En ramträff av Pagrotsky och Nordmark om facklig förnyelse


Nä, Pagrotsky och Nordmark hade inte bara fel när de fick in en artikel om facklig förnyelse på DN Debatt. Det finns så mycket man kunde säga om det. Samtidigt är det en medelklassbekännelse - där utbildning blir något man slår i huvudet på de obildade LO-medlemmarna. Där en lönediskussion förs i civiliserad ton, där chefen inte har dekaler för Sverigedemokraterna på bilen, där unga tjejer får finna sig i att jobba ensamma i caféer, där sexuella anspelningar hör till vardagen.
SKTF:s medlemmar är medelklass. Bag-in-box i radhuset och Eurovisionen på fredagen. Som om vi inte visste det. Men det var ju skönt att Nordmark och Pagrotsky berättade det. Igen.

Men visst finns det anledning att fundera över facklig förnyelse och organisation. Vi jobbar ju på ett nytt sätt, ändå ändras inte organisationen. Fortfarande är det de traditionella strukturerna som dominerar - facket är för de flesta fortfarande liktydigt med SKF:s verkstadsklubb, eller med griniga lagbasar i byggsvängen. Och gudarna ska veta att de som sitter inne i strukturen inte är speciellt pigga på förändring.

I takt med att vi övergår till en service- och tjänstesektor borde ju det vara en central uppgift att organisera de allra yngsta, de som hamnar i café- och städtrossen och liknande. Men den uppgiften ligger idag på de svagaste förbunden, vilket är en ekvation som inte går ihop. Allt fler piskas dessutom till eget-företagande, som gott och väl kan ses som ett tilltagande proletariat idag. De jobbar under vad som bara kan ses som anställningsliknande förhållanden, men de har ingen som för deras talan.
Jag personligen tror att vi kommer få se ett ökat hoppande mellan att vara anställd och köra eget, och då måste det finnas enklare sätt att kliva ut och in ur facket. Idag är det en Kafkaprocess, vilket gör att folk helt sonika väljer att stanna utanför.

Folk rör sig på arbetsmarknaden också - man stannar inte på bruket i hela sitt liv, man gör annat, man kör eget, man pluggar, man kommer tillbaka. Hur gör man då? Jag känner en kille som är rätt luttrad nu, efter fackliga grundkurser inom FYRA olika fackförbund - utan att se större skillnader. Inte heller här finns det tydliga fackliga idéer om hur man ska bära sig åt.
Var finns mångfalden i den fackliga rörelsen? Det saknas onekligen några nationaliteter bland de som syns - facket ser ut som på femtiotalet fast Sverige inte gör det. Var finns den fackliga närvaron inom RUT-sektorn, där utrikes födda jobbar?
Varför måste man kunna korrekt svenska för att få fackliga uppdrag? Varför kan man inte ha flera olika yrken - det blir ju lite trassel för den som både jobbar i butik och extra på krogen...

Inom Byggnads ses ju folk tvärtom lite som förrädare om de väljer att gå in på kontoret ett tag (här blev det jargong; det betyder att någon väljer att testa på en tjänstemannaroll ett tag). Det säger en del om vilken status ens yrke har - kan man vidareutveckla sig? Och var finns facket i den diskussionen.
Det handlar inte om lönebildningen - där har Leif och Eva fel. Vänta bara tills SKTFs medlemmar också utsätts för låglöenkonkurrens så får ni se vad jag menar. Istället handlar det om att våga leva framåt, inte i historien (väl så aktuellt på Olof Palmes dödsdag). Det handlar om att våga prata om sitt arbete. Och slutligen handlar det inte ens om att hitta nya sätt att kommunicera på - för man måste ha något att berätta också...

Helen om den nya underklassen, Löntagarbloggen om ytterligare en säljsekt





Däremot har jag synpunkter på debattupplägget. Jag ser framför mig en fnissig stab som får in en mening om att "moderaterna har inspirerat", för att få till en "snackis".
Nå, jag kan meddela att rubriken som DN satte fick ungefär 98% av de LO-medlemmar som tjuvläser DN att sucka, och bläddra vidare. Ett bra exempel på hur illa det kan gå när man är lite för smart. Var inte så överlägsna mot oss om ni vill ha en fruktbar debatt, tack...

