Tänka sig, EU-kommissionen lyssnade inte


Den här bloggen har under lång tid handlat om turerna kring det så kallade Lavalmålet i EU-domstolen och den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget, den nya EU-konstitutionen. Främst har jag varit kritisk till den hantering som socialdemokratin. men också LO, pysslat med. Vi var rätt många, främst inom de fackförbund som ligger först i ledet för att lönekonkurreras ut, som förutspådde att det skulle bli än värre än det är, med Byggnads förlust i EU-domstolen i bakhuvudet.
För att kunna sätta press på EU var vi rätt många - igen - som tyckte att Sverige skulle villkora sitt godkännande av den nya konstitutionen Detta skedde inte - istället valde våra företrädare att rösta för ratificeringen utan några som helst invändningar. Vår egen LO-ordförande lyckades tolka ett kongressutslag som att LO skulle vara bakbundet, och hela tiden hänvisades det till ett arbete som den svenske EU-parlamentarikern Jan Andersson drivit i ett utskott i EU:s parlament - ett arbete som skulle få EU-kommissionen att ändra i det som kallas utstationeringsdirektivet. Detta skulle dessutom vara ett arbete som stöddes av Europafacket, fast när vi träffade Europafacket hade de ingen aning om vare sig det eller ens vem Jan Andersson var...

Nå, nu har vi fått veta att-det-blev-precis-som-vi-befarade. EU-kommissionen skiter i vad Jan Andersson och hans utskott tycker. Direktivet ligger fast. I varje fall fram till EU-valet. Därefter kan en ny EU-kommission ändra i direktivet. Därför - tycker antagligen Jan Andersson och en driva andra icke-konkurrensutsatta socialdemokrater - är det ännu viktigare att vi röstar i EU-valet, och att vi röstar fram en annan majoritet i EU-parlamentet.
Ungefär så ligger det till.
Jag är rädd för att saken inte är riktigt så lätt. Det är inte lätt idag att gå ut i byggbodarna och prata EU-val. Vi vet att vi hade möjligheten att göra det som Jan Andersson inte lyckades med, nämligen att villkora fram varaktiga förändringar i konstitutionen, och partiet och LO valde att inte ta den chansen. Och efter att ha örfilat oss offentligt kommer man nu och vill ha våra röster - det är den debatt jag möter och kommer att möta i vår. Vi vet vad LO-kongressen beslöt, och vi vet att Wanja Lundby-Wedin valde att tolka beslutet på ett vis som på intet sätt stämmer överens med stämningen på kongressen, eller med den tolkning som då lades fram.
Ska vi gissa att det här inte kommer att debatteras på partidagarna i Västerås? Fast man får tydligen inte kalla det för partidagar - framtidsdagar ska det vara! Ska man ägna sig åt att klappa varandra i ryggen och bevaka sina positioner? Jag vet att det finns folk där med kurage, så våga ta den här debatten. Den är inte alls död och begraven, och den är nödvändig, för att vi ska kunna driva en EU-valrörelse som inte blir en total katastrof. Jag är minst sagt pessimistisk.

Jag ser lönedumpning varenda dag. Jag ser utländsk arbetskraft varje dag - och jag ser samtidigt varslade eller uppsagda byggjobbare som är förbannade. Jag kan inte gå ut och prata om ett socialt EU, om arbetsmarknadspolitik när vi ser att snack och handling var två olika saker. Jag ser allt hänsynslösare arbetsgivare, som struntar i avtal och regler, som bara ser profit.
Jag behöver hjälp med det här. Politik är så mycket en fråga om känslor, och att alltid hänvisa till hårda fakta är bara dumt. De människor som enbart gör ett rationellt politiskt val utifrån olika torra parametrar är förmodligen mycket sällsynta. Och i fallet med ratificeringen av Lissabonfördraget är det solklart. Vi såldes ut. Hur ska jag kunna driva valrörelse med det i ryggen?

S we can???? Avd. fiffigheter som går fel


S we can?

Det finns ju idéer som borde stanna vid den där sena kvällsgroggen. S we can är en sån. Det kan bara vara påhittigt i en mycket förvirrad kampanjmakares hjärna. Man vrider sig av pinsamhet.

Ny vänstertidning i Stockholm!!!


Det kryllar av tidningar i Stockholm. Rätt många är "koncepttidningar" - notera ordet koncept som ett som sänker folks trovärdighet - som aldrig kommer att distribueras utanför storstadens gränser. Man anser väl inte att landet utanför är tillräckligt intressant som marknad antar jag.
Många av dessa tidningar både representerar och marknadsför en livsstil och värderingar som enklast kan beskrivas som stockkonservativa, och de dyker också oftast bara upp i ett eller två nummer. Och sen avsomnar de - saknade kanske endast av några förhoppningsfulla reportrar, och någon luttrad förlagsekonom.
Men nu kommer det en riktig tidning i Stockholm. ETC ska ge ut en Stockholmsupplaga och första numret dyker upp i morgon i en kiosk nära dig, förhoppningsvis. Vid sidan av de här glättade koncepsttidningarna finns det faktiskt en växande marknad med engagerade, ofta diffust vänsterinriktade blad som tar upp aktuella frågor. Och den marknaden ska inte underskattas, liksom att man inte alls får tro att en framtida opinionsbildning enbart kommer ske via internet.
Det finns en alldeles speciell känsla i att ta med sig en nyköpt tidning, slå sig ner i soffan och läsa, eller lägga upp på bordet efter aväten matlåda. Bilder och text korresponderar mot varandra på ett sätt som hittills är överlägset; det är därför det finns folk som jobbar just med sånt. Och säga vad man vill om nätet, men vi är fortfarande rätt många som inte kan kånka med oss en laptop till omklädningsboden, för att kunna läsa en stund efter maten.
Därför är det oerhört välkommet att Ehrenberg vågar ta det här steget - och dessutom bjuder man på fest. Gå dit, och se till att nya ETC Stocholm sprids!


Bilden föreställer ett äldre nummer av Dagens ETC

I andra medier....

Eder förbundne har fått äran att svara på snabba frågor i senaste numret av Byggnadsarbetaren. Läs mer här


(så ska jag lära mig hur man kopierar in från .pdf-artiklar...)

