The Calle Fridén Guide to How to not frysa arslet av sig 2.0




Edit: Publicerad tidigare

Vissa vinterdagar är strålande - några få minusgrader, solen som en ensam lampa på en klarblå himmel, snön pudervit. Livet är gott att leva. Ungarna far med glada skratt nerför rimliga backar, och mor och far kan dricka kaffe ur termos och käka medhavda apelsiner.
Så icke idag.
Det var myggfritt som vi brukar säga. Eller det blåste isbjörnar. Vassa snöstänk och en grå kyla som gick genom märg och ben och alla kläder man hade. Nån medhavd person med norrländskt påbrå försökte pipa om att det minsann var minus tjufyra i Luleå, men tystades snabbt med dagens toppnotering från Pavels Novosibirsk. Och Pavel - född i Sverige - säger att sibirierna inte alls är särskilt stolta över det.
Kallt är kallt. Och vi jobbar utomhus.

Därför tänkte jag nu dela med mig av min visdom, insamlad under år av dåliga långkalsonger, blöta lovikkavantar och illasittande mössor. (Och nej, det finns ingen köldgräns för byggnadsarbetare - vi går ut om jobbet kräver det)

För det första - köp stora kläder. Det måste finnas utrymme för kroppen att andas, och för oss att röra oss. Det är därför byggnadsarbetare alltid ser så stora ut, det beror på kläderna. Utan kläder är de flesta rätt taniga typer med en kula på mitten. Jackor som går ner över ändan, byxor som går upp i korsryggen. Ligger man på knä och najjar är det inte nyttigt om snålblåsten från Saltsjön går rakt ner i cykelstället.
För det andra - köp kläder som får gå sönder. Jag fick en gång ett svindyrt underställ av min ömma moder, som jag dan därpå repade sönder tillsammans med blåstället när jag drog järn genom en armering. Det understället blev sig aldrig likt, den första revan gav upphov till en dominoeffekt, vilket fick tyget att fransa upp sig medan jag såg på. Och silvertejp är ingen optimal lagningsmetod
För det tredje - ha nåt på huvudet. Är man på ett storbygge lär man bära hjälm, som i sig faktiskt isolerar en del, men det räcker inte. Hjälmhuva eller mössa är också bra.
För det fjärde - ha flera vantar. Ett par man har på sig, ett par som hålls varma mot kroppen. Just nu kör jag med ett par tunna montagehandskar inuti ett par klassiska röda armerarhandskar - just den lager-på-lager-princip som man alltid ska sträva efter.
För det femte - ha rena kläder. Långkalsonger som luktar tillbaka när man luktar på dem isolerar sämre än ett par som luktar rent. Detta gäller för t-shirts och strumpor också.
För det sjätte - drick mycket. Faktum är att det är mer vätskekrävande att frysa än att svettas, och man ska inte alls dricka varmt hela tiden. Kroppstempererat är bäst, i synnerhet om man kommer från -19 in i goa värmen i kojan. Men drick mycket, och då menar jag vatten.
För det sjunde - var försiktig med vätskedrivande. I min bransch handlar det om kaffe, som vi bälgar i oss. Är det svinkallt ute kommer kissnödigheten som ett brev på posten, i synnerhet om man står med säkerhetssele på sig, uppflugen på valvkanten, och dirigerande ner en jättelast med kranen. Det bara är så, och då är det inte kul att behöva dra ner byxorna och göra gulsnö.
För det åttonde - smörj in dig. Fet kräm i nyllet. Och inte vattenbaserad pucko. Mer än gång har jag lett in lärlingar i bodvärmen, och försökt få dem att förstå att mammas medskickade Nivea inte är bra, annat som tillfällig förlamning och som foundation för frostskador.
För det nionde - använd skor med kompositsula. Kasta de där gamla stålsulorna åt skogen. Alldeles för många generationer byggnadsarbetare har plötsligt blivit varse att de antagligen, på något mystiskt sätt, tappat kroppsdelarna under knäna. Om man tittar ner så jodå. de är där - men känns de? Icke. Och sedan fått uppleva den helvetiska brännan i fötterna när man på rast parkerat dem vid elementet. Kompositsulan leder inte kyla. Det gör stålsulan. Nuff said.

