Välkomna till mitt eget jävla Agenda!

 

Som ikväll sänds föga direkt från köket i Jakobsberg. Ikväll ska vi ta upp decemberöverenskommelsen, varför det här kommer gynna sverigedemokraterna, varför Stefan Löfvén väljer att undvika ett katastrofval. Dessutom kommer vi ikväll också att intervjua minst femton sverigedemokrater, tre arga moderater, och två före detta vänsterpartister som är sååå besvikna på Stefan Löfvén. På slutet kanske vi petar in nån miljöpartist, klappar Göran Hägglund på axeln. Vi kommer också att höra vad den socialdemokratiske fritänkaren Daniel Suhonen har att säga om Löfvéns strategispel, i en debatt med Lena Mellin och Annie Lööf.
  Men först över till Mats Knutsson, som ska ge er en helt opartisk bakgrund....


  Känns det igen?

För det är så här det kommer att beskrivas när socialdemokratiska medelklasspolitruker nu dundrar iväg till exotiska resmål, i och för sig sedan länge inplanerade, och lämnar arenan fri för de där som aldrig tar semester. Det vill säga de outtröttliga nättrollen, de skvallrande politiska kommentatorerna och de andra frihjularna i åsiktsindustrins köksingång.
  Dit hör jag väl också själv, på något vis, så i avsaknad av både Lena Mellin och Qvartoft får jag väl nöja mig med en egen, alldeles väldigt partisk inlaga.

  Det var alltså ingen som ville ha nyval, utom SD. Det var knappt nån som trodde det skulle bli nyval (och jag skiter i att det ska kallas extraval) utom SD. De satsade stenhårt på det, och blev blåsta. Nånstans visar det också på den politiska omognad som finns i det partiet, att de inte fattat att det alltid finns en annan utväg för att plocka bort dem. Att ingen faktiskt vill ta i dem med tång. I synnerhet inte nu, när ledare Åkesson är sjukskriven, och det nya ledargarnityret visar huggtänderna...

  I sociala medier visar också deras sympatisörer prov på precis den okunskap om hur politiken fungerar som man befarade; när de mer eller mindre kräver att man ska lyssna på dem, för de har ju minsann fått 800 000 röster, jojo. Och opinionsundersökningar är ju lika mycket värda som ett valresultat, eller hur?

  Well, jag har nåt att berätta för dem. Så länge man inte har mer än 50% av rösterna är man så illa tvungen att söka samarbete med andra partier för att få nåt som helst inflytande. Och allra oftast räcker inte det heller. I Sverige har vi flera partier som haft mer än 13%, ända upp till en bit över 30%, och de har i varje fall blivit överkörda. Så var det för sossarna mellan 2006 och 2010. Så har det varit för moderaterna, folkpartiet och centern i perioder. Det är det som är det politiska systemet. Det är kanske inte perfekt, men än så länge är det bättre än det mesta.

  Att få 13% är ingen som helst garanti för att andra partier ska lyssna på en. Politik fungerar inte så, annat än för de obildade som fått för sig att vi har nån slags proportionerlig fördelning av makten i de styrande församlingarna. Och är man inte villig att förhandla om saker kommer man att hamna utanför. Det är inte en amerikansk TV-serie det här.

  Nej, jag är inte särskilt skraj för att SD skulle öka lavinartat fram till 2018. Deras chans var nu. Men det kräver en del saker. Inte bara i realpolitiken, utan också i hur man hanterar de här frågorna i media, och hur man debatterar. Inte för att det bara handlar om SD, det finns goda chanser att det dyker upp andra enfrågepartier, som är villiga att sälja sitt mandat för minsta medhåll. Ett pensionärsparti med lite vassare framtoning skulle säkert kunna störa mönstret. Dagens pensionärer ,och de som snart ska bli det, är inte alls så obekanta med internet som spinndoktorer tycks tro.
  De har snart också lärt sig hur man haussar upp artiklar i den ängsliga kvällspressen, vilket också som ett brev på posten kommer få samma press att skriva nya artiklar om samma ämne, för klickandet är viktigt. Ju fler klick desto bättre. Att avkräva vinstdrivande företag nån slags moral är sååå 1970-tal. Fast man blir glad när man läser Viralgranskaren i Metro. Mer sånt. In med ämnet "kritisk granskning" i schemat!

