För nordmännens svampraseri bevare oss Herre Gud



Oj vad folk plockar svamp. Bekanta lastar glada in ovilliga barn i bilen och brakar ut i Den Uppländska Urskogen i jakt på skogens guld, eller vad det heter. Därefter går di medelålders framåtlutade och skaffar sig träningsvärk medan de ovilliga barnen gnäller över att det inte finns täckning på mobilen. Dessutom förekommer i svampskogen också det största föraktet för allemansrätten som jag sett, oavsett turistnäringen - det är en ren skymf, som i äldre tider enbart kunnat lösas med envig, om man hittar nån annan på sitt svampställe! Vad gör de här? Och varför har de med sig en glad dalmatiner som skrämmer barnen och välter svampkorgarna? Vet de inte hut!
  Med bistra miner och under tystnad inleds då plockandet, som kommer resultera i onda baklår och förkylning, i synnerhet om det börjar regna också. Vid just de tillfällena dyker urgamla instinkter upp och trots att barnen gråter biter mor - oftast mor - ihop tänderna och tänker ICKE ge upp före inkräktarna...

  Väl hemma ska de rensa och tillaga svamprätter, som de gärna bjuder på. Huset fylls av doften av vidbränt smör.

  Missförstå mig inte, jag äter svamp. Emellanåt med glädje men alltför ofta av artighet. Svamp är nämligen inte särskilt spännande, och i stort sett utan näring. Därför hamnar det långt ner på Calle Fridéns NEA-index. (NäringEfterAnsträngning). Man måste plocka ihjäl sig för att få nåt som fyller en mage, och dessutom ska det ju rensas. Dessutom är jag rätt trött på den mesiga kantarellen, som är ungefär det som den vanlige svampplockaren vågar ge sig på.

 Många gånger har jag hört att man inte ska skölja svampen, men efter ett liv bland kastruller och med många kockar i umgänget, vill jag, trots min avoghet mot svamp, ta död på den myten. Det går jättebra att skölja svampen, i det som i köksvärlden kallar kort vatten. Svamp som plockas utomhus har nämligen blivit blöt tidigare, utan att skada den. Så skölj på ni - det gör man i köken. Sen kan ni låta svampen rinna av på en handduk. Det går fortare så.
  Under en period av mitt liv regerade jag en kokvagn - vi utspisade 200 hungriga och trötta värnpliktiga fyra gånger varje dag. En av kockarna var utbildad kock - vilket måste ha varit ett rent misstag, för vi andra var snickare, typografer, chaufförer och studenter. Å andra sidan körde de riktiga kockarna lastbil eller byggde broar, med den vansinniga logik som värnplikten innebar. Hur som helst, den kocken fnös åt kantareller, men var en jävel på murklor, soppar och champinjoner. Och höjde nivån på ärtsoppan till gudomliga höjder, så visst kan svampen betyda nåt.

  Men nånstans finns det säkert en historisk förklaring till detta svamperi. Så långt tillbaka man kan gräva har man funnit att människan ätit svamp, fast inte i Sverige. Här startade det på 1700-talet, om jag minns min Kulturradio rätt, efter franska influenser. Ack dessa fransmän!
  I själva verket fanns det en gedigen misstro mot svamp, manifesterad via diverse öknamn "kärringafis, paddehattar, puggehattar, koäta, vargfis, trollhatt eller huggormshuvud"

  Som tillskott i folknäringen har det alltså inte haft nån större betydelse.

  Som social företeelse har det däremot mer intressanta aspekter, vilket torde vara uppenbart när det står bilar parkerade kors och tvärs på skogsvägarna, och folk i glada färger och gummistövlar dundrar runt och stör småviltet. Däri ligger nog svampens betydelse idag - samt naturligtvis att få stöka och böka lite i Det Nya Köket, med färgkoordinerade skåpdörrar. Det känns...genuint. Och det finns givetvis en direkt koppling till bullbakeri, surdegar som ska sättas, och söndagsmiddag runt ett vackert bord med hela tjocka släkten.

