Sverigedemokraterna ÄR fackföreningsfientliga


Häromveckan fick jag hastigt och lustigt frågan om jag ville komma till en studiecirkel hos Byggnads i Stockholm och prata om Sverigedemokraternas partiprogram. Som en del i den bildningsverksamhet som ständigt pågår inom fackföreningsrörelsen.
  Ständigt sugen på omöjliga uppdrag tackade jag givetvis ja, och gick till verket genom att plöja både deras partiprogram och principprogram, samt att läsa in mig på en hel del av det som skrivits om dem. De råkar nämligen vara stora hos LO-kollektivet, vilket det finns lättförståeliga skäl till.
  Jag bestämde mig också för att försöka låta bli pekpinnarna. Jag hamnar lätt i den positionen, på samma vis som jag också har en irriterande vana att alltid tro att alla vet precis vad anarkosyndikalister är, vem Mussolini var, vad neofascism är, eller hur fransk fackföreningsrörelse är uppbyggd. Nu tänkte jag att jag bara skulle göra en dragning av vad som faktiskt står i deras partiprogram, tillsammans med en genomgång av vad de faktiskt har gjort under den här mandatperioden.

  Till att börja med la jag ner snacket om rasism. Det är en av de sämsta ingångarna för att prata om Sverigedemokraterna som finns. Att det är ett parti som har sin bas i främlingsfientlighet, i islamofobi, i motstånd till pluralism är en sak - men det finns ingen rasism inbyggd i den sverigedemokratiska plattformen, även om det bevisligen är en viktig beståndsdel hos många av deras medlemmar och sympatisörer. Men det är faktiskt en helt annan fråga.

  Man ska ha klart för sig att Sverigedemokraterna idag ansluter sig till neofascismen. Jag stöder helt och hållet Henrik Arnstads uppfattning, som också har brett stöd i forskarvärlden. Det är ett fascistiskt parti, men precis som han också redogör för i sin utmärkta bok Älskade fascism är det viktigt att hålla isär de här bruna rörelserna. Framförallt för att man ska kunna prata med de som är de tänkta sympatisörerna.
  Det finns ett antal drag hos Sverigedemokraterna som alla visar på totalitarism. Absolut toppstyrning, frekventa uteslutningar, central ekonomisk styrning av partiets resurser, en oberörbar krets av toppfigurer. Precis samma saker som finns hos andra partier i Europa, både idag och igår, med samma grundinställning. Här har vi ingen intern partidemokrati.
  Men det blir inte riktigt intressant förrän vi börjar peta i just partiprogrammet, som givetvis inramas av bilder som symboliserar ett soligt Sverige, med gamla och unga, nöjen och trygghet. Det är alltså inte ridstövlar och uniformer som symboliserar den nya fascismen, vilket de där smarta ideologerna har begripit i fyrtio år,
  Och eftersom det här riktar sig till byggnadsarbetare hugger vi raskt in i kakan.

  I åsiktsdokumentet om arbetsmarknad, där jag för övrigt som den felfinnare jag är, både hittar stavfel och syftningsfel, står följande:
"Sverigedemokraterna vill se en obligatorisk a-kassa. A-kassan ska vara en inkomstförsäkring och betraktas som en del av socialförsäkringssystemet. Alla som arbetar och uppfyller villkoren för inkomstförsäkringen ska omfattas av en gemensam a-kassa med rätt till inkomstrelaterad ersättning i händelse av arbetslöshet. A-kassan bör också avpolitiseras. Kopplingen till enskilda fackförbund, och därmed politiska partier, är i dag alltför stark. Dessutom finns många exempel på att medlemmar i annat politiskt parti nekas medlemskap i facket, eller blir uteslutna. En avpolitiserad och gemensam arbetslöshetsförsäkring skulle administreras av Försäkringskassan och innebära väsentligt förbättrad effektivitet vad gäller servicegrad, behandling av ärenden och utbetalning vid arbetslöshet."

