Toaletten - den sista manliga utposten?



När jag går på en lägenhetsvisning brukar jag alltid kolla in toaletten. Den säger långt mer om en arkitekts lämplighet än många andra saker i ett hem. För att inte tala om när man i sitt yrke gått på vad vi kallar beslagning - sätta upp handdukshållare, tvålkoppar, badrumsspeglar och - inte minst - toalettpappershållare. Just det där sista brukar vara ett problem - var sätter man den?
I en modern lägenhet är svaret: Bakom toaletten. Vilket betyder att man måste vrida sig ett halvt varv, och sträcka sig i en anatomiskt oriktig vinkel för att kunna riva av lite papper. Vilket kan medföra sendrag eller bråck, har jag fått erfara.
För en del av befolkningen, de där som ska hänga upp mjuka gästhanddukar på toaletten som mannen i huset INTE får använda, är detta uppenbarligen inte ett problem. För den andra delen, för oss som ser ett besök på toaletten som ett tillfälle för kontemplation och förkovran, krävs det andra saker.
Man behöver en avställningsyta, där man kan lägga tidningar och medhavd dryck (jag är medveten om att jag nu avslöjar djupt dolda manliga hemligheter) i förekommande fall. Att lägga en bok eller tidning mot en kall golvyta är djupt oetiskt. Där skall också toalettlitteratur kunna förvaras.
Vid en lägenhetsvisning för ett par år sen hade innehavaren satt in både kylskåp och TV, vilket den dåvarande kvinnan i mitt liv avvisade redan innan jag sagt nåt. Glöm det, sa hon innan orden ens kommit över mina läppar. Hur gör dom sånt? Är det samma reflex som gör att kvinnor ser ett rum med möbler när en man ser det som en replokal för ett rockband, eller en plats där han kan mecka med den HD han ändå antagligen inte kommer köpa?
Så hur tänker arkitekter? Tycker de att det snyggt att lägga toarullen på golvet? Vilket inte är särskilt smart om man också bor tillsammans med barn som ser badkaret som en övningsplats för svikthopp - då blir det oanvändbar pappersmassa, och JUST DÅ står toapappersbalen utanför toaletten...
Dessutom finns det olika sorters toalettsitsar - några är uppenbarligen skapade för människor som sitter långt fram, nästan med pannan i golvet, vilket tyder på att de är snabbesökare på toaletten. Andra toalettsitsar inbjuder till långläsning och egenbildning, vilket inte alls ska ses som oviktigt.
I mitt eget hem finns det idag en försvarlig trave med toalettlitteratur - den gallras dock av Arvtagaren, som är mycket bestämd: På toaletten får det bara finnas rolig läsning. Inga kommunala handlingar eller avtalstexter eller fackligt/politiska tidningar får stanna kvar där. Där finnes serietidningar, nytt från Indianklubben samt några kataloger av Clas Olsson-typ.
Allt för att skapa förutsättningar för en givande stund, som i min ungdom så småningom avbröts av "Men herregud VAD gör du därinne????", och i vuxen ålder av kissnödiga ungar som i panik trängde sig in och krävde omedelbart tillträde.
Och i ett historiskt perspektiv har det varit ungefär likadant - på romerska avträden klottrades det hejvilt, i katolska kloster förekom det toaklotter (man har även hittat bitar av inkunabler i avträdena där, vilket tyder på att munkarna drog med sig toaläsning!), för att inte tala om de svenska utedassen, som både tapetserades med sidor ur tidningar och förseddes med rejäla ställ för Såningsmannen eller nån frireligiös tidning. För att inte tala om bilder på kungafamiljen!



Kvinnor i min närhet tycker jag är larvig när jag drar upp det här, men faktum är att det är sällan jag ser kvinnor nästan njutningsfullt ta med sig en oläst tidning in på dass.