Sextio spänn för en blondin. Om priset på en människa


Etnografiska Muséet pågår just nu en utställning om trafficking som jag sett. Även om det är en rätt konventionell utställning där man blandar in videoextrakt och reportagebilder på ett sätt som var nytt för femton år sen, är det en mycket tankeväckande, och inte minst obehaglig, utställning. Man kan t o m påstå att den på ett mycket bra vis demonstrerar hur muséer inte alls är dammiga institutioner som ägnar sig åt antikviteter, utan hur man mycket väl kan vara både en spark i skrevet och en del i samhällsdebatten.
Men som åskådare ska man ju ha åsikter också, och när jag var där var de kvinnliga besökarna i absolut majoritet. Hoppas det var en tillfällighet, för handeln med människor är både global och lukrativ, och kräver både män och kvinnor för att kunna begränsas. Inte minst för det oerhört uppenbara - kanske så uppenbart att det inte behöver påpekas - att det finns ett direkt band mellan kvinnans ställning i ett land, och risken för att samma kvinna ska kunna exploateras som prostituerad. Jämställdhetsarbete måste vara en av de bästa metoderna för att kunna stoppa den här vidriga handeln.

Och även om utställningen fokuserar på sexhandeln - och man skulle vilja höra förespråkarna för en legaliserad prostitution förklara hur detta skulle stoppa slaveriet; i länder med legal prostitution är problemet större än i länder där sexhandel är förbjudet - ska man inte alls glömma bort att arbetskraftshandel också är trafficking.
Dessutom följer dessa två företeelser samma sorts mönster och transportleder, och inte sällan kan de också sammanblandas: Unga kvinnor tror att de ska till rika länder för att arbeta illegalt i olika sweatshops men hamnar istället på bordeller eller sexklubbar. Där utsätts de för ofattbara övergrepp - i utställningen berättas om kvinnor som hade mellan 30-35 kunder under en natt, året om.... Man berättar om en formlig familjetradition av prostitution - där mor, mormor och dotter har samma yrke, och dessutom också arbetar tillsammans. Hur barn i Albanien inte längre får lämna hemmet för att gå till skolan - risken för att kidnappas av människohandlare är för stor.
Inte heller tycker jag man tar upp kopplingen till porren, eller till den etablerade organiserade kriminaliteten. Det är välkänt att porr alltför ofta produceras med ytterligt ofrivilliga aktörer, oavsett vad dess tillskyndare påstår - och man ska minnas att det knappast är ett fritt val att välja mellan att ha sex på film och att inte ha råd att äta... Det är exploatering, inget annat.
Den organiserade brottsligheten i olika länder - och den kan heta massa olika saker - är naturligtvis snar att ta över en sån här lönsam nisch, i synnerhet som straffvärdet är minimalt jämfört med att smuggla vapen eller knark. Alltså går allt mer av traffickingen via samma rutter och under samma beskydd som den trdaitionella smuggelverksamheten.
Efter att ha sett en sån här utställning är det rätt uppenbart varför den borgerliga regeringen tog bort den fria entrén till muséerna - det här är inte passivt uppvisande av artefakter, utan modern museiverksamhet är alert och aggressiv, och drar sig inte för att ställa provokativa och tankeväckande frågor. Det här är samhällsdebatt på en plats där den passar alldeles utmärkt.
Jag kan sakna kopplingen till hur man handlar med arbetskraft, eller hur man kan jobba mot det, för det kan man. Allt är inte nattsvart. Idag finns många organisationer som engagerar sig mot trafficking, men det krävs än mer för att verkligen stoppa den. Projekt i de länder där det förekommer är ingen dum början - det är i de mest patriarkala miljöerna problemet är som störst. Utbildning är en viktig del - vill man förenkla det kan man säga att ett läsande barn löper mindre risk att råka illa ut än ett barn som inte läser....
Om ni vill, och orkar, finns en omfattande digital version av utställningen här. Så se till att orka!!!

Gomorra. Om att inte orka hela vägen...


Jo, jag har sett Gomorra. Filmen som löst baserar sig på Roberto Savianos bok om det kriminella Neapels strukturer. Det är populärt att kalla Camorran för maffia, men purist som jag är anser jag att det kan fortsätta beteckna de kriminella klanerna på Sicilien. Camorran är något annat.
Precis som Johanna beskriver det är Camorran en ytterligt affärsmässig sammanslutning som inte alls omfattas av de konservativa värderingar som hjälpt just maffian att överleva. I Neapel är man snabb att hitta nya marknader, nya produkter och målgrupper.
Filmen består av fem parallella historier, som alla kan vara tagna ur Savianos bok - där den mest tragiska är den om den trettonårige killen som är fast besluten att bli en camorrista. Och som också blir det - en nybörjare men fast besluten att ta sig upp. Och han kommer att klara sig, till skillnad från de två vildhjärnorna som vill göra sin egen grej, och som utmanar hierarkin.
Filmen har naturligtvis gjort succé överallt, och det är den värd. Det är en bild av ett samhälle där brottsligheten ersätter samhället, men där just kriminaliteten sedan så länge är så sammanblandad med det dagliga livet, att den knappast anses som brottslig. I de helt makabra förorter där Camorran har sin huvudsakliga bas, är det inte den italienska staten som står för tryggheten, utan den lokale bossen. Och som Saviano också säger det " är det en bild av ett idealt marknadsstyrt samhälle". Ja, minus våldet då naturligtvis, men för camorristen är det ett fullständigt normalt sätt att lösa affärsbekymmer. Man skjuter folk. För i Neapel, i Gomorra, handlar det sällan om hedersbegreppet. Här handlar det om pengar.
Vad jag kan sakna i filmen är kopplingen till det civila samhället. Camorran skulle aldrig kunna överleva i denna skala utan mycket starka band till politiken, eller till media. Och det är väl här man kan ana att producenterna fick kalla fötter. Rapporter säger att camorran är lite smickrad över att behandlas på det här viset - eftersom inget som är hemligt kommer ut. Allt som sker i filmen är redan känt för väldigt många utanför Neapel, inte minst genom Savianos böcker och artiklar - men i filmen namnges inga personer, här avslöjas inga företagsledare som camorristas, här kritiseras inte den italienska staten.
Roberto Saviano gjorde allt detta och därför lever han nu med ständiga hot - vilket jag skrivit om här - men filmen Gomorra kan, hur märkligt det än kan låta, också ses som nån slags reklamfilm för Camorran. Ungefär som när medlemmarna i Sopranosfamiljen satt och toktittade på Gudfadern - under glada skratt. Ta en kaka till och berätta om ditt senaste mord.
Ibland skadar det inte att titta på världen med ett par icke-svenska glasögon, och då upptäcker man att saker som i Sverige skulle betraktas som korruption knappt ses med annat än en axelryckning i större delen av världen. Att guvernören i Illinois skulle vara korrupt kan knappast komma som en överraskning - med tanke på hur tidigare guvernörer i Illinois burit sig skulle motsatsen vara häpnadsväckande. I Italien styr Berlusconi över ett okritiskt medieimperium, och ser noggrant till att lagstiftningen är på hans sida, och på samma sätt förhåller det sig i stora delar av världen.
Jag vill raskt påpeka att jag inte alls tror att Sverige skulle vara felfritt, utan tvärtom lite stillsamt påminna om att världen ser annorlunda ut. I stora delar av Europa ses snarast förmågan att berika sig själv som en merit - en driftig, smart, duglig person som också då borde kunna göra en massa nytta för samhället. Ungefär så.
Den aspekten berör man inte i Gomorra. Något säger mig att den vinkeln kanske hade kunnat uppröra bossarna lite mer. Å andra sidan sitter jag i ett land där jag rätt väl kan räkna med ett starkt personligt skydd, där jag kan utgå från att rättsväsendet är hyfsat opartiskt, och där ingen spränger mina kära och nära i luften om jag är obekväm.
Och med det perspektivet är naturligtvis Gomorra en storslagen film

