Förlåt, jag sprang





Jag råkade springa idag, det var ett misstag.

Jag har ett komplicerat förhållande till löpningen. Jag vet att det är rätt nyttigt och jag tycker det är jättetråkigt. Och aldrig mötas de två.
Dessutom är jag kommen ur en klan med långbenta gaseller, som efter flera års stillasittande och rökande ändå helt otränade kan dra iväg en mil eller två. Så icke jag, som varit byggd som en Chesterfieldfåtölj så länge jag minns. Dvs bred med korta ben.
Jag har full förståelse för dagens barn som väljer datorerna före uterännandet. Hade det funnits datorer på 60-talet hade de fått hota med pistol för att få mig ut i friska luften, sanna mina ord - vilket gör att min utomhusverksamma yrkesval blir mycket ologiskt. Nu fanns det inte datorer i hemmet, men det fanns serietidningar och böcker i överflöd, vilket räckte bra för att hålla mig inomhus.


  Strängt taget var jag som vilken annan sjuåring som helst - lat som fan, och ändå rask till sattyg och efterföljande flykt. Nån typ av snabbhet hade jag ju, eftersom tjocka Johan alltid var den som åkte fast, medan jag försvann som en vessla mellan radhusgaragen. Tyvärr hade jag ingen nytta av min snabbhet på mycket korta sträckor under De Desperata Fotbollsåren, eftersom fotboll också krävde bollsinne. Det hade inte jag. Jag sprang mest i vägen.
  Nånstans i mellanstadiet råkade jag springa fort på nån löparbana. Alla tyckte det var mycket märkligt, och jag också. Men jag inledde i varje fall en karriär som en Ganska Lovande Sprinterlöpare. Just korta löpsträckor tilltalade mig. Därför att då hade man nära hem.

 Så var det inte i elljusspåret. Elljusspåret var en plåga. Man blev alltid tröttast längst bort, ensam i väldigt ödslig skog, omsprungen av kalvbenta kamrater som dessutom hade mage att prata med varandra medan de lätt joggade förbi mig, som plågade mig fram på allt stummare ben. Vad var charmen med det?

  Gudskelov hittade jag därefter snabbt fram till skivstängerna, och därmed var min framtid räddad. Under högstadiet hade jag gymnastiklärare som förbarmade sig över mina kamraters väl och ve, och därför lät mig hålla till i skolans gym, istället för att sparka sönder nån under en handbollsmatch. Och med det var jag mycket nöjd.

I gymnasiet dock var gymnastikläraren kapten i kavallerireserven - det låter som ett skämt - som nån gång om året fick för sig att ta reda på vår lungkapacitet, och tvingade ut oss i vad som är Två Sjöar Runt. Han sprang gärna med längst fram, tillsammans med ett par friidrottande gaseller, och var därför helt omedveten om att ett antal ynglingar med dålig kondition och karaktär avvek efter den första sjön, tog en genväg, gömde sig i snåren, hann röka ett par cigaretter och diskutera livets väsentligheter, för att därefter inom rimlig tid haka på tätklungan när de stånkat förbi, och sålunda inleda sina framtida karriärer som ögontjänare. Det var ett oerhört bekvämt konditionstest.

  Tyvärr avslöjades det hela av avundsjuka varelser nån gång i sista ring, varpå reservkaptenen den enda gången valde att springa med oss genvägare, vilket inte var bra för någon. Borta var genvägen och cigaretterna. Jag minns sista metrarna upp till skolan i ett rosa töcken, och kompisens astmatiska andning, och reservkaptenens hurtiga hejarop, vilket slutade med att jag la krokben för honom, i brist på annat....

  Efter några förbifuskade lopp under värnplikten och ett vansinnigt deltagande i Tjurruset - tack, det gick över efter nåt år - har jag därefter sprungit så lite som möjligt. Dels för att kroppsvikten - eh, konditionen - inte uppmuntrat till det, men framförallt för att det varit för jävla trist.
  Jag tycker det är tråkigt. Punkt. Däremot går jag gärna och mycket. Att promenera är en civiliserad sysselsättning, värdigt en fet byggnadsarbetare med knäproblem. Man kan ha sällskap, man hinner se saker. Och skulle man behöva stanna för ett rödlyse behöver man inte hoppa upp och ner som en galen gnom för att inte tappa tempo.

  Därför var det mycket märkligt när jag idag fann mig själv springandes. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt sprang jag. Det var inte alls förberett - klädd i varselkläder och marschkängor - utan jag skulle bara gå en sväng. Och sen ville fötterna själva.
  Lite som när man plötsligt tar ett oförberett danssteg på krogen (avd. saker som får ens barn att vilja dö av skam), eller klappar otakt på en konsert.

  Inte för att jag sprang särskilt långt. Gudskelov satte konditionen och mjölksyran stopp för det, men det kändes inte helt...fel. Jag kanske till och med gör om det. Inte i dagsljus givetvis. Det är väl med löpningen som med stavgången - något man inte gärna vill bli ertappad med. Ska jag stavgå blir det mitt i natten med rånarluva, den saken är ju klar. Inte heller kommer jag att köpa blanka kläder och proffsskor.

