Till alla anonyma beundrare...

  Nej, jag tänker inte släppa fram folk som inte står för sina åsikter med sitt namn. Jag debatterar inte med maskerade människor i verkliga livet, jag debatterar inte med maskerat folk på nätet heller. Det kan finnas en och annan som - kanske - har ett verkligt skäl till att vara anonym, men DenSvenske, Nidhögg, Anders Andersson, Petter Niklasson, Sanningssägaren, Ärlig Svensk och Bengt Bengtsson????

  Jag debatterar gärna, men då får ni faktiskt skriva vad ni heter. Och råkar ni heta Bengt Bengtsson eller Petter Pettersson, så får ni väl skicka ett mejl till mig och förklara vilka ni är.

  Under tiden tänker jag fortsätta låta bli att publicera kommentarer utan öppen avsändare.

Visst får du fira jul. Och klä dig till pepparkaksgubbe.

 


Vi tar det en gång till, innan årets upprörda börjar yla om det:

  - Jo, du får fira jul. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får klä ut dig till pepparkaksgubbe i Luciatåget. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får sjunga Nationalsången. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får sätta upp svenska flaggan. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får äta skinka. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får se Kalle Anka på julafton. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får besöka kyrkan vid jul. Inga invandrare kommer hindra dig.

 Att svenska traditioner dör ut och försvinner har ingenting med invandringen att göra. Seder med julbockar och att vandra runt och bära sig illa åt sjungandes försvann innan vi föddes, det står till och med i läroplanen att elever ska lära sig nationalsången - för övrigt ett hemskt pekoral - och för övrigt är det ett väldigt nytt påhitt att sjunga den tillsammans, annat än vid ishockeymatcher, hur gärna vissa än vill tro tvärtom.

  Det är inte en marxistisk kulturelit som tagit bort otidsenliga inslag i Kalle Anka på julafton, utan Disneykoncernen, och att somliga skolor haft avslutningar i kyrkan har att göra med att de saknat tillräckligt stora samlingslokaler.

  Men varje år dyker de  här myterna upp, i en eller annan form. Ivrigt påhejade av otäcka människor, och vidarebefordrade av folk som borde tänka sig för.

  Så fira din jul i lugn och ro, med dina traditioner, som för det mesta inte alls är urtida utan hör ihop med det moderna konsumtionssamhället. Och tro mig, det finns inga invandrare som tänker sätta stopp för det....


Om en nationalsång som faktiskt inte finns
Om julen, det svenskaste som finns. Kanske.
Dödsmaskinen om julen




Sveriges mäktigaste 2013. Kanske....

 


Tidskriften Fokus har i vanlig årlig ordning korat de mäktigaste i Sverige. De brukar göra så, och i enlighet med den intellektuella inavel som råder i de härskande kretsarna skyndar sig olika grupper att lyfta fram just sina representanter. Företagarna gör det här, journalisterna gör det här och här. Och jag anar dystra miner hos grupper som av olika skäl ser sig förfördelade.

  Det är en säkert en kompetent gjord lista, utifrån de klassiska kriterier man sätter upp. Vilka man umgås med, hur mycket mediatid man får, hur ofta man citeras.

  Men jag saknar en sak. Representanter för de anonyma tyckare som dagligen läses av hundratusentals - jo, faktiskt, om man ska tro mediernas egna rapporter om hur många som läser deras kommentarsfält. Och representanter för enorma mängder bloggare, som också påstår sig ha tusentals läsare varje dag.

  Jag vet att det finns ett precis grundmurat förakt bland journalister för bloggare och internettyckare; de brukar avfärda dem som ballonger. Men något måste det vara värt att ha tusentals besökare varje dag, eller skriva många tusentals debattinlägg på något mer eller mindre seriöst nätforum. Inte minst om man är stridbar och kunnig. Att ha tusentals följare på twitter måste också kunna betyda något. Själv har jag inte läst färdigt något av Lena Mellin på evigheter, och jag läser bara Wolodarski nån enstaka gång (mycket beroende på DNs omöjliga webbplattform).

  Inte tänker jag ge er några namn, men det finns människor som bedriver lyckosamma  kampanjer via nätet idag, både när det gäller affärer eller samhällsfrågor. Detta har inte Fokus orkat ta tag i. Gänget bakom Alliansfritt Sverige eller Interasistmen, eller för den delen de idoga typerna som härjar på högerextremsidan, borde kunna lyftas fram. I varje fall nån.


Att vara mäktig idag betyder inte bara att man snackar med andra mäktiga människor. Idag kan en skock arga människor skrämma skiten ur mäktiga människor. Sätta en agenda, lyfta frågor.

  Visst, det är en trevlig liten lista. Men det känns sååå 2006....