Bilden från Aftonbladet.Sophanteringen är en av de traditionella inkomstkällorna för Camorran. Den napolitanska landsbygden är idag en av de mest förgiftade i hela Europa; här begravs industriavfall från hela världen, och nästan alltid med myndigheternas tysta medgivande. Och när den italienska staten försökte få kontroll över detta bröt allt samman och sopbergen växte rent astronomiskt på gatorna.
Hur det är idag? Man har lagt ner den kampanjen och camorristas kör sopbilarna. Punkt.

Inkomstförsäkringen förlängs...


Ryktet säger att Byggnads inkomstförsäkring för sina medlemmar - mer här - kommer att förlängas från att ha gällt för de första 100 dagarna av arbetslösheten, till att gälla ytterligare 100, dvs totalt 200 dagar.
Oerhört bra! Inte bara för att det faktiskt ger en substantiell trygghet för de som går ut i arbetslöshet, utan också för att det visar fördelen med att vara med i facket. De som valt att bara vara med i a-kassan kan ju fundera på det.
Det är också ett sätt att se till att vi inte ska tvingas till lönekonkurrens för att få nytt jobb.

Byggnads har en ny hemsida!


Vi säger bara ÄNTLIGEN!!!!!


Klicka här

Blandade bilder från Hamnen

Här kommer en häck med stämp seglande. Vi tömmer valvet innan utfacken sätts i

Tidig morgonvy över Bällstaån
Inklädd fasad hus 1. Presenningsskjulet är mitt sågskjul. På hjul faktiskt
Portiken. Stabila järnbalkar som kommer döljas av ett nerhängt tak
Putsningen har påbörjats
Fönster och öppningar tejpas
Och sen blåser man på putsen så det står härliga till
Jobb på taket. Bygga upplag för plåtslagaren. Plyfan ska vikas upp under takfoten och fästas...
Stämptorn dras ut och förs bort med kran
Upplyst fasad hus 2
Samma fasad men med annan inställning. Folk i bygghissen

Gissa vad detta är!

Det är lite fixerbild över det här men nån kanske kan slänga fram en avancerad gissning

Den etniska kokboken. Om kulturkrockar


Jag har en smula störd inställning till mat; under många år var det enbart att se som näringsintag, och smak och utseende spelade ingen större roll. När jag åt vill säga - jag har alltid varit barnsligt road av att läsa kokböcker, och jag gillar att laga mat. Med åren har jag försökt normalisera det förhållandet och är väl en bit på väg.
Det betyder att det idag finns nån hyllmeter kokböcker i hemmet, och det ökar varje år. Jag har några favoriter som jag återkommer till - Tore Wretmans Menu, Vår Kokbok eller Bonniers Stora Kokbok - men sen finns det ju annat som man använder som ögongodis, för att inspireras av läckra bilder. Idag kan jag emellanåt tycka att en del bilder är för detaljerade - man ser strukturen i råvaran men man ser inte vad det är man ska äta. Bort det!
Och varje jul dyker det upp mängder med nya kokböcker. Vi har haft alla trender i hushållet - italienskt, asiatiskt, mexikanskt - men oftast är det hos mig som hos de flesta andra. Man har ett par rätter som man roterar mellan, och sen drömmer man om...ja, vad drömmer man om?