  Man kan tjöta hit och dit om hur man ska bemöta Sverigdemokraterna, men för dem själva, för fascismen överhuvudtaget, är fackföreningar av ondo. Därför är det här ett fundament i deras politik - och den appellerar (googla!) naturligtvis till okunnigt folk. Som tror att en fackförening ska vara ett försäkringsbolag eller jobbförmedlare.
  Här har fackföreningsrörelsen också själva krattat i manegen, genom att inte berätta vad den politiska grenen av fackföreningsrörelsen betytt. Här har också de alltmer opolitiska fackförbunden på tjänstemannasidan bidragit, där deras medlemmar i allt större utsträckning tycks tro att fackliga krav om åttatimmarsdag och semester och sjukpenning och trygghetslagar, blivit verklighet för att motparten varit snäll???
  Inom Byggnads ser vi idag att vårt krav om huvudentreprenörsansvar för att branschen, och vi, ska överleva, förmodligen kommer att kräva lagstiftning. En lagstiftning som vi aldrig kommer få igenom med den nuvarande regeringen. I dagsläget ser vi inte heller att Sverigedemokraterna skulle stödja det kravet när det kommer till votering - vilket har att göra med deras ambivalenta inställning till företag.
  I det Europa där de högerextrema rörelserna växer sig starka är också fackföreningarna svaga. De påstått opolitiska fackföreningarna i södra Europa bråkar mest med varandra, och även om det kan låta lockande att fylla Sveavägen med gödsel, eller mura igen entréerna till riksdagen eller kasta molotovcocktails på polisen, vilket är en del av facklig kamp i Europa - så har de inte kommit nånstans med det tramset.
  Istället ser de med avund på hur nordisk fackföreningsrörelse kommit mycket längre, genom att skapa politiska partier för att driva sina frågor. Något som faktiskt kan vara en bidragande orsak till att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett etablerat 15%-parti i Sverige.

  Men då vill det till att man från fackföreningsrörelsen gör sin läxa, och inte alltid förfaller till de vanliga påhoppen om nazism och rasism. Låt dumvänstern hålla på med det - men vi måste ta våra arbetskamrater på allvar.
  En annan viktig punkt i deras principprogram är undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Man skriver, vilket också antogs i valplattformen för 2014:

"För att säkerställa trygghet för arbetstagare är det viktigt att LAS finns kvar, men undantagen i turordningsreglerna behöver utökas. Dagens undantag är helt enkelt för små och leder till att framförallt ungdomar diskrimineras genom ”sist in – först ut”-systemet. Arbetsgivare kan enkelt reglera storleken på sin personalstyrka men det är svårt att reglera sammansättningen på personalstyrkan. Dagens turordningsregler medger två undantag, Sverigedemokraterna menar att undantagen
bör utökas till fem
."

  Det låter inte mycket va? Ända tills man kommer på att de flesta företag i Sverige faktiskt har under tjugo anställda. Helt plötsligt kan ett företag med tjugo anställda sortera bort en fjärdedel av arbetsstyrkan om man behöver säga upp. Och det här är naturligtvis ett frieri till småföretagarna, som i resten av världen är en mycket viktig bas för fascismen. I Sverige växte istället extremhögern i svallvågorna kring VitMaktrörelsen, vilket är atypiskt.
  Till detta kommer att SD i riksdagen röstade mot avdragsrätt för fackföreningsavgiften, men för att företag ska få dra av sin medlemsavgift i branschorganisationer. Allt detta som ett led i det hoppande-från-tuva-till-tuva som kännetecknar populism (men då får man också vara klok nog att skilja på populistiska partier som bara är det, och partier som använder populism som politisk metod).
  Och då har vi inte en dragit upp att de faktiskt under hela mandatperioden kunnat välta regeringen i en rad viktiga frågor, inklusive höjd a-kassa, beskattning av pensionärer eller vadfannivill.

  Detta är givetvis taktik. För att kunna växa behöver ett fascistiskt parti en folkligt missnöje. Kunna rida på vågor av argsinta människor, som söker syndabockar.

  För det handlar också Sverigedemokraterna om. Allra mest blir det tydligt i avsnittet om utbildning, där man skriver: "´Den massiva ungdomsarbetslösheten beror delvis på den överteoretisering som skett av gymnasieskolans olika program. Idén om att alla ska ges högskolebehörighet och att hälften av alla gymnasieelever ska bli akademiker har varit en fullständig katastrof för såväl arbetsmarknad som enskilda ungdomar."

