Listor 2008 - vart tog kidzen vägen?


Jag har nu vid ett flertal tillfällen blivit beskylld, eller i vart fall beskriven, som "ung" byggnadsarbetare. Vilket jag alltså inte är. Jag är yngre än de som ser mig som ung men det måste ju finnas nån slags ordning också. Jag är medelålders, har halvvuxna barn, och min eventuella ungdomlighet kan säkert bero på att jag jobbar med yngre personer, och inte tycker jag klär i manchesterkavaj och blåvitrutig skjorta...
Däremot får det mig att fundera på vart ungdomarna tog vägen. I tidskriften Fokus årliga lista över de 100 mest inflytelserika makthavarna i Sverige är det en rent förödande övervikt för de som liksom jag kan kallas medelålders. Om de inte t o m kan kallas gamla. I vissa fall är ju också åsikterna ålderstigna men det kan vi lämna därhän just nu.
Vi får vänta till plats 40 för att hitta någon född på 70-talet. Tanten Birgitta Ohlsson. Sen hittar vi på 48 Jimmie Åkesson, som inte fyllt trettio än. Vilket både kan förklara Sverige-Demokraternas historielöshet men kanske också en del av deras framgångar hos yngre. Kolla listan själva - vart tog föryngringen vägen???
Jag är medveten om att detta ska vara en lista över de som har möjlighet att t ex skapa lagar, eller initiera debatter som kan ge långtgående följder, men det gör ju det hela än mer skrämmande - det finns knappt några unga personer som har fått positioner varifrån de kan påverka. Till skillnad från 68-rörelsen, som tog sig plats.
Och just det ja, nu är det samma rörelse som sitter kvar.

Lika illa är det på Fokus andra lista - om de som skapade 2008. Även fast man kastar in lite musik och mediefolk så är det fortfarande sällsynt med de unga. Så vad ska vi vänta på - att de unga kommer att ta till andra medel för att synas? Hört talas om nätet och bloggar...???

Man ska inte alls underskatta betydelsen av att få fram unga människor som vågar engagera sig, men som också ges möjlighet att påverka. Avhoppen från politiken bland de yngsta är rent förskräckande, och lika illa är det inom facket. Om det sedan handlar om nya arbetsformer, eller om att politiken idag kräver mer än förr låter jag vara osagt. Men i mitt umgänge upplevs ju den reella möjligheten att påverka som mycket liten.
Det kan handla lika mycket om intern partidemokrati, som om formell hantering. Det är ju lite halvknäppt att om jag som medlem i en socialdemokratisk förening har ett förslag, är jag tvungen att ta den formella vägen via föreningsmöte, behandling i arbetarkommunstyrelsen, behandling på arbetarkommunmötet, därefter ska någon i fullmäktigegruppen ta upp frågan å mina vägnar, och sedan ska förvaltning yttra sig och därefter ska fullmäktige behandla det hela....
...när jag som vanlig medborgare har möjlighet att lämna ett medborgarförslag direkt till fullmäktiges presidie - OBS, detta är ungefär så det går till i min hemkommun - och få ärendet på bordet mycket fortare. På det viset blir ju både medlemskap och engagemang i de traditionella partierna relativt onödigt för de som brinner för frågor. Och ofta just en fråga.
Inom arbetarrörelsen har man idag rationaliserat bort SSU. Dels för att organisationen sysselsatt sig med att bråka inbördes, dels för att man haft bleka företrädare, men också för att dagens partielit alltsomoftast tagit med sig ungdomsfrågorna och drivit dem själva.
Vilket slitit undan mattan för ungdomsförbundet. Och det är märkligt vilket ointresse våra företrädare verkar ha av att det finns ett aktivt ungdomsförbund. I synnerhet när medelåldern har höjts åtskilligt de senaste åren.
Det är oerhört viktigt att de unga kommer fram i debatten. Det finns inte en chans att en man i yngre medelåldern kan appellera till dem utan att bli pinsam. För visst finns det ungdomsfrågor - det gäller bara att låta ungdomarna driva sina egna frågor.


