Vårdpersonalen och lönen. Om facklig kamp...


För inte så länge blev jag, på en sammankomst för medelålders människor, upptryckt i ett hörn av en högskoleutbildad kvinna med studielån och ambitioner, och hon var förbannad för att jag tjänade mer pengar än henne.
Hon var inte arg på systemet. Hon var arg på mig, och på alla andra jävla hantverkare som hade mage att tjäna mer pengar än henne. Vi med våra minst sagt bristande skolerfarenheter hade minsann oförskämdheten att tjäna mer pengar än henne, än lärare, än sjuksystrar, än poliser, än i stort sett alla andra. Och det var bara vårt fel.
Med lite alkohol i kroppen så upphör nämligen ofta välutbildade människor att vara både smarta och toleranta. Så även denna gång.

På mitt vanliga diplomatiska sätt förklarade jag då för henne att vi hade höga löner - inte alla byggnadsarbetare, men rätt många - för att vi hade slagit oss samman, beslutat tillsammans att inte ta ett endaste arbete för lägre lön än vi gemensamt beslutat om, och se till att arbetsgivarna inte kunde ta in folk som arbetade för lägre lön. Och så kallade vi det för en fackförening. Jag föreslog henne att hon, och hennes kollegor, kanske kunde göra samma sak.
Vem vet, det kanske kunde ge lite mer lön.

Hon tyckte inte det var ett dugg roligt. Istället kallade hon det för maffiafasoner, vilket inte berör mig ett dugg. Jag skulle ta åt mig om jag visste att våra krav vore orimliga, men de är inte det.
Det är högst anständiga krav Byggnads för fram när vi förhandlar, och det skäms jag inte ett dugg för. Dessutom är vi duktiga på att förhandla (och anser självfallet att ingen annan är det, vilket är en av anledningarna till att vi fortfarande är ohyggligt missnöjda med hur den svenska regeringen och oppositionen förhandlade kring Lissabonfördraget - hade vi haft nån byggjobbare i förhandlingsgänget hade nog fan EU-kommissionen fått bita i det sura äpplet, är fortfarande en åsikt som förekommer i våra bodar. Vi glömmer inte hur den förhandlingen gick till...)

När hon hade surat tillräckligt dök det upp en sjuksköterska och drog igång på samma sätt - med grundåsikten att eftersom deras jobb var så viktiga så borde de få mer betalt. Jag flikade lite fint in att eftersom farbror Fredrik och de andra i regeringen gett svenska folket saftiga skattelättnader, enligt dem själva, så borde det rimligen betyda att det fanns mindre kvar i skattkistan att dela ut till vårdpersonalen. Kort och gott - röstade man på borgarna, och jobbade i offentlig sektor så röstade man bort löneutrymmet.

Det var inte heller populärt.

Jag ska inte alls påstå att alla byggnadsarbetare begriper den fackliga kampen, eller hur lönebildningen sker, men däremot vet nog nästan alla att våra löner sticker i ögonen på folk. Därför kan det vara bra att påminna om att vi inte har höga löner automatiskt, och att den som inte är med i facket också undergräver vår styrka.

Högre lön handlar inte om borde. Det handlar om ska. Att gå tillsammans och kräva en högre ingångslön, som i sjuksköterskeupproret, är faktiskt den enda vägen att gå. Har man en gång suttit vid ett förhandlingsbord vet man att man inte kommer få högre lön för att arbetsgivaren är snäll. Icke så. Inte heller kan man tolerera att arbetskamraten inte tänker vara med - och det är inte heller nån maffiametod, utan det är för att arbetsgivaren inte ska hitta de där som är villiga att dumpa lönerna. En gång i världen var det sånt vi använde a-kassan till; den är inte alls tänkt som en "omställningsförsäkring", utan var till för att ingen skulle behöva sälja sig billigare. Kassan gav den tryggheten. Visst, det finns alltid nån kaxe som tycker han är starkare än systemet, men egentligen handlar det om att de vill åka snålskjuts på oss andra. Åh, det finns så många tjänstemän som belåtet tror att de minsann löneförhandlat alldeles själva, helt i okunskap om att den vägen plogades och sandades av generationerna innan, genom fackligt arbete.

Vi i Byggnads har själva klarat av avtalsrörelsen 2012. Tämligen misslyckat, kan man nog sammanfatta det med. Det hela sköttes tondövt och otaktiskt, där man började med att stöddigt säga att man inte tänkte gå med på något under 2,6% i löneökning. Skramlade med de stora kanonerna. Varslade om konflikt så det stod härliga till gjorde man, och så struntade man i informationen till berörda arbetsplatser mer än vanligt.

För att sedan acceptera ett avtal som gav just 2,6%. Vilket innebär 774 spänn i månaden. En ökning som tjejerna i Handels skulle vara rätt glada åt, eftersom deras arbetsgivare vill ge avsevärt mindre. Och där förhandlingarna ser rätt grötiga ut just nu.

Det är då vår tro på vår gemensamma sak ar som viktigast. Det är just då vår styrka är att vi jobbar tillsammans. Då spelar faktiskt inte studielån eller titel eller utbildning någon roll - vill man ha högre lön ska man se till att man får det.

Inte för att man bör ha högre lön, utan för att man ska!

När döden kommer på besök...


Är döden en man?