Uppenbarligen är det husmanskost. Och återigen har det producerats en kokbok om husmanskost - Hela Sveriges Husman - som vill att vi ska fortsätta äta maträtter som inte alls är vare sig särskilt gamla eller ens svenska, och som definitivt inte varit tillgängliga för det stora folkflertalet annat än till större helger. Faktum är att det vi idag kallar husmanskost väldigt ofta är kvarlevor av vad den spirande medelklassen hade råd att äta. Men sluring eller nävgröt lär vi knappast hitta igen - den dagliga variationen för folkflertalet var ganska liten.
Det är en mycket svensk kokbok. Knappt nån av de som skickat in recept har utländska namn, och inte ser maten heller ut som jag vet att den brukar se ut i det här huset. Det finns en dramatik kring ätandet som vi måste komma runt - varför är det nära nog tabu att skriva ordet ketchup i en kokbok? Alla som är födda senare än 1960 vet att det är en mycket förekommande krydda i köket, och den kan skrämma lite liv i rätt trista anrättningar.
Halvfabrikat är också avskrivna - men vilken förälder har inte styckfrysta köpta köttbullar i frysen? Eller en falukorv? Men om detta sägs inget i Hela Sveriges Husman.
Jag funderar på urvalet - för mig är definitivt spagetti och köttfärssås husmanskost, liksom för den delen köttbullar och makaroner, eller korv Stroganoff gjord på påse. Och som ensampappa tackar man allt som oftast högre makter för färdiga såsmixer, kryddmixer eller olika smaksatta mejeriprodukter.
Jag tar säkert inte i när jag säger att det är det som är dagens husmanskost. Visst, det är jättegott med ärtsoppa, men vem har tid med långkok? Färdig ärtsoppa är jättebra. En modern kokbok borde mer koncentrera sig på hur man kan sätta sprätt på sånt. Lite extra timjan, en bra senap...
Vem kan dessutom påstå att pizza eller pasta inte skulle vara husmanskost idag? Eller kebab? Hamburgare? Det finns naturligtvis orsaker till varför en bok om husmanskost innehåller en massa gamla rätter, men det skulle inte skada om det fanns med några nyare. Pasta är dessutom flera hundra år gammalt i svensk kokbokshistoria.
En organisation som heter Måltidsakademin har utsett Hela Sveriges Husman till Årets Kulturgärning. Så pass. Hur tänkte de då?
Jag vill poängtera att det här är en jättebra kokbok, men den känns antik redan när den kommer. En modern kokbok för det moderna hushållet borde ju innehålla några hälsoperspektiv - i synnerhet som just den klassiska husmanskosten både är fet och energirik. Ungefär precis det som vi bör ta det lite försiktigt med idag.
Å andra sidan är jag rätt less på det uttjatade ämnet Medelhavsmat. Oh så bra den är och oj så god. Ändå dör folk i större utsträckning av kostrelaterade sjukdomar i just de länderna än här. Och rapsolja är ett alldeles utmärkt - och billigare - alternativ än olivolja.
Överhuvudtaget har det vi kallar för cross-over cooking kommit att bli allt vanligare. Korv med sötsur sås, eller skaldjur med senapssås. För att inte tala om alla dessa underbara blandningar - humus, ajvar, tabouleh - som kan förvandla en ordinär matlåda till något riktigt gott.
Men marknaden verkar omättlig. Nästa år kommer det en ny kokbok - det kommer att dyka upp en ny TV-kock som ska få göra sin egen serie. Men han/hon kommer inte heller ta fram ketchupflaskan eller den färdigköpta hamburgerdressingen.
Vad vi behöver är nya kokböcker, för den moderna familjen, där man inte ska behöva skämmas för att man köper färdigt emellanåt. Och kokböcker som beter sig som det fanns en värld omkring oss...
Man får helt enkelt skriva en egen kokbok!

Ut ur bloggstugorna nu! Om en icke-Obamafierad debatt...


Att blogga om samhälle och politik är som att sitta i en liten kolonistuga och vänta på att få besök. Det tittar in nån emellanåt, oftast åsiktsfränder, och säger hej. Man har ett artigt litet meningsutbyte men skiljs åt som vänner - kanske inte som de bästa vänner, men man behöver inte bli arg.
Nå, det finns en debattvärld där ute som inte ser ut så, och i den befinner jag mig allt oftare. Det betyder att det blir lite längre mellan inläggen på bloggen, men man måste ju prioritera. Jag har mellan hundrafemtio och tvåhundra besökare om dan här, vilket vida överskrider mina förväntningar.
I den andra internetvärlden, på olika forum, kan min åsikt ses av kanske 10 000 olika människor på en vecka, eller ännu mer. Och inte bara min naturligtvis, utan alldeles väldigt ofta är jag rätt solo med min åsikt, och har en kompakt vall av högerdebattörer mot mig. Nu störs jag inte så mycket av det (eftersom jag vet att jag har rätt) utan jag vet att min åsikt delas av långt fler än de som skriver i just den tråden.
För deras skull är det viktigt att tala.
Vi är inte USA. Jag tycker det känns ansträngt och skrämmande att så många tror att man via nån slags kopiering skulle kunna nå samma framgång här i Sverige med det obamaianska receptet för väljarkommunikation. Ursäkta, vi är inte USA. Vi har en partiorganisation som inte ens existerar där, vi har väljare som är långt mer trogna än de amerikanska, och dessutom behöver vi inte fler konstiga mojänger att koppla på. Ibland kan jag tro att folk i partitoppen är galna - det har redan skrivits långt fler förnumstiga analyser av hur Obama vann det amerikanska valet än om hur vänstern förlorade det svenska.
Vi har redan en beredd spelplan i form av olika internetforum - nej, jag tänker inte lista dem - och väldigt många av dem har en sektion där man får diskutera allt mellan himmel och jord, och gör det också. Och mitt i denna saliga blandning dyker politik alltsomoftast upp. Här debatterar man glatt, ofta okunnigt, ofta initierat, ofta oförskämt men också ofta mycket slipat.
Och vi finns inte där.
Man kan sitta i sin stuga och vänta på besök, eller så kan man ge sig ut på torget, ta ordet och börja berätta vad vi tycker. Och det går alldeles utmärkt utan konstiga mojänger.
Det finns en sorts snobbism inom arbetarrörelsen inför det här.
Det anses lite icke-stiligt att ta en debatt på Passagen, eller på Aftonbladet eller nån annanstans. Och detta trots att det är där debatterna förs.
Nej, vi kommer inte att vinna nåt val med Twitter. Men vi kommer att förlora val på forumen, och sen spelar det ingen roll om vi är bäst på att blogga eller har vackrast YouTubekanal. Vi måste vara där väljarna är. Vi måste ta de debatter som de vill ta, och vi kan inte göra det om vi fortsätter låsa in oss i våra bloggar.