För det tionde - skäms inte för att du fryser, Vissa dagar fryser vi mer än annars, vad det nu beror på, och det är bara DUMT att bita ihop och lida. Frostskador är permanenta, och blir till ett elände senare i livet. Det måste vara OK att säga "helvete vad jag fryser, jag går in nu", istället för att stå som en liten snögubbe, allt orörligare.

Men sen.. så är det bara att gå ut och jobba....

Det mesta av det här är också giltigt för folk som bara ska gå till jobbet, bara stå på en svinkall perrong, bara skena ut och in ur varma affärer till kalla gatustråk. Eller bara se till att barnen inte blir förkylda.
  Det allra viktigaste jag lärt mig är att man ska klä sig i flera skikt, och byta det innersta när det är blött. Det näst viktigaste jag lärt mig är att utseendet får stå tillbaka för kölden. Vilket fick kvinnfolk i min närhet att himla med ögonen och säga "Eller huuuuuuuuur!!!!"
  Så det tredje viktigaste jag lärt mig är att vinterkläder inte bara ska värma, de ska helst vara snygga också....

PS. Ska ni ändå köpa vinterkläder, se till att få med i varje fall nån liten reflex nånstans. För din egen skull....




Bilden? Livet en ovanligt jävlig februaridag....

Jakten på svenskheten



Jakten på svenskheten, eller den bildade medelklassens stora misslyckande 



Länge har jag funderat över vad som kan anses vara svenskt. För nånstans behöver vi ju prata om det. Är det solidaritet, skogen, musiken, tystnaden? Eller är det jantelag, misstänksamhet och en desperat önskan om att hitta något stabilt i tillvaron? Är det, som en kollega med rötter i Serbien sa: Ni har ju inte varit i krig på tvåhundra år? Vad ska ni samlas kring? Eurovision?

  Läser man böcker om saken återkommer skogen. Tystnaden. Viljan till samförstånd. Själv funderar jag på om inte klimatet gjort sitt till - folk i nordliga trakter har en tendens att spara varandra, inte bedriva vendettor, eftersom landet är glest befolkat. Arvingarna har dött av kyla och svält, och under kungars äventyrliga krig, utan att man dessutom skulle behöva förklara egna krig mot grannbyn.
Kanske.

Sommaren 1914, efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand, när det oundvikliga kriget började bli alltmer uppenbart, turades europeiska intellektuella om att tala mot just kriget. Aldrig har pacifismen varit så stark, aldrig har solidariteten mellan de arbetande folken varit så påtaglig. Här skulle icke arbetare stå mot arbetare, här skulle de intellektuella i Tyskland och Frankrike och i hela Europa göra gemensam sak mot militarismen och nationalismen och stoppa kriget. Så även i Sverige.

  Sen bröt kriget ut, och de europeiska intellektuella ställde sig genast allesammans under respektive lands fana, lärde sig att gå i takt, befälsgrader och att ladda vapen och gick efter tio dagar ut i leran i skyttegravarna och hade ihjäl varandra. Under kriget var det inte lätt att vara intellektuell i Paris, där dadaismens skapare Apollinaire var frivillig, blev officer i franska armén, och vägrade hälsa på konstnärskollegor som ville fortsätta ha kontakt med tyska kollegor.

Vilket inte är särskilt förvånande egentligen. I Sverige, tyskvänligt som få, fanns det grupper som genast ville rycka ut till kejsarens bistånd, men omsorgen om folket, vetskapen om vad som händer i glest befolkade länder i norr under krig, fick klokare människor att stoppa det hela. Men hade det behövts hade givetvis drivor med arbetare, som knappt hört talas om vare sig Ungern eller Belgien, radat upp sig på led för att gå i krig.
  Medan liberalerna suckat och stönat och våndats. Innan de själva också skjutits i bitar vid något av alla dessa slag.  