Kom till Järfälla, AIK!!!


Får höra att AIK kan tänka sig bygga en alldeles egen arena, när deras interna arenagrupp nu beslutat sig för att säga nej tack till Swedbank arena (många arenor där). Gärna norr om stan. Annars förespråkar de numera Stockholmsarenan, trots uppgivet ylande från fansen. Men det vore kanske bra om fansen insåg att numer finns det gott om folk i Solna som inte är AIK-are, och som ärligt talat nog hellre ser klubben och dess anhängare nån annanstans.

Oavsett realismen i det hela, för det finns en del att säga om det, är de i såna fall varmt välkomna till Järfälla, en hyfsat obetydlig - jo, så är det kära grannar - kommun nordväst om Råsunda. Här finn mark, här finns kommunikationer. Behövs det kan jag riva några hus så ett nytt stadion får plats. Annars finns det en del av Barkarby Flygfält som mycket väl kunde passa - i anslutning till Akalla T-banestation, där man en gång ändå har funderat på en hockeylada...

Det må vara drömmar, men fortfarande är det rätt skönt att tron på idealismen och de galna idéerna får finnas nånstans. Och egentligen - hur galet är det? Varför samsas med Djurgården och Bajen på Stockholmsarenan, eller sitta själva på ett ödsligt Swedbank Arena, när man kanske kan dela verksamhet med BP och en driva norrortsklubbar?
Gnagarforum har jag läst att den rapport som AIKs arenagrupp presenterat tydligen ska vara ett förhandlingsunderlag - och det verkar onekligen som en del folk med egenintresse i saken skriver där - men det vete fan. Sträcker man upp fingret i luften bland fansen finns det en djup motvilja mot att sätta sig på Swedbank Arena. En motvilja som AIKs styrelse nog ska passa sig för att nonchalera.
Dessutom - det pris AIK skulle få betala för att spela på Swedbank arena är ju definitivt. Medan eventuella intäkter, i bästa fall, är förhoppningsfulla. Om de skulle visa sig vara orealistiska faller ju klubben som en sten. Låter det kul nån?

Så välkomna till Järfälla - vi skulle behöva ett hemmalag!


Och rubriksättare på Aftonbladet - Stockholmsarenan ligger INTE på Södermalm. För helvete!!!!

Ännu fler skiljer sig - underbart!!!!


En kompis petar på mig och undrar efter ett inlägg jag skrev om skilsmässor för ett tag sen. Han har läst i Metro att allt fler skiljer sig, och mest i Stockholm.

Jippi!! Fler som får möjligheten att vara lyckliga! För det är ju det saken handlar om - i Sverige 2011 behöver vi inte klänga fast vid varandra som drunknande i storm på en livbåt (stiligt, eller hur!!!) utan vi kan, förhoppningsvis i samsyn, dela på oss. Och leva om än inte lyckliga, så i varje fall lyckligare.

Och nej, jag är inte med i nån sammanslutning för Kärnfamiljens utrotande. Mina ungar har flera kärnfamiljer, och är det nåt fel på det?

Jag kan lova att redaktörerna för de där söndagsbilagorna, ni vet det journalistiska avskrädet, just nu lägger upp stora planer för hur de både ska kunna skriva om drömbröllopet och hur man lever som singel...

Just det ja, mitt tidigare inlägg Hur mycket ska man kämpa är här, och en blogg med det fantastiska namnet Akademiker Söker Fru här
Hyenamedier: Expressen, Aftonbladet, DN, Svd, Nyhetskanalen

