Misären får ett rosa skimmer...


I backspegeln är allt vackert. Så även gangsters.
Nu säljer man en pistol som påstås ha tillhört John Dillinger. Till saken hör att Johnny Depp just gör succé i en filmatisering om den legendariske bankrånaren, som på något vis fått symbolisera den Amerikanska Desperationen som grep kring sig under den stora depressionen.
Förmodligen är filmen lika tillrättalagd som det mesta som vi ser i ett nostalgifilter. Dillinger har väl aldrig varit mer sexig, hans brudar (gunmolls) har aldrig varit sexigare, och småstäderna i Indiana eller Illinois var aldrig så sömniga och dammiga.
I själva verket var de här bovarna skrämmande och brutala, knappt läs- och skrivkunniga och från miljöer fyllda av övergrepp och våld. De var rätt många, det var hårda tider och just i Mellanvästern fanns en rak linje från Vilda Västerns bankrånare till just Dillinger eller Harvey Bailey eller nån av de andra som så småningom hamnade på listan över de mest efterlysta (den formella FBI-listan över de mest eftersökta blev inte offentlig förrän på femtiotalet).
John Dillinger befann sig annars högt över det trasproletariat som annars var de som skapade den våg av rån som drabbade USA under depressionen. Och han, liksom Pretty Boy Floyd och några till, var medvetna om sitt värde - de fnös åt småhandlarna...


Det finns ju en fascination kring det här som kanske beror på att vi vill förstå vår egen tid. Det är ju knappast ett nytt fenomen - myten om Robin Hood har levt i många hundra år, och den har gott släktskap med pirathistorier. Det kan vara både drömmen om den absoluta friheten, som ett uttryck för överhetshat eller bara allmän rebelliskhet. Eller om äventyret.
Att det främst är ett manligt drömmande behöver knappt sägas. Kanske är det också en dröm om något annat - vi har ju inte alls samma fascination inför inhemska skurkar, som Tumba-Tarzan eller Bildsköne Bengtsson - men det påminner ju en hel del om det som fåtöljstrateger och andra pysslar med. Ställföreträdande spänning.

Trofémarknaden är en växande industri, som påminner rätt mycket om relikproduktionen inom katolska kyrkan (bitar av Kristi Kors har väl sålts i såna mängder att vi talar om veritabla skogar som måste gått åt), men avståndet har krympt. Idag behöver det inte ha gått hundra år - det räcker med ett par decennier. Titta på Elvis, eller Michael Jackson - det kommer inte dröja innan vi får höra att det inte var han som dog, utan att han lever nån annanstans.

Samtidigt väcker man hela tiden liv i gamla myter - det finns alltid nya infallsvinklar, och det finns alltid en krona till att tjäna. På det viset ser i varje fall jag likheter mellan reliktillverkarna och de som ska krama sista droppen ur sensationen. Gamle Al Capone - som varit tapeten tidigare i bloggen - dissekeras ytterligare en gång, och för den som är intresserad av sammanblandningen av pengar, korruption och amerikansk politik finns det kanske anledning att offra några kronor. Jag kommer göra det, men jag är också rätt säker på att Det Klassiska Storverket i ämnet, nämligen Rosor Från Al, kommer att stå sig länge.

Visst, man kan sälja ytterligare en av Dillingers puffror - han släpade uppenbarligen på en veritabel arsenal att döma av vad som är ute till försäljning - men det skadar ju inte om man också kommer ihåg vad den användes till. Och sen kan man ju konstatera att Dillinger själv antagligen flinat när han ser vilka pengar han nu skapar.
Utan att kulorna flyger, bilarna kör i vansinnesfart och folk dör...

Nu tar byggbranschen strid mot svartjobben..Pyttsan

I Almedalen (i Värnamo, höll jag på att säga) avhöll Byggbranschen i samverkan ett seminarium om hur man ska komma tillrätta med svartjobben. Och i vanlig ordning var det ett väckelsemöte, där man trängdes om att berömma varandra - både från de fackliga organisationerna och från arbetsgivarna. Inte ett öga var torrt efteråt...
Man har en driva förslag, man vill ha en legitimationshandling, man vill ha personalliggare, man har en rätt stelbent byråkrati kring det hela, man ska ha in månadsvisa redovisningar, och man verkade smått panikslagen inför vad t ex moi - alltid uppkäftig -ansåg i ämnet, nämligen att det aldrig varit lättare att jobba svart.
Ni kan titta själva här.