Fundera nu själva - om ni har toapappershållaren sittande på ett vettigt ställe, där den är tillgänglig och alltså också är funktionell, och om ni har en upplagsyta för viktiga saker inom räckhåll från toaletten - så har ni också med största sannolikhet också en bostad som är smart planerad när det gäller annat också.
Medan om ni bor i ett eländigt hål där pappershållaren sitter bakom vattentanken på toaletten, eller två meter därifrån - så har ni säkert också en bostad med oanvändbara ytor, löjligt trång hall, usel köksplanering och dörrhandtag som slår i väggarna. Eller hur?

Så om ni går i bostadstankar - ta med en karl och låt honom provsitta toaletten. Det kan inte bli fel...


Bilderna? Nån som ser en fungerande lösning med WCn på den översta bilden? Förutom att köra in ett avlastningsbord? Bilden under - en traditionsrik miljö, med konungen på sin rätta plats


Och jo, ibland känner jag bara för att skriva om saker jag tycker är kul. Avtalsrörelse och skyddsfrågor står mig upp i halsen just nu

En ovanligt enveten liten tjyvajävel!


Eller några tankar om den organiserade brottsligheten, eller några tankar om vad som händer i Malmö.
Jag träffade Riku för ungefär femton år sen. Ett projekt där ungdom på glid, som det så vackert heter, skulle sättas i byggproduktion, skaffas utbildning och dessutom bli satta på plats av sin egen sort. Det var ingen måtta på fördomarna om byggnadsarbetare från de högskoleutbildade och välmenande. På plats fanns också några luttrade socialarbetare, ett par yrkeslärare, diverse politiker, några mediekåta samt två poliser av den mer hårdföra sorten.
De hade en lista på odågor av varierande grad från våra vanligaste betongförorter, och så delade man ut dem till mig och ett par andra. På slutet dök Rikus namn upp, och den ene polisen, stor och blond och mycket småländsk trots trettio års exil i Stor-Stockholm, muttrade, Orkar du kan du ju ta den här. Det är en ovanligt enveten liten tjyvajävel.
Och det var han.
Rolig och glad, med mamma från Finland och pappa från nåt västafrikanskt land. Snabbtänkt men lat. charmig och totalt opålitlig. Av honom skulle vi göra byggnadsarbetare.
Det gick naturligtvis åt helvete, trots alla goda intentioner.

Det var försent. Riku hade redan vant sig vid ett liv utan ansvar, där lyckan fanns i nån annans fickor, där cykelstölderna redan övergått i inbrott och häleri. När jag slutligen bröt upp hans skåp i omklädningsrummet efter att definitivt ha sagt att det fick räcka, vällde det ut bilstereos, mobiltelefoner, verktyg, maskiner, plånböcker. Och faktum är att det mesta var odugligt, förstört av en energisk kleptoman som saknade finess.
Grabbarna pratar fortfarande om det, både med indignation och häpnad. Sista gången sheriffen kom för att hämta honom delgavs han misstanke om 68 inbrott. På ett par veckor. Roger sa, hade han lagt ner lika mycket energi på jobbet hade vi haft toppen-ackord.

