En dag med de andra byggnadsarbetarna...


Det finns byggnadsarbetare och byggnadsarbetare. Jag är en entreprenadbyggjobbare - stora komplex, industriellt koncept, automatiserade rörelser, långa byggtider. Objekten kan vara värda en miljard eller mer. Vi har hjälmar, bygghissar, kranar, inklädda fasadställningar och allting är stort och bullrigt.

Men det finns en annan värld också. Där man jobbar på ett litet byggföretag, där man gör jobbet på ett helt annat vis. Där den fackliga närvaron är minimal liksom medlemskapet. Där man tjänar sämre pengar, där man tar större risker. Nu ska jag berätta om det...

Jonny hämtar Robin vid T-banan. Det är en sjabbig skåpbil, på bakrutan sitter en dekal "J.Eriksson Bygg- och Allservice" och ett mobilnummer. Under har någon designat "Allt mellan golv och tak." T:et i tak är en stiliserad hammare.
Det är Jonny som är J.Eriksson. Orakad kille i fyrtioårsåldern med glada ögon. Robin är tjugotvå, och han är lärling. Det är lite oklart vilken lärlingsstatus han har, för Bygg- och Allservice är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Och Robin har inte gått bygglinjen, men han är stor och stark och vill ta i.
De åker under tystnad i morgonmörkret. Det luktar av maskiner och gammal gips och smuts i bilen. Jonny har en pappmugg med kaffe. Robin sover.
De bygger en villa. En monteringsfärdig. Taket är på, de håller på med inredningen. Under tystnad river de fram kablar och lampor och maskiner, en del har legat gömt i huset. Det är fullt med virke, gips och isolering innanför dörren. En rullställning utan skyddsräcken står under trapphålet; trappan är special och levereras senare. Under tiden klättrar de på stege.
Jocke och Migge kommer. Jocke har också eget företag, men han och Jonny känner varandra sen tjugo år, och de jobbar ihop. Ena gången tar Jonny jobbet och sköter fakturering och kundkontakt, nästa gång är det Jockes tur.
Bägge har de mer jobb än de har folk för.
Jocke har ett jobb på Arsenalsgatan där han ligger efter, han har helt enkelt inte haft tid att åka dit. Kärringen som äger huset ringer och är arg och de kommer överens om att Jonny ska åka dit på eftermiddagen och sätta upp två högskåp så målaren kan börja. De gör ofta så.

Robin skruvar undertak i ett av sovrummen på övervåningen. Maskinparken är väl sisådär - men den är betald säger Jonny och fnyser åt reklambladen. Han köper nytt när maskinerna är helt slut. Tills dess duger de.
Jocke och hans lärling ger sig upp på taket. De har lagt underlagspapp men nu måste läkten dit, och snart dunkar taket av hammarslag, som ekar i villaområdet. De har en ställnig runt huset, men förra veckan ramlade Migge ner från översta bomlaget, och landade i just den enda buske som man lovat kunden att behålla. Han slog sig en del men det får man ta - han är väl karl, säger Jocke. Och berättar hemska historier om folk som både slagit ihjäl sig och nästan slagit ihjäl sig.
Jonny tjafsar i telefon med elektrikern. Han behöver ha hit honom snarast, men lysmasken - också egenföretagare - är inte så pigg på att åka sex mil extra för tre trådar, som han säger. Robin hör men säger inget - efter ett par månader på Bygg- och Allservice har han lärt sig att såna samtal hör till vanligheterna.
Det är trångt och stökigt. Ljuset är begränsat - det finns för få lampor. Men det blir bättre bara dagsljuset kommer tröstar Jonny.