Betalt efter prestation - kommunalrådslönerna


Visst, folk ska ha ordentligt betalt för insatser de gör. Frågan är vem som ska sätta den nivån. Om jag och grabbarna själva fick bestämma vilken utbetalningsnivå vi hade, skulle den garanterat ligga ännu mer irriterande högt.
Löner ska avgöras genom förhandlingar - det är bara skit när företagsstyrelser eller politiker plötsligt bestämmer att de ska ha si och så mycket. Och var ligger relationen - jag kan lova att kommunalrådet i Södertälje, Anders Lago, har mer att göra och större ansvar än kommunalrådet i Vellinge. Som tjänar 40 lakan mer. I månaden,,,,
Kommunalrådet i Hylte - var fan ligger det? - anser att han är förtjänt av sin lön. Och om medborgarna inte gillar det kan de rösta på nån annan. Som om det fanns något parti som tycket annorlunda.
-
Det är ett skitargument. Politiker gömmer sig bakom det, väl medvetna om att det inte är en partiskiljande fråga. Däremot - och det är allvarligare - spär det på politikerföraktet. Visst, det är ett stort ansvar att driva en kommun. Men exakt var ligger ansvaret? Hittills har jag inte sett något kommunalråd hotas med ståndrätt eller fängelse för att ha kört en kommunal verksamhet i botten. Eller bli ersättningsskyldig för kommunala underskott.
Om så är fallet skulle jag uppskatta lite info, annars är även det argumentet bara skitsnack. Här tas inget ansvar för misslyckanden, här tas inga risker.
I såna fall skulle kommunalrådet Salminen i Solna, ett återkommande påhoppsämne på bloggen, kunna känna sig rätt hyfsat orolig just nu. OM han skulle behöva betala tillbaka eller ta ansvar för de miljoner han riskerar för att bygga Nationalarenan, kan jag lova att det varit annat ljud i skällan.
Istället är han löjligt överbetald. Det gäller ju inte bara kommunalråden, i den här listan - utan bakom den finns en väldigt välbetald politisk tross, med mängder av oppositionsråd, som också tjänar grymma stålar. Och de kommer aldrig behöva ta ansvar för vansinnigheter som majoriteten hittar på.....


Bilden? Hur de här lönerna upplevs av andra....

Den nya anställningen - ingen trygghet, inga pengar

Vill bara tipsa om ett utmärkt reportage i Dokument Inifrån. Det handlar om The PhoneHouse, och hur de hanterar sina säljare. Se det här, på Svt Play
Jag tipsas också om att det är The Phone House som vill kunna registrera sina anställdas fingeravtryck. Vad de nu ska med det till. Läs här. Givetvis ska det vara frivilligt och nej tack ska inte leda till negativa konsekvenser för den anställde... Jo, tjena.
Utan att bli för tjatig är det bara ett tecken på vad en man i reportaget sa: att den svenska modellen kanske är en parentes, att vi långsamt får samma sorts usla anställningsförhållanden som man har i större delen av Europa.

Solna, Nationalarenan, rutten moral, kompisgänget och juridiken


Det drar ihop sig i härvan kring Nationalarenan i Solna, läser jag i Dagens Samhälle. Åklagaren ska snart bestämma sig för om han ska väcka åtal mot Solnas representant i gruppen som skulle driva frågan om Monumentet Över Männen - en grupp där Sune Reinhold, dåvarande stadsdirektör, hade nöjet att både avlönas av Arenagruppen och Solna kommun. Ett smärre konststycke i kategorin Sitta på två stolar....
Det saken handlar om nu är vilka som ska delges misstanke om mutbrott. Tyvärr ligger inte artikeln uppe på nätet än, men det handlar om flera personer.

Sune Reinhold har tagit emot 800 000 spänn i sitt egna lilla konsultbolag SuRe Konsult - pengar som kommit från bolagen bakom arenabygget. Samtidigt har han varit Sveriges näst högst betalde stadsdirektör, med en lön på nästan 120 000 i månaden. Själv säger naturligtvis Sune Reinhold att han inte gjort nåt fel - för han har fått OK av sin arbetsgivare. Arbetsgivaren Solna kommun- i det här fallet kommunstyrelsens ordförande Lars-Erik Salminen - kan under pistolhot gå med på att han kanske sett Sunes avtal, men inte reagerat eller protesterat, med en hel radda av konstiga ursäkter.

Man kan tycka det är märkligt att Salminen därför inte åkte rakt i papperskorgen vid valet, men orsakerna därtill finns det anledning att återkomma till. Faktum är att Solna numer befolkas av en massa folk som dels inte har nån känsla för AIK, eftersom de är inflyttade, dels fortfarande tror att AIK kommer att vika ner sig, dels faktiskt inte fattar att en tom arena kommer kosta en jävla massa pengar. Och dels för att många av de som bor i Solna inte tänker bo kvar där - precis som med resten av Stockholm. Det här är inte deras bekymmer, helt enkelt. Och moralen rycker de på axlarna åt....