Bilden illustrerar hur väldigt många tycks tro att internetdebatt går till. Och visst är det så, men det blir inte alls bättre av att vi lämnar spelplanen fri för de som har fel

Vi äger jobbfrågan - tappa inte bort den


Det fanns mängder med orsaker till varför regeringen Persson förlorade valet 2006. Och jag skriver medvetet regeringen Persson. Det kändes inte alls som om det var jag eller nån annan gräsrot som sumpade det valet. Det var en salig blandning av strateger och folk som hamnat en smula långt från den vanliga vardagen - och mest intresserade av att vinna svårflörtade marginalväljare.
Jag såg då två huvudorsaker - det ena var en ovilja eller maktlöshet inför det som borgarna lyckades trumma in - utanförskapet - och det andra var att man slutade driva arbetsfrågan. Sällan har en socialdemokratisk regering sett så maktlös ut som under valrörelsen 2006. Både när det gällde den direkta frågan om hur det skulle skapas arbeten, och om kopplingen till social position i samhället.
Nu handlar det däremot om att ta tillbaka frågan. Varslen rullar in, folk sparkas, och regeringen har effektivt sågat bort de traditionella verktyg man har för att upprätthålla en arbetsmarknad. Trots att all tillgänglig forskning visar att det är bättre att folk har arbete, även om det skulle råka vara offentligt skapade sysselsättningar, än att de går sysslolösa, så finns det hos borgarna en klockartro på att marknaden skulle lösa detta.
Och de är i vanlig ordning enormt passiva. Mycket medietid betyder inte att att man får saker gjorda...
Och nu talar jag bara om den ekonomiska dimensionen. Till detta kommer enorma mängder av omätbar oro och ångest, som lägger sig som en blöt filt över hela samhällen.
Uppenbarligen kommer inte regeringen Reinfeldt att tillföra några extra resurser för att häva krisen (förmodligen för att man har en baktanke om en slags Chockdoktrin a la marknadsextremister), utan istället har man tagit bort fungerande system för vidareutbildning, liksom att man faktiskt ger arbetsmarknadsverket mindre pengar 2009. Vilket verkar rent horribelt med tanke på hur läget är.
Därför måste arbetarrörelsen nu på allvar ta tag i frågan om jobben, och inte bara genom lätttköpta poänger som livräddning åt en hopplöst sjunkande fordonsindustri. Istället måste man satsa stenhårt på utbildning, men också resolut ta tag i t ex gymnaiseutbildningarna. Jag ställer mig tveksam till om det finns en samhällelig nytta i att skänka pengar (=skolpeng) till utbildningar som alltför ofta leder till arbetslöshet, men ännu oftare till ingenting.
Den samhälleliga nyttan av en gymnasieutbildning måste kopplas till pengen. Dessutom måste det faktiska innehållet granskas - det kan inte vara meningen att gymnasiet ska vara en ostrukturerad lekstuga dit man värvar elever med olika premier som datorer, utlandsresor, körkort etc.
Både därför att det känns smaklöst att skattepengar rätt villkorslöst rullar ner i fickorna på skolentreprenörerna, men också för allt fler ungdomar lämnar gymnasiet utan att kunna ens något som gör dem konkurrenskraftiga.
I detta ligger också att stimulera egenföretagande, nya nischer, men också att skapa möjligheter att få finansiering - idag är det precis tvärkört för ambitiösa människor att få fram kapital till eventuella idéer, vilket är en annan mer icke-diskuterad sida av finanskrisen. Idag skaa man ha en miljon för att få låna en mijon, och varför skulle man då ens behöva låna????
Vi tappade bort jobbfrågan 2006. Vi får inte låta det ske igen.

Bilden från Scuttlebutt

Sparkad men inte uträknad

Idag kom uppsägningsbeskedet. PEAB Bostad i Stockholm säger upp personal i enlighet med det varsel man lade i slutet av 2008. Vi fick veta det efter sista rasten, och det vore ju synd att påstå att det var glada miner i laget. Även de som -puh! - klarar sig påverkas. Det är inte så lätt att jobba på obekymrat när polaren bredvid precis får mattan bortryckt under fötterna.

Mycket snack blir det, och den återkommande frågan är naturligtvis om "man har nåt på gång...?" Både för att det alltid är skönt om det fixar sig för nån annan, men också för att man kanske, kanske kan få glida med. Man har inte ett automatiskt kontaktnät som man bara kan lyfta telefonluren till och sen ha ett nytt, friskt, kul och gärna minst lika bra betalt, jobb direkt.
De flesta av oss får helt enkelt bita ihop, börja söka, och vara precis lika beredd som förr i världen att ta vilket jobb som helst. Men inte till vilken lön som helst.
Många hoppas ju på en mirakelvändning. Den kommer inte. istället finns det all anledning att tro att det här bara är början på eländet. Och att vända den skutan kan ta lång tid.
Vi som är lite äldre har varit med förr om det här, och kanske inte stressar upp oss lika mycket - det här är en återkommande historia för oss i byggsvängen. Men för den yngre generationen, som aldrig varit med om en rejäl lågkonjunktur, är det antagligen en bister chock. Och än värre lär det bli när de upptäcker hur låg a-kassan är, och hur snabbt den tar slut.

Jag vill säga att PEAB sköter det här rätt bra. Det är klara, raka besked. Orsakerna till uppsägningarna är naturligtvis den vikande bostadsmarknaden, att man inte får bostäderna sålda. Och det finns ingen företagsekonomisk rim och reson i att ha överkapacitet på personal. Man ställer olika resurser till förfogande - psykolog, bankman, försäkrinsgrådgivare etc. Man har sagt att man ska vara generös med att släppa folk i förtid eller för att gå på anställningsintervjuer.
De sköter sig bra, helt enkelt. Och det gör att det blir i alla fall en smula lättare att gå till jobbet i morron. För att påbörja jobbsökandet.

Jag är ju inte heller dummare än att nyttja min egen blogg för att annonsera mig själv. Hyfsat bibehållen medelålders byggnadsarbetare söker alltså arbete. Allt av intresse. Inte bara inom byggsektorn förresten. Alla sorters jobb är av intresse. Hör av er på bloggen eller till callefriden@hotmail.com Referenser finnes.