Såhär ser det ut för alldeles väldigt många byggnadsarbetare i Stockholm. De jobbar under rätt påvra förhållanden, och med stor okunskap om sina rättigheter. Och det är inte lätt att få dem som medlemmar - Robin skulle nog egentligen vilja vara med i facket, eftersom han inte riktigt litar på Jonny, men samtidigt vet han att det skulle bli en minst sagt besvärlig stämning om han blev medlem i facket. Och förresten har Jonny egna försäkringar, för det har han sagt. Problemet är bara att om Robin börjar skrapa på Jonnys försäkringar så är de bristfälliga.
De äter inne på i det halvbyggda huset- slagit ihop ett par skivor till bord, tagit dit klappstolar. Vatten finns, liksom en micro. Vissa dagar åker de till ett matställe - det får ta den tid det vill. Och Jonny brukar ta en extra kopp kaffe och nöjt konstatera att "såhär långa luncher har de inte på storbyggena"
Det kommer leveranser under dagen. Robin och Migge får bära in skiva efter skiva i huset, inget ska stå utanför. Inga kranar här inte. Sen städar Robin en timme, sopar undan sågspån och plast och annat, för kunden ska komma i morgon. Jonny sitter på en bal isolering och pratar med ytterligare en kund som är arg, en tillbyggnad i Bromma som de borde ha hunnit med under veckan.
-Det blir övertid ikväll, säger han till Robin. Vi tar Bromma efter Arsenalsgatan. Och Robin vet att klockan kommer bli både sex och sju innan han kommer hem - träningen med polarna är det bara att glömma.
För på den här nivån frågar inte chefen. Han beordrar. Och sen får Robin tanka sin pappas bil på Jonnys bensinkort en eller två gånger. Det blir ju ingen skatt då, säger J0nny och flinar. Och Robin gör som han blir tillsagd. Han är är ju inte så säker på vad som gäller. Och hans pappa har hittills inte protesterat.

De fikar ihop med Jocke och Migge innan de drar till Arsenalsgatan. Klockan är en bit efter två när de kommer dit, och Jonny får använda tio minuter till att lugna ner den arga kvinnan. "Jo, jag vet att vi är sena men det är mycket nu..." Tur att man har sån jävla charm. säger han till Robin när krisen är avvärjd.

Jonny är ingen skurk, kom ihåg det. Han jobbar hur mycket som helst - väl medveten om att hans jobb inte tar slut klockan fyra. Det är inte pappersarbetet som tar tid; det finns knappt nån småföretagare som sköter det själv idag, han lämnar bort det. Det som tar tid är att jaga nya jobb, och att räkna på nya jobb. Men han rår sig själv och erkänner att det är en livsstil - och han har tjänat rätt bra med stålar genom åren. Inte för att han sparar särskilt mycket, inte då, men han har rätt kul. Synd bara med gumman. Men det finns ju andra kvinnor...

Robin vill inte berätta vad han tjänar. Att det är under avtalet är helt klart. Men han är rädd om sitt jobb - trots allt tjänar han pengar, vilket är det viktigaste för hans grymtande pappa. Och de här skabbiga skåpbilarna pilar fram och tillbaka i Stockholm dygnet om, folk slutar och kliver på. Ett par skitiga brallor kan man väl offra på den där grabben, men skyddsskor behöver han då inte. Och klättra på stegar gjorde man förr i världen, så varför inte idag?

Jag vet inte hur många de är, annat än att de är många. Deras anställda jobbar farligt och utan trygghet, kunskapen om anställningsskydd är minimal. Det förekommer både svarta och gråa pengar, oftast med kundens vetskap. Ingen av de här killarna har nån ambition att växa som företag, anställa fler, ta större objekt. De är nöjda med sina småjobb - de är hantverkare! Och deras kunder är oftast också mycket medvetna om vilka de är...

Historia är allvarliga saker. Men roligt. Men farligt



















Just idag ser jag att De Nya Moderaterna trots allt inte tänker ändra den springande punkterna i sitt idéprogram, det som väckt uppmärksamhet, de punkter där de försöker åka med på demokrati- och frihetsvagnen. Där de på något outgrundligt sätt vill dölja sitt partis historia. De tänker låta det stå kvar - för att det ska passa in i nån slags "kontext" med dagens Nya Moderater.
Det finns en del att säga om det, och det ska jag göra nu. Det kommer att spreta en del, men stå ut!