Dessutom vill ju då regeringen och deras hantlangare få det till att den här mutan till sina kärnväljare, som de kallar det utvidgade ROT-avdraget, skulle ha fått svarta jobb att bli vita. Något som Byggindustriers ordförande Bo Antoni tyckte var remarkabelt. Tills jag då tog till orda och påstod att samma ROT-avdrag i själva verket var en källa till mer svartjobb.
Då utbröt febril aktivitet i panelen.


Och Lars Orsihn från Skatteverket ställde sig tvivlande till det jag sa. Det gjorde för övrigt de andra koryféerna också. Så jag berättade hur det går till - och sen hade man ju förstört den eftermiddagen. Jag fick inte ens mingla, för jag var inte inbjuden.
Man inbillar sig på Skatteverket att kravet på redovisning av kostnaderna för ett utfört arbete för att få skatterabatten skulle slå undan benen på svartjobben. Helt fel säger jag.
Till att börja med finns det fortfarande en massa villaägare som inte bryr sig om att söka rabatten. De tjänar mer på att ta in tre uselt betalda polacker än de skulle tjäna på skattereduktionen i varje fall.
När det gäller lite större svartjobb måste man veta lite om hur det fungerar. Det är nämligen få som jobbar svart som vill jobba svart hela tiden. De flesta vill, och måste, ha en inkomst att deklarera, för annars får man problem på annat håll i kontrollapparaten. Nu kan de få det med ROT-avdraget.
De kommer överens med villaägaren om att köra hälften kolmörkt. Den andra hälften redovisar man och får skatterabatten för. Och än så länge har då rakt inte Skatteverket kompetens eller tid för att dundra ut på alla dessa villabyggen och kontrollera om den summa man begär avdrag för, stämmer med det jobb som tydligen har utförts.
Firman som betalar ut de svarta lönerna har huxflux fått legala inkomster, och villaägaren får tillbaka pengar på skatten. Som han använder för att betala firman för det svarta arbetet.
Exakt samma förfarande som vi ser i de hushållsnära tjänsterna, med andra ord. Fortfarande svarta pengar och svarta jobb, men numer subventionerat och sanktionerat av staten.
Bra jobbat. Not.
Eller som Josefin Brink - jag älskar den kvinnan!! - sa, ROT-avdraget kanske kan ge en del arbete, men det är tveksamt om man kommer åt svartjobben.

I eftersnacket visade det sig naturligtvis att företrädare för de Fyras Gäng (PEAB, Skanska, NCC och JM) höll med. De precis som jag, vet att i kedjan av underentreprenörer finns det plats för ljusskyggt folk, och alla vet om det, också folk från Målarbranschen och Plåtslagarna.

Det stora problemet är ju att det inte längre är fråga om folk som jobbar rostfritt vid sidan av sina ordinarie jobb. Idag ligger det stora pengar i personaluthyrning, och de som ligger bakom bedriver det illegalt från början till slutet. Affärsidén är kriminell. Man har inte en tanke på att vara hederliga ens från början.

Om detta sades mycket lite. Det var jag och en internationell skatteexpert med erfarenheter från Balkan som muttrade.
Jag är dessutom en smula besviken på att Byggnads vice ordförande Tomas Gustavsson inte kunde klämma ur sig att en bra väg är, att se till att folk jobbar med kollektivavtal, och - det här är jättebra - att den granskning av lönerna som Byggnads tidigare fick göra också var ett bra sätt att hålla nere svartjobben,
Men den granskningen såg ju Byggindustrier till att få betraktad som olaglig. Hoppsan så det kan bli, Bo Antoni. Men du brukar ju ha fel annars också...
Ett sätt kunde ju vara att skaka fram en Schysta Listan för byggbranschen. Idag är det stört omöjligt för privatpersoner att kolla om ett byggföretag har kollektivavtal eller inte - något som funkar inom Hotell- och Restaurangsektorn

Man har kört de här seminarierna i flera år nu. Jag har inte varit med tidigare (och blir väl inte inbjuden nästa år heller) men jag hoppas att arbetet mot svartjobben kan intensifieras och förbättras mer än så här!