Bilden snodd från Kvällsposten. Så kan det gå när man tappar bort ungdomsfrågorna

Den Moderna Julen...



Julen som vi känner den är inget urgammalt svenskt fenomen. Det borde vara rätt självklart men är det uppenbarligen inte. Inte så att det saknas upplysning i frågan, tvärtom. Varje jul sitter det folk - Jan-Öjvind Swahn och Ebbe Schön är två som brukar dyka upp regelbundet - och berättar att den svenske tomten egentligen var en liten barsk figur som hade mer med den traditionella svenska väsensvärlden att göra än med den Hohohohoande rödklädde tjockis vi fått vänja oss vid.
Istället är det mesta kring julen idag rätt färska seder, i varje fall om vi ställer det i relation till vad julen egentligen handlade om. Om vi bortser från att det fortfarande finns en del människor som firar Jesu födelse - det finns visst såna - så är julen i sig ett bevis på att man kan förändra hela nationella beteenden oerhört snabbt. Som vi känner den - med julmat, ringdans, gran, klappar etc - är julen i de breda folklagren knappt äldre än förra sekelskiftet.


Det är ju den växande medelklassens vanor och värderingar som kommit att bli norm för hur julen ska firas, vilket gör att en figur som julbocken, som med mask för ansiktet mer påminner om en skräckfigur, kom att ersättas på bred front av en fryntlig gubbe, vars ankomst sammanföll med att far i huset skulle ut och köpa tidningen

Själva julfirandet - att fira jul - är en tradition som är tusenårig, men oavsett om den avdracks som det beskrivs av Frans G Bengtsson i Röde Orm (vilket historiskt sett kan ses som tveksamt, men som utan tvivel ändå format generationers bild av hur det hedniska julfirandet tillgick) så har midvintersolståndet förmodligen uråldriga traditioner.
I övrigt är det nog inte fel att tro att julätandet i stort styrdes av tillgången på mat; somligt var tvunget att ätas upp i slutet av december, efter att ha sparats sedan sommaren. Alltså ställde man till med kalas. Att detta då tidsmässigt sammanföll med årets längsta natt var antagligen mer en slump än planerat - vi har svårt att hitta dessa matorgier bundna till midvintersolståndet i varmare länder.
På samma sätt styrdes ju julbordets gåvor av vad man kunde lagra, för att inte tala om att det fanns regionala skillnader. Om vi bara vänder oss till uppräkningen av mat i Astrid Lindgrens klassiska Stora tabberaset i Katthult så ser man att fisken saknas. Det finns sillsallad men intet annat - och idag skulle näppeligen något få kallas julbord utan en rejäl sillsektion.
Julklappsutdelandet har för mig alltid varit kopplat till De Tre Vise Männen som släpade med sig myrra och rökelse till Jesusbarnet (jag är rejält skolad både i Kristendom och söndagsskola) men jag hittar inget stöd för detta i källorna, vilket synes märkligt. Men det var ju inte att förundras över att köpmännen tackade och tog emot för denna skänk, i takt med att det i framförallt städerna växte fram en kommersiell bas där inköp av julklappar blev en nog så viktig inkomst. Och dessutom med stöd i Bibeln, kan man tänka sig...

Det är rätt lite av julen som idag kan sägas vara genuint. I varje fall inte om man ska sätta in det i ett kronologiskt perspektiv. Det betyder egentligen att mycket få av våra traditioner är så gamla att de inte skulle kunna ersättas rätt snabbt utan att någon skulle bry sig. Och det kanske man ska vara tacksam för.

Tomten ovan är illustrationen till Victor Rydbergs klassiska tomtedikt, och julbocken är tagen från Wikipedia

God Jul på er!


Till er som emellanåt halkar in här vill jag önska God Jul och en välförtjänt ledighet. Och vi kanske kan tänka en tanke på att det vi firar idag allt mer har blivit en nytillverkad (nåja, slutet av 1800-talet) helg istället för att handla om Fred och människans goda vilja. Men vi ger aldrig upp!!!
God Jul på er!!!


