Attitydinkoninent? Jag?


Alldeles nyssens blev jag kallad "attitydinkontinent" av en arg människa. Som ansåg att jag borde hålla tyst om saker jag inte visste något om (vilket jag gör). Han hör till de som kan kallas "åsiktstalibaner". Ett uttryck som jag använt i säkert tio år.

Fast nu visste jag faktiskt inte vad det var - så efter att ha gormat färdigt i telefon googlade jag det hela och har man sett: Det är ett av De Nya Orden från Språkrådet.

Det betyder "oförmåga att hålla inne med vad man tycker". Vilket alltså skulle stämma in på mig? Jag hör bekantskapskretsen fnissa hysteriskt, för det kan ju ligga en liten sanning i det. En jääätteliten.
Men samtidigt ligger det också en värdering i det hela. Vad kallar vi "förmågan att hålla inne med vad man tycker?" En opportunist? En fegis?

Visst, det kan finnas tillfällen när man kanske inte bör säga sitt hjärtas mening. Det känns inte som en bra idé att sjunga amerikanska nationalsången öppet i Waziristan, eller kalla tjugo berusade fotbollshuliganer för mentala dvärgar. Men annars då?

När är det rätt att hålla inne med vad man tycker? Just nu - omgiven av åsiktstalibaner - sitter förmodligen en massa kloka människor i samhällsdebatten och biter sig i tungan, väl medvetna om att om de säger fel saker nu så vinkar de adjö till hyfsat trygga anställningar eller uppdrag. Vad kallar man sånt?

Eller är det nån domare i nån talangtävling de menar? De är väl å andra sidan inkontinenta när det gäller det mesta hursomhelst. Det kan ju vara fotbollspelare som borde veta bättre än att tjafsa med domaren, eller människor som "schka in på krogen" oavsett berusningsgrad.

Och varför är det så viktigt att göra nya listor över det här? Språk pågår. Själv saknar jag ord som "terra" i bemärkelsen terrorisera, dunkpung och karatefylla. Samt en del annat. Men jag vet inte om jag blivit gladare om de varit med - i synnerhet som en del av orden i nyordslistan känns både omoderna och korkade.


Andra om saken

frktjatlund