Men det kanske händer igen....

 















 
 
 

Vem ska kliva åt sidan när politiken förnyas?

På vänsterkanten blir man aldrig gammal. Det är en gammal sanning, ungefär lika gammal som de som nu är gamla.
Under många år har jag hört att vi ska förnyas, föryngras. Visst, det har dykt upp enstaka stjärnskott som lyfts till skyarna, men ärligt talat - de var redan produkter av en rörelse, karriärister. Det ser ungefär lika illa ut inom fackföreningsrörelsen. Det är människor födda på sextiotalet och tidigare som bestämmer. Punkt slut.
  Vill ni tjafsa om saken? Det är bara att titta på valfritt partimöte eller fackmöte var som helst ute i landet - hur många människor under trettio år är det som kommer? Och hur många av dem sitter i ledningar eller styrelser, eller har heltidsanställningar? Medelåldern stiger.

  Därför är det givetvis bra att man vill föryngra sig. Moderaterna har satt upp en hög målsättning - att var femte namn på listorna 2014 ska vara ny i politiken. Ursäkta mig, men det är faktiskt för jävla dåligt - ren kosmetika. Det låter bra men gör ingen som helst skillnad mot hur representationen sett ut tidigare.
Lika illa är socialdemokraternas ambition om att ragga "unga" människor, dvs under 35. Eller hur. Som om 35 är ungt?

Och jag säger "eller hur" därför att förnyelse innebär att nån behöver flytta på sig. Vem är det som ska flytta på sig? I den här partiapparaten måste man ju använda dynamit för att få in nytt folk till partikongresserna, och gräva med spade för att hitta unga människor som vill förkvävas av mötesetikett, handlingar och sammanträdesprotokoll.
Det är inte så att folk står i kö för att få politiska eller fackliga uppdrag, och det är med fasa jag inser att jag ofta tillhör de yngre när min Byggnadssektion har möte.

Det här beror också på att apparaten är medelålders. Hehe.
De stamanställda i organsiationerna är medelålders i bästa fall, gamla i värsta fall, och ofta är de "unga" som rekryteras faktiskt medelålders i allt - åsikter, klädsel, språk - utom just i personbeviset. Och de rekryterar sina likar - precis som i vilket företag som helst ute på sin Titanicfärd.

Nä. vill man prata föryngring och förnyelse så sätter vi en gräns. Ingen ska ha politiska heltidsuppdrag längre än tre mandatperioder. Och då menar jag inte att landstingsråd ska gå till att vara kommunalråd istället. Därefter får man väl göra rätt för sig.
  Det är klart värre med facket - där har man en anknytning genom sitt yrke, men jag ska återkomma med nån upprörande åsikt om det också. För det är inte bra när de som arbetar heltid med antingen politik eller fackliga frågor kommer för långt från vardagen.

Arbetslivserfarenhet är färskvara. Efter fem år har man inte en jävla aning om hur det var att kliva upp 0430 på morgonen längre. Hur regnet piskade i ansiktet i november. Hur tunga patienterna är. Hur jävligt det är att köra postiljoncykel i snö. Hur en buss känns på isgata. Hur det är att snyta och snyta unge på unge i förskolan.
Dag efter dag efter dag efter dag. Arbete.

Man minns inte det. Lika lite som man minns hur det egentligen var att vara ung, när man själv fyllt femti.

Vill man förnya så måste några bort. Vem törs säga det?

Den riktiga listan över de som har Makt!


I slutet av året kommer det ett flertal listor. Det finns folk - som Johanna - som är galna i sånt. Jag är dålig på det, men jag läser dem gärna. Årets mest välklädda man och välklädda kvinna, årets mest korkade, årets skandal, årets mest inflytelserika.
  Just den sistnämnda, som skapas av Fokus (en tidning jag numera bara gratisläser), skapar en febril verksamhet bland folk som påstår att de inte bryr sig. I vanlig ordning var det en massa penisar i kostym i topp på den listan, vilket är ungefär vad den kan användas till.

Men just nu sker en viktigare uppdelning av samhället, där årstid, tradition och Det Svenskaste Av Allt spelar större roll. Nämligen det svenska julbordet. Om detta ska jag skriva en annan drapa, i serien om konstiga intressen jag har, och ta ett längre svenskt perspektiv på denna företeelse.
Den här gången ska vi dock bara ge en lathund till vilken position man har i samhället. Så fuck Fokus lista - hitta din egen position i samhällspyramiden!

1.Du måste göra ditt eget julbord:  betyder kort och gott att du inte har nån som helst position i samhället.  Det kommer inga inbjudningar. Förmodligen kommer du att äta ett egetkomponerat julbord, med för många tända ljus och farbror Arne som dricker för mycket av hemkryddat medhavt brännvin som alla måste smaka. Barnen tar sina korvar och köttbullar och avviker till datorerna, och efteråt samlas kvinnfolket i köket för att diska. Vickning på kvalmig Jansson på nattimmarna
Trevligt, traditionellt så Jimmie Åkesson skulle gråta, men det betyder att du är totalt utan inflytande.