Det är märkligt att det alltid är den kulturella, bildade, kultiverade medelklassen som sist av alla begriper vad som händer i samhället. Om vi inget annat kan lära av historien så är det just det. Och innan vi hade en medelklass att tala om var det bildningen som avgjorde - men ändå begrep de härskande vare sig i Frankrike 1789 eller i Ryssland 1917 vad som hände.Eller på andra ställen där det blir ett glapp mellan samhällsklasserna.
  Jag talar givetvis om framväxten av ett främlingsfientligt, populistiskt parti i Sverige, och hur den etablerade DagensNyheter-läsande klassen inte kan hantera det.

  Egentligen borde jag här göra en exposé över just såna exempel, med det nazistiska övertagandet i Tyskland 1933 som ett skriande toppnummer, men frågan är om det hjälper. Något jag lärt mig under alla dessa år i idéburna organisationer är att det är svårt att få människor att erkänna att de har fel, gör fel och har gjort fel. Eller att ändra sig.
  Anledningen till att jag skriver det här är att Dagens Arena, en hyvens tidning i övrigt, ska skriva om SD. Och jag fylls av nån sorts vanmakt - en tidning till, en artikel till som ska visa Svenska Folket vilka SD egentligen är. Istället för att ta itu med den grannlaga uppgiften att tala om vad de inte är - för det är ju det som är den stora attraktionen hos ett populistiskt parti. De är inte som andra.

  Men det här ska inte handla om Dagens Arena, eller om Dagens Nyheter. Det handlar inte ens om att alltid försvara demokratin, vilket rabblas som ett mantra. Jag har lite svårt att bestämma mig för vilka det ska handla om, därför att det blir så lätt att hamna i stereotyper vare sig man ska beskriva den potentielle SD-väljaren, eller den på Södermalm boende kulturbäraren.

  Och visst, det är väl bäst att tillägga att jag antagligen också tillhör just den där bildade medelklassen. Bloggar, tycker, blir publicerad. Även jag har svårt för de frågor och det nästan kokande raseri som jag emellanåt möter, och jag skulle så gärna vilja hitta den förlösande texten, just det där som förklarade varför detta händer.
  Problemet är ju att nästan ingen av de som kan tänka sig att rösta på SD kommer att läsa någon av alla dessa texter, ledarsidor, se välmenande program eller ta till sig de fakta som finns. Därför att tåget har hunnit för långt från station, om ni förstår hur jag menar. Den debatten skulle vi ha tagit för fyra år sen, istället för att ställa SD i ett tänkt kylskåp utan påverkan.
  Den idén sprack, och det är givetvis direkt kopplat till att den sextiotalsstrategin inte var tillämplig på tjugohundratalet. Det hade ju nämligen dykt upp en faktor till. Internet. Vilket den bildade medelklassen var totalt oförberedd på. Om detta har jag tjatat länge - att vi hade behövt alla dessa duktiga kompetenta skribenter och debattörer ute på nätet, på debattsidor - för att stärka oss andra och ge oss argument.

  Lika mycket som det måste handla om vad SD inte är, måste det handla om hur vi ser på oss själva. Det finns risk för att vi, precis som danskarna före oss, går från att vara ett litet gemytligt land med fri sex och nationell samstämmighet kring mänskliga rättigheter, till att bli ett litet grinigt land, med storhetsvansinne och tillrättalagd historiesyn.
  Nu verkar alltså verktygslådan vara helt inriktad på att beskriva SD som våldsamma galningar med Mein Kampf i läslistan, när det egentligen handlar om vita män som mår för jävligt och känner en bitterhet över att de anses vara privilegierade. De är nästan uteslutande män, de är lågutbildade och de vet att de ligger på gränsen för att bli bortrationaliserade, utkonkurrerade, utförsäkrade.

  De är knappast rasister. De är rotlösa, och ingen pratar med dem. De kan bara prata med varandra, och likhet med sysslolösa grabbar som hänger i ett gathörn, kommer förr eller senare en gatlykta gå sönder. De är, som jag sagt förut, offer för sin socioekonomiska position i samhället, vilket man dock inte bör säga till dem.