Självklart stinker det här. Lika självklart är det nog att ingen kommer dömas. Jag är till och med tveksam till om det kommer att gå till domstol. Inte för att jag är jurist, utan för att min magkänsla säger mig det. Jag tror att det kommer avskrivas, brott kan inte styrkas - för klantig och godtrogen är ju inga brott, eller hur?
Under tiden kommer att fotbollens världsarv att rivas, mitt älskade AIK kommer att tvingas spela långt-bort-i-helvete eller för ödsliga läktare på just Nationalarenan, trafikeländet i Solna kommer nå nya nivåer. Och borgarna i Solna kan under stilla visslingar stoppa det pinsamma - men inte brottsliga, observera det! - resultatet i nåt arkivskåp.

Det här måste också ses i ljuset av att klubbarna onekligen verkar dras med andra kostnader - typ böter. Eller att idrotten kan få betala bevakningen av sina tävlingar i fortsättningen.
Fast i slutänden blir det som vanligt skattebetalarna som kommer få stå för fiolerna.

Johanna Graf om De Mäktiga Männens monument över sig själva, Svenska Dagbladet om arenadrömmar... Expressen om AIK:s jätteböter, DN om klubbarnas ansvar för bevakning, och att AIK Hockey äntligen fick rätt mot Solna kommun...

Bilden? Kända spelare ur de lag som bestämt sig för att ha Nationalarenan som hemmaplan...

Idéerna är bra - men vem ska berätta det?


Man duckar fortfarande för personfrågan. Det är väl den största besvikelsen.

Under halva dagen har jag haft radiolurarna inställda på P1, och lyssnat på kloka människor som pratar om framtiden för socialdemokratin. Ja, alla är ju inte kloka - vissa, typ ledarskribenter och kommentatorer på högersidan, verkar önska livet ur allt vad arbetarrörelse innebär.
Mina egna snabba tankar är att kriskommissionen gjort ett jobb som egentligen varit rätt lätt. Att definiera problemet kan inte ha varit det svåraste. Kort och gott kan det sammanfattas med att socialdemokratin gått från att vara en reformrörelse till att bli en förvaltningsapparat, av typen "staten, det är jag!" Där en kader av egenproducerade byråkrater pysslat med att göra karriärer - om man ska vara elak.
Förslagen till lösningar är inte heller särskilt radikala.

Nä. problemet handlar om att få de som är problemet att inse det. Just nu hör jag ett antal cementhäckar - jag ska återkomma med namn om önskemäl finns - prata som om de inte fattat att DE är problemet. Visst. rekorderliga människor med goda intentioner, men så ihoplimmade med nidbilden av partiet att man bara önskar att de hölle käften.
Där ligger nog kriskommissionens största utmaning.

En hel massa människor som behöver titta sig i spegeln och säga "jag har passerat bäst-före-datumet och borde släppa fram yngre krafter" En hel massa människor borde titta på dessa människor och våga säga "du har passerat bäst-före-datumet". Fast det kommer knappast hända. Efter makt är det väl vänskap som korrumperar mest? Inom socialdemokratin är inte heller släktband särskilt ovanliga.

Under dagen hörde jag nån - Karin Pettersson kanske? - som sa att de bästa företrädarna för socialdemokraterna kanske inte ens var medlemmar. Glastaket, Gamlagosse-klubben, nomenklaturan - man får kalla det vad man vill, men det existerar. Om man vill påverka politik idag vette fan om man gör det bäst genom att bli medlem i socialdemokraterna. Enstaka, lokala protestaktioner verkar ge långt mer resultat än att harva i partiföreningar.

Jag hör redan trötta partikamrater muttra om att det var väl ett jävla tjat om personer. Ja, det är det. Men nödvändigt. I mitt jobb tar man personligt ansvar om det går åt helvete - kalvar formen är det mitt fel, välter takstolarna är det mitt fel, är det bakfall i badrummet är det mitt fel. Och så är det för de flesta av oss. Men det skulle vara kul att säga "nu tycker inte jag vi ska slösa tid på att leta syndabockar" och se vad basen säger då... Den enda som hittills har tagit det ansvaret är Mona Sahlin. Resten då? Landstingsråd? Kommunalråd? Ombudsmän? Strateger?