2.Du blir bjuden på ett julbord - ett sniket ett, av firman. Du är löntagare, rätt långt ner i kedjan. Slussas in i en folkvandring till ett massproducerat bord med smak av Felix, Slotts och MammaScan. Dressman-slipsen är på, och det finns mängder med arga tanter som hojtar om att man "måste börja med sillen". Här gives dock en och annan rutinerad jul- och smörgåsbordsätare, som hoppar över enkla saker som potatis (sönderkokt), sallad (mörknad), och ostar som svettas.
Här kan upplevas snapsvisor, illa sjungna, och tjejerna på kontoret är lite för röda på kinderna efter snapsarna.

Men ditt inflytande är fortfarande litet.



3.Du blir bjuden på flera julbord. Nu börjar vi snacka position. Du sitter på en del makt, eller på inköp, och minst ett av dessa julbord kommer avätas på bättre krog, där man inte måste ha armbågarna i grannens tallrik. Här blir det också fler snapsar, tomma fat ersätts snabbare, och efterrättsbuffén innehåller mer än AfterEight och Nonstop. Den som bjuds på flera julbord brukar också träffa sina gelikar på flera av dessa julbord, och kan ofta jämföra värdshus för värdshus, slottskällare mot slottskällare.
  Menyn är ännu bättre - kanske kalkon, ofta spettekaka. Och du är nån att räkna med.





4.Du tackar nej till flera julbord "för det blir lite mycket mat".



Nu pratar vi folk med inflytande. Inte alltid känd utanför branschen, men på den årliga mässan tar du emot, och delar, mängder med visitkort. Du kanske till och med har ett eget representationskonto, och blir tillfrågad av flera företag och organisationer. Därför äter du strategiskt - krisbranscher går bort, men den som också bjuder på show till avecen kan förvänta sig ett samtal 2013.
  Här kommer maten ha egna namn. "Lögerödssill", "Rökt renklämma med Abiskopepparrot, "Askersunds Ekrullade Akvavit" i små flaskor. Har du tur och det är en tillräckligt kaxig kock, kanske från nåt av alla dessa kocklandslag, kan du få äta både spännande och gott...
  Nu är du nån. Skriver under brandartiklar på SvD Debatt. Alltid tillfrågad i branschenkäter. Skäms lite klädsamt när lönen avslöjas i Aftonbladet.




5.Du kan kosta på dig att tacka nej till julbord och vågar säga att du inte gillar julbord. Här finns det en härlig blandning av kulturextremister, historielösa modebloggare och affärsmän/makthavare som inte behöver använda Dopp-i-grytan för att svinga sig högre. Här kan man verkligen vara kräsen, förvänta sig att hustrun/maken får följa med. Servitriser i stärkta förkläden svävar ljudlöst runt, dryck serveras vid bordet. Stora bord, kristallkronor, ingen trängsel. Här har det aldrig kostat en krona att hänga in ulstern. Hit åker man i taxi, och det händer att Svensk Damtidnings fotograf dyker upp.
  De bästa mötena sker på toaletten. Det är mycket "käre bror", och dunka i ryggen och påminna varandra om Gotland Runt och Båstad. Nån kommer alltid att gratulera nån annan till "nåt jävligt bra" på DN Debatt tillsammans med fackförbundsordförande/Nobelpristagare/minister/utländsk potentat/industriimperieledare.
  Nu snackar vi makt.



6. Du bjuder en massa folk på julbord. Grundregeln är att om du kan bjuda de som ingår i 5. - så blir det knappt bättre. Visst, det kan finnas grader i överdådet. Övernattning på eget skånskt herresäte och stort julbord från gästgifverikock? Jo, det är svårslaget. När man också skrockande kan lägga upp egetskjutet vilt, eller fågel, och när råvarorna verkligen är närproducerade, dvs på plats - då har man inte bara en position i samhället. Då är man mäktig.

Och strängt taget är det allt ni behöver veta om vem som har makt i Sverige!

Sverigedemokraterna vinner på enkla sanningar

Länge har jag undvikit att skriva om Sverigedemokraterna på bloggen. Dels för att det brukar innebära att jag blixtsnabbt anmäls för rasism och antisemitism och guvetvad, dels för att det brukar dundra in anonyma - rent hemska! - kommentarer, med detaljerade beskrivningar av vad som kommer att ske med mig och mina kära. När den dagen kommer.

  Inom arbetarrörelsen tampas man just nu med hur man ska hantera detta - att människor som rimligen borde rösta efter sin "socioekonomiska position i samhället" inte gör det. Sossar kan, i opinionsundersökningar, tänka sig att rösta på ett parti som leds av män som i stor utsträckning driver högerkonservativ politik. Den illa klädde poeten från Dalarna gör en barnkammaraktig, smått marxistiska analys som är rätt typisk - människor har alltid röstat mot sin "socioekonomiska position". För det har alltid funnits lågavlönade och lågutbildade människor som baserar sina politiska val på till exempel religion eller familjevärderingar. För att inte tala om välutbildade och välavlönade medborgare som röstar icke-borgerligt.
Kollegan, som fått sin son söndersparkad av ett busgäng från da hood kommer inte övertygas om att det är hans "socioekonomiska position" som får honom att välja SD. Han vill se blod. Punkt.