  De är lätta offer för slipade predikanter i den bruna fåran. I synnerhet som den bildade medelklassen är upptagna med att prata med varandra.

  Det är här jakten på traditioner kommer in - aldrig förr har vi svämmats över av så mycket nostalgi. Det är rena industrin - nytillverkad retro. Människor faller nästan i tårar över bakelittelefoner, TV utan fjärrkontroll, skolbänkar med lock och secondhand-kläder. Och det här ska man inte skoja om - det är snarast ett tecken på att alldeles väldigt många människor saknar något.
  De kanske saknar fotbollsframgångar, VM-guld i ishockey. De saknar en samhörighet. Och saknar man den, tilliten, börjar man snegla på om det är nån annans fel.

  Det är den verkligheten jag träffar utanför trygga salar med likasinnade. Som jag skrev om i Traditioner, i Ett annat Sverige. När annars förståndiga människor rycker mig rockärmen och vill att jag ska skriva om den ökade kriminaliteten (den ökar för övrigt inte, Sverige blir tryggare och tryggare oavsett vad ni läser på nätet), eller om att öststatarna tar våra jobb.

  Jag kan vara självkritisk. Visst, jag har haft många fel under resans gång. Jag blir också oroad när jag träffar andragenerationens invandrare som visst kan tänka sig rösta på SD, för det räcker nu... Och jag vill inte ta den enklaste vägen, genom att välta alltihop i knät på alliansens nedskärningar och nästintill strategiska satsning på att dra landet isär. Jag kan önska att riksdagsledamöterna begrep hur oerhört mycket skada de gjorde när de vek ner sig om Lissabonfördraget, ett sår i den svenska arbetarsjälen tammefan. Som vi ser de direkta följderna av idag - när svenska byggnadsarbetare skickas hem för pissig a-kassa, medan polska byggnadsarbetare tar över. Då kan det börja brinna nånstans.

  Men mest är det ju den etablerade mediala och politiska eliten - måste jag säga - som behöver fundera på hur de ska nå den här växande gruppen av arga och besvikna människor. Med dagens SIFO som en kall örfil behöver man tänka om. Hur når man människor som attraheras av populism? Varför är det så roligt med nåt som heter Kränkta Vita Män? Visst, jag tycker det är kul men när jag visade det för några kollegor - vita, kränkta - insåg jag att de snarare stärktes i sin uppfattning om att de var de utsatta. Hur kommer man runt det?
  Var ska de här männen - det är mest män - hitta sin trygghet? Hur ska vi övertyga dem om att det inte finns en stor_mäktig_sammansvärjning_där_man_ljuger_om_allt?

  Vi når dem inte just nu. Vilket faktiskt kan sägas vara den bildade medelklassens största misslyckande.



Det här är första delen av ett par texter om hur jag ser på framväxten av ett populistiskt parti i Sverige. det kommer alltså mera...

Bilden? Silvio, mannen som trots ett sanslöst leverne lyckats få stöd av italienarna alldeles för många. Genom att vara populistisk (läs gärna om detta fenomen här)
 
 

 




Så skaffar du superkroppen - nästan... Del 2



Action Man 2012

Action Man 1978

 



Så nu har du införskaffat ditt årskort på träningsanläggningen. Man kan ju hoppas att du inte enbart fallit för ett grupptryck, utan att du också har en uppriktig önskan att skapa ett nytt liv. För det är ju så det brukar heta när gymkedjorna marknadsför sig. I reklamen låter det emellanåt som om du inte bara kommer få en superkropp, utan dina ekonomiska bekymmer kommer att lösa sig i ett trollslag, och sen blir det fred i Mellanöstern som bonus.
  Och ändå är det ju så att i slutet av mars kommer flodvågen av nyårsönskningsuppfyllare att avta, för att bli en tunn rännil, med ett hastigt flöde i juni av de där som desperat måste i bikinin till solsemestern. Kvar på gymet blir vi dinosaurier, nöjda och belåtna, och de av nybörjarna som faktiskt upptäckte att gymträning var deras grej. Dessutom de där killarna som gav ett gymkort till flickvännen i julklpp, och som nu behöver nya flickvänner.