  Partierna måste få ännu bättre insikt i hur nätet fungerar, lära sig sånt som sökmotoroptimering, hur man bygger nätverk mellan olika debattforum, hur man skapar drev, hur lång tid man har för att reagera på ett utspel eller händelse innan tåget har gått. Man måste bli bättre på att berätta hur politiken gör skillnad, eller hur den inte gör det. Men framförallt måste man inse att tiden när politisk debatt bara bedrevs under ordnade former mellan vissa klockslag är över. Debatten åker inte till landet utan internet över lördag söndag längre.

  Man ska vara klar över att jag och många andra, drygt 6,5 miljoner, inte heller i framtiden  tänker "ta debatten" med människor som bygger sitt politiska ställningstagande på orimligheter och lögner, som utan att blinka sväljer myter om den hotande islamiseringen, om att jultomten skulle förbjudas eller att det finns nåt särskilt svenskt som måste vårdas ömt. Jag är fullt villig att ta en icke-anonym debatt om arbetskraftsinvandring, om kapitalets globalisering, om orimligheter inom EUs regelverk. Det är viktiga saker för fackföreningsrörelsen att prata om, och den debatten har inte alls varit tyst, vilket är ytterligare en av de orimligheter som påstås.

  Det som nu sker är att politikens föga glamorösa vardagsgnetande kan fortsätta, där samsynen på radiomaster och anslag till vägbyggen är total, för så är politiken mest. Där vi kan sätta konfliktytan mellan arbete och kapital, mellan misär och välfärd, för utmaningarna är många ska gudarna veta. Landet hade faktiskt inte vare sig tid eller råd med ännu en valrörelse, som hur som helst hade slutat med en överenskommelse liknande den som nu slutits.




























 
  Så strängt taget skiter jag i vem som ligger bakom överenskommelsen. Huvudsaken var att det kom till.
 



















































































 

 

 

 
 
 

 

Sluta tipsa om hur man ska debattera! Debattera själva!

  Häromdagen frågade en välmenande själ om jag sett vad Mauricio Rojas skrivit i Svenska Dagbladet, och det hade jag inte. Av den enkla anledningen att jag hunnit gå till jobbet när tidningarna kommer, och att min dag inte ger utrymme för så mycket surfande som jag skulle vilja. Jag äter och snackar skit med kollegor på rasten, och sen tar liksom livet över när töjet hängts in.
  Det han skrev var säkert jätteintressant men frågan är ju för vem. Inte för mig.

  Just nu är det ohyggligt många som har synpunkter på hur man ska debattera, vilka frågor som ska lyftas, vilka ämne som är brännbara, och sen pratar de, i bästa fall, med varandra. Lika barn leka bäst. Det är en gruppering som kanske omfattar tiotusen människor, där ytterligt få faktiskt kommer i kontakt med de som ska övertygas, och där de som debatterar sedan länge har vad man kan kalla fastlåsta positioner.
 
  Debatten har blivit en klassfråga helt enkelt. Välutbildat folk grälar med varandra, och verkar inte orka ta en debatt där den behövs, därför att där måste man börja på grundnivå, med basala begrepp. Alltså inriktar man sig på att liksom coacha de där andra, de som till sist måste ta diskussionen vid fikabordet eller i snabbköpskön.

 Eller så coachar man varandra.

 Det finns en satans massa duktiga debattörer av olika partifärg men ytterst få av dem verkar intresserade av att ta snacket med den vanlige väljaren, om man nu kunde bestämma sig för vem det är. Det är väl roligare att klia egot på Twitter, antar jag.

  Man kanske har tröttnat på att alltid få börja på grundnivån, vad vet jag. Visst, det är trist att för hundrafemtioelfte gången behöva berätta hur politik fungerar, hur pengar och skatter fördelas, hur pensioner fungerar, men det är faktiskt nödvändigt. Problemet är att de som kan frågorna bäst inte finns där de behövs bäst. För de snackar bara med varandra.

