En ny sorts kapitalism. Om girighet


Nu ska vi si här. I en tidigare post raljerade jag lite över de ivriga nyliberala missionärerna, och sen dess har det bara blivit bättre... Kongressen sa nej, i Europa pumpar stater och banker in rent makalösa summor för att hålla systemen vid liv. Och - viktigt - jakten på syndabockar har börjat. Den riktigt stora kapplöpningen om vem som kan skylla ifrån sig mest kommer vi att få se lite senare, när årsredovisningarna börjar ramla ner. Då kommer man hänga lite folk på mellannivå, men det skulle förvåna mig storligen om vi fick en ny Krügertragedi....
Under tiden har man börjat debattera moralen hos kapitalisterna.
För mig, autodidakt på området, är det en märklig debatt, men den ses ju bättre om man drar den i ljuset av den beryktade nyliberalismen (som jag skrev om här).
För mig och väldigt många andra, funkar det så här:
1. Kapitalism strävar alltid efter monopol. Den som gör affärer och som påstår att han inte skulle uppskatta om alla närliggande konkurrenter ramlade ner i ett hål i marken ljuger så det skvalar om det. Inte så att man önskar livet ur konkurrenterna, fast detta händer naturligtvis också. Monopolställning är bra och bekvämt. Det är alltid lika kul att höra entreprenörer väsa mellan tänderna att de uppskattar medtävlare....
2. Man gör affärer för att tjäna på det. Den som gör affärer och tjänar på det är en del av kapitalismen. Vad är svårt med det? Man gör inte affärer för att det är spännande, roligt eller för att bidra till samhällets utveckling. Man gör det för att tjäna pengar.
3. Man har inga problem med att tjäna mycket pengar. Man är inte en person med dålig moral för att man tar chansen att tjäna mycket pengar. Påstår man det kan man ju fundera på hur det är med kunskaperna i nationalekonomi. Jag tror inte ens att girighet är en särskilt dålig drivkraft om man vill tjäna pengar. Tvärtom.
4. Man tycker inte synd om konkurrenter som det går åt helvete för. Se punkt 1. Man kan tycka synd om dem för att de är människor men blanda inte ihop kapitalism med sånt.
5. Kapitalism kan inte delas upp i "god" eller "ond". Det är som att tala om "god" eller "ond" sol eller vind. Den finns där. Reglerar man den inte kommer den att löpa amok. Hur den vill. Det kan gå jättebra vilket en del tror. detta skulle då vara till gagn för kollektivet. Detta återstår dock att bevisa. Eller så går det åt helvete, vilket är bevisat med besked.

Vad är svårt med detta? Vi har ju facit i hand - på de ställen där man släppt marknadskrafterna helt fria har det medfört ohyggligt lidande (Latinamerika, fd Sovjetunionen). Folk har svultit, plågats, lidit och dött och dödats. I ett flertal fall, som med den s k Chicagoskolan, har de ekonomiska strategerna varit mycket medvetna om detta lidande, men samtidigt förklarat att "den sortens uppoffringar måste göras." Det har nämligen aldrig varit ett problem för nyliberalerna att se sina idéer genomförda genom mord och tortyr.
I USA har man ytterligt hårdhänt fått känna hur avregleringar och fria marknadskrafter fungerar. I början av nittonhundratalet höll storkapitalismen på att provocera fram arbetarrevolter, under depressionen visade man vad man gick för på riktigt, när t ex trettioåtta banker föll samman i Mellanvästern på en månad, och spararna förlorade ALLT. Den sortens minnen sitter djupt i folksjälen, vare sig man är republikan eller demokrat. Man litar helt enkelt inte på storfinansen.
Det vi ser är ingen kris för kapitalismen. Det är bara att inse att det är så här den fungerar. Eller inte fungerar.



Bilden föreställer Augusto Pinochet, som entusiastiskt tillämpade nyliberalismen...

Om nyliberalism. Vår tids pingströrelse


Man gör det lätt för sig om man förspråkar nyliberalism. Då kan man nämligen alltid hävda att motståndaren är okunnig och inte vet vad han talar om. I dessa de yttersta dagarna när börsen i USA halkat på sniskan blir det följaktligen viktigare än någonsin att tala om att det vi ser där är INTE nyliberalism. Fast vad det är vi ser är det fpå som violl tala om.
Detta är så essentiellt att man nästan måste säga det igen. De nyliberala förespråkarna hävdar med bestämdhet (kolla in blogglänkar här, och här och här) att detta inte är nyliberalism.
I varje fall är det inte tillräckligt av det; för då skulle det aldrig ha blitt så här
Det är i varje fall nån sorts huggsexa där den republikanska regimen ber om att få ladda in så många miljarder att det ska bli ett nöje att skriva det med nollor.
700 000 000 000 dollar. Ta det gånger aktuell kurs så blir det ännu overkligare. Och denna summa ber finansministern om att få fördela efter eget skön. En rimlig gissning är att en väldig massa rika människor i slutänden kommer att bli ännu rikare (precis som med bankkrisen i Sverige) och att historien kommer upprepa sig igen. Och igen.