Bilden, av Jenny Nyström, har jag hittat på bloggen Displaced

Tidningen Fäderneslandets afslöjade hemligheter


Fäderneslandet hette en svensk tidning som utkom en smula oregelbundet mellan 1830 och 1933, med ett avslutande försök i början av femtiotalet. Med tanke på den mängd tryckfrihets-, förtals-, ärekränknings- och diverse andra mål som både tidningen och dess ägare och medarbetare drogs till rätt för, är det märkligt att ingen på senare år brytt sig om att forska kring den. Under en lång tid var Fäderneslandet faktiskt mer förekommande som begrepp än som tidning
På många sätt förebådar Fäderneslandet en utveckling som vi kanske ser idag - att ingenting skall förtigas, att inget är heligt och att alla har rätt att säga vad de vill, och ta del av allt. Precis som med alla andra såna stolta formuleringar visade det sig snart att männen bakom tidningen - det var företrädesvis män - inte heller drog sig för att idka utpressning mot skvalleroffer, eller låta publicera rena lögner.


Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion
Så heter en liten märklig pamflett som jag kommit över, utgiven 1871, som inte är annat än Uppdrag Granskning modell äldre. Sida upp och sida ner ger man sig anonymt på de som dels var ägare och redaktion, men också de som var huvudsakliga uppgiftslämnare. Vem som ligger bakom den här pamfletten är för mig okänt, men det är väl inte orimligt att det är en annan tidnings medarbetare, med något högre moral, som producerat den. Man kan ju också tänka sig att det kan vara någon utpekad som ger tillbaka med besked.
Här kan man t ex lära att tryckeriägaren Hagström, som ledde och ägde Fäderneslandet, "hafver haft en mängd rättegångar, förutom tryckfrihetsmålen, och alla af den mest smutsiga beskaffenhet." Man drar sig inte för personangrepp kan man lugnt säga. "Vi tveka verkligen om vilken af alla hans rättegångar som varit den skamligaste".
Den innehåller också en noggrann genomgång av alla de släktförhållanden som tidningens medarbetare har. Och konstaterar kallt att en bror till en skribent är upptagen i "kyrkoboken såsom tjuf" Älskarinnor, buksvågrar, oäkta barn - inget missar den upprörde skribenten.

Och efter det är man ju rätt nyfiken på vad Fäderneslandet egentligen ställde till med. Wikipedia ger bara rudimentär information, och jag har hittills bara läst ett nummer - i och för sig fyllt med smaskigheter för 1860-talets tidningsköpare kanske, men jag vet inte hur mycket information det egentligen ger att "demimonden Frk A-n, som tidigare erhållit så kallat underhåll av speditören Hr W-holm, kunde av Stockholms Rådhusrätt icke annat än dömas till böter för missfirmelse av sin rival, den kända skådepelerskan Frk R-g...."
Förmodligen satt flertalet av Fäderneslandets skribenter ofta i rätten och antecknade - det här var ju i början av det vi kan kalla boulevardpressens era, och det fanns naturligtvis då som nu, ett stort sug efter att frossa i andras elände och missdåd.
Man måste komma ihåg att avrättningar och andra straff ofta skedde med publik. Våldet och skammen var mer vanligt förekommande då, och framförallt mer offentligt. Tyvärr känns det ju som den sortens beteende är på väg tillbaka idag.