  Sen är det ju alltid trevligt att få klappar på huvudet av folk som har position. Att nån som betyder något har läst eller hört vad man säger. Mest syns det på nätdebatten, där även ett anonymt troll drivs framåt av glada tillrop och quotes, och inte alls bara av nån slags ideologisk glöd.

  Nej, jag behöver inte fler tips om vad som ska debatteras, eller hur det ska göras. Vad jag behöver är fler som debatterar, och det är min själ inte på debattsidorna i papperstidningarna, och absolut inte i Agenda; det är ställen för de som redan är i smeten, med - som jag redan skrivit - bestämda politiska åsikter. De som ingår i en politisk cirkus där man är Mats och Lena och Peter med de man debatterar mot, eller i vart fall har åsikter om.
 
  Nånstans kanske man är rädd. Det är inte särskilt civiliserat därute, och det är väl fler om jag som sett potentater springa genom en arbetsplats, omgivna av livvakter eller pressekreterare vars främsta uppgift varit att hålla undan obehagliga rakt-på-sak-frågor. Gärna med ett svassande följe av företagsfolk som bara vill prata "stora" frågor.

  Nej, jag tycker inte att olika debattprogram är lösningen. Såna program existerar bara för att vi som är längst ut på debattkedjan inte räcker till, inte har tillräckligt bra svar, inte kan tillräckligt mycket. Och när vi inte räcker till skapas nån slags argt tryck där människor - på tok för många - kan säga att ingen lyssnar.

  Jag har inte stora förhoppningar om nån förändring. Valrörelsen fram till extravalet kommer se ut såhär - klokt folk som pratar med varandra på debattsidor, som kommer tala om hur man ska debattera, hur man "ska ta debatten". Och sen gör de inte mer.

  Kvar blir de som kanske inte kan så jävla mycket, som måste bita ihop, som faktiskt inte kan välja bort kollegor eller dumma kommentarer på nätet. Som inte har läst Svenska Dagbladet eller sett Rapport eller bloggar eller Twitter.


 

De missade möjligheterna - om socialdemokratins nedgång




Det socialdemokratiska partiets tillbakagång är inget som skett över en natt. Istället är det en process som gradvis pågått sedan ungefär 1972, och som kantats av en rad missade möjligheter. Jag ska helt kort beröra några av dem (fast det finns fler). och jag förväntar mig inte alls att alla ska dela min uppfattning. Böcker kommer skrivas, och man får hoppas att åtminstone några av dem är självkritiska och inte enbart egna försvarstal. Den här texten har inga ambitioner om att vara vare sig heltäckande eller extremt underbyggd (för jag har lärt mig the hard way att i dagens debattklimat gör man bäst i att vara antingen professor eller centralt placerad, eller helst båda, för att få yttra sig).

  Man missade i tur och ordning miljörörelsen, hbtq-revolutionen, globaliseringen och nu senast feminismen. Miljöfrågan sögs raskt upp av ett överraskat centerparti, som slarvade bort den; hbtq-revolutionen visade sig vara en ickepartiskiljande fråga; handfallenheten inför globaliseringen var stor - när kapitalet blev internationellt förblev arbetarrörelsen nationell, vilket öppnade för nytvättade populistiska partier i slips och kostym; feminismen ska vi inte prata om, där ursinnet över de långsamma reformerna skapade grogrund för minst ett parti (vilket tog både socialdemokratin och Vänsterpartiet på sängen).

  Partiet hade stampat på samma opinionssiffror i mer än trettio år, man hade en hyfsat jämn tillströmning av nya medlemmar, men något hände i början av 70-talet. Europa hade repat sig efter världskriget, asiaterna kom med stormsteg, våra råvaror och teknikutveckling höll inte längre måttet, vare sig när det gällde pris eller kvalitet. Kommunikationerna utvecklades, liksom system för att flytta pengar från land till land. Mitt i detta stod en rad handfallna socialdemokrater ock kunde knappt tro sina ögon, inför företagsflyttar, nedläggningar, samtidigt som man skulle hantera ökade krav på till exempel barnomsorg och bostäder.