Historielöshet är det farligaste som finns. Inte bara för att den gamla klyschan om att vi lär oss av historien kan vara sann, utan för att människor som inte kan sin historia blir dumma i huvudet. Det betyder däremot inte att historiska sanningar alltid kommer vara det.
Ny forskning och nya källor skickar alltid nästan pornografiska rysningar efter ryggen på forskare, och mig - därför att det är roligt att plötsligt upptäcka att gamla sanningar inte var så sanna. I synnerhet när gårdagens konventioner om sexuell läggning eller en utdöd respekt för överheten gör att forskare faktiskt kan ta bladet från munnen och hävda att Drottning Kristina var lesbisk, eller att Martin Luther var en hustruplågare.

Det här är ingen liten eller lätt lek. När akademiker blir förbannade på varandra övergår det till fejder, som de helst skulle lösa med duell, och i varje fall skapar det minst livslång ovänskap.

Historien är inte absolut, det har vi i varje fall lärt oss. Mest påtagligt blir det när vi ger oss på den som om den hände igår. Det vill säga, bedömer Hjalmar Branting utifrån dagens socialdemokratiska partiprogram, eller Gustav Vasa med insikt om deklarationen om de mänskliga rättigeheterna. När man gör det kallas det kronologisk imperialism, och gör man det på allvar tappar man precis all respekt hos respekterade forskare. Det fanns inget genusperspektiv i det antika Rom, man agade sina barn på stenåldern (om man inte åt upp dem) och Karl XI var inte strategiskt korkad när han satte efter danskarna på egen hand i Lund 1676; han var modig på ett vis som var naturligt och fyllt av gudstro på den tiden...

Att äga historien är också att äga framtiden, som en av mina husgudar, Eric Hobsbawm, har sagt. Han har säkert snott det nånstans, för det brukade han göra, och han var stolt över det - men det gör det inte mindre sant. Och skriver man hans namn här brukar det raskt komma sura kommentarer från nyliberaler.
Att förfalska historien är en ren nationalsport i vissa länder, att radera folk ur fotografier eller rensa ut deras böcker från boklådor och bibliotek är en annan. Oftast har det att göra med ren dumhet och okunskap, och det kan man hantera. Som när Chicagos dåvarande borgmästare Big Bill Thompson- så totalt osannolik som framgångsrik politiker att ni bara inte kan tro det - beslöt att rensa ut antiamerikansk litteratur från Chicagos bibliotek, och började med alla brittiska författare...
På samma vis är det med nationalister av olika slag - fast övertygade om att de är satta till världen för att de tillhör en mäktigare ras - och därför skulle ha nåt slags övertag. I Sverige försökte på 1600talet den mäktige Olof Rudbeckius d ä belägga att Atlantis egentligen var Sverige, följt på 1970-talet av Verner Lindblom som bestämt påstod att atlantiderna flydde till Västergötland!

Världen kryllar av såna exempel, och det var nog lättare att pyssla med sånt förr. Det fanns hela avdelningar inom den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten som hade i uppdrag att snygga till all sovjetisk, och i förlängningen rysk, historia. Just nu pågår det i Kina, men också i Serbien, Turkiet, Syrien, Israel och på många andra ställen. Och det är när det är statsunderstött som det blir svårt att avslöja, eller debattera mot. Oavsett hur många vittnesmål vi än får fram om det turkiska folkmordet på armenierna 1915 är det tammefan lögn att få vissa turkar att ens se Turkiets skuld - för där går historieförfalskningen ända ner i skolböckerna.
I Sverige har det länge funnits vad vi kan kalla en alternativ historietradition. Det vill säga, det finns en sund misstro mot vad den akademiska världen vräker fram. Nånstans har det att göra med den allmänna bildningsnivån, men också med en nyfikenhet och uppkäftighet och allmänt liberal inställning hos medierna. Vilhelm Moberg var så förbannad på den tidens panegyriska historieböcker att han skrev en egen svensk historia, och fortfarande är hans svit om Utvandrarna - Det Bästa Som Skrivits På Svenska! - det man ska läsa om man vill veta något om den svenska migrationen till USA. På samma vis bidrar Jan Guillou mer till allmän historiekunskap än de flesta andra, och det kryllar av populärhistoriska tidningar.
Och det här är bra! Själv råkade jag för ett par år sen skriva om Den Finska Krigshistorien, och efter det ska jag nog inte åka dit... Så här är det i många länder. Oerhört få skulle tillåta en sanningskommission om vad som egentligen hände - istället måste den ryska historien beskrivas av utlänningar, den brittiska av fransmän och den franska...ja, herregud.
Men här handlar det om chauvinism, om behovet av att sy ihop en annars splittrad nation. Nåt som vi svenskar har Eurovision och HockeyVM till. Dessutom finns det nästan alltid en samsyn i de öfre samhällslagren om vikten av detta (och det är små kretsar vi talar om; kultureliten i Sverige är kanske femhundra personer). Man måste uppfinna en sammanhållande historia, helst med en Ond Fiende (vi har haft dansken och ryssen). Och allt detta är lätt att genomskåda.