 I min värld handlar det inte om att "avslöja Sverigedemokraterna". Idag har en ledande Sverigedemokrat beslagits med att både ljuga och försöka rädda sitt arsle, och dessutom väldigt tydligt burit sig sådär vardagsrasistiskt åt. Vilket i delar av mitt umgänge har mötts med en axelryckning, och det fullständigt horribla morarumentet om att han i varje fall inte lät riksdagen betala hans sambos boende...
  De har avslöjats nog. Jag är tveksam till om det finns nån läskunnig varelse i landet som inte vet att SD har mycket bruna kopplingar. Och ändå går de framåt. Varför är det så?

  Jag tror inte heller på det ständiga käbblet från vänster och höger om vem som bär skulden till SDs framgångar, eller vilken ideologi de står för. För under tiden man käbblar om saken växer SD.
  Visst, vi kan förklara det med omvärld och varsel och oro och kriminalitet, men bara för att vi vet varför SD växer så ger det inte minsta ledtråd om hur man ska få dem att sluta växa. För de måste motas tillbaka, ett främlingsfientligt parti med inflytande är på sikt fullständigt förödande för hela Sverige, med kaos och usel tillväxt som följd. I synnerhet när de uppenbarligen leds av ett gäng tomtar - jag misstänker att de haft någon eller några starka bidragsgivare som skaffat fram samvetslösa PR-experter, eller importerat den kunskapen.
 
  I själva verket blev internet den nya stencilapparaten, där extremistgrupper helt plötsligt kunde påverka på ett sätt som 60-talets radikala generation bara kunde drömma om. En kvarvarande naivitet och omtanke om yttrandefriheten gjorde också att tidningarnas kommentarsfält fylldes av diverse enkla påståenden, som nästan aldrig blev emotsagda.
  De etablerade partierna blev helt enkelt akterseglade, och högern och vänstern har sedan dess pysslat med att härleda SD's ideologi som höger eller vänster. När det enda man behöver veta är att de är ett populistiskt parti, som rider på en våg av förenklingar.

  Logiken ser ut som följer, häng med här nu: Sverige har dålig ekonomi. Sverige tar emot många flyktingar. Det kostar pengar. Om vi slutar ta emot flyktingar sparar vi pengar. Dessa pengar kan sedan läggas på arbetslösa/pensionärer/skolmat/bredband i glesbygden.

För de allra flesta väljare är detta en fullständigt godtagbar logik. Den är enkel, den är snabb, den kräver inga större kunskaper. För att bemöta detta påstående, som alltså inte är sant skyndar jag mig att tillägga, måste man formulera sig lika enkelt. Jag tänker inte ge mig på att göra det i den här bloggposten.

Nästa förenkling: Det är muslimer som kommer hit. De bombar folk. De är farliga. Om vi tar emot muslimer blir vi dödade/ockuperade av muslimer/kvinnor tvingas bära naqib.

  Den här är enklare att bemöta. Nästan alla muslimer som kommer hit flyr - FLYR - från bomber och granater. De vill INTE ha krig. Dessutom är inte alla muslimer likadana, det finns flera sorter. Det finns som bekant blonda kristna massmördare också, på nära håll.

Ytterligare: Alla muslimer har som uppgift att erövra världen. Om vi tar hit dom kommer vi att få sharia/sluta dricka brännvin/skaffa stora skägg.

  Faktum är att ras- och muslimbegreppet nog spelar mycket liten roll för de som väljer SD. Det handlar om annat, nämligen om det första påståendet, om Rikets Ekonomi.
  Människor vill gärna se statens plånbok som en hushållsbudget, det är en instinkt vi har - att förenkla saker så vi begriper. Och den förenklingen är alltid extremistpartier duktiga på - att problematisera saker är aldrig deras starka sida.
  Budskapet ska vara enkelt, slagkraftigt och gärna appellera till just enkelheten - det är därför alla byggnadsarbetare vid fikabordet alltid vet hur man ska styra Riket. Ända tills man börjar ställa krångliga frågor - vilket alltid kan bemötas med "du är en sån där stöddig studerad jävel". Och då får vi in nästa del i SDs budskap, nämligen att det finns en studerad elit som vill Folket illa.

  Jag kan fortsätta en stund men jag tror ni begriper nu, va? Det är jättebra med jobb-åt-alla-förslag eller utbildning-om-folkmord eller avslöja-SD-som-rassister/nazister, men det kommer inte stoppa dem.
Av den enkla anledningen att inget av dessa grepp kommer hinna ha nån effekt 2014.

  Vad vi behöver är att bemöta förenklingarna.

Nej, invandringen är nödvändig för att vi ska klara äldreomsorgen.
Nej, invandringen ger oss också intäkter.
Nej, de tar inte jobben från etniska svenskar.
Nej, med en lägre invandring får vi en större illegal invandring vilket ger oss ännu större problem.
Jo, det är nödvändigt med bistånd för att hjälpa människor så de inte behöver komma hit.
Nej, vi ser inte att den grova kriminaliteten har ökat på grund av invandringen.
Nej, nästan alla muslimska barn som kommer hit eller föds här blir precis lika ogudaktiga som oss andra.