Jag är tveksam till om den föreslagna miljardhjälpen kommer att gå vägen i kongressen, fast det verkar jag vara ensam om. Lite för många kongressledamöter ska slåss för sitt omval under hösten och jag tror inte de vill reta upp sina väljare genom att ge pengar till de som orsakat krisen.
Till detta kommer då de som förespråkar en ny sorts kapitalism. En snäll sort. Om jag ska referera till vad jag läst om den - av både förespråkare och kritiker - så förutsätter den nåt slags slutet system, där alla ska respektera alla spelregler, därför att det ska ligga nån sorts vinst för alla i att respektera spelreglerna.
Om man nu skulle ifrågasätta detta är man följaktligen en kättare i den nyliberala kyrkan. Det finns nämligen en hel massa invändningar mot denna nyliberalism, i varje fall i den form som den formats av några som kallar sig Chicagoskolan. Och viktigare än så - den har aldrig någonsin kunnat få existera i fred, frodas och sprida glädje någonstans.

Det är nämligen så att när en ekonomi kraschar så beror det aldrig på att den är nyliberal. Näpp, den var istället för reglerad. Såpass. Den hade för många regler för att få kallas nyliberal. Strängt taget måste man kanske gå tillbaka tusen år för att hitta en tillräckligt avreglerad marknad för att den ska kunna inpassas under det nyliberala parasollet, men det ska man inte heller ge sig på.
Den nyliberala ekonomin ska nämligen få sköta sig helt själv. Inga regler annat än de som aktörerna själva kommer överens om. Ingen utomstående ska kunna ha synpunkter. Vill man ha det får man själv bli en aktör. Annars inte.
På denna nyliberala marknad ska då en helsikes massa pengar flyta omkring. Det ska bara finnas privata aktörer, det är bara efterfrågan och utbud som ska styra, och i stort sett allt utom kanske försvaret ska vara privat (fast med Blackwater i tankarna kan ju det också läggas ut på entreprenad). Och sedan ska allt detta rulla på i en aldrig sinande karusell av fakturor och välstånd som sipprar ner genom folklagren.
Det där sipprandet är viktigt har jag lärt mig. Det måste finnas en möjlighet för Fattige Frasse att bli rik, även om han bor på en soptipp. Men han får bara skapa välstånd om han för det för sig själv. Skulle han - hemska tanke - gå ihop med några andra soptippsbor och kanske kräva något, så är han genast ett HOT mot den nyliberala idéen.
Det kanske till och med är så att OM det skulle finnas fackföreningar så är det inte nyliberalt. Då kan man alltid peka finger och säga, det där var inte TILLRÄCKLIGT nyliberalt....

Nu ska vi se här - skulle vi acceptera att kommunister skulle säga att anledningen till att Sovjet misslyckades var att det inte var TILLRÄCKLIGT kommunistiskt? Och att det därigenom skulle frikänna kommunismen från de brott som begåtts i dess namn? Eller nazismen?

Faktum är att en driva av dessa nyliberala idéer använts hos olika mer eller mindre repressiva stater. Några i mycket stor omfattning dessutom. Och ingenstans har man lyckats. Istället har man fått enorma folkliga protester mot sig, och raskt slagit tillbaka, med mängder av försvunna och mördade i sina spår. Men gudarna ska veta att det inte var nyliberalism den gången. Eller i varje fall var det inte tillräckligt av den varan.
Självklart är den amerikanska finanskrisen ett fiasko för de som efterfrågar avregleringar. Och vad trodde man? Jag vet inte, men girighet lär nog vara en av de absolut främsta orsakerna till elände i världen, och vad är det vi sett om inte just girighet???

Ont och arg. Om smärta



Nu blir det personligt. Jag har ont. Inte extremt, som vid ett benbrott eller liknande, utan mer som tandvärk. En molande känsla som emellanåt hugger till så man spärrar upp ögonen och påminner sig själv om att inte göra just den rörelsen.
Det har fått mig att vara hemma ett par dagar. Det känns inte bra - jag brottas som väldigt många andra med en ansvarskänsla för jobbet som egentligen går utanpå vad jag har betalt för, men också en oro för att resten av grabbarna ska få slita arslet av sig. Nånstans finns också den där hopplösa upplevelsen av att tro att man är oumbärlig, dvs jag har svårt att tro att nån annan klarar mitt jobb.
Just det där sista är naturligtvis vansinnigt - det här är inte rymdforskning, utan mycket vanliga sysslor som i stort sett vem som helst med lite vana kan ta över. Men känslan finns ändå där.
Jag är inte sjuk så ofta. Det kan gå flera år mellan gångerna, och även jag har en förmåga att betrakta "ont" som nåt mindre sjukdomsvärt än "förkyld". Lite smärta ska man kunna jobba med - det är en vanlig åsikt i vår bransch, och vi kan alla berätta om folk som jobbat närapå amputerade. Många har också jobbat när de egentligen borde vara hemma och ta igen sig. Jag också.
Men jobbet sitter där, som en reflex. Man går till jobbet helt enkelt, och det är mer hedervärt att gå dit, jobba en stund och därefter gå hem, än att ringa på morgonen, låta ömklig och stanna hemma. Anses det. Just i de gäng där jag jobbat har man trummat in detta - lite ont har ingen dött av. Att det sedan är helt knäppt är en helt annan sak, men det finns massor med grejor i mitt yrke som knäppa.