Översta bilden från Aftonbladet, där man emellanåt kan hitta en del läsvärt. Om man nu orkar leta så länge, men det här var ett bra inlägg

Internetliv är riktigt liv


Jaha, egentligen borde jag skriva om Almedalen. Fast det är redan så många andra som gjort det så bra så jag håller på det ett tag till (där kommer min osäkerhet fram - hur ska man liksom mäta sig med skribentproffsen?). Istället ska vi tala om livet på internet.
För det är ett liv.

Jag har på tre dagar hittat olika personer som liksom ursäktar sig för att de upptäckt sociala forum, och nu verkar lite tvehågsna om de verkligen ska ge sig in i det där. Det okända.
Det finns en skräckblandad förtjusning bland de som liksom jag upplevt ett värld utan internet eller ens datorer. Där finns en rädsla för att a) ha sönder något genom att trycka på fel tangent, b) bli lurade på familjeförmögenheten, eller c) någon helt plötsligt ska kunna liksom se genom skärmen in i ens eget vardagsrum.
Och sen oroar vi oss för att våra barn tillbringar för mycket tid på nätet. Eller med att spela dataspel istället för att vara ute och hoppa och leka med de andra små tjurarna. Och vi skyller barnfetma och lathet och dåliga studieresultat på datorn. Framförallt för att det inte skulle bli nån slags "riktiga möten".

Nå, jag har nåt att berätta.

Internet är på riktigt.
Jag kan inte säga till arvtagaren och arvtagerskan till det bankrutta konungariket att deras konversationer inte är på riktigt. Att deras interagerande på nätet skulle vara på låtsas. Tro mig, för dem är det precis lika verkligt som vilken annan sak som helst.
Och det kanske är här vi ser den verkliga generationsklyftan, fast den är inte ens nu fullt utvidgad, för faktum är att den första datorn i familjen kom först när dottern var sex år gammal, vilket i sinom tid kommer göra henne till född före eller efter. För den som är intresserad av att katalogisera sådant. Hon har alltså haft ett liv utan dator, om än kort. Men hon har å andra sidan haft ett helt liv med kabel-TV, så hon har fått en rejäl dos av illa gjorda japanska serier och heteronormativa Disneysagor.
För de här barnen, ungdomarna, generationerna är Facebook, Playahead och allt vad det heter precis lika verkligt som att tala i telefon med nån. Och egentligen långt mer jämlikt och spännande än vanligt liv. Sen finns det en och annan som då gör sig till tolk för det här, men även de har en slags von-oben-attityd till det.

Glappet är nämligen redan här, och det är stort. Det är så stort att den argumentation som till exempel Piratpartiet gled in i Europaparlamentet redan är för svår för de som är på andra sidan. Man talar helt enkelt olika språk, och det var därför folkpartisten och tokliberalen tilläts shanghaja hela frågan - de talade helt enkelt samma språk som sina väljare. Och på andra sidan stod de som fortfarande tycker att ungarna ska vara ute och leka istället.

Det nya slaget måste ju handla om vilka som kommer ha tillgång till nätet, eller rättare sagt, hur ser man till att internet inte skapar ett nytt utanförskap? För risken är ju uppenbar att den som inte är med kommer vara utanför, och det rejält.
Den som inte kan läsa kommer i framtiden att vara hopplöst distanserad, långt mer än tidigare. Förr, på min tid rentav, kunde man alltid stoppa in de där som hade svårt med bokstäverna i ett hantverksyrke, och ha en förhoppning om att allt skulle ordna sig. Och det kanske det gjorde. För det fanns arbeten där man faktiskt inte behövde kunna läsa.

Men så kommer det inte att vara i framtiden. Det är därför det folkpartistiska förslaget om att låta skoltrötta slippa plugga är så jävla dumt. I själva verket måste vi satsa ännu mer på just de eleverna - för annars kommer det att skapas en klass som inte kan till sig information, och än mindre kritiskt granska den informationen.
Det är ju den verkliga risken med nätet. Inte att de som sitter där blir asociala och oengagerade, för det blir de inte.

För, som arvtagaren sa, i framtiden behöver han inte lära sig när Håtunaleken gick av stapeln ( persomer födda före 1970 reser sig och säger 1306; dvs det vi kallar en betingad reflex) för det finns alltid en dator i närheten. Och han, fjorton år, har helt rätt. I framtiden behöver man bara ha en dator och sen sitter man på mer kunskap än ett samlat lärarlag. Och framtiden är redan här! Vem behöver en telefonkatalog idag?