Eller nåt liknande.

Dessutom skadar det ju inte att påpeka för människor att finge Jimmie Åkesson bestämma skulle vi ha kristendomsundervisning i skolan, det skulle var jävligt svårt att skilja sig, och aborter och samkönade äktenskap skulle vara stört omöjligt.

Men att fortsätta avslöja SD som nazister/rasister/fascister är inte konstruktivt, helt enkelt.

I nästa kapitel ska vi då ta upp hur man bemöter de angrepp som man - som ett brev på posten - kommer att få, när man skriver nåt sånt här. Och då vill jag också tillägga att jag inte accepterar anonyma kommentatorer på bloggen. Jag debatterar inte heller med folk med rånarluvor ute i verkliga livet. Vill ni kommentera är det bäst att ni finns i folkbokföringen - Erik Blodyx, du med adress stoltnationalist@ behöver inte höra av dig. Vill ni vara anonyma så mejlar ni mig så kan detta ordnas.


Bilden? Borde ha sänkt alla främlingsfientliga partier i Europa, men gjorde det inte. Säger inte det något?






 



 

Jag och fotbollen




Jag är medelålderns svensk man. Självklart har jag ett förhållande till fotboll. Uppvuxen på ett par leriga uppländska gärden tillsammans med en halv miljon andra ungar - hälften med finska efternamn. I miljonprogrammets spår var det vi som fick ta smällen av den strukturella bostadsbristen.
  Folk behövde lägenheter, kooperationen hade en fullständigt osläckbar törst efter folk för att skeppa ut lingonsylt, manchesterbyxor och motorolja från den gigantiska depån. Det fanns jobb, kort sagt.

  Det fanns hus, nån bushållplats för detta var i kollektivtrafikens barndom förstår ni, och det fanns EN bil i familjen och den var pappas. Sen fanns det en servicebutik. Jag kan inte tänka mig att det fanns barnomsorg, för morsorna var hemma.
  Det var slutet av 60-talet och ingen hade hört talas om fritidsverksamhet. Det var ett rysligt hallåande i tidningarna om att ungdomen bara glodde på TV och hade märkliga sexualvanor. Jag lärde mig ju läsa alldeles för tidigt, hade tråkigt i skolan i lågstadiet och irriterade andra istället, som med barndomens logik innebar att jag skulle ha spö på rasterna. Detta klarade jag mig från genom att kunna läsa högt för mindre försigkomna kamrater ur Svenska Folkets Sexäventyr ur nån gemensamt bevarad och heligt hållen FIB Aktuellt - vilket jag blygsamt så här efteråt kan säga förmodligen hjälpte minst en av dem att faktiskt se nödvändigheten i att lära sig läsa.

  Alltså spelade vi fotboll. Det fanns grusplaner överallt, och jag menar överallt. Eftersom mina föräldrar belånat sig själva över öronen och säkert låg sömnlösa därför i åratal, bodde vi i radhus, i ett radhusområde. Å andra sidan var vi många, och gatan fylldes av fotbollskickande gossar. För det här var gossarnas tid. Vi spelade på gatan, till stor förtret för planterande grannar, men till glädje för ortens glasmästare.
  För även om vi radhusbarn nu hade egna rum så fanns det fortfarande inte mycket annat att fylla dagarna med. Ja, skolan då, men inget viktigt eller riktigt. Och i miljonprogramslängorna var det ännu värre - knökfyllt med ungar, och en helt osannolik frekvens av fylla och bråk.
  Det kan vara bra att komma ihåg för nostalgiker - i de här snabbt uppförda lådorna fanns det också tragedier. Sånt man fått höra om som vuxen.
  Eftersom man inte kunde vara inne så var man ute. Och spelade fotboll. På vintern brukade papporna spola upp nån allmänning till en isig backe där vi alla kanade omkring på lädret, blev av med framtänderna och jag skaffade mig en livslång fiendeskap med pucken.
 
  Runt omkring oss frodades det svenska idrottsundret. Papporna, för det här var pappornas värld, köpte nya TV-apparater vid fotbolls-VM. Vi hade egna olympiska spel, där min mors skaft till skurborsten aldrig blev sig likt efter att ha varit stavhoppsstav. Vi löpte 100 meter, på en höft sådär. Vilket säkert kan förklara Björn Ranelids påstådda rekordtider på 100 meter. Han gjorde väl som vi - vi stegade upp 100 meter och tog tid med armbandsuret, Tror jag att det blev präktiga personliga rekord. Och vi läste Buster - präktig idrottsmoral där Rovers alltid låg under mot de usla konkurrentera som saboteras Roys dojjor, men de vann ändå...
  Sen blev det hela organiserat.