 
 

Vi måste prata om invandringen!

  Under tid har jag mer och mer kommit till insikt om att det är kloka människors tystnad som lämnat fältet öppet för ytterlighetspartierna. Och jag är ledsen, jag kan inte betrakta SD som "ett parti som alla andra". De har en agenda som är reaktionär och nationalistisk och otäck, men den behöver de inte prata om, eftersom de i opinionen kan profitera på den påtvingade tystnaden. Inte heller hjälper det att hela tiden prata om just SD - deras teflonkapacitet har väl om något bevisats av att de inte tappat i opinionsundersökningarna oavsett skandal.

  I mångt och mycket har debatten påmint om en knattefotbollsmatch där alla ungar springer åt samma håll, efter en debattboll som oftast varit rent trams, om Tintin eller om feminism. Medan en smart unge struntar i det och pratar med publiken istället.

  Alltså måste vi prata om invandringen. Konstruktivt. Inom arbetarrörelsen måste vi orka, kunna, våga ha en debatt om hur vi ska förhålla oss till olika typer av invandring - vare sig det rör sig om internmigration inom EU, om arbetskraftsinvandring, om flyktingar eller anhöriginvandring. Inte ducka för de praktiska sidorna av frågan. Sånt här kostar pengar, och man måste nästan ha ett twitterkonto för att tro att det inte spelar nån roll.

  Visst, jag är medveten om att jag nu kommer spikas upp på väggen som smygSDsympatisör, men det skiter jag i - jag vet att jag inte sympatiserar med dem, och kommer aldrig nånsin att rösta på dem. På samma vis vet jag att flertalet av de som idag anger att de skulle rösta på SD inte heller egentligen är SDväljare. Men frånvaron av en konstruktiv och kunnig debatt inom de andra partierna ger dem liksom inget val - det här handlar om människor som är oroliga för rent praktiska ting; bostäder, arbetsmarknad för att ta substantiella saker. Sen finns det förstås en och annan obildad som vill framhålla kriminalitet eller ett islamiskt hot, men den grenen är enbart tröttsam och full av konspirationsteoretiker, och deras genomslag är marginellt. Och dessutom fullt av lögner.

  Men frånvaron av en sansad debatt lämnar en massa människor i ett illa informerat tomrum, där sluga högerextremister är snabba att fylla upp med just klipp på avrättningar, steningar, statistik om invandringsrelaterad brottslighet och annat trams. Och det finns en fara i det. Om detta har jag tjatat tidigare. Det är inte gruppvåldtäkter eller stenkastning som är frågan.

  Vi måste alltså prata om invandringen. Finns det problem? Ja. Hur kan vi lösa dem? För att sammanfatta det väldigt kompakt.

 Sverige har idag en reglerad invandring. Det kan vara bra att minnas det, när ryktet går om massinvandring. Den är generös, men reglerad, vilket jag tycker är bra.  Oerhört många människor får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Den politiken baseras på vad vi faktiskt kan ta hand om - med jobb, skola, bostäder. För jag är inte dummare än att jag vet att det finns en gräns för människors solidaritet - de flesta av oss kan tänka oss lite besvär för att ta hand om syriska flyktingar. Väldigt få kan tänka sig mycket besvär.
  Så var ska nivån ligga?
 
  Det finns en högljudd grupp som nu i tio år gjort sitt allra yttersta för att avslöja Sverigedemokraterna som nazister och fascister. Nån som tycker det fungerat? Inte jag. Det som har hänt är att människor upplever en skillnad mellan den politiska - självutnämnda nota bene - eliten och den verklighet de lever i. Och att ingen pratar med dem. Nu börjar även utrikes födda rösta åt det hållet, vilket är en välkänd paradox från andra länder.

  I den sortens vakuum frodas alltid otäcka tankar och rörelser. Vi måste få stopp på det. Den metod som för närvarande är allenarådande fungerar i bästa fall sådär, i sämsta fall rent kontraproduktivt.

  Vi måste börja prata om realiteterna bakom invandringen - hur ska bostäder, skolor, arbete ordnas? Hur ska kostnaderna fördelas över riket, över samhällsklasser? Hur ska vi kunna snabb på processer så att människor inte ska behöva vänta åratal på beslut? 

  Nej, det betyder inte att vi anpassar oss till den Sverigedemokratiska agendan: de här frågorna har vi pratat om i många år inom partierna. I synnerhet inom arbetarörelsen.  Men inte tydligt nog. Det värsta jag kan tänka mig är ett högextremt parti som blir så stora att de faktiskt får ett reellt inflytande, vilket är precis vad de vill ha. Att de etablerade partierna duckar för frågan är också precis vad de vill. De vill att vi ska prata om just Sverigedemokraterna - de verkar ju frodas av all sorts uppmärksamhet. Men så snart vi talar om det så tappar de i opinionen.