  Till detta kom missnöjet från en växande medelklass - en medelklass som tack vare just socialdemokratisk reformpolitik inte som i Europa bestod av tjänstemän med lite mer utbildning. I Sverige kunde byggnadsarbetaren och vårdbiträdet faktiskt köpa sig ett hus 1976, åka på chartersemester och ha bil, en omöjlighet i Storbritannien eller Spanien. Men det krävde också stora personliga risker i form av skuldsättning, vilket ändå fick "vanligt folk" att gnälla över ett högt skattetryck.
  Socialdemokratin har under fyrtio år varit oförmögna att pedagogiskt visa att man inte både kan ha låga skatter och en väl fungerande samhällsnytta. Istället skapades en hyfsat ineffektiv offentlig sektor, alltför ofta överlastad med personal, vilket i början av 90-talet öppnade upp för privata aktörer, som lovade, och ofta också levererade, minst lika effektiva lösningar i skola och vård, fast till lägre kostnad.

  Sånt märks.

  Miljön var den första stora knäckfrågan, där Centerpartiet profiterade. Inte så mycket av egen kraft utan på en växande misstro mot evighetssittande socialdemokratiska kommunalråd, och minstrar, med en obändig tro på tillväxt, och också ofta en djup misstro mot vad de kallade katastrofscenarier. Man vägrade ta till sig de första varningarna om den globala befolkningstillväxten, om att resurser faktiskt kunde ta slut. För många av dessa förtroendevalda var jorden pojken med guldbyxorna, där allt fanns utan slut.
  Till det kom naturligtvis och en något skamsen insikt om att man kanske gjort fel i sin hysteriska framtidstro under femtio- och sextiotal, vilket man hanterade med att helt enkelt förneka alltihop. Man ska ha klart för sig att det fanns framträdande sossar, Sträng, Aspling, som med bakgrund i trettiotalets armod faktiskt tyckte, och sa att "nu, 1978, är samhället så bra det kommer att kunna bli".
  Och sen fortsatte man att samtala med storindustrin bakom lyckta dörrar och i retoriken förtala den. Allt inom ramen för, att om det går bra för storfinansen går det bra för Sverige.

  Man togs på sängen av kärnkraftsfrågan, och av människors utledhet vid skatterna. Man måste minnas att pensionärerna då inte var en grupp som växte nästan hotfullt fort, och att företagen hade begripit att det var dags att bli offensiva, vilket ledde till skapandet av olika opinionsorgan var främsta syfte var att misskreditera makten, i form av socialdemokratin. Det fanns några symbolplatser i landet där man totalt missade lokalbefolkningens oro över uranbrytning, eller lagring av avfall, och det lyftes givetvis fram av en alltmer politiserad borgerlig press. Samma sak gällde andra aspekter av Det Starka Samhällets misslyckanden.

  Unga människor, som på sextiotalet anslutit sig till socialdemokratin, valde istället andra partier. Det hörde också ihop med den allt snårigare beslutsgången i partiet. Politiken blev allt krångligare, och det räckte inte längre med folkskola för att kunna hantera ärenden. Man hamnade i en märklig situation där partiet beskylldes för att vara en elitgruppering, trots att nästan alla i denna gruppering var sprungna ur just trettiotalsgenerationen och deras önskan om att deras barn skulle få studera. Kort sagt - arbetarnas barn blev akademiker och föraktades därför av arbetarna.
 
  Inom arbetarrörelsen fanns länge ett solitt motstånd mot homosexualitet. Det fanns för övrigt en hel massa förakt mot massor av saker, men det var mest kopplat till samhällets värderingar i övrigt. Socialdemokratin var i mångt och mycket en spegel av det svenska majoritetssamhället, och man delade åsikter. Här fanns sexism, xenofobi, fylleromantik, avundsjuka och strebermentalitet - saker som partiledningen fick hantera, och också gjorde hyfsat framgångsrikt. Men framtidsvisionen blev allt suddigare - de klara reformfrågorna blev färre, och när man parade ihop det med en allt liberalare borgerlighet blev också konfliktytorna smalare. Väljarna såg inte skillnad på partierna, påstods det.

  Den starka centralstyrning av partiet gjorde att tiden för att reagera, eller agera, blev för lång när medierna drog upp skandaler och folkligt ursinne. Och i den tidningsläsande människans ögon blev samma parti en långsam, trött jätte, där nya idéer begravdes, och med en ganska drumlig syn på det mänskliga elände som tidningarna frossade i. Vi hade fler tidningar, vi hade fler läsare, men den gradvisa politiseringen av nyhetsmaterialet i pressen gick den vanlige läsaren förbi.