Det här kan ju också vara en spark i ändan för att göra något annat. Vem vet, jag kanske ska göra nåt annat under de nästa tjugo åren (fast inte eget företag igen; vi har testat den biten, och i såna fall ska det vara ett sånt där företag man kan sköta från en laptop). Man kanske rentav skulle ta och studera.
Risken finns att den här bloggen kommer att bli en liten aning personligare ett tag. Eller så blir den inte det. Men även om jag kan ta det här med en axelryckning - shit happens! Kismet! - så måste ju någon berätta hur andra som är varslade eller arbetslösa känner det. Inte bara när beskedet kommer, utan i den vardag som följer.
Och i min vardag ingår numer att blogga.

Passionen, politiken och påhoppen

Utan att falla för mycket ner i den borgerliga retoriken, som ständigt försöker utmåla arbetarrörelsen som en organisatorisk verksamhet, styrd av ombudsmän, som tappat kontakten med sina rötter, är det kanske dags att föra tillbaka frågan om passionen i politiken.
Lite för ofta under de senaste åren - eller mycket ofta för att vara ärlig - ser jag politik förenklas och abstraktiseras av människor som är lika eldande som plastpåsar. Ett gäng som ser likadana ut, oavsett kön eller ålder, som alla kan stämma in på Cellos (kan även ha varit Torsten Ehrenmark) beskrivning "han såg ut som en riksdagsman..." (nå, det finns några undantag, och tack för det!).
Alla klär sig i samma kläder - kan inte någon inrätta ett stilråd för manliga socialdemokrater som ska visa sig i TV, TACK! - och använder samma ord. Och just detta utslätande skadar politiken mer än något annat. Ett bra bevis på det är att så snart det dyker upp nån med bara en liten, liten avvikelse får han oförtjänt mycket uppmärksamhet. Ung arg vänsterpartist som inte ser ut som en socialsekreterare har rätt mycket gratis.
Politik måste vara passion. Glödande känslor. Ilska. Hat. Om vi låter kamrererna ta över tappar vi just den kontakt med verkligheten som borgarna beskyller oss för, fast på ett annat sätt.

Idag talar vi alltför lite om de personer som ska sköta politiken. Om ni bara visste hur många hundar som ligger begravda, hur politiska frågor i Sverige dras i långbänk för att ledande personer faktiskt tycker illa om varandra. Och alltför ofta är det riktigt gamla fejder som ligger bakom. Att Mona Sahlin angrips från Skåne idag är ingen nyhet - bläddra tillbaka till SSU-tiden så får ni se vilka som låg i luven på varandra. Och vill man så kan man gå tillbaka till tidigare strider inom SSU - ända tillbaka till Oskar Lindqvist och Bertil Löfbergs tid om man vill. De som stod på varsin sida då är idag mycket gamla, men sätter fortfarande käppar i hjulen för varandra.
Det finns de som vet var liken är begravda, som vi säger i min bransch. Man vet var det ligger gamla cyklar i armeringen, var isoleringen kompletterats med byggsopor, var fyllningsmassor kom från guvetvar... I politiken kan det handla om andra saker, men grundregeln är att man hållert tyst så länge man belönas.
Belöningen kan innebära att man idag sitter på ett arbete, en förtroendepost, som man är grymt okvalificerad för. Man har skaffat sig ett kontaktnät baserat på att man är en kul kille eller tjej, eller att man vet vilka medlemsredovisningar i ungdomsförbundet som det fuskades med, och vips kan man se fram mot olika anställningar som ger bra mycket mer pengar och anseende än de jobb man förmodligen varit hänvisad till, om man bara gått på meriter.

Att detta kan fortgå beror naturligtvis på vänskapskorruptionen, och allas vetskap om att det är ohyggligt lätt att såga av sin egen gren, genom att öppet säga att nån är värdelös. På det viset påminner politiken om byggsvängen - det finns en myt om att man är så rak och hederlig mot varandra, men i själva verket är baktalandet och ryggdunkandet det som dominerar.
Politik måste vara känslor. Ingen som hörde Olof Palme kunde tveka om hans engagemang, att han trodde på vad han sa - det var t o m annars hatiska motståndare överens om. Och det är den sortens människor som behövs - de som brinner för sina frågor, som inte alltid tänker strategiskt eller populistiskt. När det bara är de som vill jobba med politik som jobbar med politik är vi illa ute - då är vi som borgarna.
Men man gör fel om man nonchalerar de här personliga motsättningarna. De kan lägga stora hinder i vägen; jag är inte alldeles säker på att precis alla är så stora män eller kvinnor att de kan glömma bort gamla oförrätter, otroheter, ungdomsfyllor eller bara leda vid varandra. I bästa fall kan man i någons memoarer få en snörpig anmärkning om en kollega, vilket kan ge en ledtråd.
På det viset skiljer sig tyska, franska och framförallt engelska politiska memoarer från varandra. Där kan man utan vidare kalla sin partiledare för ett hår av hin, ständigt salongsberusad eller notoriskt otrogen med andra ministrars fruar.
Man måste alltså fråga sig - vem blir den förste att skriva om vilka som tycker illa om varandra? Både i regeringen och i oppositionen. Att tro att det skulle vara ett enda stort kramkalas är ett jättemisstag, liksom att förneka att det finns enorma personliga motsättningar mellan olika lokala företrädare.
Ingen tjänar på det. Krypskyttet mot Mona Sahlin sker från skyttegravar som grävdes för tjugofem år sen - och det gör att den kritik vi idag hör kanske inte ens tas på allvar, eftersom så många vet hur det började.

Gör vad du kan! Om kriget i Gaza


De som idag så starkt stöder den israeliska invasionen är samma människor som också stödde invasionerna av både Irak och Pakistan. Ingen kan med facit i hand säga att det var lyckade företag. Istället stärktes exakt de fiender man föresatt sig att bekämpa, och världen blev en otryggare och läskigare plats.
När nu exakt samma människor inte kan få nog av missiler och bomber ser jag inte hur det skulle kunna sluta annorlunda den här gången. En ännu otryggare och läskigare plats.