Visste ni att det är 7 av1000 byggnadsarbetare som klarar av att jobba heltid in till pensionsdagen? De som klarar av att jobba några år till är så få att de borde uppmärksammas i pressen. Och att gå full tid i de tyngsta yrkesdelarna är en omöjlighet?

Jag har fått en låsning i nacken, som strålar ner mot vänster axel. Jag kände när det brände till, och sen gick jag, dum och envis och drog på det i en vecka tills det verkligen låste sig, och jag inte ens kunde kamma håret utan att axeln gjorde ont. Läkaren på vårdcentralen lyssnade på min egen diagnos utan större intresse, klämde lite ovarsamt på trapezius och konstaterade att det var en överansträngning Dessutom behövde jag gå ner i vikt. Det sista bjöd han på, utan att vare sig fråga vad jag vägde eller om jag tränade. Men smärtstillande behövde jag alltså inte annat än receptfria grejor, och sen kunde jag vara hemma ett par dar tills det släppte.
Tack för det.
Jag är inte helt obevandrad i anatomi, och kunde hyfsat tala om vad som var problemet, men det var rätt ointressant för denna läkare. För femtioelfte gången.
Naprapaten (tack och LOV att ni finns!) instämde i min diagnos. Där fick jag en genomkörare som hette duga, det manipulerades och masserades och stretchades, och jo, den värsta smärtan har försvunnit. Problemet är att jag genom att vänta för länge dragit på mig en radda smärre felställningar som behöver justeras, och det betyder att det kommer fortsätta göra ont. Det räcker med att jag i sömnen rullar över på fel sida för att sätta igång smärtreceptorerna. Och detta är jag inte van vid.
Jag ska inte heller skylla allt på jobbet. Åratal av fåfäng träning på elitnivå eller nära den, är inte heller nyttigt. Gud vet vad för bekymmer man dragit på sig. Nånstans i bakhuvudet har jag läkarens varnande ord "artros" men då vill jag inte vara med längre. Man kan ju fundera på hur många fd fotbolls- ishockey, eller andra idrottsveteraner som skaffar sig evigt besvär med sina elitsatsningar...
Sen kan det ju vara en befrielse att få vara hemma en stund. Läsa ikapp, sova, laga långkok, hinna se filmer... Men efter en stund blir det också tråkigt - jag lessnar och den icke avtagande värken gör mig grinigare än vanligt (vilket dumma debattörer på nätet fått erfara!). Jag är social, jag har ett stort rörelsebehov och jag blir frustrerad av att sitta eller ligga still för långa perioder.
Jag längtar tillbaka till jobbet!!!!

Bilden illustrerar rätt väl var det gör värst ont, på vänster sida.

Inklädnad trapptorn

Nackdelen med att ordna tillträdesleder - det är byggsnack för trappor etc - för oss är att vi också ordnar samma tillträde för ohederligt folk. Därför utgick ett påbud om att detta trapptorn skulle kläs in med plyfa. Heeeela vägen upp....
Den undre, mer gulaktiga delen är den första våden. Komplett med "Stick-härifrån-skylt"
Att klä in ett sånt trapptorn är dock dels rätt tungt, och dels något som kräver att man jobbar på sätt som kanske inte skulle ses så säkra. Kort sagt behöver man ha antingen en ställning för att klä in ställningen, eller så ska man ha en lift av något slag...
Annars får man kånka upp skivorna för hand, hänga som en schimpans och önska att man - som schimpanserna - kunde greppa verktyg även med fötterna...
Det blir ju rätt högt till sist, och utrymmet inne i tornet är INTE gjort för att på ett enkelt sätt bära upp material
Egentligen skulle vi ha monterat om snedsträvan, men vi var överens om att om en eventuell tjuv kom så högt på egen hand, så hade han faktiskt gjort sig förtjänt av lite hjälp. Och sedan ska den här inklädnaden få sitta - ett par dagar. Eller som kollegan sa - hade vi dragit ut på tiden lite så hade vi kunnat börja riva den precis när den var färdig....