  Det här är också en viktig beståndsdel i fascismen, att hylla det enkla, det basala. Varför ska man utbilda sig? Och det andas också ett djupt förakt mot de som valt att bilda sig, eller är bildade. Mycket av det därför att ju mer välbildad en population är, desto mer tolerant och icke-aggressiv är den. Saker som inte gynnar högerextremism.
  Skulle det då gynna svenska byggnadsarbetare att ha sämre utbildning? Frågan är ju var ribban ska ligga - när jag började jobba fanns det många som knappt hade sex års folkskola bakom sig, och de var de stora förlorarna i strukturförändringarna. Och då pratar vi bara jobben - på den tiden var det nödvändigt för byggnadsarbetare att bilda sig själva, i studiecirklar eller kvällskurser, för att också kunna driva fackliga frågor, bli goda samhällsmedborgare.
  Att idag ens prata om en tillbakagång till den bildningsnivå vi hade 1978 (1958? 1938?) skulle knappast gynna oss i en alltmer teknologiserad framtid. Även byggjobbare behöver kunna prata engelska, läsa en ritning, förstå regler, veta vad Arbetsmiljöverket är. Pratar man om "överteoretisering" bör man faktiskt tala om var ribban ska ligga - annars är det bara en floskel som attraherar arga män som förlorar jobbet till låglönekonkurrenter utan att begripa hur saker hänger ihop. Därför är bildningsföraktet en viktig beståndsdel i den Sverigedemokratiska plattformen

  På samma vis hyllar man vad man kallar traditionella värderingar, och här blir det svårt. Folk som borde veta bättre gör sig ofta lustiga över att "de" som kan tänka sig rösta Sverigedemokratiskt alldeles förtvivlat ofta är djupt okunniga när det gäller påstådda svenska traditioner, och att de kan vara hysteriskt inkonsekventa i sina val av symboler. Av typen "varför gillar ni rock'n'roll istället för folkmusik?" eller "varför äter ni pizza om ni inte gillar utlänningar?"

  Då har man inte förstått att grogrunden för neofascism (eller alla missnöjesyttringar i politisk form) faktiskt handlar om ett stämningsläge, och inte om faktiska saker. Där det är en gnagande oro över förändringar som kopplas ihop med ett påstått hot som pressar in människor i den fascistiska öppna famnen. Och där ingen annan framstår som ett alternativ.
 



Mer om detta i del två


Bilden? Tavelanteckningar från studiecirkeln


 
 
 
 

Den gamla högern lever kvar i byggsektorn

  Okey, så Fredrik och Anders och Per och några till lyckades ge Moderaterna ett ansiktslyft, och blir De Nya Moderaterna. Det gick rätt bra 2006. Och jag tror säkert att det mesta är ärligt menat. Folk som svarta i synen sitter och ylar om att En Gång Moderat Är Alltid Moderat, och drar upp den gamla högerns motstånd mot semester och rösträtt och barnbidrag - till er vill jag bara säga, väx upp, ägna er åt nåt produktivt istället för att avslöja högern.
  Ibland tror jag att de här moderathatarna faktiskt behöver nyliberaler och nattstånden konservatism för att leva. När de inte har hatobjekt blir de vilsna. Lika vilsna som gammalhögern. Vill ni läsa in er på skriet från artonhundratalet kan ni väl köpa Axess magasin. Där frodas kvinnoförakt, bildningsmotstånd och hyllas Konungen, Fanan, Fosterlandet samt Gotland.

  Eller så tittar ni in till den pågående byggkonflikten, där saker har hänt. Det mest remarkabla är att di som bestämmer, Svenskt Näringsliv (SAF på begriplig svenska), lessnade på Sveriges Byggindustriers valhänta försök att motsätta sig en modern lagstiftning för att undvika kriminalitet i byggsvängen. Så SN tog över resolut. Nu sitter det inhyrda anonyma PR-proffs och skriver kampanjer mot Byggnads.

  Det går sådär. Om man vill vara snäll.

  Det här är nämligen en strid som vi kommer att vinna, där vi har medvind. Vilket gör Svenskt Näringslivs annonser ganska patetiska. Mannen på gatan är rent frågande till vad det är för fel på att ha ordning och reda på arbetsplatser? Varför det skulle vara fel att dra in mer pengar till statskassan - för det handlar givetvis om det också. Finska Skatteverket drog in 200 miljoner EURO på en enda riktad kampanj mot byggbranschen i Finland. Det är två miljarder, det. Den svenska byggsektorn är avsevärt större, antalet utländska aktörer är fler, penningflödet är större.