Jag hör till dem som kan känna en viss vämjelse inför namnpubliceringar eller fotografier av dömda missdådare. Jag har svårt att se ett eventuellt värde i att veta exakt vem pedofilen eller mördaren var - inte minst för att det idag, på nätet, betyder ett omänskligt gatlopp för den dömdes närmaste. Och där har jag svårt att förstå poängen - det är ju inte de som dömts, men det är de som får ta smällen. Har man dessutom ett mer ovanligt efternamn kan man ju tänka sig hur det blir, och jag har svårt att se att informationsbehovet alltid måste vara det som går först.
Fäderneslandets saga slutade med att de uteslöts från distributionskedjan; ett öde som rätt mycket kan påminna om vad som skulle kunna hända diverse mer eller mindre obskyra internetsajter. Att de stoppas från webhotellen måste ju idag vara samma sak. Då skedde det genom att kloka människor genomskådade redaktionen, och inte minst för att delar av Fäderneslandets metoder och stil redan hade inkorporerats i den tabloidpress som dyker upp i början av 1900-talet, men också att intresset faktiskt dog.
I takt med en ökad bildningsgrad försvann behovet av att frossa i andras elände. Inte helt men delvis. Detta kan också spåras i den kampanj mot skräplitteratur som kom att symboliseras som Nick Carterböcker. Faktum är att kampen mot de här kulturyttringarna stod högt upp på arbetarrörelsens agenda...
Det skapades en förståelse för att det måste finnas en privat sfär, vilket också gjort att svensk veckopress generellt varit snällare än t ex brittisk eller tysk, där absolut inget betraktas vare sig som heligt eller hemligt. Vad vi nu ser, i den heliga konkurrensens namn, är att den gränsen luckras upp, och givetvis också till följd av att vi idag har nåt vi kan kalla kändisindustri.
Så Fäderneslandets metoder dog aldrig på riktigt. De tog bara en paus. Man får hoppas att det kommer finnas kloka människor i framtiden som säger ifrån en gång till, eller i varje fall frågar sig om yttrandefriheten alltid är den heligaste av friheter.

Idédebatten och facket....


Det socialdemokratiska studentförbundet (en samling akademiker som jag alltid betraktat med en viss misstänksamhet) har initierat en bok som handlar om hur man ska kunna få en vettig debatt kring ideologi och idéer, i ett förändrat samhällsklimat. Även om temat är en smula defaitistiskt - man är väl märkt av en samhällsdebatt som för länge sen förpassat arbetarrörelsen till kulisserna - är det bra grejor som förs fram i antologin Från smedja till sambandscentral: Var finns plats för idédebatt?
Bara en sån sak som att den uppenbart korkade Per Gudmundson i SvD - högre utbildning har aldrig varit en garanti för smartness - stressas till att ta upp den visar på en bra slagkraft i det hela.
Därför tog jag mig iväg på releaseseminarium i ABF-huset, med det för många tydligen provocerande namnet Vinna valet eller sätta dagordningen?, och fick lyssna på en radda kloka funderare. Referat av debatten finnes hos Enn Kokk (här), men eftersom den fråga jag ställde och som återges där - ung byggnadsarbetare??? - inte riktigt fick de svar jag önskade finns det anledning att ta upp den igen.

Jag och många med mig är livrädda för att de amerikanskinspirerade kommunikatörer som nu ska bedriva valrörelse kommer att vara så taktiska att de slår knut på sig själva. Förmodligen är det något sådant som ligger bakom partiledningens vansinniga hantering av Lavaldomen - man ska inte reta upp väljargrupp 3B (som tydligen är yngre medelklass). Och kan ni sluta drömma om en Obamavalrörelse i Sverige???

Och vad händer när man börjar göra marginalgruppernas spikter till spjutspetsfrågorna? Så jävla lydiga är vi inte, vi som är arbetardelen i arbetarpartiet. Och faktum är att frågor om arbetsmiljö, löner, arbetsvillkor, jänlikhet och rättvisa fortfarande har stor plats i de diskussioner som förekommer vid fikaborden på arbetsplatserna. En sak är säker - lvckas man inte övertyga kärngrupperna kan man titta sig i månen efter valseger 2010.
Det här handlar också om en facklig debatt som tyvärr lyst med sin frånvaro under de senaste åren, när alltför mycket kommit att handla om löner, istället för om delaktighet, och om fackföreningsrörelsens möjlighet att påverka skeendet i samhället. För den som tycker att facket inte ska pyssla med politik vill jag bara stillsamt berätta att vår motpart - förkroppsligat av Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de numer måste heta (SAF är väl för blodbesudlat antar jag) - lägger enorma pengar och resurser på att just bedriva politik.
Vid seminariet beskrev Olle Sahlström hur en spännande idédebatt förs i sydeuropeiska och brittiska fackföreningar, och han efterlyste den sortens debatt även i Sverige. jag kan hålla med honom, men man kanske ska tillägga att just de fackföreningarna är små och splittrade, mycket för att debatten är det enda som sker där. Jag tycker däremot att just demokratidelen i det dagliga arbetet är en underskattad del av det hela. Fram för fler medlemsomröstningar!
Jag och många, många andra skulle vilja få möjligheten att direkt påverka t ex Byggnads avtalsarbete. Genom nätet är det dessutom löjligt enkelt att anordna sånt - det gamla argumentet om hanterbarheten föll samtidigt som muren ungefär.