När däremot ett politiskt etablerat parti väljer - för nu handlar det om val - att medvetet ljuga om sin historia blir man fundersam. I synnerhet som De Nya Moderaterna tidigare varit noga med att betona att de är "Nya".
Nu handlar det om nästa steg i att bli ett samhällsbärande parti, för de är inte där än. Nu gäller det att ha en historia som tål dagsljus. Och som också måste innehålla några kungsord - solidaritet, jämställdhet, demokrati. För när man saknar en historia saknar man också legitimitet - tittar man på Dagens Moderater är det lätt att tro att de uppfanns 1996, och så kan vi inte ha det.
Svårigheten ligger i att A)vi är inte Nord-Korea, B) Det finns en fri press C) kunskapen om Moderaternas verkliga historia är ganska spridd. De har dessutom genom åren producerat egen historia, och där är det inte alls samma tongångar.

Jag blir förbannad på sånt här. Det är jävligt skumt när smarta människor utkämpar hopplösa strider, och när de väljer att bli politiska historierevisionister. Stegen till nästa lilla lögn minskar nämligen då. Det är ruskigt illa när upplysta människor idag har en så slapp inställning till historia. Det är rent skrämmande när människor med makt tycker att de kan hantera vår historia som de vill.

Långt som fan blev det.


Bilderna? Lika som bär?

Vem tror du att du är, Sofia Arkelsten?


Jag sitter och tittar på hur Thorsten Flink söker sina rötter på oväntade platser. Jag och Thorsten har beröringspunkter, men därom en annan gång - poängen är att han söker något han faktiskt har rätt till. Nämligen att veta var han kommer från, och kanske få en hum om varför han blev som han blev, med alla sina fel och brister.

Jag tycker om det här programmet - det ger en helt annan bild av kända svenskar än den man har genom media och scener. Det visar sig att saker kanske inte alls var som man trodde, eller som de ens själva trodde. Framgångsrika människor har fattiga statare i släkten, eller så finsn det - hoppsan - bankrutta mångmiljonärer.

Vi är de vi är, med alla våra fel och brister. Och därmed ska jag svänga över - elegant va? - till de senaste dagarnas politiska händelse, nämligen det idépolitiska program som ledningen för de Nya Moderaterna la fram för sin partistämma. Och där folk utanför moderaterna raskt höjde på ögonbrynen - eftersom skriften innehöll hårresande lögner om partiets förflutna. Både när det gällde införandet av både allmän och kvinnlig rösträtt i Sverige, och om till exempel apartheid (det finns mer).

Ögonbryn förresten? Det blev ett jävla hallå... Folk med anlag för satir beslöt att förbättra den Moderata Historieskrivningen. Och gjorde det med besked.

1965: Carl Bildt grips av polisen på Hötorget i Stockholm medan han genomför Sveriges första Vietnamdemonstration.

1897: Den tidiga moderaten Emmeline Pankhurst Arkelsten startade de brittiska suffragetterna.

Vill man vara elak kan man säga att moderaterna, med partisekreterare Sofia Arkelsten, stackars människa, försökte smyga fram en helt annan bild av hur moderaterna bildades. Och på ett ytterst taffligt sätt.
Det var givetvis dömt att misslyckas - raskt visade det sig att moderaternas politiska motståndare kunde historien bättre än Arkelsten, som tyvärr alltför länge vägrade göra avbön. Pinsamt. Klumpigt. Misslyckat av ett parti som annars satt en helt ny nivå för politisk kommunikation.
När Arkelsten därefter väl gör avbön, gör hon det med trotsigt böjt huvud och hävdarbara att man kan "tolka historien olika". För det har andra partier också gjort. Och sen kommer hon få mer spö, för vi är rätt många som läst till exempel Gunnar Heckschers version av det hela, och han skulle inte dela Sofia Arkelstens version.