Hoppet ligger i att diskussionen helt plötsligt förs öppet - det finns inte samma möjlighet att rita ihop en politisk karta över ett par tandborstglas med whisky på nån kursgård längre. Idag har allt fler, både klarsynta och trångsynta (här skrev jag nåt först men det får finnas gränser), möjlighet att göra sig hörda - och gör det också. Jag tror faktiskt att den här valförlusten skakat om tillräckligt många för att nåt riktigt bra ska komma ur det. Det är inte 1976 längre....


Partistaten har fler länkar till intressanta texter om saken



Bilden? En kille som faktiskt fattat att man lägger av när man inte hänger med längre....

Mubarak och den västliga dubbelmoralen

Så roligt att en massa svenskar helt plötsligt upptäckt att Egypten haft ett långt odemokratiskt styre. Tänkte ni på det när ni åkte till Röda Havet? Tog ni kontakt med oppositionen när ni var i Tunisien? Tänker ni på situationen i Thailand när ni betalar billigt där? Smakar det inte liiiite totalitärstat av den vietnamesiska drinken? Kommer ni att vänta på en folklig revolution där också - och jubla efteråt?

Emellanåt är dubbelmoralen skrämmande. Eller är det bara suget efter sol och värme och billiga priser?

Partiledarsåpan. Igen




Jahaja, den där öppna processen för att välja ny partiledare för socialdemokraterna går...sådär. I dagens Aftonblaskan kan man läsa ett litet torftigt sammandrag. Jag, som egentligen vill ha delat ledarskap och sparka det gamla gardet in i garderoben, kan bara nicka förnumstigt med huvudet.
Däremot är det litet kul att korridormyglets mästare Stig Malm är en av dem som talar för en öppen process. Det hade varit JÄVLIGT kul med det på din tid också Stig!

För övrigt kandiderar jag som ombud till socialdemokraternas extrakongress, i konkurrens med annat folk från Järfälla, Solna och Norrtälje. Vi har alla namn på valsedeln, men ingen har nån ålder, eller sysselsättning. Vilket är uselt - eller taktik? Makten brukar vara duktig på att behålla just det - makten.


Hr Andersson om saken, hr Westerholm, hr Krassman

Men låt ungarna vara ifred. För de vill det!


Ibland tror jag att vi vuxna skjuter oss i foten när vi ska skydda våra barn så förbannat. Vi ska ha insyn i hela deras liv, varna dem för farliga saker, se upp åt dem, tala om för dem hur de ska leva sina liv. Cykelhjälm i sängen, kondom vid kyssande.

Tror fan att de blir trötta på oss. En av grabbarna jag träffat suckade och sa att det var skitjobbigt att hans morsa och farsa tydligen levt rövare när de var unga, för idag skulle de ha maximal insyn i hans liv. Privatliv? Inte en chans. Han vill åka till Roskilde i sommar, vilket inte direkt får mor och far att jubla - för de var ju där själva.
I Aftonbladet skriver man idag att "Barn och ungdomar upplever ofta att vuxna inte har kunskaper om deras nätvanor och den bilden bekräftas av flera experter", No shit? Men sa samma ungdomar att de verkligen ville att mamma och pappa skulle veta allt om deras liv?

Jag är rätt övertygad om att unga människor klarar av mer än deras föräldrar tror, och nånstans måste man kapa navelsträngen. Kompisar till mig är hysteriska över att deras ungar inte vill vara deras kompisar på Facebook - bra där, ungar!
Men hör det inte ungdomen till att inte vilja vara sina föräldrar till lags? Ska de vara som karriärpolitiker från början?