Inlägg trehundra. Om fusk i byggsektorn


Det är rätt symptomatiskt att inlägg trehundra kommer handla om svartjobb och ekonomisk brottslighet i byggsektorn. Det har ju blitt några poster i ämnet, och nu är det dags för en till. I vanlig ordning ska vi hacka på Företagarna, en organisation som så smått passar in i serien Moderata Flaggskepp. Nu senast är det i SvD där de ondgör sig över en fungerande metod att konstatera och avslöja ekonomiska oegentligheter i byggsektorn.
Exakt vad deras invändningar bottnar i är svårt att komma fram till, eftersom seriösa företag borde ha ett mycket stort intresse av att ohederlig konkurrens försvinner. Men i vanlig ordning kör Företagarna med skygglappar på och ylar om ökad byråkrati och krångel. Och om skatter naturligtvis.
Efter att ha konfererat med egenföretagande kamrater i byggsvängen kan jag konstatera att den byråkratiska ökningen för dem låg i att man bytte en blankett mot en annan och flyttade två datum. Knappast oöverstigliga problem. En åsikt som också delas av Svensk Byggindustri.
Inte om man jämför med det evinnerliga krångel som gränsdragningen kring hushållsnära tjänster skapat istället, där man får göra en sak och bli subventionerad för det, men där en annan sak faller under en annan skattesats, och det ska fyllas i papper och föras noteringar. Man kan ju fundera på om Företagarna har en susning om hur det fungerar på de verkligt små företagen.
Vid samma ytterligt oseriösa undersökning i kamratkretsen fann jag ingen som var medlem i Företagarna. Det vanligaste argumentet var att det var för dyrt och att man inte fick nåt för pengarna - se där ett problem de delar med facket!
Problemet för arbetsgivarorganisationerna är att de inte riktigt vill se att de är en del av problemet kring svarta pengar och kriminalitet Varje förslag som kommer för att försvåra penningtvätt eller annan illegal verksamhet i företagarvärlden möts alltid med ett fasans gny: -Nu blir det mer kontroller och byråkrati, nu blir det ökade kostnader.
Och svaret på det är: Japp, det blir det. Man kan inte komma från att det är billigare att anlita oseriösa underentreprenörer med kontoret på fickan och grisig attityd. Det är billigare att ta ett extremt lågt anbud trots att man kan misstänka att det inte står rätt till, och man kan tjäna rätt grova pengar på att inte bry sig om att konkurrera på lika villkor. Hur det kan gå till framgår mycket klart i den mycket läsvärda Organiserat svartarbete i byggbranschen, som kan läsas eller laddas ner här
I slutänden är det ju de seriösa företagen som får betala kostnaden för de svarta jobben, för momsfusket och den grå marknaden.
Under de år jag själv drev eget företag, och det är en erfarenhet jag delar med i stort sett alla andra småföretagare, så var det inte byråkratin som var ett stort hinder. Den som påstår det ljuger. Det stora problemet var andra företag som inte betalade. Inte enstaka privatpersoner; det var sällan problem, men andra företag. Och efter ett tag begrep jag att det fanns en annan marknad där man gjorde affärer med kontanter, utan kvitton.
Det finns en mycket enkel och snar koppling mellan olika fenomen i företagarbranschen - en kedja som kan beskrivas i ordningen låga anbud, slarvig bokföring, sena betalningar, betalningsanmärkningar, kronofogden vilket ger = misstanke om ekonomiska oegentligheter, för att uttrycka det byråkratiskt. (Observera att den kedjan kan beskrivas en smula olika beroende på vilken sektor man är i- poängen är att den är lätt att genomskåda för nån med bara en smula erafrenhet..)
Det är en kedja som inte kan vara obekant för någon som haft eget företag (även om man tydligen driver företag av altruistiska skäl, vilket jag tar mig friheten att tvivla på, Pernilla Ström ) - så frågan varför svenska företag fortfarande köper tjänster av kända skojare, där hela den beskrivna kedjan finns, är en gåta.
I den offentlig sektorn, med dess krav på transparens (fint ord vi lärt oss av EU-domstolen), kan man med fördel använda sig av SafeTrade. Och nog skulle det väl finnas i varje fall ett litet, litet behov av samma sak i den privata sektorn. Eller hur, Företagarna...?