Gapskrattet från oppositionen kommer runga länge kan jag meddela. Och det skadeglada flinet från regeringsbröderna lär väl inte svida mindre. Hon ska vara glad att hon inte är byggnadsarbetare - den sortens misslyckanden glöms aldrig

Men varför var det så viktigt för Sofia Arkelsten (och några okunniga personer på partikansliet skulle jag tro; ajabaja - skolka inte från historian i fortsättningen) att vara några andra än de är?
De Nya Moderaterna har ju tagit avstånd från Gösta Bohman och gammelhögern? Om de är så stolta över amiral Lindman kan man ju fråga sig varför det var så viktigt att vara "Nya"? Eller att utan att rodna hävda att man varit både feministiska och solidariska?

Jag tror faktiskt inte som en del andra, mer elaka kamrater, att det handlar om nån sorts statligt subventionerad revisionism, där Moderaterna ska sno åt sig äran för att ha byggt Folkhemmet (som de benhårt var emot när det begav sig). Jag tror att det helt enkelt handlar om att Sofia Arkelsten inte vill att hennes Nya Moderater verkligen ska vara sprungna ur en skock ytterligt hårdföra arbetarhatare.

Det går nog helt enkelt inte ihop med De Nya Moderaterna. Så därför gör man om De Gambla Moderaterna till nån sorts hyfsat snäll farbrorshöger som skrockande delade ut slantar till fattiga hjon och föräldralösa barn vid 1900-talets början. För det kan väl inte vara så enkelt att Sofia Arkelsten egentligen vill vara socialdemokrat?

Bilden? Den är tecknad Av Eigil Schwab, som jag skrivit om tidigare under mina irrfärder bland politiska karakatyrer och svensk historia. Och gissa vilket parti som fått krypa upp i famnen på Moder Svea?


Och jodå, det ska stå Gambla. Ljudläran i våra landskapslagar uppvisar många intressanta drag. Utmärkande för den tidens skriftspråk är de s. k. inskottskonsonanterna. Mellan m och 1 och likaså mellan m och r sköt man in ett b (komber 'kommer', gambla 'gamla') Så fick ni lära er det också

Toblerone en gång till. Om att Juholt sitter kvar.

Jag skrev ett par rader på Facebook om mina tankar kring att Håkan Juholt inte avgår, och blev uppmanad att skriva ut det på bloggen istället, eftersom alla inte har tillgång till Facebook:

"Ska jag nu behöva ägna tre år åt att förklara och försvara Juholt? Uppenbarligen. Det är en stursk och icke-uppdaterad politikergeneration i socialdemokratins ledning som inte ser allvaret i det som hänt: nämligen att Håkan är dömd i allmänhetens ögon.

Det finns INGET vi kan säga eller göra för att vända det. Det är det som är så hemskt - det går inte att reparera. Vi kan föra hur många samtal som helst med folk, och det kommer inte att hjälpa. Den spontana uppfattningen i mitt umgänge - vårt folk ! - är att "nu har politikerna hållit varandra om ryggen igen"

Vi var många som hoppades att Toblerone-eländet skulle vara passé - och dagen före valet hade Expressen ett oerhört tendentiöst uppslag med hela affären. Efter tjugo år. Hur tror ni det kommer se ut 2014?
Dagens mediavärld ger oss ingen andra chans - vi har inga kanaler längre, inga planer att spela på. Av alla de som läst om "fuskaren Håkan" är det en bråkdel som kommer uppfatta att saken är utredd (om den nu är det). Och har jag lust att behöva försvara och förklara i tre år?
Nope."


Jag vill prata politik.



Förvänta er ingen rättvisa av borgerlig media!

I kölvattnet av den tsunami som slog upp runt Håkan Juholt har en del - rätt många - börjat morra om varför bara han granskas. Det rullas igång bloggnätverk och annat. Varför granskas inga borgare, muttras det om. Lägg ner det där - ta det här som en påminnelse om var den verkliga makten ligger...