En av de mest tidsödande och energikrävande sysselsättningarna jag själv hade i tonåren var att hitta fläckar där man kunde få dricka sina ljumma folköl ifred, utom synhåll för någons morsa eller farsa (farsorna var värst - de kunde knepen), även om det innebar att man satt i en lekstuga i skymningen med regnet smattrande mot taket. Och föräldrarna anordnade telefonkedjor för att spåra en - det var som Hjemmefronten mot Gestapo! Och jodå, vi var mycket medvetna om att tre folköl skulle få oss att sluta på en parkbänk, utan tänder och jobb!

Jag hoppas att vi ändå lyckats fostra våra arvingar så bra att de klarar sig ändå. Nä, jag vet att vi gjort det. Fast de måste ändå få göra sina egna misstag. Det kommer svida i skinnet, det kommer vara en och annan som råkar illa ut men vi kan inte rädda dem hela tiden.

I vår strävan att skydda dem undrar jag om vi inte pressar dem till de riktigt farliga grejorna - eftersom vi isolerat bort de mindre farliga sakerna. Alltså, är det nån som tror att unga som testar droger skulle vara omedvetna om riskerna??? Mina ungar kan rabbla nackdelar med narkotika i sömnen, precis som alla andra i deras ålder.

Att vara vuxen och mena väl är en sak, men det behöver inte vara de som som menar välast (hehe) som är de bästa vuxna. Att istället visa respekt och låta dem leva sina egna liv känns som en mycket bättre grej. Eller att vi tar itu med det som verkligen är viktigt för ungdomar - bostäder och arbete! Nehe, här ska tas itu med oansvarigt knullande (den såg ni ja!), rökning av cigariller och skvaller.

Är det så att vår egen ångest - vi som är födda på sextio- och sjuttiotalet - över att inte längre vara unga spiller över på våra barn? Så länge vi inte låter dem bli vuxna är vi ju själva inte vuxna, eller hur. Eller gamla, hemska tanke.

Unga vill inte ha vuxna överallt - hur gammal är man inte, om man inte begriper det?

Checklista mot Fuskbyggare



Jag ser ju inte gärna på Fuskbyggarna, Byggfällan eller liknande program - det blir ju mest att man vrider sig i soffan över hur naiva människor är. Emellanåt har jag - precis som rader av yrkeskamrater - tänkt att " de får fan skylla sig själva!" när man hör om kunder som gladeligen lägger en miljon i handen på en kille de knappt kan efternamnet på, och sedan blir lessna i ögat när huset inte blir klart.
För givetvis är den här nästan messianska drömmen om ett stort hus på landet - fast med jävligt liten gräsmatta - rena guldgruvan för klåpare och amatörer. De renodlade skojarna är faktiskt rätt sällsynta.
Och herregud vad folk är nervösa nu - HUUUUUUUUUR ska jag veta att han inte tar pengarna och drar, eller att jag får en trappa som går sönder, eller att huset ruttnar och faller ihop efter nio månader?
Eftersom jag jobbat på skutt - dvs litet byggföretag - och sett en del, ska jag därför ge några små omistliga råd.

För det första - har företaget betalningsanmärkningar? Sånt är lätt att kolla via nätet. Det kostar några sketna kronor, och företaget i fråga får veta att man kollat men so what? Det handlar om att skydda sina egna pengar. Så gör ju han. Eller fråga banken!
Och skulle nu företaget ha betalningsanmärkningar så kan man i varje fall sitta i båten - det är inte särskilt ovanligt; det kan bero på att den lilla byggfirman i sin tur haft otur när de gjort affärer med ett annat Litet Byggföretag. Fråga då. Ta reda på vilka summor det rör sig om.
För det andra - har de kollektivavtal? Det är ju ett tips som Timell et consortes gärna skulle få ta upp. Har de inte kollektivavtal kan man fråga sig varför, har de kollektivavtal ska man kolla att de betalat in. Det kan man med fördel göra via den lokala Byggnads-avdelningen. Där kan man också kolla om en företagare har det vi skulle kunna kalla en märklig historia - många bolag, trassliga konkurser, namnbyten (i synnerhet namnbyten - gissa varför!). Kolla också hur gammalt företaget egentligen är - skojföretag brukar vara mycket unga...
För det tredje - vad är det för referenser de lämnar? Man kan ju stöna en del när man hör högutbildade ingenjören pipa att "de hade ju en förtroendeingivande hemsida". Men vafan - om ingenjören ska köpa bil så kan ni lita på att han åker halva länet runt och sparkar på däcksidor eller luktar i bagageutrymmen, men när det gäller att bygga en villa för tre millar så räcker det med att titta på nätet????
För det fjärde - gör en söndagsutflykt till ett påstått referensobjekt - ring på och fråga om deras erfarenheter. Jag kan lova att om de är missnöjda kommer ni att få höra det, sanna mina ord. Det kanske blir en femtonmilaresa den dagen, men det är ju småpengar i sammanhanget.
För det femte - man kan faktiskt be om hjälp. Känner man en snickare så ber man honom om hjälp att kolla referensobjekten. Ta med en glaskula och släpp i våtutrymmet och kolla att den rullar åt rätt håll. Kolla svaj i tak, eller trappor. Kolla efter skruvskallar som lyser genom tapeten - är väggen illa skruvad är det garanterat annan skit också. Glipar foder, är det tajta golvskarvar? Hur har de skarvat golvsockeln? Hänger dörrarna rakt?