  Knattecuper. Själv hamnade jag i Leeds, för vi var inte Bro IK pojkar f 62-63. Någon resignerad människa med organisatorisk talang insåg att det var lättare att kalla lagen för utländska klubbnamn än att bara bli lag A, lag B etc. Och därefter utspelades gruvliga kamper mellan Real Madrid och Leeds, eller mellan Milan och Everton, där horder av sex- och sjuåringar sprang i klunga åt samma håll, medan papporna, fyllda av sina egna karriärer som centerhalvor i Enskede eller Hagalund, vrålade detta återkommande mantra:
- Jobba!!  Jobba nu gubbar!!!! (Gubbar?) Joooooooooobbaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!


  Min egen talang var ju, som jag redan berättat, mer åt det retsamma hållet, och jag lärde mig snabbt att hålla mig undan när nån mordisk sjuåring, uppvuxen i de finska längorna på de leriga gärdena - skägg och mustasch som fyraåring - kom dundrande på vänsterkanten. Eller så sprang jag bara lite förvirrat åt nåt annat håll, skyfflade oavsiktligt omkull nån annan oförberedd skäggig sjuåring, blev varnad och fick ett oförtjänt gott rykte som hårding. Och klapp på axeln av min egen pappa, lite i smyg sådär...

  Nu fanns det gudskelov andra med mer bolltalang i familjen, så efter att ha suttit på bänken i ett år, la jag ner denna min fotbollskarriär, besparade kommande fotbollsproffs tidiga och obotliga knäskador och övergick till att vara irriterande och misslyckad i andra sporter istället.
  Jag minns inte att det var särskilt kul. Några kompisar blev duktiga och med i klubbens A-lag, nån blev riktigt bra och hamnade i Allsvenskan. Några uppnådde smått herostratisk ryktbarhet i åldersgruppen, men ingenstans annars. I högstadiet var vi, i backspegeln såhär, med i en amerikansk highschoolfilm, där seger i Upplandsserien rankades långt högre än alla rätt på Nutidsorienteringen.

  Det var trångboddheten som gjorde det. Jag tänker på det när jag vallar mig själv där jag numera bor. I de välmående villaområdena ligger de små grusplanerna öde och ogräsbevuxna. Mellan höghusen i allmännyttan spelar de varje kväll. Jackorna som målstolpar, nåns lillebror intvingad som livrädd målvakt. Några är seriösa, med träningskläder och fotbollsskor, nån annan spelar i jeans, väl medveten om att hans arga morsa snart kommer ner och jävlar hämtar honom...
  Den lilla pytteplanen där jag bor har inte spolats på flera vintrar. Inte sen Idealisten fick ont i höften och flyttade. Nyinflyttade par med små barn tycker man kunde "göra nåt trevligare där". Och sen går de iväg till Järfälla FC:s träning för flickor f.06, som måste annonsera efter spelare på Konsum.

   Det handlar givetvis inte om att ungdomen är lat, som en korkad tennisspelare trodde. Det handlar om att de har andra möjligheter. De har ett smörgåsbord av aktiviteter, både idrottsliga och andra. Och de bor inte trångt. Det betyder att de kanske inte ens får reda på om de hade talang. I synnerhet som idrotten i sig, fångad i en nedåtgående spiral av kommersialism, sorterar ut ungarna vid allt lägre ålder.
 
  Fotboll är billigt. Det kommer alltid vara en sysselsättning för de som inte har en egen dator, som måste dela sovrum med syrran, som har svårt att ta sig in i samhället - därför att fotboll är universellt. Till skillnad från hockeyn, som utvecklats till en rikemanssport, och som också så smångom kommer ta död på den som nationellt engagemang.

  Jag är ännu mindre hockeyspelare än fotbollsspelare, och inte särskilt insatt, men utan att forska särskilt mycket törs jag nog säga att hockey är ett spel för folk med djupa rötter i landet. Och med gott om pengar - det går en reklamsnutt för bilar på TV just nu som är sååå självbeskrivande, förmodligen omedvetet. Ett antal vuxna som sitter i sina fina bilar och belyser ett gäng unga hockeyspelare.
  Det är inte en bild från Tensta, kan jag lova.

 

  För oss var det trångboddheten som fick fram idrottsundret. Och idag är det inte lika självklart. Inte för att idrotten ens har nån betydelse för folkhälsan längre - människor motionerar mer än någonsin idag, men man tävlar inte. Eller är detta borgarnas baktanke med att inte bygga bostäder - för att vi ska få fram nya världsstjärnor?