Framförallt måste facket ta tillbaka partet. Emellanåt upplever jag att de våra som ska föra fram de fackanslutnas åsikter i allt för stor utsträckning blir en slags gisslan och alibi. Wanja Lundby-Wedin och Hans Tilly verkar ha som främsta uppgift att föra ut och förankra partistyrelsens beslut. Skit är det. Minns vilkas mandat ni sitter på - jag lockas mer och mer av att vara den som röstar NEJ nästa gång en kongressordförande frågar om valet är enhälligt. Ingen ska sitta på ett sånt mandat i fortsättningen.
Som jag skrivit och tjatat om i massor av inlägg - nätet innebär en möjlighet att få en levande debatt även inom fackföreningsrörelsen. Teknikaliteter går att lösa.
Men givetvis innebär detta också ett hot, och nu kommer jag efter en massa kringelikrokar - i vanlig ordning - till den fråga jag ställde på seminariet, och som - medvetet? - missförstods av panelen, om strategerna kommer tillåta en levande debatt, när målsättningen verkar vara att sitta i båten och stryka alla medhårs....

Lika mycket handlar det ju om att den som har åsikter också framför dem, och fortsätter vara obekväm (eller ifrågasättande) även om man inser att det kommer kosta dem ett schyst jobb inom rörelsen, eller kanske ett riksdagsuppdrag. Det var länge sen vi såg några ideologiska kamikazepiloter, som faktiskt riskerade något, inom vare sig parti eller fack. Och, som en senkommen replik till Enn Kokk - han svarar förmodligen på sin egen blogg - , jag tror att den allmänrådande stämningen, om att valet är viktigare än värderingar, fungerar lika bra som brandfilt över debatten som vilket centralt påbud som helst. Vem vill vara den som tappade bort valsegern, liksom????


Andra om ämnet Morian, Arvid Falk, Ingerö,

Kranar.....

Vi kör ju med tornkranar i Hamnen, och såna kostar pengar. Därför ska de demonteras så fort som möjligt (och ibland omöjligt). Men i morronväkten är det en rätt stilig syn att se de här stålkolosserna röra sig med laster...
Det är Lambertsson Kran som kommer med en stor mobilkran, som i sin tur ställs upp för att plocka ner grejorna.

Gatan är ju trång förrut men när jibben ska fällas ut, blir det naturligtvis rejält kaos...
Det är en lite missvisande bild - men det här är en rejäl best...
Sen placeras del för del ner på trailers som också tar en massa plats - det är som sagt inga smågrejor det här

Och här kommer hela skocken från bodarna. Vi måste korsa Hamngatan, och väntar nog lite till mans på att första gubben blir påkörd....
Samling vid timmerverkstan för låsning och hemgång...
Och parallellt pågår valvkantslappningen. Den innefattar numer - naturligtvis - en massa andra moment också men det ska vi återkomma till. Och varför det inte är så självklart att allt ingår i jobbet

Hycklande socialdemokrater, och EU....

Europaparlamentet. Snygg yta, sunkigt inuti....

Folk utan ryggrad har vi träffat på förr. Det finns borgare som vill avveckla försvaret men som inte vill säga rakt ut att de vill träda in i NATO, det finns folk som intill hysteri påstår sig värna individens frihet men som med andra handen är villiga att inskränka den för andra, det finns folk som tycker att det skulle vara individens frihet att förgifta andra (och som får riksdagsbetalt för det också, stackars lilla motståndsprinsessa)

Sen har vi då de kartongstansade socialdemokrater som nu, efter att de stridit för att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle hasta iväg och rösta med regeringen Reinfeldt, hastigt och lustigt förvandlas till förkämpar för kollektivavtalen och fackföreningsrörelsen. Jag har skrivit en kommentar till Peter Hultqvists blogginlägg men vis av erfarenheten låter jag publicera samtlig text här också. Annars verkar det ju finnas Orwellska glömskebrunnar....

