Idag är jag en lydig sossebloggare...




Det händer ju att folk hör av sig. Ofta är det män, äldre än jag, som anser att jag tramsar för mycket. Att jag BORDE använda bloggen till samhällspåverkan. Och så får jag tips på bra bloggar som gör just det - samhällspåverkan...

  Så idag ska jag vara en lydig sossebloggare


Skäll på regeringen.Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Löfvén


Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Regeringsskifte

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Juholt

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Riskkapitalister.

Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.
Apoteken

Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.
Vinster.

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Arbetslösheten

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Arbetsförmedlingen.

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Skolan.
Skolan
Skolan igen

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Äldreomsorgen.

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Facket. Ådalen. Rösträtten. Löfvén. Palme


Sådär.













Regeringströtthet. En vanlig åkomma.



I senaste numret av Fokus - för övrigt en blaska som jag tillochfrånläser - kan ni läsa en rätt ingående analys av vad vi kan alla De Nya Moderaternas Kris. Man ger en rätt bra bild av tillståndet i det partiet. Klicka här!
  Inte för att det kommer påverka valresultatet 2014 så värst - det är inte de inbitna Moderaterna som kan tänka sig hoppa över till vänsterflygeln, utan de kommer välja andra borgerliga partier (läs SD, fast det inte står). Men jag tycker att Torbjörn Nilsson, som skrivit, missar en viktig sak.

  Ett långt regeringsinnehav tenderar att dränera partier på idéer och energi. Och då räcker det inte med att höstmysa över det Moderata Eländet.

  Det är lite samma sak som hände med regeringen Persson - att det minskade medlemsantalet i partiet, och en ökande andel karriärpolitiker ströp idédebatten. Och inte bara det - dugligt folk var upptagna med att regera, vilket is in tur öppnade dörren för - nu ska vi vara snälla! - inte så dugligt folk ute i bygderna...

  Det här är en farlig utveckling - när folk med kapacitet endast ser en karriär i regeringskansliet framför sig. Jag ser sånt redan nu - unga, och halvgamla, som lite försiktigt börjat sondera terrängen när det gäller boende och skolor. Gissa varför....

  Moderaterna har en mindre bas av medlemmar som är kapabla att driva frågor och utveckling - det är resultatet av en stark centralmakt, så att säga. Men när centralmakten abdikerar från nytänkande, och gräver ner sig i regerande - nåja - skapas ett tomrum. Som inte fylls av något.

  Det här är inte bara ett problem för moderaterna. Vi ser det när det gäller småpartierna i Alliansen. Ute i kommunerna sitter det numera både kommunalråd och annat, som fram till 2006 på sin höjd hade fått koka kaffe till mötena. Men när de skarpaste knivarna i lådan - nåja - kallades till Rosenbad, så öppnades möjligheten för bysnillena...

  Sånt kommer att hända inom socialdemokratin också, vid en valvinst. Oerhört många ivriga kommer att hoppa jämfota in på Rosenbad, och ägna sig åt att bestämma och ha makt. Samma ivriga som samtidigt ska vara nån slags ryggrad i vad som skapar ett aktivt parti.

  Hoppas nån tänker på det. Själv ska jag försöka få nån ordning på ett par inlägg som kommer handla om Den Utskällda Poliskåren...

Läs också gärna Peter Högberg

De som dansar jobbar bättre!!!




Om detta har jag fått skriva en krönika i Arbetarskydd! Läs den här, rekommendera den gärna, kommentera ännu hellre.

När människor slår sig själva i huvudet

  På väg hem fick jag sällskap med Janne. Han är i sextioårsåldern, lite böjd. Alltid glad och lite finurlig. han hade besökt sin morsa på äldreboendet. Han var missnöjd. Och jag, min vana trogen, kunde naturligtvis inte låta bli att påminna honom om att varenda öre som skatten sänks med, kommer nånstans ifrån, måste sparas nånstans.

  Han tittade lite roat på mig och sa: Jo, jag vet vart du vill komma. Men det ska du veta - jag kommer aldrig aldrig ALDRIG att rösta på de jävla sossarna igen!!!!

  Och med det lämnade han mig, stående mållös.