Vi har träffats en del genom åren, jag är hyfsat insatt i hans karriär. Först LVU-hemmen, därefter kaffevoltorna. Sedan lite narkotika och våldsammare kamrater. Väpnade rån, misshandel, våldtäktsförsök. Övegrepp i rättssak. Olaga hot. Våldsamt motstånd. Längre volta. Begått brott under permission, lämnat positiva pissprover, isolering.
Men när vi träffats har han alltid varit trevlig och glad, mindes mig med nån sorts värme.
Sedan sköt han en kille, på en parkeringsplats utanför det hus där hans mamma bor kvar. Killen överlevde, svårt skadad. Gripen hyfsat fort, medgav inget, dömd till fem år för mordförsök, fanns både teknisk bevisning och vittnen. Vad det handlade om är oklart, en kombination av heder och pengar antagligen.
Det kallades för en uppgörelse i den organiserade brottsligheten. Det låter som det var Camorran som röjde en konkurrent ur världen, i själva verket var det fråga om cigarretter för mindre än 2000 spänn.
För det är ju sällan det handlar om de stora pengarna. Utan att vara extremt insatt i vad som händer i Malmö kan man ju bara peka på att de här morden med största sannolikhet inte kommer att lösas; därför att de som vet något håller käft. Det är att se som interna uppgörelser som inte kommer drabba allmänheten, om inte allmänheten är dum nog att vilja hänga ihop med skurkar.
Det följer med andra ord exakt samma mönster som liknande uppgörelser över hela världen. Det handlar om att freda sitt territorium, om att eliminera konkurrens - och detta om skitpengar.
Genom att arbeta effektivt mot svarta pengar, kräva personalliggare, kvitton etc har utrymmet krympt för de som tjänar sina pengar vid sidan av så att säga. Därför blir nu alla branscher som fortfarande pysslar med kontanthantering allt viktigare som inkomstkällor - solarier, korvkiosker, tobaksaffärer, taxiföretag.
Det kan också vara bra att minnas att brottslighet av den här sorten också alltid har en primär målgrupp: den egna etniska gruppen. Om det dessutom är en folkgrupp som kommer från regioner där man av tradition misstror samhälleliga institutioner är det ännu bättre - därför blev jag inte så förvånad när Riku plötsligt ägde en kiosk i ett av våra större centrum. Tillsammans med en djupt olycklig man som hade samma etniska bakgrund som en av Rikus bästa vänner. Kan man tänka sig.
Och kiosken gick i konkurs illa kvickt. Lagret försvann, lotter försvann, och det visade sig till sist att den djupt olycklige beställt långt mer varor än vad som kunde vara rimligt för hans rörelse. Som han inte kunde betala för. Det vill säga, nån hade fått pengar. Riku och hans kompisar.
I dina och mina ögon var det inga jättepengar, kanske 200 000. Vet inte om jag skulle riskera flera år på kåken för såna slantar. Men Riku och hans vänner har inte mycket att jämföra med - för de lever upp alla sina stålar. Resor, kläder, bilar, kvinnor, droger.
Sen hamnade han i byggsvängen - där träffade jag på honom nästa gång. Han försökte göra ett seriöst intryck, hade visitkort och logotype, och anställda latinamerikaner och öststatare. Vitryssar, ukrainare. Våldsamma killar visade det sig. När de inte fick sina pengar. Skott utväxlades, bilar brändes. Nån dog. Fortfarande för häpnadsväckande lite stålar. Några etablerade byggfirmor med tvivelaktig moral förlorade lite pengar, det talades om torpeder, om gossar med MC-västar. Nån fick kalla fötter, skvallrade och sen kunde flera av dem ha samkväm på riksanstalterna.
Nu senast när jag träffade Riku var han inte samma glada energiska kille. Han har rätt mycket drogticks, glömmer saker. Dimmig liksom - körde på neråttjack just då, efter en period när han varit "på" i flera veckor. Han höll sig undan, nån ville ha stålar. Inte så mycket, ett par tusen. men han var inte orolig - det där fick han ihop, "två villor i Enebyberg så är det klart". Fast ändå...
Han ser poliser överallt, det gör hela hans umgänge. Killarna som var med var tysta, men artiga. Slappnade av en del när jag fick en kram av Riku "fan, schysstaste mannen på bygget". Efter byggfirman hade "han rest en del".
Jag tror inte man kan förklara Riku enbart från socioekonomiska förhållanden. Inte heller tror jag att hela hans tillvaro är självvald - det vi kallar organiserad brottslighet är nästan alltid en blandning av egenföretagande och tänjande av gränser, in absurdum emellanåt. Man ska ha klart för sig att en kille som dragit in tusentals kronor i veckan på att kränga cigarretter till mindre nogräknade kiosker INTE ser sig som samma sorts brottsling som en inbrottstjuv eller hustrumisshandlare. Och ändå har de flesta av dem en bakgrund som både tjuvar och rånare.