 
  För träning är en humörsak. Något jag lärt mig är att det finns en gräns för hur mycket tristess man kan utsätta sig för - alldeles oavsett om man köper sig en slavdrivare. dvs en PT. Inte heller passar skivstänger för alla. Jag känner många som gladeligen springer på sig näsblod i uppförsbackar eller cyklar miltals i motvindsregn men som alltid har förbaskat tråkigt på gymet. De är alltså inte per definition lata.
  Istället handlar det om att hitta vad som passar en själv, och det är därför man ska vara väldigt försiktig med att teckna ettårskontrakt på gymet. Det blir väldigt dyra icke nyttjade träningspass kan jag meddela. Samtidigt är det gymkedjornas affärsidé - att väldigt många ska låta bli att nyttja sina kort.

  I andra änden handlar det om utseende, och det är nu det börjar bli intressant. Våra kroppar speglar ju i så stor utsträckning samhället, och samhällets utveckling. Kroppsidealen har helt enkelt förändrats dramatiskt under femtio år, från en ytterlighet på skalan till en annan. Givetvis präglar detta gymkedjornas reklam och inriktning. Om man dessutom parar ihop det med vår ökande skräck för att bli gamla blir det ännu värre.
  Idag är det nog värre att säga att nån ser gammal ut än att säga att de är dumma i huvudet. Allt fler nyttjar tillskott eller operationer för att så att säga förbättra vad biologin skapat, och än har vi inte sett nåt slut på det.
  Därför bör man fråga sig när man börjar träna: Varför tränar jag? Är det för att må bättre, eller är det för att jag - faktiskt - faller offer för ett tryck? Antingen från ett dimmigt samhälle eller, ännu värre, från en korkad pojkvän?
  De flesta har faktiskt inte en aning. Inte heller har de en aning om vilken ansträngning som krävs. Eller uppoffring, för att vara krass.
  Rutor på magen kräver både hård träning och ett visst mått av askes. Är du villig att lägga det? Och sedan dessutom hålla den nivån under lång tid framåt? Är man singelman över fyrtio kan man dessutom lägga till - vilka risker vill du ta? Skoja till det med lite illegala, och riskabla, droger kanske?
  Om gymkedjornas reklam också innehöll kurser i självkänsla vore de verkligen seriösa, men istället skapar kroppsterrorn både orimliga krav och förväntningar. En skild tjejkompis, bra jobb i mediasektorn, sa: man ska jobba som en häst, vara en perfekt mamma, ha underbara ungar, bete sig som en jävla porrstjärna i sängen och se tjugo år yngre ut...
  Just det där med tjugo år yngre är märkligt - när blev det så? Jag hittar inte nåt årtal men det är väl på åttiotalet antar jag, som med allt annat ytligt.

  Vi präglar också våra barn med det här - jag har själv anledning att vara självkritisk efter att ha släpat Arvtagarna runt på bodybuildingtävlingar och gym sedan späd ålder. Även leksakerna har tagit stryk - det finns en intressant observation kring den amerikanska leksaken Action Man och dess anpassning till dagens kroppsideal. Precis som i texten här tycker jag nog också att kopplingen till steroidvärlden är uppenbar.