  HBTQ-frågan var inte stor i partiet. Snarare tvärtom. Några modiga partister gick med i Pridetåget, men det tog evigheter innan fackföreningsrörelsen fick ändan ur vagnen - det finns fortfarande fackförbund som inte är särskilt aktiva - trots att frågan är basal för socialdemokratin, med vår stolthet över att stå för allas lika rättigheter. Som symbolfråga ska den inte underskattas, i synnerhet som HBTQ-aktivisterna visade sig finnas i alla partier.

  Under 90-talet kom globaliseringen, som alla pratade om men knappt nån gjorde något åt. Tillsammans med ett brutalt europeiskt inbördeskrig skapade det en gryta som man knappt vill hålla i idag, där rädslan för att bli utkonkurrerad av lågavlönad importerad arbetskraft kopplats ihop med ren rasism och fascism. Som sådan har den också exploaterats av mörka krafter, på ett mycket skickligt vis. Där alltför många människor faktiskt tror att vi står på randen av en muslimskt maktövertagande, där man tydligen tror att det svenska samhällsbygget på allvar skulle kunna hotas av våldsamma fundamentalister.

  Man underskattade den här rädslan, fast det var man inte ensamma om. Det har borgerligheten också gjort. För vid sidan av dessa socialdemokratiska tillkortakommanden har samtidigt borgerligheten blivit alltmer marknadsorienterad, fast på ett snällt sätt, i deras egna ögon. Att avregleringar och privat företagsamhet inte lyfte oss ett snäpp till verkar ha varit en överraskning, och att människor farit illa under borgerliga regeringar är inget man vill tala om. Den konsekvensen verkar höra hemma under fliken "vill man laga en omelett får man knäcka några ägg". Man pratar ibland om "globaliseringens förlorare", men utan särskilda idéer om hur den skulle kunna räddas.
  Borgerligheten beskyller också hela tiden arbetarrörelsen för protektionism, om man inte till och med tar i med "rasism", och sen yrar man om uppkomsten av nya jobb. Av vilka dessa människor inte sett mycket. Men det finns hela tiden människor som trots att de själva helt och hållet är produkten av ett socialdemokratiskt samhälle, misstror arbetslösa, föraktar sjuka och därför röstar borgerligt.

  Den här debatten har varit långvarig inom partiet, där mer marknadsvänliga grupper hamnat i konflikt med de som förespråkat mer småskalighet. Med den starka centralstyrning som fanns var det inte oväntat att fraktioner skulle uppstå. En fraktion kallade sig "vänster" - vad de ville uppnå var oklart - och de kallade alla andra "höger". Konflikter grundlades i ett ostyrigt SSU, och bibehölls livet ut. Det gjorde att partiledningen fick bli lite försiktigare, och långsammare, och väljarna blev vindögda av begripa om den röstade "höger" eller "vänster". Samtidigt som informationssamhället tvärtom ökade kravet på snabba utspel, reaktion och tydlighet.

  Längre vänsterut hade Vänsterpartiet, kamrat 4%, hamnat i blåsväder när muren föll, och avskyvärdheterna, den riktiga omfattningen av den kommunistiska maktapparatens övergrepp avslöjades. Högst skrek naturligtvis borgerligheten, men det har de alltid gjort. Här fanns behov av att skapa om VPK. Omformandet av ett litet Moskvatroget parti till en sorts sossarna light är egentligen en större bedrift än när man satte de Nya Moderaterna i sjön. Fortfarande idag finns ledande vänsterpartister som blev medlemmar under Sovjettiden, och från dem har jag inte hört nån avbön. Eller ursäkt. Orkar man plöja genom partiprogrammen är det också förvånansvärt mycket som finns kvar från tiden före 1989.