Konstitutionen kan bli partiets FRA-fråga...Om strategi


Även om jag vid flera tillfällen, och även hos andra bloggare, framfört åsikten om att de borgerliga protesterna mot FRA-lagen näppeligen kommer att få dem att byta sida - det finns väl ingen som tror att Birgitta Ohlsson eller Federley, den kraken, skulle kunna tänkas stödja ett vänsterförslag om FRA, oavsett det var identiskt med deras egen åsikt (ta dessutom och läs hos Fokus om hur hanteringen av FRA gått till - innan ni börjar hoa om att det minsann var Bodström som satte igång det hela) så kan det vara värt att påminna om en annan effekt av den debatten.
En debatt som är mycket allvarligare för regeringen - nämligen att många av de som under förra valet talade sig varma för alliansen nu förmodligen kommer att knipa igen. I varje fall hotar de med det. Det kommer helt enkelt att bli tystare. Vi får se om den effekten kommer redan till EU-valet eller om de är lika ryggradslösa som vanligt.
Arbetarrörelsen har ett liknande problem - nämligen en ledning som vill skynda på den svenska ratificeringen av Lissabonavtalet, utan att invänta konsekvensbeskrivningar för den svenska modellen, utfallet i den svenska Arbetsdomstolen av Lavalmålet, utan att ta upp en diskussion om undantag eller avsteg, eller ens invänta det förslag som regeringens utredare Claes Stråth kommer att lägga. Och det kommer osvikligt att få till följd att de som borde tala för saken kommer att tystna.
Jag har en gruvlig känsla av att våra ledande EU-parlamentariker är i otakt med rörelsen; överhuvudtaget känns det som misstänksamheten mot EU snarare ökar än minskar, även om man kommit till insikt om att ett utträde är politiskt omöjligt. Det finns en risk för att EU-valet kommer att bli en ren katastrof för arbetarrörelsen, långt större än den kan bli för röstningstrogna borgerliga partierna.
Det har naturligtvis att göra med att svenska väljare fortfarande är ovana vid att inte kunna påverka makten - en känsla som uppenbarligen är mer vanlig i andra länder. Man rycker helt enkelt på axlarna åt knäppskallarna i Bryssel och Strasbourg, och sen fortsätter man med sina dagliga sysslor, väl medvetna om att den inhemska administrationen inte kommer att bry sig.

Ingenstans är den känslan starkare än hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, där i synnerhet facket under många och långa år vant sig vid att betraktas som en viktig samtalspartner för alla regeringar. I Bryssel är det en annan atmosfär - vilket åtskilliga kamrater fått erfara när de varit med vid uppvaktningar och känt sig som nåt katten dragit in.

Skillnaden är fortfarande att i vårt land - med en platt byråkrati, där det fortfarande går att se en generaldirektör komma cyklande till jobbet i jeans och gymapdojor (kan ni se det framför er i Frankrike? Fransmännen kan det inte!) eller där en vanlig arg medborgare kan få tala med arbetsmarknadsminstern i telefon på direkten (när jag berättar det för brittiska bekanta tro de jag ljuger!) - gör man som överheten säger. Om EU förbjuder en sorts bottenfärger på båtar kan man slå sig i backen på att de är utsorterade, dödskallemärkta och ersatta på angivet datum.
Min grekiske vän kan fortfarande köpa totalförbjudna bekämpningsmedel på många platser, trots förbud sedan flera år. Likadant tycks det vara på många platser i Europa - det är ingen hemlighet att i Sverige är vi lydiga, och nu får vi lida för det.
Reaktionen kommer då förmodligen inte att bli att vi bränner däck på Sveavägen, tömmer gödsel framför Rosenbad eller låter schaktmaskiner störa morrontrafiken. Vi blir tysta istället. Vi säger ingenting. Vi visar det yttersta föraktet genom att nonchalera idiotin.
För många av oss kommer det att bli resultatet av den förhastade processen med Lissabonavtalet - hallå, vi ville faktiskt folkomrösta. Och vi - jag och många andra - tycker inte om att betraktas som mindre vetande.
Ett annat alternativ är ju att börja pumpa våra fackliga kamrater som sitter i riksdagen så de röstar nej. Byggnads har sex ledamöter - det vore rent skamligt om de inte tog fajten. Deras mejladresser och hemsidor framgår av länken. Mejla dem gärna!!!!

Lasse och Marie. Om kvinnofällan



Lasse och Marie träffades för 28 år sen - bägge studerade på universitetet Hon blev gravid och avbröt studierna; det gjorde man på den tiden. Lasse pluggade vidare. Slet som ett djur med vid-sidan-jobb och studier, praktik och traineeprogram. De köpte en bostadsrätt ihop - det var samma bostadsbrist då som nu i Stockholm - men när nästa barn kom tog de ett familjerådslag, djupandades och belånade sig mycket mer än vinsten från lägenhetsförsäljningen medgav, och köpte ett radhus i Täby.
Lasse jobbade på, fick karriärplatser i koncern, reste mycket, men hann ändå vara en bra pappa och kompis när han var ledig. Marie var ju hemma och skötte marktjänsten, och även hon stretade på med lite småjobb för att ha lite egna pengar - deltid i reception, boutique, lite översättnings- och skrivjobb. Fast Maries morsa - kvar i söderförorten - tjatade länge om att hon borde se om sitt hus, om något skulle hända....
Det där irriterade Marie, men också Lasse. Trodde inte hans svärmor, som han egentligen tyckte rätt bra om att han skulle kunna ta hand om sin familj? Bara för att hon blev ensamstående tidigt med småbarn och en förlupen karl?
Nå, åren gick och i vintras - efter tjugoåtta år - meddelar Lasse att han träffat en ny kvinna, att han vill skiljas, och att han ska sälja huset. Fort. Och Maries värld rasar samman. Barnen är stora - hon är inte mormor än men det dröjer väl inte så länge - och hon är strax femtio. Jobbar fortfarande extra i den lilla boutiquen inne i stan som hennes väninna äger. Ungefär 22 timmar i veckan...