  Så vad är då möjligt? Börja med att titta på dig själv i spegeln, även om det kan vara svårt. Hur sitter kläderna? Skor är en viktig indikator på kroppsvikt, har du ont i fötterna efter dagens slut? Hur mycket orkar du? Röker, dricker du? Hur bra mat äter du? Och vart vill du?
  Våga vara realistisk, och gräm dig inte över att du kanske bara kan träna ett träningspass på gymet i veckan. Det är ändå femtiotvå pass om året om man håller ut, vilket med handen på hjärtat är mer än vad den ordinäre nyårslöftestränaren kommer orka med. Fast det blir dyra pass - och gå inte på det där att "om jag betalar dyrt kommer jag att träna för att inte kasta bort pengarna". Fel. Folk slutar ändå.
  Var finns du i livet? Har du en tjugoårings uppnosiga kropp och tjugotvååringens kondition? Om så är fallet, varför är du inte på gymet?
  Om du är man eller kvinna mitt i livet, om det så fint heter, är det viktigare att du hittar en sport som passar dig än att du börjar träna något du avskyr. Och om din läkare anser att du är i fin form "för din ålder" (vilket vi alla hatar att höra) så ska du lita på honom, träna en spinningpass och ta ett glas vin till middagen.
  Skulle du nu inte ah råd med ett dyrt gymkort, och det är det många som inte har, räcker det med att ge sig ut och gå. Börja lite försiktigt - det vimlar av +40-åringar med belastningsskador, hälsporrar och benhinneinflammationer - och öka vartefter. Detta gäller i synnerhet om du fortfarande vidhåller att du inte alls är utseendefixerad, för det tror jag inte på.
  Sen kan du hitta formliga drivor med hemmaträningsprogram på nätet. Leta reda på något som passar dig, lås in ungarna och hunden, dra ner persiennerna och förnedra dig en stund på vardagsrumsgolvet med situps och armhävningar. Resultaten kommer ganska snabbt.
  Men låt dig inte luras eller påverkas av reklamen. Din ålder styr vad du klarar av. Faktiskt. Inom en snar framtid kommer det säkert mediciner som förskjuter åldrandet, men tills dess kommer man ha träningsvärk.




Kommer del tre snart

Så skaffar du superkroppen - nästan...

 

Jag hör ju till dinosaurierna, vi som hittade ner i skivstångshallen innan TV hade visat Pumping Iron första gången. När det hela var en verksamhet för svettiga, halvnakna karlar. När det hela var lite suspekt. När Mr Sweden avhölls, korades vinnaren av kvällstidningarna till Sveriges vackraste (och kolla in Ehrling Wahlgren för att förstå varför det hela fick löjets skimmer...) och jag utsattes i sinom tid för diverse homosexanspelningar av företrädesvis ishockeydyrkande kollegor.
  Skivstänger var inte för riktiga karlar, att kråma sig framför en spegel var bögigt och att göra sig av med kroppsbehåring var förskräckligt. Omanligt.

  Så icke längre. Nu ser jag mig själv som en av de få bofasta på gymet, som likt en skärgårdsbo svärjande åser nyårslöftena välla in som sommargäster (stiligt va?). Jag vet att det är nödvändigt för gymets intäkter, jag är inte alls otrevlig, men under ett par månader kommer jag att få vika undan för fnissiga nybörjare och feta återvändare, oftast män i min egen ålder med något vilt i blicken, som undrar om vikterna verkligen var så här tunga för femton år sen.
  Och jo, de vägde lika mycket då, polarn...

  Tidningarna svämmas över av tips om hur man ska få superkroppen - som inte alls finns -, hur man ska klara alla hinder på vägen, och diverse Personliga Tränare vädrar guldålder. De flesta av dessa Personliga Tränare var inte födda när jag inledde mitt lyftande, så nu tänkte jag ge några enkla, och bistra handfasta råd om hur man kommer igång med sin träning. Allt baserat på ganska många hundra nybörjarinstruktioner, och olika reflektioner.