Därför att media är borgerligt. Det finns_ingen_motkraft värd namnet. Så enkelt är det. Även om ambitiösa människor försöker få nån sans och balans i det hela - det är inte bara sossar som upprörs över den rasande frenesin i arbetet med att få Juholt att framstå som en roffare och utsugare och fuskare; just de ord som borgerligheten älskar att klistra på socialdemokrater.

Istället för att leta upp fd borgerliga statsråds dumheter, eller kräva genmäle i tidningarna, eller hävda nån slags gudomlig rättvisa är det bara att inse - den här striden är förlorad.

Jag är övertygad om att Håkan Juholt måste avgå. Därför att det går inte att vända den här bilden av honom. Jag tror också att han kommer att avgå. Förvirrad över att faktiskt behöva göra det. Men tillräckligt mycket socialdemokrat för att förstå att ibland är man mindre än partiet.
I slutänden kommer han säkert bli helt frikänd från alla sorters anklagelser. Med största sannolikhet kommer han att kunna tilldömas skadestånd, och få en ursäkt av några blad, på sidan trettio.

Grattis tidningarna. Ni vann. Korka upp champagnen och gör High five till varandra.

Och vad ska vi andra göra då? Jo, det enda som fungerar: slå dem där det känns. Och jag säger det med en dåres envetenhet:

SLUTA KÖPA BORGERLIGA TIDNINGAR!

Kalla det konsumentmakt eller vad som helst, men det är den enda väg som vi andra i Sverige kan visa vårt missnöje på. Sluta köpa. sprida och sponsra borgerlig makt. I skarpa lägen kommer de alltid att visa huggtänderna och drakögat, och bita er. Så kommer vi ha det till den dagen fackföreningsrörelsen begriper att det enda stället att satsa miljonerna på är att starta en motkraft.

Säg upp prenumerationen på SvD och DN omedelbart. Köp inga lösnummer av Aftonbladet eller Expressen. Skaffa en scriptblocker till din dator så du slipper web-tidningarnas annonser. Hitta andra kanaler att få nyheter på - det finns. Om vi är ett par tusen som slutar läsa de här tidningarna är det en så oerhört mer raffinerad revansch än att få dem att erkänna att de gjort fel (för det kommer de ALDRIG att göra.)

Men förvänta er aldrig någon rättvisa från borgerliga redaktioner!

Annat om samma: Här, Bjereld, Kent Persson, Laakso,



Och för att föregå eventuella kommentarer: Aftonbladet är inte en socialdemokratisk tidning, det är en tidning som ägs av Schipsted till 91% och av LO med 9%, och där ledarsidan är separerad från resten av tidningen.







Åldersdiskriminering är ett måste!!!


LO har beslutat sig för att ta ett djupt tag i penningpåsen och satsa på information. Jag tycker det är bra - vårt underläge i opinionen är helt hopplöst, och man blir bara trött av att höra folk som fortfarande störs av att arbetarrörelsen misshandlas i borgerlig media...
Vad trodde ni då? Tidningar har i alla år startats för att ägarna ska kunna bedriva sin egna politiska agenda, och det blir allt tydligare 2011. Mitt råd är fortfarande: köp LänkINTE Dagens Nyheter, Expressen eller Svenska Dagbladet. Köp helst inte Aftonbladet heller - den sortens tabloidskräp borde inte kunna kopplas till vänstern. Stöd inte motståndaren.
Men... det finns viktiga saker att säga om LOs satsning, om den nu kommer sättas i sjön.

För det första: starta inte en tidning. Tyvärr finns inom vänstern en idyllisk bild av tidningsmakeri och journalism, och jag blir alltid lika jävla trött när nån återigen ska starta en papperstidning.

För det andra: tillämpa åldersdiskriminering. Det kan inte vara så att samma människor som under tjugofem år misslyckats med att föra ut fackets och vänsterns värderingar ska få göra skit av det här också. Därför borde alla som ska ha med det här att göra vara födda efter 1979. Det är ett lätt sätt att hålla klantarslena borta (ni kan få namn). De som är födda dessförinnan ska tammefan korsförhöras för att kunna sovra bort de som faktiskt inte kan.