  Det är pengar som skulle göra nytta. I resten av samhället.

  Byggnads har svarat på Svenskt Näringslivs kampanj. Det kan ni läsa här. Och ta med er det ut och berätta det för andra människor. För här är det just den Gamla Högern, brukspatronerna, som tar ton. De som fortfarande blir bindgalna när man inte böjer nacken och är tacksam för att man har jobb. Somliga av er, med moderna arbetsplatser där man har personalpolitik och utvecklingssamtal och blommor i fönstren, skulle bli skräckslagna över hur det kan gå till ute på ett byggföretag. Kvinnosyn, jämställdhet, främlingsfientlighet - vill ni se femtiotalet kan jag räkna upp ett par företag där det fortfarande är 1956.


  Det är inte särskilt modernt att tjafsa om huruvida döda byggnadsarbetare ska räknas. Räcker det liksom inte med att byggnadsarbetare fortfarande dör på jobbet?

  Jag har sagt det förr, och säger det igen: Byggarbetsgivarna har ALDRIG frivilligt gått med på några som helst förbättringar för byggnadsarbetarna. Än mindre föreslagit några.

  Det är inte särskilt modernt det heller, utan bara stockkonservativt, unket och nattsvart. Precis som den gamla högern. Så vill ni se dem är ni välkomna till vår värld.




 

Politiker träffar vanligt folk hela tiden. För de är vanligt folk.

 

Häromdagen träffade jag en politiker. Det var ingen stor grej.

  Inte en riksdagsman, eller -kvinna, utan en helt vanlig tjej som sitter i en nämnd i kommunen. Vi snackade ett tag, bytte åsikter. Hon är bra, hon.

  Jag har också varit politiker, om man med det menar att jag haft politiska uppdrag. En helt vanlig jävla byggnadsarbetare, som dristade sig till att ta till orda mot skolat folk. Jag träffade andra vanliga människor mest hela tiden.

  Riksdagsmän. och -kvinnor jag känner träffar inihelvete med vanligt folk. En av dem orkade emellanåt inte handla på sin lokala stormarknad för alla ville prata, medan hunden satt och ylade i bilen och glassen smälte. I själva verket träffade hon, och de flesta andra, mer vanligt folk än den där som ägnar sig åt svenska medelålders mäns favoritsport, nämligen att dricka pilsner och titta på folk som sportar.

  Största delen av min politiska gärning har gått med förlust om man räknar i kronor. Så är det för nästan alla av oss, oavsett partifärg. För den mesta politiska delen sköter man på sin fritid. Utan ersättning.
 
  Det här är nåt som stör somliga. Antingen för att de inte begriper varför man engagerar sig för saker som inte direkt angår en själv, som Syrien, eller klimatet, eller mot barnprostitution i Asien. Eller för att de helt enkelt inte förstår hur man kan göra något gratis. För det är ju vad det handlar om. Ideellt arbete.

  Nästan alla politiker har börjat så. Nästan alla politiker drivs av en lust att förändra och förbättra. Oavsett partifärg. Det är möjligt att några redan från tidig ålder riktar in sig på ett fett betalt heltidsjobb i kanslihuset, men att nå dit är ungefär lika enkelt som att bli proffs i fotboll. Givet att man finns i ett stort parti - ju mindre parti desto större chans till avancemang. Men även där är det svårt att bluffa sig fram-
  Nästan alla politiker sätter en ära i att vara ute i samhället. Mycket. I själva verket ser de långt mer av samhället än någon av de bittra anonyma näthatarna, som förpestar yttrandefriheten. Hur många av oss andra hinner faktiskt se romernas läger, åka med en akutbil, prata med folk i avfolkningsorter, besöka apotek eller träffa niondeklassare i skolan?

  Det är ju det som är politik - träffa människor. Men det betyder inte att man alltid ska lyssna eller lyda samma människor. Och ni skulle veta hur arga de här fikabordstyckarna blir när de nån gång träffar de som faktiskt kan frågorna. Som inte bara gissar, eller förlitar sig "det har man ju sett..." Det kan vara riktigt njutbart emellanåt.
  Fast det kommer alltid finnas de där som förväntar sig att bli uppringda, eller att politikern knackar artigt på dörren.