Jan Anderssons och Sven-Erik Österbergs hyckleri är rent skrämmande. Just nu händer ju exakt det som vi varnade för. Och mot detta ska vi ställa vadå? Deras och deras lakejers agerande fyller mig med avsmak. Jag väntar fortfarande på att få veta hur det kan komma sig att Svenskt Näringsliv tycker att Lissabonförslaget är bra och stärker arbetsgivarnas rätt i ett framtida Europa, och att delar av våra egna EU-parlamentariker tycker samma sak. Nån HAR fel, och hittills har Urban Bäckström haft flest rätt.
Vi visste ju att detta skulle komma, och vi hade en jättemöjlighet att påverka detta genom att villkora ratificeringen av Lissabonavtalet. Jan Andersson och Sven-Erik Österberg var oerhört drivande mot de som ville göra just detta, och därför är det helt enkelt enligt alla definitioner inget annat än hyckleri att Nu börja strida för vår rätt till kollektivavtal.


Jag vet inte om jag vill ha nån hjälp av Jan Andersson eller Sven-Erik Österberg ute på arbetsplatserna. Varför börjar deras kamp för kollektivavtalen nu??? Ursäkta mig, men vi är rätt många som varit oroliga för kollektivavtalen ett bra tag här.
Jag hade möjlighet att få träffa en del folk i Bryssel vid en resa för två veckor sen (och ja, jag var knegar-alibit, och nej, jag förlorade ekonomiskt på det, och det kommer en separat drapa om detta) och det var en nyttig resa ska jag säga.
Vi träffade Åsa Westlund - förlåt Åsa att vi körde hårt med dig, men det var nödvändigt -, vi träffade LO-SACO-TCO i Bryssel och vi träffade Europafacket, där man inte hade en aning om nån slags socialt protokoll som skulle biläggas konstitutionen, vilket varit ett av Jan Anderssons stora paradnummer (kan intygas av medresenärer). Trots att personen vi träffade var mycket insatt i arbetsrätten.
Europafackets kontor

Vid Byggettans repskap senast var det nog tur att vi inte hade nån som skulle försvara riksdagsgruppens agerande. Det hade inte varit så smart, om man ska uttrycka det fint. Och sen förväntar man sig att vi ska glömma hela eländet, kavla upp ärmarna och börja jobba med EU-valet? Detta är en naivitet som gränsar till självutplåning. Vad tänker de med? Reptilhjärnan?

Det är naturligtvis fler än jag som är förbannade, många också på vår förbundsordförande Hans Tilly som är mer än lovligt anonym, och tydligen gärna låter t ex Byggettans ordförande Johan Lindholm dra lasset. Och Johan är både duktig och stridbar, men det känns som om Byggnads borde kunna göra lite mer, tack så mycket... Argast av alla är dock Bo Widegren, som vältaligt redogör för de olika turerna. Och i vanlig ordning felaktigt beskylls för att vara EU-fientlig och inte vilja ha Lissabonavtalet. Fast nu skrev jag fel - argast är de som sagt upp sitt medlemskap i partiet eller hoppat/hoppar av sina politiska uppdrag som en direkt följd av detta. För det är där vi hamnat. Bra jobbat, partiledningen...

ROT-avdraget är en muta, och ger inga jobb...