  Jag förstår inte och samtidigt förstår jag. Jag har träffat på det förut. Ofta är det människor som känner sig kränkta av olika samhällssystem, vilket de ger sossarna skulden för. Ofta är det människor som drabbats av olika pålagor, som de ger sossarna skulden för. Från skatter, parkeringsböter (jodå), kollektivavtal (inte ovanligt) och bygglovsregler, till ursinne över delningen mellan stat och kyrka, för att inte tala om förbudet mot skolaga eller allemansrätten.

  De är inte så få, de här. De är förbannade på präktiga, grötmyndiga socialdemokrater som alltid ska veta bäst, och som rätt ofta är så politiskt tondöva att de inte begriper att de minerar marken där de går.

  Låginkomsttagare som röstar blått. Byggnadsmedlemmar som röstar på centern. Invandrare som röstar på SD. Människor som saknar egen bostad som fortfarande röstar borgerligt.

  Jag har svårt att förstå det. Och inte bara jag - just den här diskussionen har hela vänstern och fackföreningsrörelsen jävligt svårt att hantera. Det blir liksom lättare när rika, välutbildade människor röstar rött, fast det är minst lika paradoxalt i borgerliga ögon.

  Nånstans har jag kommit att tro att människans personliga val styrs allt mindre av rationalitet, och mer av hur vi mår och känner inför de som för fram politiken. Att budbärarens roll blivit allt viktigare, på gott och på ont. Det är lättare att tro på en sosseordförande som pratar om jobbare istället för arbetare. Det är svårt att ta en moderatledare på allvar när han står framför en skylt med budskapet "Alla behövs".
  Men det reder liksom inte ut varför Janne aldrig aldrig ALDRIG kommer rösta på sossarna. Jag vet inte, jag vet inte ens om jag kommer fråga honom. Han kan vara rättshaverist, vad vet jag. En sån där som hakat upp sig på att Olof Palme skulle ha ljugit om bordellaffären. Eller om Bofors kanoner till Indien - såna människor går bara inte att prata med.

  Men de andra - de som uppenbarligen röstar mot det som är till gagn för dem själva; hur hanterar man sånt? Hur får man ens tag på dem? Det är ju allt från undersköterskor som gnäller över hög skatt, trots att det är just skatten som avlönar dem, till byggnadsarbetare som röstar på Sverigedemokraterna, trots att just SD och regeringen gjort det svårare att kontrollera att utländska byggföretag inte tar jobb från svenska bolag, på ett oschyst sätt.

 För att inte tala om småföretagare som fortfarande reflexmässigt röstar borgerligt, trots att nuvarande regering gjort i stort sett noll för att förbättra villkoren eller finansieringsmöjligheterna för just småföretag. Och när man påpekar det, i all vänlighet, blir de lite generat röda i ansiktet, och stammar nåt om att den där jäveln från facket som var här och skrämde personalen....

  Jag vet inte hur man ska tackla det här. Förstå det här. Att kvinnosyn eller homofobi kan få människor att välja knäppa partier känner jag till. Eller att religiös tillhörighet emellanåt kan få människor att stödja idéer som gör dem själva skada. Men hur vänder man det?

Och hur farao ska man få den genompräktiga sossetanten och den självgode sossegubben att begripa att ibland gör de mer skada än nytta när de pratar med folk?

 
 

Men det får vara nog nu! Om döden på jobbet




  På väg hem hör jag om en arbetsplatsolycka där två män drunknat i tjära i Luleå. Förutom själva vidrigheten i döden, så långt från att somna in i stillhet omgiven av sina närmaste, tänker jag bara, jaha, nu igen.

  Oavsett omständigheterna kring den här olyckan så slår jag mig i backen på att den hade kunnat förhindras. Om företaget hade haft intresse av det.

  Efter alla dessa år har jag lärt mig: Det enda som fungerar för att få företag att göra sitt yttersta är hot, övervakning och repression. Närhelst jag hör att arbetsmiljöarbete ska baseras på "ömsesidigt förtroende" och "frivillighet" så blir jag vild och galen och vill slå sönder saker.

  Det ENDA som fungerar är att VD vet att om en - en! - gubbe dör på mitt bygge så åker han i fängelse. Och företaget ska betala miljoner i skadestånd. Sånt svider nämligen.


  Att bara ens tro att god arbetsmiljö och förebyggande arbete skulle fungera enbart av snällhet är så jävla korkat att den som säger det inte borde få vara i närheten av en arbetsplats. Och att människor som har den inställningen kan få arbeta med just arbetsmiljö och arbetarskydd är horribelt.