  Det finns en oro i landet, som inte kan bemötas med att vi ändå pratar arbete och bostad, skola och vård för alla. Man måste våga prata om alla frågor, och inte avfärda människor som dumma eller rasistiska. För det är just det som gör människor dumma och rasistiska.

  Jag har skrivit massor om det här, och sällan varit nervös för vad andra ska tycka. Jag är det nu. jag vet att det finns de som kommer att fara i taket, jag vet att det kommer finnas SDfolk som triumferande kommer utse sig själva till vinnare. Nå, jag tycker inte att de är det.

Jag får ofta skäll för att jag är pragmatisk. Jag kanske är det. Men vad jag ser är att den här frågan, hur liten den än är, ligger som ett betongblock i vägen för oss, när vi vill prata om andra, egentligen viktigare ämnen. Att lyfta bort den, att låta den bli en fråga som andra, skulle vara välgörande för debatten.

De enda som vinner på att vi börjar prata om invandringen i alla perspektiv är demokrati och medmänsklighet. De som förlorar på det är Sverigedemokraterna.




Och som vanligt - jag accepterar inte anonyma fegisar som kommenterar. Inte heller accepterar jag Anders Andersson, Niklas Niklasson eller Birgitta Birgittasson eller andra uppenbart lögnaktiga namn.


 

 

Glappet mellan de som vet och de som inte vet

  Emellanåt försöker jag debattera med folk på högerkanten. Det går sådär. Och nu menar jag inte muf-are eller kristdemokrater; de har aldrig hotat mörda mig och familjen, eller kallat mig bögfitta eller landsförrädare. Jag pratar om de där som är arga hela tiden, som man finner under hashtaggen #mendetfårmanvälintesägaidethärjävlalandet...

  Det kan vara som att stånga sig blodig mot en mur. Sakargument hjälper liksom inte. De kan, till exempel, hävda att brottsligheten ökar (populärt). När jag då, med stöd av all tänkbar statistik, säger att nähä, brottsligheten minskar. Det är lugnare på gatorna än på länge. Risken att bli nedslagen eller rånad i en storstad är mindre än den var när jag var ung.
  Tror ni det hjälper? All statistik? All forskning?

  Icke. Då kommer genast konspirationsteorierna. Att "det är en komplott". Att "staten ljuger". Att nån osynlig hand manipulerar saker, för att hålla en fårskocksliknande massa på mattan. För "det vet man ju" - man behöver bara titta på Efterlys, för övrigt en ständig källa till information om nationella mönster och samhällsutveckling för den här gruppen.

  Jag har sagt det förr, säger det igen. Det är en ganska liten klick oerhört övertygade och energiska skribenter som driver det här. Under mängder av olika pseudonymer skriver de enorma mängder inlägg på nätet, med en nästintill missionärsliknande aggressivitet.

  Det borde vara enkelt att bemöta det här, men det är här nästa problem kommer. Ointresset från de som faktiskt vet att bemöta det här. Professorer, journalister, politiker, tjänstemän - alla verkar de tycka att de står över den här debatten. Ända tills särskilt upprörande saker händer - som att ett gäng nazister fick tillåtelse att demonstrera på årsdagen av Kristallnatten. Då blir det minsann fart på de som vet. Då skriver de på twitter, och bloggar, och blir intervjuade i radio och TV.

  Problemet är att alla dessa kloka människor inte pratar där de som behöver höra det finns. De väljer att yttra sig där det är säkert. Där man inte behöver bemöta dårfinkar, höra hotfullheter, eller hamna i en välregisserad - tro mig - storm av motargument.

  Det räcker inte att bli intervjuad i Agenda eller skriva en oerhört initierad artikel på Aftonbladet Kultur. För de som behöver höra det ser inte det. De är upptagna med annat, och när de väl sätter sig i TV-soffan tittar de inte på Agenda, eller läser en ledare. Tyvärr.

  Just nu ser jag många som på Twitter - snacka om elitkanal - vädjar till "vanligt" folk att bemöta rasisterna, nazisterna, förnekarna. Att ta debatten i fikarum, säga emot. ta reda på fakta. Eller så skriver man en förödande drapa på sin blogg - som jag. Något som ett par hundra människor kommer att läsa.

Jag är medveten om att vad vi kan kalla den politiska och intellektuella eliten inte kommer läsa det här. Det blir bara mitt sätt att skrika ut min frustration över att man lämnar debattarenan vidöppen för de som försvarar nassarnas "rätt" att demonstrera, eller att hata flyktingbarn, säga galna saker om halalslaktad kyckling i Skåne eller kalla Veronika Palm och andra kvinnor för fullständigt vidriga saker.

