förvånas över, eftersom vi inte lärt oss skriva än.

  Och det är faktiskt här vi bestämmer. Om man är där. Vad som sägs på stan, eller uppsnappade åsikter i nån busskö spelar mycket liten roll när det faktiskt ska bestämmas saker. Då måste man vara där, på mötet. säga sin åsikt och röd i ansiktet bli satt på plats av nån liten formalitetsexpert som grötmyndigt konstaterar att förslaget kanske är mot stadgarna, eller för sent inkommet eller nåt. Det finns såna i alla föreningar.
 
  Man blir lite av sammanträdesproffs. Har läst handlingarna, håller låg profil tills de viktiga frågorna kommer. Då hugger man. Begär ordet, lägger fram sin sak. Tar kanske motparten på sängen, de mumlar. Man ser att man har medhåll av de flesta. Det ser de som tycker annorlunda också, så de drar inte saken till sin spets. De drar tillbaka sitt förslag, och därför finns det bara ett förslag, som kan bli "mötets beslut".

  Voteringar ska man vara försiktig med. Det finns inget som irriterar folk så mycket som de som alltid ska vråla votering. I synnerhet om det sker på varje punkt. Sånt har jag varit med om. Man suckar i församlingen, men är det begärd votering så är det. Oftast blir det en försöksvotering med handuppräckning, och då ska ordförande försöka få en överblick av vilken sida som vunnit.

  Så här pågår det. Vecka ut och vecka in i landet. Och som sagt, inte bara i politiska församlingar, utan i alla föreningar mer eller mindre regelbundet. Man ska ha stadgar, man ska välja företrädare, man ska ta beslut om budget, och vid årsmötet ska medlemmarna tycka till om styrelsen skött sig, tagit hand om verksamheten på bästa sätt.

  Det här är en mycket nordisk tradition. Lika nordisk som det självklara i att om man sitter i en styrelse kan man lika gärna sitta i ett par till, och sen har man en fullspäckad kalender, som ska stämmas av mot en föga förstående familj, fotbollsträningar och körsång. Fast man sitter säkert i de styrelserna också.
  Det är sällan man får några stålar för det. Och får man det är det, för utomstående, chockerande lite. samma utomstående som bara inte kan begripa varför man utsätter sig för det. För många möten är både trista och illa genomförda, och lockar knappast nya medlemmar. Och jag kan inte svara på varför.
  Efter halva mötet brukar man bryta för fika. Man bordlägger i tie minuter, kanske en halvtimme. Termoskaffe och bulle eller en macka. Emellanåt till självkostnadspris. Några desperata tar sig ut för att röka. Det springs på toaletten. Det finns aldrig tillräckligt med toaletter. Några avviker. Drar på sig ytterkläderna med halvkvädna ursäkter om att de måste byta av barnvakten. Detta är mycket vanligt på fackmöten som krockar med viktiga idrottshändelser.
  Sen kan klockan bli mycket. Börjar man tidigt på morgonen är det avskyvärt med sammanträden som sätter igång sju eller halv åtta, för ett ordinärt möte håller på minst två timmar, och längre än så. I synnerhet om det finns envetna personer eller fraktioner som har viktiga saker att driva, och som inte tänker ge sig.

  Folkets Hus eller föreningslokaler är välbesökta under vinterhalvåret. Av människor som deltar i möten. En del kan komma för underhållning eller föredrag, men de flesta kommer för att de är valda. Det är nog rätt sällsynt med åhörare som inte är inblandade i verksamheten. Förutom jag då, som suttit in på både fiskeföreningars och bowlingklubbars möten. Bara för att det är kul. Men så är man ju skadad från början.

  I tidningarnas dödsannonser ses svenska folkets föreningskärlek mer än nån annanstans. "Drivande i Röda Kors-kretsen". "Mångåriga uppdrag i folkpartiet". "Stridbar medlem i Metallklubben". "Ordförande för Lions i mer än femton år". Nån gång mer personligt: "Vad hade ett möte varit utan Gullans bullar?" "Den som ringde Hugo fick alltid hjälp". "Han brann för bilsportsfrågorna på orten"

  Och nej, man kan inte ersätta det här med omröstningar via nätet. Det blir en helt annan sak. Att stå och stamma framför en grupp, röd i ansiktet, mycket medveten om att man kommer få mothugg är så totalt annorlunda mot att göra det via ett tangentbord. Det kräver långt mer. Och visst, det är värst de första femhundra gångerna, som min fader sa med ett flin. Men man lär sig.

  Nej, det är inte särskilt sexigt. Men det måste göras, Stadgarna, du vet, som en ombudsman allvarligt sa till mig i tidernas begynnelse när jag ifrågasatte nån orimlighet. Verksamhet ska genomföras, resurser ska till, för annars blir det ingen gårdsfest eller pimpeltävling eller flygbladsutdelning vid morgontåget. Men varför ska det vara sexigt? Faktum är att man lär sig oerhört mycket genom att vara med i en förening.

  Så här sitter jag nu med ett par protokoll som ska renskrivas, om jag kan tyda mina kråkfötter. Galna förslag och skratt och upplivande samtal kommer att reduceras till "mötet beslöt enligt styrelsens förslag", för de flesta av oss skriver bara beslutsprotokoll. Idéer och visioner omvandlas till konkreta förslag, och inte alltid så jädra revolutionerande, eftersom de här processerna ofta är mycket långsammare än den som föreslår något kan föreställa sig. Det är nästan alltid fler som ska yttra sig, om planerade cykelvägar eller behandlingsmetoder.