I slutände handlar det ju om vad vi andra vill betala. Om vi sluta köpa stöldgods, om vi inser att det inte finns en chans att man kan få fyra stora stark för en hundring, om vi kräver kvitto, om vi inte anlitar företag utan kollektivavtal, om vi vägrar betala svart, om vi slutar tycka att det är häftigt att känna och hålla ihop med folk som är och vill vara kriminella, om vi använder kort för att betala, om vi vågar säga ifrån - så finns det fortfarande en chans att den Riku som föds i morgon inte kommer se väskryckning och cykelstölder som ett framtida yrke....


Bilden? Det ofrånkomliga slutet för Jack McGurn, kallad "Machinegun Jack", en av Al Capones främsta bödlar....

Tankar om en höjd pensionsålder


Det var kanske inte det smartaste Fredrik Reinfeldt gjort när han öppnade munnen och utbrast att han tyckte att svenska folket i framtiden skulle jobba längre, gärna till 75. Jag kan tänka mig att mediestrategerna bleknade över hur han uttryckte sig, och sen spelar det ingen roll hur mycket han försökte ta tillbaka det hela. Han gör faktiskt sånt rätt ofta, tar tillbaka vad han sagt, alltså.
Det kanske inte är så förvånande att han inte vill debattera eller träffa offren för skattesänkningarna, vilket faktiskt Wolodarski upptäckt, eftersom det kan bli jobbigt då. Han och Filippa verkar vilja vara nåt slags oberörbart par, ståendes över den plumpa kritiken från en oförskämd opposition.
Och därmed var det slut på den artiga tonen i det här inlägget.

Men pensionerna måste ändå diskuteras. Den bistra sanningen är ju att pengarna inte kommer räcka för alla. I själva verket är det kanske fyrtiotalisterna - givetvis - som blir de sista generationerna där det fortfarande är naturligt att lägga av med jobbet vid 65, eller tidigare, och därefter odla sitt otium. För oss som kommer därefter ser det inte lika kul ut.
Reinfeldts tavla ligger ju i att han med den svepande röreslen hos nån som tror han är en statsman raskt bakade in undersköterskor, lokalvårdare och byggstädare i samma kaka som människor som jobbar med kroppsligt lättare arbeten; jobb där värk och smärta inte är ofrånkomlig belöning för ett arbetsliv. Och sen spelar det ingen roll att man talar om att byta karriär mitt i livet.
Fortfarande är det så att byggnadsarbetare sällan rekryteras ur den mest studiemotiverade gruppen elever. Det är fortfarande ofta de där som satt längst bak i klassrummet vid terminens början, och som sedan vandrade framåt i bänkraderna för att till sist sitta närmast lärarens vakande öga som sedan bär betongsäckar, skruvar hundratusentals skruvar och drabbas av artros vid 49. Att då få höra att man måste byta jobb för att kunna jobba längre är inte en örfil, det är en käftsmäll.
Vi är många som kommer drabbas av en höjd pensionsålder, och många av oss har inte vare sig råd eller möjlighet att jobba längre än till dagens pensionsålder. I själva verket kommer pensionsåldern att bli nästa klassfråga, men omvänt - där folk med låg utbildningsnivå och fysiska arbeten kommer vara tvungna att sluta jobba tidigare än en skolad medelklass som haft flextid och intellektuella arbeten.
Och är det nån som på allvar tror att den medelklassen tänker acceptera det? Ett så kapitalt omkastat scenario, där de - hemska tanke - kanske måste betala för de där utslitna stackarna?
Skulle inte tro det.

Nu är ju inte det här en obekant debatt - det finns faktiskt rätt många som genom åren hoat om att pensionssystemet inte håller, och det är för övrigt inte heller en naturlag - men självklart har den blivit alltmer aktuell eftersom det hettat till i länder med rutten skattemoral och skakiga finanser. Problemet blir ju inte heller mindre av att alldeles för många svenskar står utanför arbetsmarknaden, och att gymnasieutbildning inriktats på trams istället för samhällsnytta. Vem kommer bidra mest till systemet - en sjuksyster eller en cirkusartist ungefär?