  Den starka förbindelsen mellan fackföreningsrörelsen och partiet är inte lika stark idag, dels för att karriärvägarna emellan har blivit smalare och färre, man får leta med ljus och lykta efter människor med LO-bakgrund i riksdagen eller kanslierna, dels för att medlemmarna i allt större utsträckning inte är socialdemokrater. Under vissa perioder har LOs ledning varit kraftigt i luven på partiledningen, emellanåt rentav kopplat till bristande personkemi, men här finns också en högljudd fraktion inom fackföreningarna som har kopplingar till Vänsterpartiet, och som kan vara ganska oförsonliga. Det trista är att tjänstemannafacken idag helt och hållet seglat från den fackliga-politiska bryggan, och i mångt och mycket bara agerar vindflöjlar och försäkringsbolag.
 
  När kvinnorna kom ut i arbetslivet var det under förhållanden som idag kan ses som helt overkliga. Sämre löner, sämre villkor, sämre arbetsmiljö och kan du hämta kaffe, lilla stumpan. Den nästintill helt och hållet mansdominerade fackföreningsrörelsen, och partiet, togs på sängen. De kunde helt enkelt inte fullt ut företräda kvinnorna, men de tänkte inte flytta på sig. Kvinnodominerade yrken halkade efter lönemässigt. Inom partiet stred de däremot framgångsrikt för representation, och jag vill påminna om att dagens ylande från näringslivet, om att det är "kompetens och inte kön som ska styra" också alltför länge fanns inom socialdemokratin.

  Nånstans i förlängningen ligger här uppkomsten av FI. Unga kvinnor, företrädesvis, som inte har lust att vänta på att partier som haft massor av år på sig att driva frågorna, ska få fler år på sig. Det är en generationsklyfta som heter duga. Lika lön för lika arbete har varit en av socialdemokratins paradfrågor, men just här har den heliga överenskommelsen om att arbetsmarknadens parter ska lösa det hela inte fungerat. Alltså behövs det politiska beslut, modiga beslut, som kommer vara ytterligt impopulära hos reaktionärare delar av valmanskåren, och hos näringslivet.

  Överhuvudtaget behöver socialdemokratin bli modigare, våga utmana. Men också bli bättre på att föra ut analysen och förklara. Fortfarande har partiet fler medlemmar än något annat, och det är en jätteresurs som nyttjas för dåligt. I synnerhet när det gäller modern kommunikation. Trots nya rekord i dörrknackningar och samtal var valresultatet blekt (för att vara snäll). Här behövs nytänkande, och det fort.
  Inte heller har man råd med fler missade möjligheter. Strängt taget är stigande havsnivåer inihelvete farligare än flyktingar, och att vi inte satsar mer på framtidens miljöteknik är helt obegripligt. En snöfri vinter eller två är inget konstigt. Att länder översvämmas är det, men det är det märkligt tyst om. Dessutom, klimatfrågan kommer leda till folkförflyttningar som får dagens strömmar att vara små bäckar.

  Man kan naturligtvis inte tjata om den nedåtgående trenden utan att också väga in uppkomsten av nya partier. Både inom miljöpartiet och SD finns det människor som tidigare funnits i den socialdemokratiska sfären. Samma sak gäller FI. Men man ska ha klart för sig att de vuxit fram i ett vakuum av missade möjligheter.
 


Det kommer mer....


När timmarna inte räcker till



  Jag var väl drygt trettio när jag upptäckte att tiden började ta slut. Ja, inte så att jag fick nån sorts slutdatum, utan mer att jag inte hade tid med lika mycket saker som tidigare. Livet, som det såg ut, kom ikapp. Plötsligt hade man försörjningen för fler än sig själv att tänka på, påtagna uppdrag som tog mer tid än man kunnat föreställa sig, och högarna med ospelad musik, olästa böcker och otittade filmer bara växte i ett hörn; kritiskt blängande på mig, som varit deras bäste vän.

  Nånstans där gav jag först upp musiken. Från att ha varit konsument i stor skala gick jag till att knappt lyssna på ny musik. Jag som läst musiktidningar - Schlager, NME, fanzines - och vetat allt om de mest obskyra band, tappade helt kontakten med det. Och fort gick det. När jag tänker efter passar det bra ihop med en expressväxande kommersialisering av musiken, utan att dra närmare växlar på det. Det kan helt enkelt ha varit så att jag bara lessnade på att höra samma ackordsslinga hela tiden, parat med irritation över industriellt skapad massmusik. Inte för att jag vände tillbaka till rötterna heller - jag slutade helt enkelt lyssna. Spela själv hade legat i träda sedan länge.