För det sjätte - snöa inte in på snygga kök eller badrum. Det är kosmetika, som inte säger ett skit om vad som finns bakom.

För det sjunde - vänd er till branschorganisationerna. Det finns ju drivor med sånt, allt från Villaägarna till Sveriges Byggindustrier och Byggmästarföreningen. Om det företag du funderar på inte är medlem där ska man fråga varför. Eller till Konsumentverket - oseriösa företag har oftast en oseriös historia...

För det åttonde - om byggfirman säger att alla installatörer är behöriga ska man kolla det - det har med kommande försäkringsärenden att göra. Och det är inget fel att kolla det.

För det nionde - om priset är för bra för att vara sant, så är det antagligen inte sant.

För det tionde - betala inte svart. Alldeles oavsett hur bra det låter är det att skjuta sig i foten. Då sitter man där sen, med vinda fönster och läckande tak och spräckta grunder. Och har effektivt förstört alla möjligheter att driva ett ärende i domstol.
Om en företagare ens erbjuder möjligheten att lösa saker "rostfritt" ska man dra öronen åt sig. Likaså om han tycker att man ska ta en del av materialet som arbetskostnad, för att komma åt ROT-avdraget.

Sen finns det små subtilare detaljer som kan vara bra att tänka på - svarar han med "hallå" eller med företag och namn? Svarar han "hallå" ska man fundera ett tag.
Har han kontor, eller "sköter han det hemifrån"? Och får ni komma hans till hemmakontor i såna fall?
Vill han skriva kontrakt på konditoriet över en kopp kaffe och en mazarin, som du får betala?
Hur har han det med ritningar? Även ett villabygge kräver en jäkla driva med ritningar - har han det?
Hur mycket ska "lösas under tiden" och hur mycket kostar det? Och varför fanns inte den kostnaden med från början?
Hur ser hans hantverkare ut? Är de unga och oerfarna eller gamla och utslitna, har de prydliga grejor? En grundregel är ju att sopiga byggföretag har sopiga anställda, och det syns. Däremot ska man inte lura sig av flashiga visitkort eller logotyper på jackor eller fordon. Sånt kostar ingenting. Inte heller blåbrallor. Men har de yrkesmässiga verktyg, har de skydsskor? Kan du ens kommunicera med dem?

Är gubbarna med i facket? Finns det skyddsombud - ta reda på ansvarsbiten om olyckor skulle hända, och lita för helvete inte på att han säger att "alla försäkringar finns". Upp med papiren på bordet bara! Och han ska veta hur ansvaret ska fördelas vid olyckor. Vet han inte det är han inte seriös. Inom klåparbranschen är den fackliga anslutningsgraden obefintlig. Det kunde Timell också få säga, istället för att tydligen hävda att riktigt yrkesfolk inte har tid att lämna offerter och garantier.
Våga fråga, var jobbig - halva orsaken till att folk upplever att de blivit lurade är att de inte öppnat näbben under resans gång. Man måste kunna ställa svåra frågor - tyvärr backar ju akademiker som från en olycka när en skäggig snubbe i blåkläder börjar gorma. Men de gormar för att de är hörselskadade, kom ihåg det.