Låt mig säga att jag inte alls anklagar Lasse - man ska följas sitt hjärta, och den nya kvinnan - tjänsteman i samma koncern som han själv - är definitivt ingen lycksökare. han ska också ha heder av att han inte smusslade med det hela - han var rak och ärlig mot Marie, som man ska vara mot sin allra bästa vän. Han drog inte ut på det, och det fanns ingen direkt fog för Maries höjda röst och gråt, annat än att det faktiskt var SLUT!
Och nog tyckte hon innerst inne att det kanske var rätt - den där glöden hade trots allt falnat, Lasse var inte alls lika mån om att hålla sig i form längre, och dessutom hade han skaffat sig en del oroande ovanor som Marie inte hade speciell förståelse för...
Ända tills hon ställdes inför uppgiften att skaffa sig ett eget liv - för även om hon fick rätt hyfsat betalt för deras gemensamma radhus, som Lasse sålde av för att kunan flytta till stan med den nya kvinnan, upptäckte hon att de där pengarna inte räckte till särskilt mycket. Vare sig i Täby eller i stan.
Kvinnan på banken log inte medlidsamt, men uppriktigt sorgset när de såg över hur ekonomin skulle se ut. Även om det fanns en del sparade pengar - Lasse hade naturligtvis sett till att pensionspara åt henne - så hade det mesta ändå satsats på döttrarna "så att de har nåt att starta med". Det fanns inget större kapital i annan form heller. Inget sommarhus, ingen båt - de hade haft ett hus, och de hade seglat några år, men det var sedan länge sålt. Semestra kunde man göra på annat sätt - både Lasse och Marie hade alltid gillat att resa, och det hade man gjort också. Mycket.
Alltså - nu står Marie här. Snart femtio, utflugna barn, utan egentlig utbildning och med rätt kass arbetslivserfarenhet, och ska klara sig själv. Och som kvinnan på banken sagt, fortfarande utan medlidande men sorgset; det kanske blir lite tufft.
Men som Marie själv säger - jobb finns det alltid. Just nu jobbar hon på en bricklunch, och drar in egna pengar. Bor gör hon i en liten, liten lägenhet i Solna. Där har en av hennes svärsöner hjälpt henne renovera, och det är så fint, så fint. Dit kommer de båda döttrarna när de hinner, både den arga som skäller ut sin stackars pappa och den snälla, och de dricker thé och pratar och skrattar. Lasse har inte varit där, fast han har ringt en gång - mest för att höra om det verkligen var så tungt som den lilla arga påstod att det var...
Nå, hur ser Maries framtid ut då? De dryga tjugo år hon har kvar tills hon ska bli pensionär? Hinner hon jobba ihop en snygg slant att kunna leva på?
Inte mycket. Och det vet hon. Hon säger själv att det bästa för henne är att träffa en karl som kan försörja henne igen, vilket också är vad hennes numer rätt gamla mamma också säger. Eller att slänga sig framför tåget när hon fyller 67. Att bli sina barn till last är inte aktuellt.
Vare sig Marie eller Lasse hade en tanke på vad livet egentligen innebär när hon slutade plugga för att sköta barn och hem. Ekonomiskt sett hade hon klarat sig bäst om Lasse dött av hjärtattack i jobbet (det var nära ett par gånger) men ingen av dem kunde förutse att hon skulle stå så helt barskrapad. Eller att hon så dramatiskt skulle behöva ändra sina levnadsförhållanden eller vanor. Några fler utlandsresor blir det nog inte den närmsta tiden, som hon själv säger.
Kvinnofällan finns. Den representeras idag av de som förespråkar ett vårdnadsbidrag eller som säger nej till att även pappan ska ta ut föräldraledighet. Den finns också hos de som vill att kommunal barnomsorg ska monteras ner, eller göras svårtillgänglig.
Det kan vara bra att tänka på Lasse och Marie nån gång, och att livet inte sällan tar mycket oväntade vägar.

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen


I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

Man uppmärksammas! Om fackförbundspress...


I senaste numret av Byggnadsarbetaren finns det en snutt om undertecknad och denna blogg. Man är smickrad... Läs den gärna på nätet - här - eller ta del av sexton fackförbundstidningar på nätet. Man kan lugnt säga att det är en stor skillnad mellan deras inbördes upplägg. Själv saknar jag ju kulturen - jag vill ha mer än bara tre rader om en ny film eller en deckare. Jag är inte alls säker på att man alltid ska tillfredställa de där som inte orkar läsa en text som är längre än hundra ord - de får fan lära sig! Fram för fler kolumnister i Byggnadsarbetaren!