För det tredje - gör nu en seriös satsning på nätinformation. Det betyder att fackförbundens styrelser måste släppa blyhandsken över kontrollen, men det är absolut nödvändigt. Skapa Twitterkonton, uppdatera hemsidor (de flesta är HEMSKA!), se till att personalen är kompatibel med ett tangentbord, tacksåmycket. Nåt fackförbund som skapat en mobilapp än så länge? Som gjort sin hemsida mobilanpassad? Nope.

För det fjärde - lär er vad sociala medier är. En blogg är inte ett socialt medium, det är en megafon. Facebook är inte heller ett lämpligt socialt medium om man inte jobbar med det. Anställ folk som enbart sitter och surfar runt och gör inlägg på andras bloggar och forum - det är så man får besökare; jag besöker din sida och skriver nåt, och sen kommer du att besöka min (under förutsättning att jag skrivit något tillräckligt kittlande hos dig). Och har jag sedan en tillräckligt bra sida kommer folk att titta in där igen.
Och jag blir fortfarande lessen över att behöva skriva precis det ovanstående - för allt det borde vara självklart för alla, men är det bara för generationerna födda efter 1979.

För det femte. Bygg en portal med nyheter, skvaller, nöje, sport, bloggar, länkar, filmklipp, ljudklipp - och marknadsför den hårt som fan. Det måste läggas miljoner på sånt - kan man få Alex Schulman att blogga där - go for it, och betala för det. Erbjud pengar till framgångsrika modebloggare - för det är ju våra unga medlemmar som läser sånt. Betala duktiga hemmaförälderbloggare att skriva på portalen - för det är våra medlemmar som är hemma.
Sluta vara så förbannat politiskt fega - våga vara lite sexiga och roliga. Vem läser ännu en stentrist politisk blogg med ord som "tydliggöra", "världssamfundet" och "barnfattigdom"?

Nu tror jag ju inte att det här kommer att ske - fackförbundens ledningar är för mossiga. Det är så pinsamt att sakna både kommunikationschefer och pressekreterare från fackförbunden på Facebook och Twitter. Har ni fortfarande telefon med petmoj?

Nå, vilka kan det här då? Vilka är det som alltid varit bra på att nyttja ny teknik och små resurser? Ytterlighetsrörelser och motståndsgrupper naturligtvis. Alltifrån pamflettraseriet i 1600-talets Frankrike, över stencilbladen på sjuttiotalet till dagens främlingsfientliga yttringar på nätet. Där finns kunskapen - titta hur de gör, istället för att uppfinna hjulet igen.
Och det här är viktigt.

Det finns en utbredd missuppfattning om att pressen skulle vara "lagd åt vänster" - senast utbasunerad av en journalist som heter Lars Adaktusson - som har en erkänd koppling till Kristdemokraterna och som därför (?) under flera år får göra politiska inslag i TV.
Nå, han har fel - även om det finns en vänsterövervikt bland tidningsfolk i gemen så är de flesta anställda på medier där deras politiska uppfattning inte spelar nån roll. Om samhälls- och ekonomijournalisternas åsikter skrev jag här, i samband med att Kent Asp publicerade sin rapport

Därför måste ju fackföreningsrörelsen ta det här på allvar. Och börja tillämpa lite positiv särbehandling av människor som vuxit upp helt och hållet i en datorvärld.

Låt ministrarna bo i tält!

Läser en ovanligt usel artikel i Metro. Förutom uselt språk försöker man uppbåda nån slags ilska och indignation över att svenska ministrar inte bor på charterhotell och inte flyger Ryan Air.
Men varför nöja sig med det? Ge Carl Bildt ett scouttält nästa gång, eller hys in Reinfeldt på nåt Bed&Breakfast. Gud en sån respekt det kommer ge utomlands, och vilka fantastiska möjligheter till att odla internationella kontakter. Varför inte bjuda in Frankrikes president och ge honom ett par konservburkar och en tältsäng? Eller ett IKEA-paket - bygg din egen övernattning....

Skulle Fredrik Reinfeldt ha röstat på Gösta Bohman?