Vad är då min poäng med det här?
Jo, att diskussionen om framtidens pensioner är för viktig för att låta "geniet" Reinfeldt leda den. Alla tänkbara siffror visar att dagens system inte kommer hålla - vad gör vi sen? Det är så okomplicerat att man bara behöver höja pensionsåldern.
Det är också en fråga om trygghetslagar, försäkringar, arbetstid, utbildning (och alla som tycker det är bra att man sänker utbildningsnivån för byggelever på gymnasiet ska ha en rejäl utskällning), om arbetsmiljö. Därför är det viktigt att inte låta ilskan över Reinfeldts klumpighet förblinda fakta - vi behöver prata om det här. Som här till exempel.

Hur vi än vrider och vänder på det kommer det här inte att hålla - så istället för att enbart explodera över en okänslig moderat borde vi ta debatten istället. Hur fan ska vi få pengarna att räcka? Och alla som vill jobba till 75 - vill ni betala för oss som inte kommer klara det?
För alldeles oavsett om jag skolar om mig vid 53 så kommer min andra karriär likförbannat att kantas av de fysiska minnen min första yrkeskarriär gav mig - smärtan bär man med sig. Vilken framtida arbetsgivare vill betala för det?

Och på förekommen anledning, jag har inte alls lust att jobba längre än nödvändigt. Men å andra sidan har jag ingen lust alls att jobba i minus 19, med 10-12 sekundmeters blåst i ansiktet. Jag gör det ändå - jag är en av de där med en misslyckad karriär som egenföretagare bakom mig, och då betalades det då rakt inte in några pensionspremier som räcker; ett öde jag delar med alldeles jättemånga. Just därför måste vi faktiskt prata om pensionerna.


Andra om saken
Peter Andersson, Hr Westerholm, Rosemarie, Cornucopia



Bilden? Stålfarfar. Läs mer här

När du är någons arbetsmiljö - ny krönika i Arbetarskydd

Fundera på hur du beter dig när du är kund. För kunden har inte alltid rätt.

Läs resten här - på Arbetarskydd!

The Calle Fridén Guide to How to not frysa arslet av sig


Vissa vinterdagar är strålande - några få minusgrader, solen som en ensam lampa på en klarblå himmel, snön pudervit. Livet är gott att leva. Ungarna far med glada skratt nerför rimliga backar, och mor och far kan dricka kaffe ur termos och käka medhavda apelsiner.
Så icke idag.
Det var myggfritt som vi brukar säga. Eller det blåste isbjörnar. Vassa snöstänk och en grå kyla som gick genom märg och ben och alla kläder man hade. Nån medhavd person med norrländskt påbrå försökte pipa om att det minsann var minus tjufyra i Luleå, men tystades snabbt med dagens toppnotering från Pavels Novosibirsk. Och Pavel - född i Sverige - säger att sibirierna inte alls är särskilt stolta över det.
Kallt är kallt. Och vi jobbar utomhus.

Därför tänkte jag nu dela med mig av min visdom, insamlad under år av dåliga långkalsonger, blöta lovikkavantar och illasittande mössor. (Och nej, det finns ingen köldgräns för byggnadsarbetare - vi går ut om jobbet kräver det)