  Flitens lampa, var det nån som sa om föreningslivet. Eller demokratins barnkammare, med många många tusen timmars kvällsmöten. Som fortfarande lever. Inte riktigt på samma vis som när folkrörelserna skapade det moderna Sverige, men fortfarande tillräckligt vitalt för att finnas kvar.

 

 

 

 
 

Hinneru jobba nåt då???



Man får ju frågan emellanåt. För tydligen är det nåt fel och konstigt om man far omkring som en iller på nätet, skriver och har sig och dyker upp som gubben i lådan på det ena evenemanget efter det andra.
  Hur fan hinner du? frågade en häromdagen. Och svaret är väl att jag inte vet. Jag sover inte så mycket, det har jag aldrig gjort. Omständigheterna har tvingat mig till en viss disciplin, där inspiration är mindre viktigt än transpiration. Och sen, på nåt konstigt sätt, kan jag hålla flera tankar i huvet samtidigt.


  Det kom en del snö i år också, vilket magsurt folk påpekar som nåt slags bevis på att klimathotet är trams. Men jag upprepar det jag sagt tidigare, en snöfattig vinter är inget att oroa sig för - men stigande havsnivåer är det.
Inga mängder hittills - peppar peppar - men halt och jävligt var det, och vi åkte som små feta pingviner över isen i sprängstenen. Fingrarna blir som isglassar när man måste hålla i metall, och det måste vi då och då. Stag eller ett koben eller geckospännaren. Då blir det kallt om tassarna.
 



  Jobbet är superroligt just nu. Brädform mot berg, med passning. Det gör man inte så ofta nuförtiden, men här är kraven så speciella, på grund av vibrationsrisken. Och det är väl ingen som blev byggnadsarbetare för att skruva gips? Här är det spik och såg och virke som gäller. Profilera formen mot berget. Eftersom det är sprängt berg måste det uppställningar och plattformar.




Sen dra slätjärn och spänna precis lagom, sådär att järnet sitter men inte tränger. En sån där kunskap som man bara kan få om man jobbar med det. På några ställen blir det motgjutningar så där måste vi stämpa mot berget.



  Just nu jobbar vi med mobilkranar, men på måndag ska tydligen tornkranen igång. Som monterades under obekväm arbetstid som vanligt - det är tunga bitar som ska dit och då kan det inte vara virriga byggjobbare under.
 Så jo, jag har att göra på dagarna.


Roten till fundamentalismen ligger i ojämlikheten

Borde skriva något jättelångt och initierat om det avskyvärda dådet i Paris. Tänker inte göra det. Konstaterar bara att ytterligt få av de som skrivit om det pratar om var terroristerna kommer från, och då menar jag inte deras bostadsort. Inte bara bröderna i Paris, med sin rätt typiska uppväxt i en förort, med en känsla av att inte höra till. Utan också de som spränger sig på marknader och i köer.

  Man gör det rysligt enkelt för sig om man bara hänger upp det här på religion. Jag blir trött av att på olika ställen läsa försvar eller attack mot islam, för det kunde lika gärna handla om hinduer eller om katoliker. Man gör det ännu enklare för sig när man liksom glömmer att västerländska oljemäklare gladeligen handlar olja av ISIS, eller när man glömmer att saudiska pengar finansierar hela nätverk av terrorister. För man behöver pengar för att bedriva krig, och dess förlängda arm terrorn.

  Moderna krig förs på det här viset. Fattigvapnet är en attack på en buss eller en polisstation eller kidnappningar. Mot det ställer vi stealthplan eller hypermoderna specialpolisestyrkor. Men vi når inte till roten av problemet, nämligen den ofattbara fattigdom varur terrorns soldater växer. Där sekellång exploatering av naturresurser inte kommit alla till godo.

  Visst, alla kommer inte från ekonomiskt taskiga förhållanden, och det är inte heller vad jag menar med fattigdom. Det kan lika gärna vara att man inte känner att man hör dit, man kanske bara är en pappa bort från en illiterat farfar som sett sina barn dö i sjukdomar som är behandlingsbara, om någon satsat lite på sjukvård för alla. Man kanske har sprungit för sitt liv från ett gäng i London, där ens enda fel var att man hade fel hudfärg, eller sett bilder från bombade byar.

  Den arabiska våren hade kunnat bli en demokratisk vår, om västvärlden orkat stödja progressiva krafter. Det gjorde man inte. Istället höll man upp en geopolitisk tumme i luften för att se åt vilket håll vinden blåste, och sen gjorde man...ingenting. Den syriska oppositionen fick inte den hjälp den borde fått, vilket knuffade den i famnen på otäckare krafter. Samma sak hände i Libyen, saker blev inte alls som de borde ha blivit i Egypten, och det kommer upprepa sig på andra platser, var så säkra, och i svallvågorna kommer kriget att hamna även hos oss.

  Man måste diskutera den globala fattigdomen för att komma åt terrorismen. Man måste sätta press på envåldshärskarna så att de ofattbara rikedomarna kommer alla tillgodo. För det handlar inte om penningbrist, ånej. Ett fallande bensinpris gör många glada, ända tills man får höra att det är en del i ett krig där oljan är ett vapen. Se länk här

  Ur fattigdom växer fundamentalism och extremism, var så säkra. Att bara få se på när några andra rensar bordet skapar hat. Ur hatet växer våld. Resultatet ser vi nu. I de eländiga flyktinglägren i Afrika eller arabvärlden skapas morgondagens terrorister, likaväl som i slummen i Europas storstäder. Och när man förtvivlat söker svar på varför, varför, varför är det så här, så behövs det kanske bara en enda idealist med brinnande ögon för att tända stubinen.

  Vill vi vinna kriget mot terrorn måste vi vinna kriget mot fattigdomen.