  Det funkar inte så. Demokrati innebär att om du vill säga något får du faktiskt ta dig till ett ställe där det finns politiker. Sånt brukar stå på ortens anslagstavlor, eller på nätet. Sedan får du finna dig i att det kan finnas folk där som inte alls tycker som du, och som - hemska tanke - kommer att säga emot dig. Ofta med mycket goda argument. Då vill det till att du har lika goda argument.

  Men att bara sitta där och svära över att politiker inte vet något om hur vanligt folk har det - det är bara fel och dumt.

Bilden? Lindström är en sån där tecknare som det går upp och ner för. Ibland är han rolig. Ibland är han precis sådär underbart inskränkt som bara svenska män kan vara. Som här.

 

 


Prata inte bara med de som tycker som du

  Vi har ett problem när de smarta i samhället bara pratar med varandra istället för att prata med andra. När de kloka inte längre orkar med de o-kloka. När ingen längre orkar käfta emot dumheten, drygheten, våldsamheten.

  Det är inte de o-klokas fel. För när de kloka slutade prata med dem kunde de bara prata med varandra.

  I ett tvåtredjedelssamhälle är det inte bara pengar och makt som fördelas snett. Den fattigaste tredjedelen får inte ens behålla bildning och utbildning. Det enda de får behålla är hat och ångest och ilska. Några av dem får inte ens behålla sin könsmakt. Det de behåller är desperation och vanmakt.

  Nånstans kommer det att pysa ut. Som nu.

  Vi behöver inte fler manifestationer. Demonstrationer. Tal. Löften.

  Det vi behöver är kloka människor som talar med de där som blev över. Och det behöver inte alls vara de fattigaste fattiga som blev över. De kan ha både plattTV och snygg bil. Det är inte det som är deras fattigdom. Deras fattigdom ligger i att de hatar. Besinningslöst. Ologiskt. Nästan bortom all hjälp.

  Vi kanske inte ens kan göra annat än att skydda oss mot dem. De värsta.

  Det är de där som inte än är värst som vi måste kunna prata med. Utan att kalla dem idioter, rasister. De flesta av dem är vare sig idioter eller rasister. De är bara oroliga, och ingen tar dem på allvar. De är nästan alltid utan bildning eller utbildning. Nästan alla är stolta - och blir de kallade rasister för att ingen lyssnar på dem, så kommer de - sanna mina ord - knappast att bli antirasister i en handvändning.

  De är oroliga. Några är rädda. Det finns en stor otäck värld därute, som inte alls är Mello eller dokusåpa eller massor utav sport, och rädda människor gör dumma saker.

  Men de kloka får inte vara dumma. För kloka människor är ibland så inihelvete klumpiga att man funderar på om de inte, egentligen, också är lite o-kloka.

  Man övertygar ingen genom att förolämpa eller hota. Man övertygar människor genom att prata med dem. Istället för att bara prata med de där som tycker som en själv.

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något.

  Så vad kan jag, lilla människa, göra för att bidra till en bättre värld? Jag tycker man ska fråga sig det, för jag är så jävla trött på folk som påstår att "det spelar ingen roll vad jag gör - saker händer ändå". Det kanske låter en smula patetiskt, ett skri från ett avsomnat sextiotal, men vad gör det? Om människor spontant på nätet kan komma överens om att rösta kvar en tondöv jävel med två vänsterfötter i ett dansprogram så borde man väl kunna komma överens om viktiga saker. Också.

  Alla kan göra något.

  - Köp inte matvaror bara för att de är billiga. Fundera tre sekunder på om djuren levt drägligt. Kolla om varorna utsatts för konstiga saker. Är du osäker ska du fråga handlaren - för då kommer handlaren att fråga sin leverantör och sånt kan sätta snöbollar i rullning. Och som alltid - är något helt GALET billigt, så är det garanterat nåt som är galet.

  - Fortsätt handla i din lilla lokala butik, istället för att åka till storköpsladorna. Det kanske är billigare, men är det inte värt något att ha kvar lokala butiker? Fundera på om du verkligen vill ha stendöda stadskärnor, om du verkligen tycker att det bara är folk med bil som ska kunna handla billigt?

  - Åk inte till ställen där människor torteras och förtrycks för sina åsikters skull. Varje turistkrona som INTE slösas där är alltid en spik till i regimens kista.