  I dagens samhälle saknar vi kanske den där trygga samvaron, som vi minns från uppväxten. Jag gör det ibland - slottsstek på söndagen, koka sylt. Mormors nybakade bullar. Det är väldigt mycket i våra sociala koder som är knutet till vad vi äter och dricker. Det är därför vi måste ha kök med en miljon funktioner och möjligheter. Och så glömmer vi bort att den där slottssteken för fyrtio år sen tillagades med minimalt med teknik. För att ta ett sidospår - vill vi bygga billigare kunde vi gärna förenkla köken.
  Allra mest syns det väl vid jul, där många drömmer om en jul hemma med tindrande barnaögon och enorma julbord, skinka och glögg. Och i brist på det, under den från helgdagar löjligt befriade hösten, får väl svampen fylla det behovet. Att äta och träffa familjen.

  Om man nu hittar dem, släkt och svamp.

  Själv har jag aldrig sett en svamp i en svampbok som ser ut som de man hittar i skogen, men däremot har jag gått skallgång efter vilsegångna - de gånger jag följt med kvinnliga vänner, ofta lockad med utsikter om andra äventyr än svampplockning. Därför att det är sällan man tappar bort sig så totalt som i en regnig skog.
  Ni vet ju hur det är. Det lyser gult under ett träd och dit rusar man och avverkar odlingen som en terrier i en matskål. Därefter ser man nästa gula fläck och skenar dit. Och en till. Och en till. Men när man sedan lyfter på huvudet har man inte en aning om var man är. Och sällan är skogen tystare och mörkare och blötare än då.
  Man har inte en aning om var man kom ifrån, och man vet inte var man ska gå. Och på vilken sida av träden låg de där jämra myrstackarna? Kan jag göra upp eld med pinnar? Varför har jag inte ett överlevnadskit med elddon, fisklina och älgstudsare?
 Det kan vara spännande minuter det där, tills man hör den irriterade rösten hos den svampplockande kvinnan: "Är det här du är? Kom nu, vi ska åka hem nu" Alltid vid dessa tillfällen är man alltför ivrig att förklara sin bortavaro - och man blir alltid genomskådad...

  Nä, svamp kan man plocka på torget.




 

Sjuk eller jobba?

Det finns två sorters sjuklingar, fick jag lära mig när jag började jobba. De som är sjuka på jobbet och de som är sjuka hemma. Underförstått var ju att de där som var sjuka men jobbade ändå, var galna men rekorderliga. De som var sjuka och hemma var en sämre, men odefinierad sort. Givetvis ända tills Berra, som var den som med stilenlig tordönsröst bjöd på omdömet, själv vaknade en måndagmorgon och inte ens kunde kliva ur sängen. Då var han inte en sämre sort, utan det var MEST SYND OM HONOM I HELA VÄRLDEN och hans ungar och tant var ELAKA OCH OMÄNSKLIGA som inte begrep det när de stillsamt påpekade att han nog fått en förkylning.

Själv tar jag varje influensa som en personlig förolämpning sen dess. Det ger det hela lite stil i varje fall.
Men det är sällan jag är sjuk måndagar - sedan tidig ålder har jag blivit ibultad att man går till jobbet, och vid min normala uppstigningstid är jag hur som helst så bedövad att jag knappt skulle märka ett brutet ben. Alltså befinner jag mig plötsligt i boden med kaffet, och det lätta illamåendet blir inte märkbart förrän matlådan ska ätas. Är jag inte hungrig är jag nog sjuk....

Nä, jag är sjuk på helgen istället. På fredagen slår det till - vill inte äta upp. Men man håller ut, det är ju snart helg. Svetten och snoret rinner, jag låter mer och mer som Barry White än som min naturliga - och charmiga! - blandning mellan Åke Söderbloms Söderkis och Michael Jackson, och huvudet spränger när man böjer sig framåt. Av nån märklig anledning sammanfaller alltid sjukdom med arbetsmoment som innefattar en massa golvjobb.
Och sen stupar jag i säng hemma, ska bara sova en stund. Vaknar efter ett par timmar och nu har jag feber. Intalar samarbetsovilliga hemmavarande barn att skaffa hem hämtpizza om de nu nödvändigtvis måste äta, och återvänder till sängen, fast nu utan ytterkläder.