Själv har jag mycken nytta av att titta i de här tidningarna; de lär mig att de problem vi har i byggsektorn emellanåt är identiska med de man har i andra branscher, men också att de kan ha problem vi inte har, men som borde uppmärksammas mer.
Visste ni att butiksrånen ökar dramatiskt? Eller att man kan misstänka att det finns ett samband mellan att butiker idag i större utsträckning ska fungera som mini-banker med kontantuttag? Eller min alldeles egna fundering - om att våra krav på allt längre öppethållande också öppnar för allt mer ensamarbete och därmed också för ökad rånrisk?
Mycket riskerar jag på jobbet men att bli tvungen att ligga platt ner med en pistol i örat, eller bli misshandlad eller t o m dödad, är inget som är en akut risk. Jämför det med att jobba sent i en liten butik vid en större väg...
Mycket av den mediala uppmärksamheten ligger på just själva rånet. Men att bearbeta ångesten efteråt är inte det lättaste, och inte blir det bättre av att så lite görs för att höja säkerheten.
Valet är inte heller alltid att byta arbete - man väljer inte arbete efter hur risken är, utan det är andra saker som spelar in. Men man kan ju fundera om vi kommer att få det som i andra länder - där man måste passera genom en sluss för att få komma in efter ett visst klockslag, där solglasögon och neddragna luvor får personalen att trycka på larmknappen.
Idag vet man också mycket väl var och när butiksrån begås, och det är märkligt att det fortfarande är som förgjort att få enkla saker gjorda som skulle kunna försvåra själva brottet. Ett mycket enkelt sätt för oss som handlar är ju att betala med kort, och minska själva kontanthanteringen, om vilket Handels har ett mycket radikalt förslag.
Vi kan bara konstatera att i takt med att banker och värdetransporter görs alltmer oåtkomliga kommer buset att söka sig till mer oskyddade objekt; det senaste var att någon rånade ett gym i Hallonbergen. Vad de nu kan ha trott att de skulle hitta där? Hantlar? Motionscyklar?
Sedan kan jag inte heller låta bli att säga att stenhård facklig organisation ger mycket snabbare effekt än att invänta eventuell lagstiftning eller tekniska lösningar - ensamarbete är en styggelse som ska undvikas överallt, och det kommer inte staten att reglera under åtskilliga år. Man skulle ju önska att även Handels började diplomera sina avtalspartners med Schysta Villkor - det skulle ju kunna vara en garanti för att personalen inte ska behöva utsättas i onödan...

Bilden är tagen av en övervakningskamera vid ett rån mot en McDonaldsrestaurang i Linköping

Stael von Holstein tackade för sig. Det är tråkigt


Jag var en av de som hade kraftiga invändningar när regeringen utsåg Johan Staël von Holstein till ledamot i det statliga Kulturrådet. Om detta skrev jag och kan man tänka sig - av alla bloggar som noterade detta var det hos mig han valde att gå i svaromål. Läs mer om det här.
Nu gjorde han det lite grinigt, förfördelat och sårat, och utan att på minsta sätt kunna redogöra för varför han skulle kunna vara en tillgång för de offentligt finansierade kulturen. Det blev inte ens en rolig debatt.
Nu har han alltså meddelat att han avgår. Vissa säger att han petas, men det kanske är så helt enkelt att han inser att uppdraget inte var ett sånt som man kan hantera med vänsterhanden. Eller vad han nu hanterat det med.
Det är inte hans eventuella insikt i den introverta kulturelitens debatter som är det viktiga - vi är rätt många som inte har en jävla aning om att folk förolämpade varandra om boken Myggor och tigrar, och som inte brydde oss; det var en liten virvel i den snäva krets som råkade kunna ta heder och ära av varandra offentligt - eller att han kanske inte har en aning om kultursyn, om avant-garde och dess effekter.
Det intressanta var vilken kultursyn de hade som trodde att han skulle kunna tillföra något. I flera av de artiklar som kommenterar hans avgång ger han ytterligare uttryck för rent korkade åsikter. Ungefär samma sorts barnatro han emellanåt skriver om i sina kolumner i Metro - där man verkligen kan fundera på om det är en femtonåring eller en företagare med stort ansvar som skriver. Har man läst detta, eller hört karln, kan det inte vara nån hemlighet att han är mycket fördomsfull, djupt okunnig och ointresserad. Att han desutom trodde att Kultur-Sverige var samma sak som kulturskribenter på morgontidningarna bekräftade bara bilden av honom.
Ändå såg regeringen honom som den som skulle kunna tillföra nytt blod till en i och för sig rätt seg samling, dvs Kulturrådet.
Staël von Holstein kan som bäst ses som en av de som ska se kulturpolitiken som en slags förlängd socialpolitik - där delaktighet skall vara ledstjärnan. Även om han inte begrep det själv är i själva verket hans kultursyn identisk med den stalinistiska. Allt skulle vara figurativt, allt skulle vara begripligt, allt skulle vara rimmat, allt skulle kunna begripas. Man undrar hur han skulle reagera om han ställdes inför de förtvivlade ångesttavlor som Laure Ghorayeb skapar för att berätta om det blodiga kriget i Libanon.
Hans åsikter ligger fullt i linje med de som idag anser att kulturpolitik innebär att man satsar på hiphop (för att få bort ungarna från gatan), grafitti (för att få bort ungarna från gatan) eller på lättsmält och lättspydd underhållning. Man ska hur som helst undvika det svåra.
Svårast av allt är det som fodrar en smula förkunskaper, men varför ska allt vara så lätt för? Ja, det finns bottnar hos Norén och Bergman som kanske kräver en smula eftertanke, man kanske inte kan uppskatta naivism om man bara läst serietidningar, och det är svårt att ta till sig modern lyrik om man inte brukar läsa (alls). Men betyder det att den sortens kulturyttringar skulle vara elitistiska eller onödiga?
Knappast.
Idrottsmässigt skulle vi knappast se ner på de allra bästa bara för att de ligger på en nivå där motionären inte kan hävda sig. Inte inom näringslivet heller. Just därför är det så svårt att se hur regeringen kunde utse en så blek figur. Om det inte bara var så att de var rent ointresserade, eller faktiskt delade uppfattningen att 90% av alla som arbetar med kultur är socialister, och därför med automatik skulle vara dåliga människor.
Man funderar ju på vem de borgerliga tänker lansera efter Stael von Holstein? Stefan och Krister? Maria Abrahamsson? Eller varför inte Cecilia Stegö Chilo - det kunde väl vara kul? De namn som SvD lanserar kanske kan vara intressanta - det finns nog ingen som motsätter sig en "vitamininjektion", men man ska nog inte okritiskt köpa en lanserad image, vilket man gjorde när man presenterade Staël von Holstein som nån slags gossen Ruda - en bild han själv skapade...