  - Välj vad du vill träna. Det ska vara roligt. Alla passar inte för gymet, alla passar inte för löpning.
  - Se till att du har tid.
  - Sätt upp realistiska mål. Det behöver inte vara märkvärdigare än att man ska gå ner ett par kilo i kroppsvikt, eller klara milen under femtio minuter.
  - Inse dina begränsningar (gäller i synnerhet män). Att man klarade 130 i bänkpress 1987 är helt ovidkommande 2013.
  - Ålder är en faktor att räkna in. Den naturliga förbränningen avtar, den egna hormonproduktionen avtar också. Leder,senor, muskelfästen blir skörare med åren. Tyvärr inte tävlingsinstinkten vilket brukar vara en förödande kombo.
  - Magrutor tyder på en ätstörning! I synnerhet hos folk över femtio. Det krävs en oerhörd disciplin och gott om tid för att bibehålla sånt.
  - Se till att leva också, men med måtta.
  - Låt bli rödvinet och ölen under de tre första månaderna av din träning. Det blir roligare att träna om man ser resultat, och alkohol bromsar effektivt.
  - Att styrketräna är INTE farligt eller svårt. Den som påstår det ljuger. Det är farligare att bära ner tvättkorgen till tvättstugan än att träna en axelövning för kvinnor i +30-årsåldern. Det är långt farligare att träna olika sorters gruppträning än att träna styrketräning. Att träna BodyPump är förmodligen bland det skadligaste som finns.
 - Att kritisera träningsformer är som att gräla med professorer - det kan bli dueller av sånt. Håll dig till det du tycker är kul.
 - Träna kondition. Stretcha.
 - Nej, du behöver ingen PT. Har du aldrig rört en hantel förr är det vettigt med en nybörjarinstruktion, men det är inte raketforskning vi pratar om.
 - Vill du gå ner i vikt ska du röra på dig mer än annars. Köp en stegräknare och gör upp att gå 2000 steg mer per dag än du brukar (kräver att man under en vecka kollar sin normala aktivitet)
 - Vill du gå ner i vikt måste du tänka på vad du äter. Glöm att det ska vara gott eller njutbart - i sex jävla månader kan du leva på fisk och grönsaker, med några enstaka felsteg. Sen, när du nått din målvikt, är det OK att börja leva mer normalt, och försöka hitta en vettig nivå på födointaget.
 - Sluta med det här vansinnet att äta på kvällarna. Familjemiddag är rent folkhälsomässigt en katastrof, och det är kvinnornas fel. Tro mig - sen TVn kom finns det inte många män som känner ett sug att dra i sig Pasta Bolognese tillsammans med klanen klockan nitton på kvällen. Så alla kvinnor - sluta laga jättemiddagar. Ni är inte kroppsarbetare längre, så ät inte som en sån.
 - Ät något lätt på kvällen. Och tryck inte i ungarna en massa mat som de inte kommer förbränna. de är förmodligen feta ändå.
 - Män ska lära sig att äta mindre portioner, och det är svårt. Lär dig dricka vatten.
 - Ett till två gympass i veckan räcker om du också tränar kondition en till två gånger.
 - Skaffa bättre skor. Det är en oerhört klok investering. Och de ska bytas var sjätte månad om du använder dem.

 - Ha gärna en kompis att gå med - då drar ni varandra.
 - Träna hela kroppen. Det betyder att man ska träna det som är nedanför höfterna också. Det är INTE okey att ha större armar än vader, eller vara starkare i bänkpress än i marklyft eller knäböj. Då har man tränat fel.
 - För oss som passerat femtio är det viktigt att tänka på att den kropp vi skaffar oss nu ska vi ha tills vi är sisådär sjuttio bast, för sen händer det andra saker. Men det betyder också att vi inte kan tillåta oss att vara underviktiga - med åldern tunnar vi naturligt ur, och det är trist att idag se forna vältränade personer må rätt uselt på grund av sin tidigare elitträning och kosthållning.
 - Det är inte alls så att dyra träningskort ger bättre resultat.
 - Ge inte upp. Det tar en månad innan en kostomläggning syns på riktigt - det som sker på vågen dessförrinnan är nästan alltid vätskeförlust.
 - Inte heller får kvinnor muskler på ett par träningspass (vanlig myt). Det som händer är att träningen ger tryck i - oftast - otränade muskler, vilket ger dem spänst. Det kan se ut som om muskeln, hoppsan, bara hoppade fram, men så är det rakt inte.

Slut på del 1. I del två ska vi prata om gymetikett.