Den norske läkaren Mads Gilbert beskriver via sin telefon, innan den tystnar, hur nöden i Gaza är outhärdlig, och hur vi som kallar oss civiliserade inte kan stå tysta vid sidan. Alla kan göra något.
Följ Johanna Grafs uppmaning - stöd Läkare utan gränser! Eller gör något annat, men sitt inte hemma och gör ingenting!


Bilden föreställer en olivkvist, av tradition en symbol för fred.

Bagheera är sosse... Kul klipp på Youtube!!

Och huuur tror du han ska kunna klara sig på a-kassan dåååå?

Tack t Paris Hilton för tipset!



Nyårslöften och måndagsprofetior. Om att komma i form...


Eftersom jag tillbringat åratal - jo, det blir faktiskt det när jag uppskattar tidsåtgången - i olika mer eller mindre sunkiga källarutrymmen, sysselsatt med att lyfta mer eller mindre tunga vikter, har man ju sett den här komma-i-form-hysterin tidigare. Det brukar välla in folk på gymet strax efter nyår, när folk både ska uppfylla nyårslöften - avgivna i hastigt mod? - eller bara har ångest efter helgens överätande. Eller båda.
Tidningarna kommer att fyllas med olika glada tips om hur man ska kunna minska fettvalken, och en massa förståsigpåare, som nästan aldrig själva varit vare sig överviktiga eller otränade, ska berätta hur man gör. Och kring detta har det vuxit fram en industri, som växer så det knakar, och hyfsat okontrollerat också. Kollektivavtal nån? Löner? Arbetsvillkor? Etik? Och då har vi inte ens snuddat vid fenomenet som kassa-ko för pressen

Det finns naturligtvis ett antal myter kring styrketräning som lever kvar, trots att det under många år funnits korrekt information att få tag i, både när det gäller kosten och motionen. Istället för att fortsätta vara ironisk mot folk som faktiskt både vill och bör göra något åt sitt leverne tänkte jag ge några råd i all välmening.
Strunta i vad andra tycker. Tvärtom mot vad man kan tro så finns det fortfarande rätt många som på ren pin kiv envisas med att anse att en fet kropp är en frisk kropp. Det är den inte. Lika lite som det är nyttigt att röka så år det nyttigt att vara fet. Fortfarande är det alldeles för många som dör av vällevnadssjukdomar, och detta helt i onödan. För att inte tala om diabetes och annat.
Men det betyder inte heller att idealet måste vara en muskelbyggare. Det finns fortfarande så väldigt många som påstår att de har så lätt att bygga muskler. Särskilt kvinnor. Såpass. Då kan man ju fråga varför dessa som har så lätt att bygga muskler inte finns på våra gym? För där svär tjejerna precis lika ofta som killarna över att det inte händer något.
Folk som aldrig tränat eller ansträngt sig blir totalt överraskade av att ta i med belastning. Muskeln spänns och det skapas något som kallas tonus. Det är samma sak som på bebisar, men det känns totalt annorlunda på en vuxen människa. Muskeln blodfylls och man får en annan spänst, vilket för det otränade ögat kan se ut som att muskeln faktiskt vuxit. På ett träningspass!!! Och då blir man rädd för att se ut som Arnold till sommaren och så börjar man inte ens..
Sen har alla hört att det skulle vara farligt att lyfta tungt. Särskilt unga personer ska inte göra det för de kan både stanna i växten och drabbas av andra skador. Och så är det inte. I själva verket är styrketräning extremt skadebefriat, och i synnerhet om man jämför det med handikapporganisationernas medlemsvärvare inom ishockey och fotboll, innebandy eller handboll, eller i stort sett alla andra lagidrotter. Men det är en myt jag kan förstå; den har upprätthållits även av läkare genom åren. Och vem kan säga mot en läkare? Numera vet vi bättre, vilket ni kan läsa mer om här...
Styrketräning passar inte alla men de flesta. Fast jag hävdar ju att man måste tycka att saker ska vara kul för att det ska ge resultat. Skulle bara tvång och ointresse räcka hade kaserngårdsexcersisen i lumpen räckt. Och det är inte alla som tycker det är kul. Det beror inte på att de är lata, för precis samma människor kan tycka det är jättekul att ta livet av sig i en motionsspår. Vilket då inte jag gör...
I vuxen ålder ska man inte heller tro att det räcker med att gå till gymet och köra tio set bänkpress - den ultimata styrkemätaren bland folk som inte tränar (de som tränar mycket har andra mätverktyg). Man måste nog bita ihop och inse att det där man stoppar i sig också spelar roll. I synnerhet när man passerat 25 och backen nerför har börjat (jo, för det är så - det finns ingen "vuxen"-platå där man ligger ett par år. Under puberteten ökar alla nivåer i kroppen och sen vänder det direkt neråt igen...)
Jag tycker det är roligare att instruera tjejer än killar. Tjejer har i varje fall nån slags förhållande till sin kropp, även om det alltsomoftast kanske inte är helt sunt, och är nyfikna på ett helt annat sätt. Killar vill träna bänkpress, trots att det ärligt talat är en kass övning för det kroppsliga välbefinnandet.
Och eftersom jag är snäll och politiskt korrekt idag så. visst, det är synd att unga kvinnor idag - och inte bara unga tjejer utan även äldre tjejer - lider under ett medialt tryck som inte är hälsosamt, som hetsar och är destruktivt. Det gäller även unga män, där anorexi och bulimi är ett växande problem. Och att det saknas positiva förebilder, och att vi måste kämpa för kroppsbehåring och svett och mot smink...
Jag håller med om allt detta - PK, remember - men det minskar inte kraften i följande mening: Folk är för ofta osunt feta!!