1.  Det enda som fungerar är att företagets ägare och VD vet att de har ett personligt ansvar för arbetsmiljön. Inte platschefer eller arbetsledare. VD och ägare.

2. Det enda som fungerar är att företag vet att de när som helst kan få besök av arbetsmiljöinspektörer, som ska ha befogenhet att stänga ner ett företag, skicka hem de anställda. Ett konkret hot.

3. Man måste höja bötesbeloppen och ersättningsnivåerna vid arbetsplatsolyckor. Det ska kosta som fan om en anställd mister livet, eller skadar sig därför att arbetsmiljön är undermålig. Om det skulle ta död på företaget? Det vore bra i såna fall - vi behöver inte arbetsplatser där folk dör eller skadar sig.

  Två män drunknade i tjära. En rent helvetisk död. Släng VD i fängelse då. Och bötfäll företaget med 100 miljoner.

  Så de lär sig. Så andra lär sig. Så någon slipper dö.

 

 
 

Vardagsmatlagning




 Jag gillar att laga mat. Det är förmodligen besläktat med det drag som gjorde att jag som ung tonåring kokade ihop illaluktande och illasmakande saker, typ Hundra-kemiexperiment-för-vanartiga-gossar - ett sånt där kit man kunde köpa via Hobbex.
  Det betyder också att jag ätit upp avsevärda mängder fullständigt oätlig föda. Mest för att jag är envis, men också för att jag var fattig och ung och hade man bränt makaronerna så var det bara att äta. För övrigt är inte vidbränd mat farlig...

  Som byggnadsarbetare är man också mer eller mindre piskad att ha med sig mat till jobbet. Borta är de dagar när man kunde trava iväg till en krog som var öppen klockan åtta på morgonen, och se äldre kamrater trycka i sig elefantöra och oanade mängder potatis. Samt pilsner. Numera håller vi tiderna, vilket på ett storbygge innebär att man käkar på en kvart, för att kunna dricka kaffe och spela kort i en kvart, innan man går ut igen.

  Och vi har rätt bra magar. Sånt vet man, som man och byggnadsarbetare. Vi delger gärna varandra detaljer om magens olika funktioner, ibland komplett med ljud- och lukteffekter. Om man så säger. När jag blir stor ska jag återge, ordagrant, snacket i byggbod vid matrasten.

  Jag äter alltså det mesta. Det absoluta enda jag inte kan fördra är levergryta. Icke. Känner jag lukten så går jag. Jag har på grund av detta genomlidit levergrytemissionärernas hemska korståg, om att just deras levergryta är jättegod. Därför har jag också smakat, ty jag är väluppfostrad, såväl trestjärniga kockars samt goda vänner levergrytor. Och det är fortfarande oätligt.

Annars går allt ner.

  Därav detta.

  Recept på chiligryta från Alabama. Passar fiint i matlådan. Hur mycket den är från Alabama vete gudarna, men jag har sett jänkare äta den med god aptit. Och med mycket ketchup.

 
800 g nötfärs
2-3 msk olja eller flytande margarin
2 gula lökar
1 morot
2 paprikor
1 burk krossade tomater
1,5 dl köttbuljong (tärning)
1 lagerblad (hemskt valfritt)
2 dl majskorn
2 burkar vita bönor i tomatsås
Russin
salt
svartpeppar
chilipulver
1 finhackad chilifrukt av nån mildare sort






1. Bryn köttfärsen i matfettet och rör med trägaffel så den grynar sig. Lägg det därefter i en gryta, och vispa ur pannan med lite vatten. Häll skyn i grytan.

2. Skär grönsakerna i bitar, och riv moroten grovt. Fräs dem i resten av matfettet. Släng ner dem i grytan och tillsätt krossade tomater, buljong, smulat lagerblad, och kryddor. Koka  på svag värme i minst trettio minuter.




3. Lägg i russin, majskorn och bönorna med tomatsås. Låt det bli varmt och smaka av. Var inte skraj för att krydda mer.

4. Servera med bröd eller ris eller sallad.


Så!


Dessutom, på bilden, kyckling under fetaosttäcke. Det är ännu lättare.

Ta ett kilo frysta kycklingdelar (eller filéer om du har det) och låt det tina i en bunke, tillsammans med ett par skvättar soja och en klick tomatpuré. Lägg de tinade, och numera smått marinerade, delarna i en form.

Sätt ugnen på 250 grader.