  Därefter kom turen till filmerna. Det var avsevärt lättare. Man kunde upplägget, det slutade helt enkelt locka mig med fler nergångna snutar som skulle dras med en totalt annorlunda, ny kollega, i ständig konflikt med en lydig och hopplös chef, i jakten på ännu en av dessa oerhört sluga gangstrar, som alltid slutade med att samme smarte gangster slutade vara smart och pratade på tok för länge när han skulle fimpa hjälten/hjältarna när de hängde i fingertopparna från en skyskrapa, och istället själv dog på ett orealistiskt sätt. Formulär 1a, följt av andra formulärfilmer i alla olika genrer.

  Ju fler biljakter, ju fler explosioner desto mindre intressant. Specialeffekter fick mig bara att gäspa. Det fungerade inte ens som tidsfördriv eftersom jag bara blev irriterad av orealistiska hopp i intrigen (typ att hjälten kunde skjuta enorma skurar utan att ladda om, eller att människor utan vana alltid skulle hoppa tio meter ner i en - av en händelse - perfekt placerad sopcontainer, som dessutom alltid var fylld med mjukt material, långt från gamla lastpallar och trasigt glas som alltid fyller andra containrar jag träffar på).
  Det jag inte gav upp var böckerna, vilket jag i mer vuxen ålder har stor glädje av när jag plötsligt hittar böcker jag inte ens visste att jag hade. Eller åtminstone inte minns att jag läst, hur det nu skulle ha gått till.

  Jag beundrar människor som hinner med precis allt fortfarande. Snyta ungar, ha politiska uppdrag, vara klassförälder, ta hand om sina egna föräldrar, jobba och jobba över, gå linjedomare, och som ändå alltid har full koll på senaste Nobelpristagaren, rollistan i en ny italiensk film, premiärerna på de små teatrarna och kvalitén på nån nyöppnad krog.
  Min egen dag är fylld av skitigt jobb och laga matlådor. Samtidigt har jag förstått att jag har nån sorts varumärke att ta hand om, eftersom jag skriver. Det ramlar in tips och uppslag från snälla människor mest hela tiden, nästan alltid viktigt, nästan alltid aktuellt. Och jag stirrar i minnet på högen av ospelade skivor och osedda filmer.

  Egentligen borde vi ha en veckodag till. Ledigdag. Kan man ordna det? Eller är hela vår kalender så låst till naturvetenskapen att det skulle ställa allt på ända? Så man hann ha en dag helt ledig? Eller ta hand om nästintill obestigbart berg av tvätt i ett hörn? Fika med en kompis?

  Vi som har jobb jobbar för mycket. Det kan man fundera kring. Min egna produktion, i reda siffror, är mångdubbelt högre idag än för, säg, tjugo år sen. Och då har jag ändå inte tvånget att vara tillgänglig hela tiden, vilket andra har.

  Äldre kompisar håller med. Tiden går fortare. Hux flux är det jul igen, och två veckor senare är det påsk ungefär. Jag minns min barndoms dagar - de tog aldrig slut, fyllda med intryck. I backspegeln var inte ens tonåren särskilt stressiga, oansvariga, sena nätter, det fanns alltid mat i kylskåpet och tvätten tvättade sig själv tydligen...
  I synnerhet känns det när jag ser på barnen. Unga vuxna som vill stå på egna ben, och som fortfarande har stenkoll på allt nytt, medan jag känner mig som en dinosaurie. Ungefär som när kompisens farsa kom i pojkrummet där vi avnjöt nån stenhård punkdänga, och sa att "är det här nån ny Rolling Stones-låt..." Och vi lovade varandra att såna skulle vi aldrig bli.

  Sen blir jag ju irriterad när reklamen alltid ska ha det till att gamla människor inte har en aning om ny teknik. Herregud, jag har haft dator och mobil i över tjugo år, men reklamen skapas väl av människor som fortfarande har stenkoll. Tror de. Men vänta bara, tiden kommer nog ikapp er också.