Alltsomoftast måste man också förklara att styrketräning inte är raketforskning. Herregud, det har funnits generationer av glada unga män som lärt varandra och gjort det mesta fel, men ändå överlevt. En instruktör ska framförallt kunna förmedla glädje och inlevelse - istället för att förlora sig i andningsteknik och annat. Sånt löser sig.
Som jag skrev på annan plats - herregud vad jag trasslat till det för folk genom åren. Man skulle detaljstyra och vara profet och Gud och allt vad det var. Istället för att bara se till att folk kom igång och hade kul (och träningsvärk..men det går över).
jag brukar säga att även rent dfelaktig träning kan ge fantastiska resultat om det bara utförs tillräckligt vildsint och under tillräckligt lång tid, men det är ju också att slösa med tiden. Därför är det bra att ta konatkt med nån som kan hjälpa till.
På våra vanligaste träningsfabriker odlar man naturligtvis myterna om träningens farlighet, och det skulle vara jättetrevligt om något så viktigt som välbefinnande kunde lösas på annat sätt än att det måste kosta massor med pengar (ja, det är alldeles för dyrt på SATS och World Class och allt vad det heter - det är inte värt de pengarna). Men just friskvården kommer att bli en klassfråga i framtiden - där den som är fattig och utsliten kommer att vara hänvisad till en sämre tillvaro än den som oftast har mindre ont och mer pengar. Se där en valfråga för facket!!!


End of del 1. Kommer mera men den som är intresserad kan gärna titta in till Kolozzeum, ett forum för tränande...


Bild från Orange County Register

När krig blir inrikespolitik...om Israel och Gaza


Den israeliska attacken mot Gaza, och mot fundamentalisterna i Hamas, styrs naturligtvis i större utsträckning av inrikespolitiska hänsyn än man vid första anblicken kan tro. Gaza har fler likheter med gigantiska fängelser i Sydamerika, där det faktiskt finns fungerande infrastrukturer, där hela familjer bor innanför murarna, och nöden precis som vanligt etablerat ett rättskipningssystem baserat på godtycke, än med sin systerstat Västbanken, som istället styrs av Fatah.
I Israel vinner den valet som vinner krigen. Den förlorar som får hem liksäckarna. Så har det varit mycket länge, och den inställningen genomsyrar hela staten. Militärmakten får icke ifrågasättas. För att inte tala om att krigsmakten tar en helt oproportionerligt stor del av den israeliska ekonomin.

Till detta kommer att Israel idag till stor del befolkas av judar från det forna östblocket, människor som inte alls har nån särskild uppfattning om demokrati, för att inte tala om att de verkar stå mycket främmande för de socialistiska idéer som faktiskt skapade just Israel. Begreppet aldrig igen har utökats till att bli en ursäkt för att bara lösa frågan med våld.
Nu när Israel väljer att gå in med marktrupp visar de att de åter tror på våldet som enda lösning. Och man frestas ju att påminna om att de testat det här tidigare, och det har inte lyckats då heller. Ockupationen av Beirut och södra Libanon i början 1980-talet kan inte betraktas som en seger, inte heller de tidigare ingreppen i Gaza och Västbanken. Det enda detta lett till är tusentals döda. Det finns inget land som kan vinna en ockupation - vi behöver bara titta på USA, men det finns långt fler andra exempel.
Det man kan vara överens om är att andra världskriget inte var ett typiskt krig, och att de ockupationer som följde därefter inte heller var typiska. I själva verket är Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, eller Indokina eller Irak, långt mer typiska. Och Gaza kommer att bli ytterligare ett exempel.
Dessutom spelar israelerna ett högt spel - samtidigt som man går in i Gaza kan man säkert förvänta sig att Hizbollah - stärkta av sin seger 2006 (jo, det var en seger) - kommer att börja mullra i södra Libanon, och att Fatah- det förhatliga PLO! - som idag verkar vara Israels enda förtrogna i regionen, kommer att försvagas av ursinniga medborgare på Västbanken, som sörjer sina döda släktingar. Det måste ses som en reell fara att Hamas kommer stärkas även på Västbanken.
Den helt vettlösa proportionaliteten i hämnden gör det ju allt lättare för Hamas att få anhängare. Och är det inte Hamas kan jag lova det finns andra religiösa grupperingar som villigt tar emot kandidater för de självmordbombningar som oundvikligen kommer att följa...

Och allt detta måste ju sättas i sjön i det politiska vakuum som nu finns innan Barack Obama tillträder. Jag tror att de israeliska hökarna vill ställa honom inför ett blodigt kaos, där den enda utvägen är att fortsätta stödja just israelisk aggression. Ett scenario där regionen riskerar att störtas i ett nytt storkrig, och som i slutänden kommer ha målat in Obama i ett hörn, där han inte kan göra annat än fortsätta den traditionella amerikanska politiken.

Frågan är hur stor sannolikheten för detta är. Obama kommer inte vara en lika okritisk supporter till Israel som George Bush varit, och han har minst lika mycket målat in sig i ett hörn där han lovar en ny syn på problemet, vilket naturligtvis stressat de israeliska hökarna enormt.

Naturligtvis måste Hamas raketer sluta falla över israeliska stater, men det är inte så lätt att genomföra detta. Genom att under många år ha skjutit sönder den palestinska infrastrukturen har också Israel effektivt slagit undan benen för vilken administration som helst att enkelt stoppa det hela.
Det finns ingen Hamasregering som bestämmer vilka raketer som ska falla. Det är inte Hizbollah vi talar om här, som är en armé med strukturer. Inom Hamas finns ett antal små, ytterst autonoma grupper med en beväpning som varierar från sofistikerade missiler till slangbellor, från fullt stridsdugliga soldater till grabbar med sjal för ansiktet - alla är de Hamas. Det var ju detta som gjorde det omöjligt för den tidigare Fatah-administrationen att på den tiden stoppa regnet av raketer. Det fanns ju ingen man kunde ringa och säga "stopp" till. Det fanns bara ett rent bottenlöst hat...

Därför kan man inte hävda att man dödat en militär chef som orsakat stor skada, när man spränger ett hus och alla där dör, barn, gamla - lika lite som man ska tro att ett eventuellt infångande av Usama bin laden skulle vrida gadden ur al-Qaida.
Idéen med dessa grupperingar är ju just att de ska vara ledarlösa, och suveräna. Men i traditionell västerländsk underrättelseanalys, för att inte tala om strategi, finns det en tro på att det finns befälsordning, grader och centralstyrning. Och därför återkommer man hela tiden till att vilja slå ner alla dessa spikar med en allt större hammare, alldeles utan en tanke på att det kommer att komma upp nya spikar precis där man redan slagit.


Bilden från The Daily Banter