  - Köp inte stöldgods. Aldrig. Kostar cigarretterna på tok för billigt är det förmodligen nåt som är på tok. Utan folk som köper stöldgods finns det ingen marknad för tjuvar.

  - Betala inte svart. I synnerhet inte om du bygger om hemma - går nåt åt helvete kommer det att bli tre gånger så dyrt att åtgärda det.

  - Köp inte kläder som du tror tillverkas i slavfabriker. Kolla ordentligt att det finns garantier för att saker gjorts under mänskliga förhållanden. Det gäller givetvis skor och cyklar och datorer också.

  - Prata med folk om det här. Just din lilla, lilla insats kan tillsammans med alla andras små insatser bli jättestort. Och till sist kan det påverka.

  - Fuska inte med a-kassa eller sjukpenning eller VAB. Din lilla vinst kommer att skada alla de som verkligen behöver hjälp.

  - Köp inte smink som testats på djur. Och kan affären inte garantera det - köp inte.


Det finns mängder med saker man kan göra. Ingen kan, eller behöver göra allt. Men alla kan göra något. Tillsammans kan vi komma på fler saker. Köp dit Fairtradekaffe istället. Handla ekologiskt. Handla nära. Och prata med varandra.

Därför läser inte pojkar



  Det finns ett enkelt svar på varför svenska gossar läser allt mindre.

  Därför att de inte behöver.

  Sen kan man naturligtvis krångla till det hela, slita sitt hår över sjunkande resultat och kalla till konferenser med kloka människor som, också, sliter sitt hår. I slutändan kommer man ändå att komma fram till samma gamla slutsats som vanligt. Klass och kön.


  Det är inte så förtvivlat länge sen som utbildning inte var så enkelt. Vare sig att påbörja eller genomföra. I synnerhet för de som var längst från Den Bildade Världen. Att tro att alla kurvor alltid kommer att peka uppåt är nog att vara optimist intill dumhet, men det är ju bra om man tar med lite mer kunskap när man ändå talar om den. Istället för dataspel eller disciplin.

  Det kanske är så att vi hamnat i ett samhälle där man faktiskt klarar sig - eller tror att man klarar sig - utan att studera, eller läsa. Och om vi följer historiska paralleller är det de sämst beställda - fattiga - som av nån anledning är de som tappar lusten att bilda sig. Som nöjer sig med att vara konsumenter.

  Allmän bildning är inte alls något de härskande klasserna strävat efter. I själva verket var läskunnighet något farligt - det finns massor med korrespondens från stormaktstiden där potentater varnar varandra för alla hemskheter som kommer att inträffa om pöbeln får lära sig läsa. Idéer. Religiösa vanföreställningar. Kunskap.

  Men man behöver inte ge sig in ett hipsterresonemang om klassförtryck för att våga sig på lite tankar kring unga män, och deras läsande. Det är ju jämförelserna som är intressanta. Från förra sekelskiftet ungefär var det bildning och utbildning - för det är två olika saker för mig - som la grunden för klassresan. Många är de som fått studera därför att deras föräldrar utsatte sig för otroliga umbäranden för att kunna finansiera barnens högre studier. Även så i min familj. Min mammas mamma slet som fan för att min mamma skulle få det bättre än hon själv.

  Utan att vara expert på utbildning ser jag att de som är längst från tryggheten är de som tar sina studier på allvar. Unga kvinnor, unga med utländsk bakgrund. De som inte har en spolad gräddfil till egen villa och Thailandsresa. Det kryllar av kvinnor på universitetet. Tjejers betyg ligger på sina ställen - på de mest socialt utsatta platserna dessutom - skyhögt över killarnas.

  Är inte det en klassfråga då, frågar sig vän av ordning.

  Överallt ser jag att kvinnor, tjejer, läser mer än killar och män. Ska man vara lite kritisk kring detta verkar det som kvinnor läser Baudelaire och Naomi Klein medan män läser Sportbladet och nån bruksanvisning. Det vill säga, kvinnors läsande framstår alltid - och har så gjort i många år - som lite finare, mer belevat, medan mäns läsande rangeras ner till toalettlektyr och serietidningar.