En del av regeringens åtgärdspaket för att på något vis få stopp på den skenande arbetslösheten är att införa ett ROT-avdrag som kopplas till hushållsnära tjänster. Förutom att avdraget i sin form är totalt galet, och strider mot alla tänkbara regler för hur en stimulansåtgärd ska se ut, kan man kanske konstatera att det istället blir ett sätt att popularisera hushållsnära tjänster - som fortfarande väntar på att bli populära; ansökningarna motsvarar fortfarande inte de pengar som finns undanlagda - så är det naturligtvis ett sätt att ytterligare smörja de borgerliga kärntrupperna.
Det finns tre stora fel med det ROT-avdrag som regeringen föreslår:
1 Det är evigt istället för att vara tidsbegränsat vilket skulle ha gjort att folk skyndat sig att nyttja det vilket hade kunnat skapa jobb. Nu kan man tydligen vänta tio år innan man gör sin reparation. Nån som ser hur det då kan vara en stimulansåtgärd som ger jobb fort?
2. Det är alldeles för generöst. Ett hushåll kan tjäna 100 000 på den här avdragsvarianten - en tiodubbling - vilket gör att man genast stryper det antal tänkta arbetstillfällen som kan komma ur det.
3. Det borde naturligtvis också omfatta hyresfastigheter, istället för bara småhus och bostadsrätter. Varför man inte låter allmännyttan, med gigantiska renoveringsbehov som kunde sluka miljontals arbetstimmar, omfattas av det, är ju en ekonomisk gåta.
Jag anar dock strategi i detta. Väl medvetna om att de allmännyttiga bostadsbolagen idag sitter på välfyllda kassakistor vill man naturligtvis att de ska tömma dessa först. Det skulle också ligga i linje med en borgerlig önskan om att strypa allmännyttan, att liksom låta dem blöda ihjäl sig med renoveringar.
Orättvisan ligger givetvis i att bostadsrättsföreningar generellt sett har ännu mer pengar sparade men nu kommer kunna öka sin förmögenhet. Med pengar som även hyresgäster i allmännyttan varit med och betalat.
Främst lär det som sagt handla om att smörja de borgerliga kärngrupperna.
Nu var det ju också så att hederliga tjänstemän på finansdepartementet till LO-tidningen meddelade att man räknade med att avdraget kanske skulle skapa 3 000 nya jobb, istället för de 16 000 som Maud Olofsson lovade. Detta därför att ungefär 13 000 av dessa 16 000 hade skapats hur som helst, alldeles oavsett avdraget. Det vill säga att de 3 000 nya jobb som nu - kanske - skapas, blir alldeles fruktansvärt dyra.
Nu ska man också ha klart för sig att ROT-avdraget skapade jobb ligger i samma nisch som de hushållsnära tjänsterna, som alltså inte blitt nån succé. det har näppeligen skapats så många nya jobb som man räknat med. På annat sätt kan man inte räkna när man ser att av det i budgeten avsatta utrymmet på 700 miljoner nyttjades bara 130. Dvs drygt 20 procent. Om vi tror att regeringen gör samma felkalkyl kommer detta ROT-avdrag att kunna ge ungefär 600 nya byggjobb. Känns det som en bra satsning....?

Vi har dessutom inte då talat om de arbetsvillkor som väntar den som ramlar ut i de här nya små företagen som ska lägga klilckgolv, bygga burspråk eller byta tegeltak. Jag har jobbat åt skuttar som haft det som inriktning och det är då inte en dans på rosor. Därför ska vi skriva en egen drapa som handlar om livet på en skutt. Kommer snart på en blogg nära dig....


Bilden föreställer ett framtida hushållsnära avdrag i Varberg, stoppat av Arbetsmiljöverket. Foto: Sandra Lund, Byggnadsarbetaren

Diverse bilder från Hamnen

Roger och Anders slår ihop ett plankdäck.

Röran i det vi kallar snickarverkstan. Jag saknar vårt fina förråd i Tensta...

Överhuvudtaget snackar man för lite om logistiken på byggena. Om jobbet bara bestod av att montera och bygga så vore väl allt väl. Men det är bygg-el, sopor (och jag snackar MASSOR med sopor nu!), regnskydd, trappräcken, lastplatser, presenningar i en fullständigt outsinlig ström.
När det var fullt i den här sop-containern kopplade vi på en åttahundrakilos betongklump i kranen och lät den dunsa ner ett par gånger i virke och annat, och vips fick man plats med mycket mer
Det nästan färdiga taket, som sejouren i hamnen inleddes med...
Smått spöklik bild av taket.