  De är inte många. De för inte "den stora massans talan". De agerar bara som marginalrörelser gjort i alla tider, men effektivare och smartare. Och förblir de emotsagda av de som faktiskt vet, kommer de att öka i styrka. Under tiden ägnar sig smarta människor åt att debattera småsaker - jag tänker inte skriva vad jag tycker är petitesser, men det mesta är faktiskt oviktigt jämfört med att bemöta partier och rörelser som har som mål att i bästa fall stänga gränser, i värsta fall avskaffa demokrati.

  Under tiden pysslar goda socialdemokrater med att skälla varandra för "höger" och "vänster". Som ett exempel. Under tiden ägnar sig landets regering åt att debattera oppositionens eventuella regeringsduglighet. De politiska kommentatorerna ägnar sig åt gissningslekar om valet 2014. Och i skuggan av allt detta ökar ljudet av stöveltrampet.

   Jag debatterar gärna både islam och invandring. Nån gång i tidernas begynnelse fanns det en och annan djupt konservativ människa som faktiskt också var saklig, och stod för sina åsikter med sitt namn. Vi hade artiga debatter, trots avgrundsdjupa åsiktsskillnader. De hotade inte mig och mina kära, de stödde inte odemokratiska tendenser. Så icke idag. Vilket också fått mig att bli alltmer trött på tillvaron i denna debattens mörka källare - där jag dagligen får höra att "ungarna inte får sjunga Nationalsången i skolan" eller att "de måste äta halalmat i plugget för att visa hänsyn" eller "feministerna vill hugga ballen av alla män..."

  Det kan inte bara handla om att vi, de med en ickeposition, ska ta debatten. Vi behöver de kunniga och insatta. Ni måste också finnas där. Inte för att göda trollen - men för att berätta för de som inte ser på Agenda, de som inte läser kultursidor hur saker faktiskt är. Eller så säger ni att ni inte vill debattera med trollen, inte vill ge dem uppmärksamhet. Men då måste man hitta ett annat sätt att tala med de som behöver det.

 

 

Höger-, vänster-, och mittemellansossar

  Det finns två saker som egentligen spelar roll. Det ena är att högern aldrig kommer begripa att det  alltid kommer finnas girighet i privata verksamheter. Det andra är att vänstern aldrig kommer fatta att det finns en jävla massa inkompetenta människor i offentliga verksamheter.
  Det kommer alltid finnas de som hugger för sig som Ali Baba och de fyrtio rövarna av den privata kakan, alldeles ohyggligt långt från den idealistiska bilden av den idoge småföretagaren som bryr sig om sina anställda och ser sig själv som samhällsbyggare.
  Det kommer alltid finnas offentligt anställd personal som mest är intresserade av sena morgnar, långa raster och tidiga kvällar. Och så lite som möjligt att göra däremellan.

  Det bara är så. Det kanske till och med ska vara så.

  Under mellanvalsperioderna finns det inom arbetarerörelsen alltid ett par krakar som vill prata "ideologi". Dra upp klasskampen och konflikten mellan arbete och kapital. Jag har själv varit där, under några ungdomsår innan klokt folk fick tänderna i mig. Det ger nämligen inte ett skit.

  Nu ska de förstatliga skolan. Tjena. Just det känns som en rätt usel valstrategi, och det kommer näppeligen bli nån större kampanj av det. Inom ett statiskt Vänsterparti kanske - men de har inte direkt exploderat i mätningarna efter sin hårda kritik av både vinster i välfärden och av friskolor. De kommer inte heller göra det.

  Till den här sortens debatt hör att okunnigt folk sätter etiketter på andra. Finast är att vara "vänster". Fulast är att vara "höger". Fast hittills har jag inte hört särskilt många kalla sig själva högersossar. Däremot kryllar det av vänstersossar - de har det gemensamt att de alla skulle bli usla ministrar. Detta säger jag därför att kriteriet på en minister är att det är nån som är pragmatisk. Som vågar ta obehagliga beslut.
  Det märkliga är att nästan alla tidigare ledande sossar som gjort några som helst avtryck inte varit vänstersossar. De har inte heller varit högersossar. De var mittemellansossar.

  Eller sossar, som vi kan kalla det....

  Själv är jag trött på människor i hipsteruniform som pratar om arbetare. Därför skulle jag vilja göra en sak klar för dessa akademiker: Ni får ALDRIG kalla mig arbetare. Jag är jobbare eller knegare. Jag arbetar. Men vi - jobbare och knegare - kallar inte varandra arbetare. Det ordet har vänstern förstört.

  Bara så ni vet.