  Under ett halvsekel snart har jag botaniserat bland människors bokhyllor. Det är en av mina favoritsysselsättningar. Och herregud så mycket skit där står. Med det menar jag böcker som är skrivna efter mallar, där man känner ekot av en skrivarkurs på en sommaröppen folkhögskola. Eller girigheten från ännu en Dennis Lehan eller Grisham, eller Alistair Maclean för att gå ännu längre tillbaka. Inte för att det är nåt nytt - redan Alexandre Dumas hade hantlangare som skrev brödtexterna i hans skrivfabrik.
  Med det menar jag att om man har den massproducerade kiosklitteraturen som riktmärke för unga människors läsande är vi illa ute. Man kan rent av vara tacksam för att unga män inte vill läsa Fyra nyanser av grått, eller annan fördummande litteratur. För den här kiosklitteraturen kan egentligen bara ursäktas med två saker - dels att den är rent avkopplande - nog så viktigt - och om den leder vidare till annan läsning.

  Det är väl det som är poängen antar jag - fast den är långsökt. Unga män som inte läser Camilla Läckberg kommer inte att uppfinna motmedel mot cancer. Ungefär.

  Unga män behöver inte läsa. De behöver faktiskt inte bilda sig alls. De kan leva precis här och nu, i vetskap om att deras föräldrar, som alldeles väldigt ofta inte heller är särskilt välutbildade men som i sin tur kunnat leva på sin föräldragenerations uppoffringar, kommer att ta hand om dem, när de står där tjugotvå år gamla, tatuerade och fyllda med kunskap om Paradise Hotel.

  Det har nog inte heller med resurser att göra. Det finns enorma skolklasser i Burkina Faso, där ungar sitter tysta i timmar och lyssnar på EN lärare, därför att de vet att det är skolan som kommer ge dem ljus och mat och ett bättre liv. Och de vet detta därför att deras egna föräldrar, tandlösa och utslitna i trettioårsåldern, har bultat i dem det från första början. Det har aldrig funnits mer studiemotiverade personer än fattiga föräldrar. Så är det precis över hela världen. En avlägsen bekant, som arbetar i Angola, berättade att läs- och skrivsvårigheter är okänt där. ALLA lär sig läsa.

  Kan det helt enkelt vara så att unga mäns ointresse för läsande - fast alla menar högre utbildning - är ett välfärdsfenomen? Som parat med den där letargin som alltid gjort att det funnits fler gammpojkar - här - än gammtöser, innebär att unga män lättare stannar kvar på avfolkningsorten, där de är trygga, än kastar sig på tåget till storstan, och de fördärvliga nöjen som där gives? För det finns alltid ett påhugg nånstans, huset är billigt, nöjen är inte dyra därhemma.

  Och sen handlar det naturligtvis om vad som bjudes. Min lokale boknasare har fallti till föga och erbjuder drivor med böcker om Andra världskriget, Specialstyrkor, Sprit och Nostalgi. Böcker som faktiskt yngre män står och bläddrar i. Mycket bilder, lite text. Men man måste börja nånstans - män tenderar ju dras till böcker som är både testosteron- och adrenalinstinna.

  I högstadiet läste vi kioskdeckare. Lånade av varandra. Samlade. Det var värsta bokcirkeln, fast ingen av oss visste att det kallades så. Till och med de allra mest studieOmotiverade läste. Just de där killarna vars läsvanor idag oroar. Om detta har jag skrivit tidigare, till exempel här
  I själva verket tror jag att alla egentligen vet varför unga män inte läser. I synnerhet unga män. Det är helt enkelt utkonkurrerat av andra saker. Till detta måste man förhålla sig. Det kanske till och med är så att alla inte ska gå vidare till högre utbildningar.

Till dess får vi väl nöja oss med den enkla sanningen - att unga män inte läser för att de inte behöver. De har det bra ändå. Läsandet överlåter de åt de som vill få det bättre; själva kommer de att åka snålskjuts, dra nytta av framsteg och reformer utan att engagera sig. Ungefär som sin föräldrageneration.

  För, precis som när det gäller barn, är det föräldrarna man måste ge sig på. Min generation och de som är yngre. Vi som - tack för det nyliberalismen - fick tillgång till ett veritabelt smörgåsbord av nöjen och distraktioner, som alltid är roligare och mer lättspytt än både studier eller Heidenstam, om man är lagd åt det hållet.

  Så vill vi få barn att läsa måste vi få deras föräldrar att läsa. Igen.