Nå, i såna fall är de på god väg. Tills dess får vi trösta oss med att vara världsbäst i datorspel


Bilden? Niklas Eriksson gjorde På Nedflyttningsplats, en av de mest sanna serier om idrott som finns. Och roligaste. Klicka på bilden för att se ordentligt - min scanner har ett eget begrepp om "läsbar storlek"
 

Vi dör inte så ofta 2012

En tilltagande lågkonjunktur gör att byggnadsarbetare inte dör så ofta 2012. Det är bra. Det har säkert inte bara med det att göra, utan också på att den under många år konstanta siffran med en död byggjobbare i månaden faktiskt fått både Arbetsmiljöverk och arbetsgivare att begripa att problemet finns där.
  Men det betyder inte att faran är över - inte alls. Just nu är det många byggen som är förbi den farliga fasen när husen ska upp. Inga byggen påbörjas - och sysslolösa byggnadsarbetare dör inte. Man dör mer sällan när man socklar eller knackar parkett än när man monterar gigantiska byggelement eller jobbar från ställning.
  Samtidigt är det främst på de stora företagen som skyddsarbetet fungerar bra, och knappt det. I våra stora produktionskedjor finns det mängder med underentreprenörer, som knappt har en aning om skyddet. Och, vad värre är, knappt bryr sig.
  Småföretag är helt enkelt usla på att rapportera eller åtgärda brister i säkerheten. Vi som emellanåt hjälper våra kamrater med olika försäkringsärenden kan bara intyga detta: Det är så många gånger man suttit med nån kille som har ont, och försökt spåra var skadan började, och till sist upptäcker att han ramlade från ett tak, eller klämde sig, eller fick nåt i ryggen när han jobbade på ett litet företag. Och det finns ingen dokumentation överhuvudtaget.
  Så många gånger.

  Och det är när tillbuden blir för många som dödsfallen kommer. När slarvet blir rutin.

  Idag ska jag sitta i en paneldebatt om just dödsfallen på byggen, tillsammans med representanter för byggsektorn. Arbetsmarknadsministern skulle titta in också. Jag tänker fråga om varför dödsfall på arbetsplatser ska hanteras av icke insatta domstolar, som vid Älandsfjärden, men också varför regeringen inte gör mer - en fråga jag också ställt till alla regeringar jag haft möjlighet att fråga.
  Dessutom ska jag fråga Sveriges Byggindustrier varför de är så inihelvete ointresserade av att förbättra arbetsmiljön. För uppenbarligen fungerar inte deras återkommande mantra om "frivillighet".

  I min värld ska det kosta pengar om arbetare dör. Mycket pengar. Miljoner. För jag har för mig att pengar är språket som företagen och kapitalisterna begriper.

Det handlar inte bara om oss - det är på tok för många som dör på jobbet. Och frågan man alltid måste ställa sig är - när blir vinsten viktigare än livet?

 

  Har ni vägarna förbi ABF-huset på Sveavägen i Stockholm klockan 1330 tycker jag ni ska titta in. Länk här

Den här dagen för 380 år sen...

Idag är det presidentval i USA. Det kan knappast ha undgått någon, inte ens om man vill. I enlighet med den kulturimperialistiska teorin är alltså Sverige idag långt mer intresserat av vad som händer i en personvalskampanj än eventuella olyckor, räntesänkningar och annat i Europa. Det är helt naturligt - vi vill ju så gärna ingå i en angloamerikansk sfär, trots att vi historiskt och kulturellt har långt mer nära band till Tyskland eller varför inte Frankrike?
  Vi har inte ens särskilt stora ekonomiska förhållanden med USA, annat än att vi också påverkas när den internationella vågskålen tippar åt endera hållet. Däremot kommer vi inte att påverkas mer eller mindre än världen i övrigt vare sig det är Obama eller Romney som segrar.
  Vi kanske inte ens får veta det idag; det kanske slutar i domstol. Och vi påverkas fortfarande inte, annat än att vår gemensamma avsky för fundamentalism kommer att bekraftas eller förnekas.

Men särskilt mycket betyder det inte.

  På dagen för trehundrasjuttio år sen, strax efter klockan tolv, skedde däremot något som skakade om ett annat Sverige, Svea Rike, och som skickade oss på en helt annan kurs. I ett annat land, i ett krig så jävligt att det satte en ouppnåelig måttstock för europeiska krig i nästan trehundra år, ända till 1914. Det Trettioåriga kriget, den Svenska Stormaktstiden

  På ett fält utanför den obetydliga orten Lützen red en tämligen fet och närsynt krigarkung vilse i en blandning av dimma och svartrökskrut. Han gjorde det för att han var en produkt av sin tid, för att han var krigare och för att han innehade ett icke oansenligt mått av personligt mod. Det var inte första gången han stormade fram med vapen mot fienden - det var 1600-tal och han var Gustav II Adolf (läs gärna Peter Englunds korta text om honom här)


  Han kom bort i den öronbedövande och oöverblickbara röran som skapades när två arméer brakade ihop likt noshörningar. Riktigt ensam var han inte, med honom red stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, den 18-årige pagen Leubelfing och livknekten, livvakten, Anders Jönsson. De talade tyska med varandra, givetvis. Eller vrålade.