Jag har ju köpt en ny mobilkamera - en Sony Ericsson C702, och vi är inte riktigt överens. Egentligen trivdes jag långt bättre med min gamla telefon, men den gick sönder och när man ville ha en likadan möttes jag bara av medlidsamma blickar. Bara jag lär mig hur den fungerar kommer det bli fler bilder!

Den mest flexibla regeringen någonsin


Efter sju sorger och åtta bedrövelser lycklades jag komma in på bloggen igen, och kan därför breda ut mig en smula om världens händelser sista tiden.
I takt med att lågkonjunkturen förvärras så börjar också snaran dras åt runt oss. Nu är det till och med så illa att Littorin tvingas till korset och får erkänna att det ser rätt mörkt ut. Jojo. Och Anders Borg erkänner i sin tur att det kanske var lite bryska förändringar i arbetslöshetsförsäkringen; med facit i hand kanske man kunde ha dragit ner mindre.

Tro det - men att därtill erkänna att man hade fel och att kritikerna hade rätt är det väl inte tal om.
Överhuvudtaget är man fylld av beundran över hur en regeringskoalition så kapitalt lyckas vända kappan efter vinden. Man funderar ju på om det kommer finnas några saker de inte kommer ångra, när de väl sitter med facit i hand. Man kan lätt få det intrycket menar jag.

Men nu är det naturligtvis inte så - jag tror knappt de ångrar nånting. Ingen, absolut ingen, ska påstå att de inte var medvetna eller upplysta om eventuella effekter och baksidor av deras beslut. Alldeles tvärtom skulle jag vilja påstå. Det som nu händer, och som Anders Borg uppenbarligen är besvärad av, är exakt det som förutspåddes.
Och ibland är det jävligt trist att ha rätt.

För min egen del innebär denna lågkonjunktur att jag med största sannolikhet kommer bli av med jobbet. Det är inga märkvärdigheter; sånt är återkommande bekymmer i byggsvängen. Man suckar, tar ett sämre knäck och väntar på att ens kvalifikationer ska komma i ropet igen...
PEAB går ju inte nåt vidare just nu, och vi kan nog misstänka att det varsel som lagts - 195 pers - kommer följas av fler. Frågan är ju om PEAB Bostad i Stockholm finns kvar som egen enhet om ett år, och vad då detta får för konsekvenser...
Det märkliga just nu är att det finns ett skriande behov av nya bostäder, gigantiska renoveringsbehov av skolor, sjukhus, vägar och broar, och ett om möjligt ännu större behov av upprustning av allmännyttan. Egentligen borde det inte kunna vara möjligt att skicka ut tiotusentals byggjobbare i arbetslöshet då, men ändå sker detta.
Jag efterfrågar inte statliga gratispengar, men faktum är att man just nu skulle kunna göra extremt mycket för rätt billiga pengar. Till skillnad från pengar som ska kastas in i finans- eller t ex fordonsindustrin, och som kanske bara -poff - försvinner, så kommer ju bostäderna, skolor, vägar och broar att stå kvar. Och skapa ett värde.
Man bör förmodligen vara civilekonom för att istället tro att arbetslösa tillför mer värde som just arbetslösa istället för i arbete. Eller borgare.

Vad blir då regeringens insats för att möta krisen i byggbranschen? Tänker man på risken av att åter förlora hela årskullar byggjobbare, eller satsar man på vidareutbildning? Inför ROT-avdrag för hyresrätter? Sparkar igång ett stimulanspaket?
Man låter Maud Olofsson införa ett ROT-avdrag för hushållsnära tjänster. Och hoppas på att detta kommer skapa en radda glada pigga hantverkare (F-skattare!!!) som rusar runt och gör burspråk, lägger in parkett eller byter några tegelpannor. Well, Maud, I've got news for you....
Men vi förmodligen vänta ett år innan de erkänner att också detta var tokigt....


Bilden föreställer regeringen, som till skillnad från strutsen gömmer huvudet i sanden för att slippa se och för att de tror att de inte syns. Vilket alltså inte strutsen gör.