Jag vet inte, men när jag tänker efter så är det nog så att Döden för det mesta framställs som nån sorts karl. Nästan alltid i svart skepnad, nästan alltid hotfull, skrämmande. Jag kan knappt påminna mig några gestaltningar av Döden som kvinna, fast det finns säkert. Givetvis finns det slentrianmässiga förklaringar - att man kommer till världen genom en kvinna, och under historiens gång är det nog så att det är karlar som varit orsaken till den död som kommer oanat, oväntat. Antingen genom direkt våld, eller genom grym eller iLänknkompetent maktutövning som sänt pilar av missväxt och sjukdom genom folklagren.
Mot detta kan man naturligtvis invända att det är en västerländsk bild, där den schackspelande Döden i Sjunde Inseglet, aldrig väckt lika mycket uppseende i buddhistiska samhällen till exempel. De har väl mest fnissat åt det hela.

Under århundrandena har Döden ändå varit en ständig och oundviklig följeslagare, men jag undrar om det inte är värre än någonsin just nu. I ett samhälle där ungdom och jakt på Evig ungdom premieras är ju Döden en helt förödande motståndare. Om detta skrev jag ett blogginlägg för flera år sen, här, som handlade om en man som måste leva med att han körde ihjäl sitt lilla barn. Hans berättelse tog mig hårt, och vissa dödar gör det.

Häromdagen fick jag veta att en gammal skolkamrat, och granne hemma på min barndoms gata, tagit saken i egna händer och tagit ner skylten, som det heter. Det är inte första gången det händer i bekantskapskretsen, men den här gången kändes det mer. Han var ju en sån där som alltid skulle finnas, som alla kom ihåg - en rar och snäll kille, fast med en mental ryggsäck som vi andra kanske bara anade vikten av.
Helt plötsligt befinner jag mig i en ålder där mina barndomsvänner finns bland begravningsannonserna, och sånt tar. För vi är ju för fasen inte gamla. Inte än. Vi har fortfarande massor att klara av, att uppleva av äventyr och romantik och glädje. Utom att bli gamla då - det är ett tabubelagt ämne, som man tassar runt i form av att diskutera gamla minnen, smeknamn på korkade lärare, pojkstreck och tågluffsromanser. Inte gå rakt på sak och prata inkontinens, impotens eller den obegripliga ekvationen tappa hår där man vill ha minus få hår där man inte vill ha det...
Jag har kort sagt svårt att få nån rätsida på det här. Jag uppfylls inte av sorg inför alla dessa Dödar - mera av nån slags tankfullhet, och det är kanske just det som Döden för med sig när han andas till i min närhet. Få mig att fundera över vad jag gjort, vad jag har kvar, vad jag borde göra.

Och sen går man på en begravning till - i ljust minne, ingen sorgklädsel och sätt in pengar på nåt välgörandeändamålkonto - och står i klungor med generationskamraterna och småpratar i blåsten på kyrkbacken. Räknar deras rynkor, ser lite skadeglatt att skolans Drömprins numera har kulmage men inget hår, och att några är både far- och morföräldrar. Och några är - ibland obegripligt, ibland förklarligt - ensamstående, detta hemskaste ord. Som jag skrev om här.

Döden påminner mig om att jag är dödlig. Gudarna - om de nu finns - ska veta att jag gjort en del för att motbevisa det påståendet, men nu igen, när jag fick det senaste dödsbudet, kände jag att det finns något efter den eviga ungdomen. Som man inte talar om i min generation - vi som vägrar bli gamla (mer om det här)

Jag har inte särskilt mycket att skriva om min gamle granne, det vore lögn att påstå att vi hade nån kontakt att tala om. Men jag minns honom. På det där viset som man minns sin barndoms somrar, när det aldrig regnade, när dagarna var längre än de nånsin kommer bli igen. Och där finns han nånstans, ett ljust huvud och glada ögon i en skara av andra ungar som trängs framför en kamera en sommardag....


Bilden? Tjaaaaaa.....

Dags för socialdemokrater mot vapenexport


Det kanske är dags att överge resterna av Det kalla Kriget för socialdemokratin, och faktiskt göra upp med vapenexporten. Sluta med hyckleriet, sluta försvara att svenska jobb bygger på förtryck i andra länder, och ta itu med det hela.

Det hela är, alldeles oavsett vad Höga Beslutande Personer tycker, totalt omoraliskt och oförsvarligt.

Inte heller tror jag att det finns en majoritet inom det socialdemokratiska partiet eller arbetarrörelsen i allmänhet för fortsatt försäljning till diktaturer, eller ens till länder med tveksam demokrati. Jag är tvärtom alldeles väldigt övertygad om att det är precis tvärtom - att medlemmar och sympatisörer med ett fredsälskande parti är djupa motståndare till sånt här.
Vi ska inte sitta i knät på en vapenlobby överhuvudtaget, och det finns ingen anledning att gynna en industri som inte kommer att överleva.

Ska det säljas vapen ska det ske till länder som bygger på demokrati, där det finns insyn i politik och handel, där mänskliga rättigheter respekteras.

Allt annat är skamligt!

För att ge eftertryck åt det här kommer jag på mitt håll att skapa opinion för saken, både fackligt och politiskt. Gör det ni också.

Bland de halvdöva och de högröstade


Nu har jag fått tycka till om saker igen. Den här gången om hörsel och oväsen. Hos Arbetarskydd!