Svenskan vill att man summerar fem år med Reinfeldt, och jag ser vänner agera för att så många som möjligt ska ge ett bottenbetyg. Det känns lite märkligt. Det är i och för sig en väntad konsekvens av att redaktionen på SvD inte fattat hur opinion på nätet fungerar, och det är en sak för sig, men mer är det en så väntad reaktion. Bland annat för att De Nya Moderaterna knappast tillfredställt vare sig Svenska Dagbladets ledarredaktion eller Svenskt Näringsliv.

Faktum är, precis som jag skrivit förut, är att riket inte blivit ett u-land under Reinfeldt. Inte heller har det blivit den nyliberala tummelplats som vi oroade oss för, även om de få experiment som gjorts inte varit så jävla roliga. Men man ska komma ihåg att avregleringarna i stort har varit eftergifter tillde mindre, och idag långt mer högerinriktade samarbetspartierna.
Det beror på flera saker, men framför allt beror det på att moderaterna förändrats. Frågan är om socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har gjort det?
Svaret ligger i hur man uppfattar och beskriver världen.

Jag blir oerhört trött på sossar som beskriver Fredrik Reinfeldt som en ideologisk arvtagare till Den Gamla Högern. Och som, ännu värre, fortfarande tror att folkpartiet eller centern skulle kunna vara tänkbara partners i framtida maktkonstellationer. Det tåget lär ha gått. Varför kan man inte inse det? Annie Lööf som koalitionspartner???

Anledningen till att jag skriver det här är att det läggs så förbannat med onödig energi inom arbetarerörelsen på att attackera och kritisera just moderaterna - de ska framställas som huvudfienden. Nå, det går inte särskilt bra.
Överlevnad handlar om att känna sin fiende. Idag känns det som många på vänsterkanten inte vet vilka de slåss emot, och det skadar oss. Vet man inte vem motståndaren är kan man inte heller ta debatterna på rätt sätt.
Inom vänstern finns det fortfarande - jodå - nån sorts idé om att "nu, NU kommer han att kasta av sig den socialliberala masken och införa stenhårda antifackliga lagar, krympa strejkrätten och kasta ut massor med människor i fattigdom och elände". Emellanåt känns det som vissa faktiskt hoppas på det...

Det här är en generationsfråga, det finns kopplingar till Palmehatet, till en tid som inte är längre - men också till en ideologisk stelbenthet inom vänstern som gör att ett eventuellt närmande till moderaterna är ett sjujävla NONO. Det må vara hänt, men den politiska kartan har ritats om, och vare sig vänsterpartiet eller socialdemokratin har lärt sig den. Definitivt inte en allt mer marginaliserad fackföreningsrörelse.

Jag är fullt medveten om att det här inlägget räcker för att folk ska säga upp bekantskapen med mig, men det får väl vara så. Om jag sätter mig ner och ska bedöma de fem åren med alliansen kan jag konstatera att de gjorde vad de sa att de skulle göra. Somt gick för fort, och som de politiska spelare de är så ändrade de sig då raskt - en politisk smidighet som nu senast beskrivs av hur man agerat när det gäller fosterhemsbarnen.

Den frågan är också rätt symtomatisk för vänsterns historietradition - när man nu så starkt tar ställning för de vanvårdade barnen vore det också klädsamt om även socialdemokratin bad om ursäkt - för de här barnen hanterades i förfärande antal av just socialdemokratiska politiker runt om i landet. Eller som när vänsterpartister lite i smyg applåderar Irans eller Hamas uppkäftighet mot USA, utan att liksom vilja tänka på att just de regimerna skulle nacka vänsterpartister utan minsta pardon.

Om vänstern ska kunna ta tillbaka makten i det här landet, åter kunna påverka politiken, krävs det att man slutar betrakta det politiska landskapet med glasögon från 1976.

Och svaret på frågan i rubriken är - Nej, Fredrik Reinfeldt skulle inte rösta på Gösta Bohman.



Katrine Kielos tangerar det här i dagens ledare i AB, och Johan Westerholm är alltid bra... Annars finns det en sanslös trötthet bland bloggarna just idag, första söndagen i oktober.


Klicka gärna på kartan - om hur Europa såg ut före 1989...