Plötsligt omsvärmas de av tyska ryttare. En kula träffar kungen ovan vänster armbåge och krossar benpipan. Hans häst  Streiff träffas i manken, blir rädd och bångstyrig och är svår att styra. Gustav griper tömmen med höger hand, försöker få kontroll över Streiff men tappar då sin värja. Ett skott avfyrat av en överste Falkenberg smäller av och träffar kungen i ryggen under höger skulderblad. Efter en tidigare skottskada i slaget vid Dirschau kan kungen inte längre bära harnesk. Han bär ett älghudskyller, som en skinnjacka av älgskinn, som inte förmår stoppa kulan som slår in i hans högra lunga. Kungen är nu svårt sårad och sjunker samman i sadeln. Livknekten Jönsson försöker stötta den sårade kungen och skydda honom från kyrassiärernas hugg, kämpar desperat och tappert mot övermakten, men huggs själv ned och stupar. Gustav faller ur sadeln och blir liggande på marken, Streiff galopperar bort med tom och blodig sadel.
Den unge pagen Leubelfing har stannat vid Gustav Adolfs sida och försöker få upp honom på sin häst för att rädda honom, men det är svårt för Gustav är tung och har vid det här laget troligen tappat medvetandet.
Leubelfing träffas, såras allvarligt och faller till marken han med. Kejserliga ryttare, som helt säkert inte förstår vem det är de funnit, skjuter den hjälplöse kungen på nära håll genom huvudet. Kungen hade varit mer värd levande än död för dem. Men det är så här kung Gustav Adolf nu möter döden på slagfältet och klockan är strax före 13.00 på dagen. Det är en skoningslös och brutal affär.
När kungens kropp senare togs om hand, endast iförd en blodig vit skjorta,  kunde apotekaren som balsamerade Gustav II Adolf räkna till fem skottskador, två huggsår, ett värjstick och en krossad benpipa i vänster överarm.

  Det här är något som skapar en fullständig orkan i Europa. Den svenske kungen är död, katolikerna och De Kejserliga anar morgonluft. I Sverige, ett fyrkantigt land där Skåne, Blekinge och Halland, liksom Gotland och Jämtland och Härjedalen inte var med, men däremot Finland - var det nattsvart.



  Det här hände tolv år efter att ett gäng tjurskalliga engelsmän klivit i land vid Plymouth Rock på Amerikas östkust, ankomna med den mytomspunna Mayflower. Och att kunna räkna sina rötter tillbaka dit är väl ungefär så fin man kan bli i USA. Men när Gustav II Adolf dråsar i backen vid Lützen har de här religiösa flyktingarna jämnt göra med att överleva.

  Europa ser inte ut som vi förväntar oss - det finns inget Tyskland, det finns inget Frankrike, det finns inget Storbritannien. Vad som finns är en ohygglig mängd småstater, somliga inte större än en borg och en stad. Överlevnad och framgång berodde på hur duktig man var på att skaffa sig vänner.

  När Gustav II Adolf dör skakas allt om. Trots kriget, trots religiösa sammandrabbningar, fanns det en viss balans i Europa, knutet till ett antal starka personligheter. Alla var inte kungar, långtifrån. Somliga var vansinnigt rika affärsmän och bankirer, andra var legoknektar och rovriddare. Inte heller var freden det alla önskade - på den här tiden ansågs just kriget vara Den Enda Riktiga sysselsättningen, i synnerhet för en framväxande adel. Och mest av allt i Sverige, eller Svea Rike som det oftast kallades.


  Efter hans död utbryter ett kaos utan dess like. Det blir en huggsexa som varar i tio år, tills tillräckligt många dött, svultit eller flytt. Och under tiden växer en borgarklass fram, grunden för en medelklass. Men också nationella gränser skapas, anomaliteter som trehundra år senare leder fram till världskrigen.

  Det finns ju en viss sorts historiker som går igång på ordet "om". Vad hade hänt "om" Gustav II Adolf inte ridit vilse, utan tvärtom segrat vid Lützen?  Det finns två skolor här - dels de som drar på tok för stora växlar på hans inflytande över den europeiska scenen, dels de som vill tro att det mesta hade blivit som det blev ändå. Sakernas tillstånd, som det kallas.
  Och vad hade blivit av oss?

  Faktum är att i det här ganska kalla, glest bebodda landet i norr, (där befolkningstalet ansågs vara så strategiskt viktigt att det hölls hemligt) blev kriget det som utvecklade statsapparaten. Från den stillsamma centralisering som Gustav Vasa drog igång därför att han hade ett extremt kontrollbehov, skapades en central byråkrati och ett skattesystem som var absolut nödvändiga för att kunna bedriva den sorts storskaliga krig som Trettioåriga kriget var. Man skapade ett värnpliktssystem, indelningsverket, och mängder med mark delades ut till en klass av militära uppkomlingar, som i sin tur skulle ge folk och fä tillbaka till kronan.
  Döden vid Lützen påskyndade den här processen. Hade kungen överlevt hade nya allianser kunnat skapas och centralstaten hade dröjt. I synnerhet hade den tyska centralstaten blivit fördröjd - och hade kungen överlevt hade förmodligen den katolske kejsaren fått be om fred redan i början av 1630-talet.
  Det i sin tur hade besparat De Tyska Staterna ett fullständigt ofattbart lidande under många år, vilket i sin tur sopat bort mattan för det militäriska Preussen och galna härskare.

  Om detta vet vi inget. Men det som hände för 380 år sen i en galen röra på några åkrar i Tyskland var långt viktigare för Sverige än vem som blir president i USA idag....



Bilden? Ett utsnitt av Carl Wahlboms målning