Lördagen är ett liv i förfall, oklädd och med hasande gång. Hemskast är om tvättstugan är bokad, eller om det - ännu hemskare - är nåt roligt på gång. Fredagens modesta utsvävningar är ju bara att glömma, och man inser att lördagen kommer innefatta oerhört usel TV, té och vad som nu finns i det avätna kylskåpet, om man har hemmavarande tonåringar. Som för övrigt ser på en med ogillande.
Jag har ett ganska intensivt socialt liv, ojämnt fördelat mellan samhällsfrågor (70%) och traditionellt ungkarlsliv (30%), och att bli rånad på de där 30 procenten, som oftast försiggår under fredag och lördag, är långt mer plågsamt än att tacka nej till fackligt uppsökeri. Faktiskt. Uteliv med dans och galanta damer är långt roligare, och fick jag en kvart på mig skulle jag nog kunna motivera det som en del i byggandet av ett bättre framtida samhälle också.

Det betyder att jag inte bara är sjuk, utan på dåligt humör också. Som de hemmavarande märker och kommenterar flitigt och spydigt.

Själv tycker jag dock inte jag är gnällig. Ack nej. Jag diskar och plockar undan, lagar mat och slänger sopor, men stubinen, som brukar vara lång, är ganska kort. Det blir korta, feberframkallande aktivitetsryck, följt av både en och två och tre tupplurar. Och dessutom fullständigt ologiska utbrott mot döda ting - en dator som hänger sig är en förolämpning, en mjölkförpackning med två milliliter kvar är en uppmaning till dråp.

Dessutom funderar jag på när jag ska bli frisk. För på måndag måste jag stå på jobbet. Det var ytterst länge sen jag hade ett jobb där jag inte hade måndagen inbokad. På ett bygge löper produktionen obönhörligt, utan hänsyn till sjukdom. Cheferna älskar män i femtioårsåldern med stora lån; de jobbar alltid. Och på mitt företag finns det icke en gubbe till att ta av. Inga reserver. Det är ju så med oss som jobbar inhyrda.
Visst borde jag vara hemma, men det går inte. Det är en mental spärr som jag förmodligen behöver ha hjälp med, eller bli inlagd på sjukhus, för att häva - man är på jobbet på måndag.
Mamma kallade det att vara slav under Luther. I den ytterligt konservativa miljö jag arbetsfostrats i kallas det knegarmoral, och det är jävligt svårt att bryta mot den kodexen. Arbetet är så oerhört kopplat till våra liv, och det kommer också att knäcka oss så småningom.
För det är ju inte bara jag, och inte är jag stolt över det heller. Det bara är så. Vi är många som kommer snora eller ha feberblanka ögon på jobbet nästa vecka, och inte bara för att sjukersättningen är usel. Det handlar nog mest om att man är solidarisk med sina arbetskamrater, hur konstigt det än kan låta. Fast det egentligen betyder att man är solidarisk med sin arbetsgivare.

Alltså fyller jag kroppen med piller av tveksam natur, och dricker illasmakande drycker med påstådd friskhetsverkan. Gemensamt för dem är att överkonsumtion så att säga ger bieffekter i fel ände, så plötsligt är man både förkyld och i stort behov av en ledig toalett. När behovet kommer så kommer det, om man så säger.
Korsorden är både korkade och svåra, böcker är ointressanta. Gudskelov har vi fyllt huset med serietidningar, och TV-programmen kan ersättas med filmer. Ännu mer gudskelov är att jag inte längre har nåt husdjur som svårmodigt sitter framför ytterdörren och kräver en jättepromenad, givetvis enligt regeln att ju sjukare husse, desto längre promenad. En regel som för övrigt brukade sammanfalla med att ju värre väder det var, desto längre ville hunden gå.

Och sen vaknar jag på söndagen och mår bättre. Inte riktigt jättebra, men det finnes hopp. Solen lyser, Arvtagaren dammsuger sitt rum utan att behöva hotas med datorförbud och det har kommit ett gulligt krya-på-dig-sms under natten, från nån som tydligen saknade mig under lördagens roligheter. Istället är jag hungrig, och när jag är hungrig kommer det att likna julöl hos Harald Blåtand för att stilla det. Är kylskåpet tomt, och det finns risk för det, blir det en snabb vända till min lokala Coop-butik, där jag köper tvärtemot den ekonomiska princip som innebär att man ska vara mätt och nöjd när man handlar.

Och sedan går söndagen, fortfarande snorig men utan feber, och man inser att det blev som vanligt. På måndagen kommer klockan ringa okristligt tidigt, man vacklar upp trots knakandet i ovilliga leder, slår igång kaffet och sen är det som vanligt igen







Kärlek är kärlek, även olycklig kärlek

Underbart att se den här reklamfilmen....