Men det är ju under förutsättning att man kan läsa, vill säga.
För att kunna vara med i det liv som sker på internet måste man kunna läsa. Där ligger återigen den stora demokratiska utmaningen. Att vi måste stimuleras till att vara aktiva medmänniskor även på nätet, och att vi låter alla få vara med. Här kan verkligen tala om att alla ska med.
Jag begriper inte folk som stänger av datorn under semestern, men det är deras val. Men då måste ju jag få ha den på. Och inte har det betytt att jag har ett mindre socialt liv än tidigare, snarare tvärtom. Likadant är det för allt fler av mina vänner. Man skapar sig ett rum där man faktiskt bestämmer alldeles själv hur man ska vara. Som Fade.
Det är därför frågan om nätet är så viktig. Det här är ett riktigt liv.




Läs gärna på Wikipedia om Internet och förundras över hur passé texten är

Hur ung måste man ha varit?


På det sociala forumet Facebook - som förklaras här, och som också måste förklaras eftersom det fortfarande trots allt är rätt många som inte har tillgång till det - har vi under en tid levt rövare om föryngringen och representativiteten inom partiet. En diskussion som är alldeles för viktig för att bara få föras där - det handlar om överlevnaden för både partiet och fackföreningsrörelsen.
Somliga blir provocerade, och menar att enbart kriteriet ungdom inte är tillräckligt för att man ska kunna få ta plats. Det är ett rätt läskigt resonemang, som Peter Karlberg här ger sig på.
Faktum är att partiet och fackföreningen fortfarande styrs av en mycket homogen grupp män och kvinnor med samma utseende och samma namn. Och det också oftast folk som känt varandra mycket länge.
Det betyder inte alls att de skulle vara diskvalificerade - men den samlade bilden är ju sanslöst ensidig. Josefin Deiving är upprörd över att Stockholms Arbetarkommun till höstens partikongress kommer skicka en delegation med en medelålder på 54 år. Hon är arg med all rätt, och inte bara hon, utan också Alexandra. Själv är jag smått desperat över att facit av samma kongressval i mitt eget partidistrikt, Stockholms Län, blev att vi skickar nästan enbart yrkespolitiker (nån som vill kan ju räkna ut medelinkomsten på Länets delegation; den är höööög) för att lägga fast framtidens politik.
Gamla och rika alltså. Känns det bra?

I diskussionen på Facebook och även i sitt blogginlägg raljerar Peter Karlberg en smula över vår oro. Vilket i stort sett bara bekräftar att han är en del av problemet, inte lösningen. Om man på allvar tror att man har levt samma sorts liv som dagens unga är man ute på hal is, sanna mina ord.
Jag ska bara nämna internet och trygghet. Det är en jävla skillnad på att ha haft tillgång till internet i hela sitt liv, mot att också haft ett liv utan internet. Det är en så självklar del av ungdomars liv idag - det är som luft och vatten. Att ens ge sig på tanken att begränsa det i nån form betyder att man utmanar inte bara idéer utan hela liv - och där missade partiet oerhört. Och jag med, i mitt eget valarbete.
Men lite handlar det också om att min generation, vilka vi nu är, vägrar erkänna att vi blivit äldre (jag passar mig för att säga gamla; folk blir så irriterade då...) och också att somliga tydligen saknar rampljuset.
Det finns ett otal bitar i det här - allt från att vi numer de facto har en politisk klass som gillar makt och som kommer hålla fast vid den, till att den unga generationen - och det är helt skadat att Josefin räknas dit, för att inte tala om jag själv!!! - naturligtvis kommer att ta sig den här makten själv.

Min egen farsa och hans generationskamrater kuppade bort de gamla lantarbetarna från makten på sextiotalet, men idag väljer man istället andra partier. Eller att aktivera sig vid sidan av politiken - ingen ska få mig att tro att man inte gör nånting.
Det handlar om trovärdighet.
Peter Karlberg kan väl inte tro att ett parti som konsekvent vägrar föryngra sig, som fortfarande demonstrerar på Första Maj av nostalgiskäl, eller sätter Fem Blonda och Blåögda överst på listan till Europaparlamentet och ändå hoppas på röster från de som är födda utanför Norden, faktiskt har en chans?
Tristast av allt är ju att frågan antagligen begravs, av olika kommitteer och analysgrupper. För vem vill erkänna att man inte har koll på läget?

Jag klistrar efter benäget tillstånd in Josefins inlägg från Facebook i kommentarsfältet..