För det första - köp stora kläder. Det måste finnas utrymme för kroppen att andas, och för oss att röra oss. Det är därför byggnadsarbetare alltid ser så stora ut, det beror på kläderna. Utan kläder är de flesta rätt taniga typer med en kula på mitten. Jackor som går ner över ändan, byxor som går upp i korsryggen. Ligger man på knä och najjar är det inte nyttigt om snålblåsten från Saltsjön går rakt ner i cykelstället.
För det andra - köp kläder som får gå sönder. Jag fick en gång ett svindyrt underställ av min ömma moder, som jag dan därpå repade sönder tillsammans med blåstället när jag drog järn genom en armering. Det understället blev sig aldrig likt, den första revan gav upphov till en dominoeffekt, vilket fick tyget att fransa upp sig medan jag såg på. Och silvertejp är ingen optimal lagningsmetod
För det tredje - ha nåt på huvudet. Är man på ett storbygge lär man bära hjälm, som i sig faktiskt isolerar en del, men det räcker inte. Hjälmhuva eller mössa är också bra.
För det fjärde - ha flera vantar. Ett par man har på sig, ett par som hålls varma mot kroppen. Just nu kör jag med ett par tunna montagehandskar inuti ett par klassiska röda armerarhandskar - just den lager-på-lager-princip som man alltid ska sträva efter.
För det femte - ha rena kläder. Långkalsonger som luktar tillbaka när man luktar på dem isolerar sämre än ett par som luktar rent. Detta gäller för t-shirts och strumpor också.
För det sjätte - drick mycket. Faktum är att det är mer vätskekrävande att frysa än att svettas, och man ska inte alls dricka varmt hela tiden. Kroppstempererat är bäst, i synnerhet om man kommer från -19 in i goa värmen i kojan. Men drick mycket, och då menar jag vatten.
För det sjunde - var försiktig med vätskedrivande. I min bransch handlar det om kaffe, som vi bälgar i oss. Är det svinkallt ute kommer kissnödigheten som ett brev på posten, i synnerhet om man står med säkerhetssele på sig, uppflugen på valvkanten, och dirigerande ner en jättelast med kranen. Det bara är så, och då är det inte kul att behöva dra ner byxorna och göra gulsnö.
För det åttonde - smörj in dig. Fet kräm i nyllet. Och inte vattenbaserad pucko. Mer än gång har jag lett in lärlingar i bodvärmen, och försökt få dem att förstå att mammas medskickade Idomin inte är bra, annat som tillfällig förlamning och som foundation för frostskador.
För det nionde - använd skor med kompositsula. Kasta de där gamla stålsulorna åt skogen. Alldeles för många generationer byggnadsarbetare har plötsligt blivit varse att de antagligen, på något mystiskt sätt, tappat kroppsdelarna under knäna. Om man tittar ner så jodå. de är där - men känns de? Icke. Och sedan fått uppleva den helvetiska brännan i fötterna när man på rast parkerat dem vid elementet. Kompositsulan leder inte kyla. Det gör stålsulan. Nuff said.

För det tionde - skäms inte för att du fryser, Vissa dagar fryser vi mer än andra, vad det nu beror på, och det är bara DUMT att bita ihop och lida. Frostskador är permanenta, och blir till ett elände senare i livet. Det måste vara OK att säga "helvete vad jag fryser, jag går in nu", istället för att stå som en liten snögubbe, allt orörligare.

Men sen.. så är det bara att gå ut och jobba....




Live-bild en ovanligt jävlig februaridag....

För trött för att skriva, men skriver ändå

Det har ju blivit lite glest med inläggen på sistone. Inte för att det saknas saker att tycka om, eller uppröras över, men Fridén är trött. Jobbet är tungt, och just nu saknas en del inspiration. Den där sortens inspiration som man behöver för att kunna formulera sig snärtigt och insiktsfullt.

Lite är det också en privat protest. Jag har aldrig sett mig som en facklig bloggare - jag är en facklig kille som bloggar ibland. Inte heller ser jag mig som en sossebloggare. Jag är en sosse, mesta tiden i varje fall, som tycker om att skriva, och det råkar hamna här ibland.
Så när folk öser över mig tips om elände från regimen Reinfeldt skickar ni det till fel kille. Det finns gott om megafonbloggare där ute; skicka det dit istället. Och visst brinner jag för arbetsmiljö, men ärligt talat: vem vill läsa om elände och knäckta bockryggar och invaliditet för hela slanten?

Det betyder inte att jag inte kommer skriva om det, men det finns de som skriver hela tiden om sånt. Läs dem istället.

Här kommer det fortsätta vara en salig blandning. Men om ni verkligen vill läsa om arbetsmiljö ska ni klicka vidare till tidningen Arbetarskydd. Och där skriver yours truly nu också i pappersformat. Om ni nu skulle ha cravings för mer av mig....