Blanda ihop 5 dl crème fraiche med 400 g fetaost, så det blir en smet. Bred ut det över kycklingen. In i ugnen i trettio minuter.

Servera med svarta oliver och sallad.


Det behöver inte vara svårare än så. Eller krångligare.

Bli inte som en politiker Stefan Löfvén

  Jag är inte så förtjust i debatter. Jag är mer av en resonerande sort, och den sortens verbala gatlopp som en partiledardebatt är roar mig föga. Dessutom känns just partiledardebatter som en sak som tar politiken allt längre från väljarna. I den lilla värld där jag finns var det två av trettio som sett söndagens palaver, och bägge hade samma uppfattning:
 
- Ett jävla tjafsande.

 Givetvis har de rätt. Jag har nu sett delar av debatten i efterhand, häpnat över debattledarnas valhänthet, men också stönat och stängt av. Orkade inte mer.

  När blev det debatt av att ena sidan skjuter en bredsida av frågor in i motståndarna, som duckar och skickar en likadan bredsida tillbaka? Jag hade en tanke om att räkna antalet frågor. Första halvtimmen ställdes 84 frågor. Hur många tror ni besvarades?

  Det är det här som är tjafset. När man fokuserar på att skjuta hål i motståndarens bräckliga linje, istället för att prata om vad man själv vill.

84 frågor. Sug på den. Sen orkade jag inte längre, det blev larvigt. Parodiskt.

  Och jag minns min egen SSU-tid, när jag ovan och ivrig skulle debattera med ett blivande kommunalråd från Moderaterna. Jag som kom från den fackliga sidan blev noggrant överkörd. Och han var nöjd och glad ända tills han förstod att en sån som jag inte accepterade att bli utskrattad offentligt, så han fick smita bakvägen medan jag letade efter honom. För sån blev jag när nån hånade mig. Jag brukar påminna honom om det när vi ses, vilket alltid får honom att börja se sig om efter en flyktväg. Numera är jag dock tämligen foglig...
  Såna är de flesta av oss. Skulle nån sitta på andra sidan och hånle under en facklig förhandling skulle vi resa och lämna rummet. Varför ska vi tolerera att bli förolämpade?

  För de flesta av oss handlar politik om att skapa nånting. Vad vill man? Vart går man?

  Stefan Löfvén var en vitamininjektion för många av oss. När han pratar känner man lysrörsljuset i omklädningsrummet. Lukten av matlådor. Puttrandet från en illa skött kaffebryggare. Prasslet av medhavd morgontidning, rasslet från en kortlek. Skitsnacket. Missnöjet. Knegarstoltheten.
  Han vet.

  Men istället för att gå in i partiledardebatten som om det vore en MBL-förhandling, gick han in som politiker. Stylad av gudvetvem. Sådär anpassad att Lena Mellin - fortfarande utan konkurrens som Sveriges sämsta politiska kommentator, fast i synranden ser vi Niklas Svensson - kan jämföra honom med Reinfeldt.

  Detta får ju inte ske. Jag behöver inte en politiker till. Som pratar skolad Bommersvikska. Som omger sig med andra politiker och politiska faghags.

  Jag vill ha en vanlig människa. Det vill de flesta. En som sätter myror i huvudet på de politiska kommentatorerna. Som inte är förutsägbar. Som vet hur det känns att dricka kaffe ur en mugg man diskade för tre veckor sen.

  Valet handlar om att få några hundratusen personer att välja endera sidan. De är inte fler. Typ 5% av valmanskåren. Ett normalstort Vänsterparti, om man så vill. Skulle lite fler bestämma sig att byta sida är det bara trevligt, men de senaste valen har det handlat om de som byter block. Inom respektive block byter man däremot parti rent lösaktigt; det finns de som far omkring som flipperkulor.

  Men de där som avgör - det är de man måste tala till. Och de nåddes knappast av Partiledardebatten. Idag är Partiledardebatten till för att klia de redan frälsta under hakan - och det är där man måste våga sticka ut.

  Så snälla Löfvén, stå emot stylisterna och politrukerna, ombudsmännen och de övervintrande SSU-arna. Fortsätt bara vara den där som inte är politiker. Då blir jag bara glad om Expressen basunerar ut att Borgarna vann. Som om det vore en fotbollsmatch. För de flesta av oss vill inte se nån vinnare, vi vill se nån som vill annat än att bara tvåla till motståndaren.