Det är inte lätt att vara Mats Knutson

  Förr i världen sa vi till varandra att sportjournalist måste vara världens svåraste yrke. Precis före TreKronormatchen var det deras jobb att berätta varför svenskarna skulle krossa finländarna, och precis efteråt var det deras jobb att lika självklart berätta varför det gick åt helvete...

  Den rollen har idag tagits över av de politiska journalisterna. Häromdagen skrev Lena Mellin i Aftonbladet en text om hur illa det gick för Stefan Löfvén - kris var givetvis ordet som användes, nästan lika vanligt som chock i den tidningen - och ungefär samtidigt kom en opinionsundersökning som visade tvärtom.
  Därefter skrev Mats Knutson en analys av opinionsläget på SvT Text där socialdemokratin utmålades som opinionens förlorare. Ungefär samtidigt kom en SKOP där socialdemokraterna får nästan 35%:

Så kan det vara ibland, i det politiska medielandskap där berättandet om politiken blivit viktigare än bevakningen av politiken. Där politiska journalister tydligen numer använder Twitter oftare än de träffar partimedlemmar. Där de helst skulle vilja att politiken var lite mer som House Of Cards - en oerhört konstruerad serie gjord för människor som gärna frotterar sig med mediemakten - eller i varje fall som någon TV-serie.

  Till vilket jag skulle vilja säga att om svensk politik är som en TV-serie är det faktiskt mer som Albert och Herbert, Söderkåkar och Svenska Hjärtan. Med inslag av en oerhört beskäftig Magnus Härenstam i Fem myror, idogt sysselsatt med att bevisa att alla andra har fel

  Den svenska politiska journalistiken drivs av lata arslen som förmodligen aldrig varit på den sorts politiska möten där cykelställ, hundbajsförbud och störande järnvägsövergångar är viktiga frågor. Eller så skäms de för att de varit där, nån gång, och vill hellre att det ska vara mer av män i dyra kostymer som smsar hårdingar som kan "röja upp", eller kvinnor som döljer hemska hemligheter. Som i en sämre roman från artonhundratalet, ungefär. Aha! sa greven!

Kom ut till flygbladsutdelningar i svinottan, dörrknackning i trapphus med arga rotweilers, budgetmöten med stendöva äldre deltagare och nyblivna smått revolutionära medlemmar, fullmäktigesammanträden där andra sidans heltidspolitiker demonstrativt tar upp tidningen när man argumenterar mot honom. Eller att bli utskälld, eller kramad, på lokala affären.
 Välkommen till politiken, liksom.



 

  För just efter 1 maj blir det här väldigt uppenbart. I tidningarna handlar det om de stora frågorna. Själv var jag i Vallentuna och hörde hårresande siffror om skolresultat i fritt fall. Där är det en stor fråga, men knappast stor nog att få genomslag i riksbladen. Och så är det i hela landet - det finns hela tiden lokala frågor som engagerar och irriterar, men som näppeligen kommer synas i pressen. Trots den urgamla devisen om att "all business is local".
  Käbblet om si eller så många arbetslösa fortsätter på riksnivå, ivrigt påhejade av lata reportrar, som helst läser pressmeddelanden från de olika partiexpeditionerna (inte sällan skrivna av fd kollegor som migrerat till politiken), istället för att gå ner på djupet bland busslinjer och öppettider. Eller för den delen bland missnöjda företagare eller arga militärer.


  Det vore verkligen bra om journalister som ska bevaka politik visste något om den.

  Nä, svensk politik är verkligen inte House of Cards. Det är därför det är synd om Mats Knutson