Finns det ens en borgerlig kultursyn? Det lilla jag sett i Axess eller Neo är inte särskilt imponerande; nyliberaler är sällan kulturella. Om Per Gudmundson ska vara en av dess företrädare är de illa ute, milt sagt. Och om det bara ska vara figurativt och begripligt hela tiden är det inte ens särskilt liberalt....

Fler halvdana försök av regeringen. Om arbetsmiljö

Eftersom jag nu länge skällt på regeringen för dess ovilja - eller inkompetens, välj själva - att ta itu med den eskalerande siffran av döda och lemlästade på byggena, kan jag ju kosta på mig att ge en liten klapp på axeln också. Förslaget om att införa en byggarbetsmiljösamordnare är i rätt rikitning men långt från tillräckligt. Utan att vara högskoleutbildad, utan bara den som ramlar ner och slår ihjäl mig, ser jag genast problem.
De administrativa problemen blir genast enorma - det är redan idag svårt att kontrollera att arbetsmiljöföreskrifterna följs. Hur svårt ska det inte bli om man dessutom ska ha ytterligare en funktion att hålla reda på? Och dessutom måste man ju åter påpeka att regeringen först skär ner på arbetsmiljöarbetet, och därefter förvånas över att folk dör...
Det här ligger naturligtvis i linje med vad regeringen och dess beställare - Svensk Byggindustri, lett av Bo Antoni, en person som får mig att må fysiskt illa - vill genomföra. Bort med det otäcka Arbetsmiljöverket som ger saftiga reprimander. In med företagsegna kontrollmekanismer som snabbt bygger ett rent italienskt nät av återvändsgränder. Bra där - om man vill att status quo ska råda.
Littorin vill inte ha strängare straff. Trots att det är vad som fungerar. I USA, Storbrittanien, Frankrike eller Tyskland är bötesbeloppen skyhöga för de företag som struntar i arbetsmiljön. Där drabbas företag av mångmiljonbelopp i skadestånd om någon gör illa sig, eller dör, där säkerheten varit bristande. Och hittills verkar DET VARA DET ENDA SOM FUNKAR!!!!
Ska det vara så svårt att ta in detta?
Så länge det inte svider i skinnet kommer det att slarvas med linor, ställningar och utbildning.
Jag ser dagligen arbetsplatser där hjälm borde vara på, men där den inte är det. När man frågar varför får man svaret att gubbarna inte vill. Nå, det är dags att gubbarna inser att det bestämmer de inte själva. Med en modern hjälm följer både bra ögon- och öronskydd, och vi är tillräckligt många som klarar av att ha hjälmen på dagligen för att kunna förkasta dumskalleargument om att det är obekvämt.
Den sortens snack kunde ju lika gärna röra sig om bilbälten, och om dessa har vi lagar. Måste det till en lag för att byggnadsarbetare ska ta på sig hjälmen och sluta dö på jobbet - då måste vi ha den lagen. Men innan dess är det enklare om det kostar arbetsgivaren miljoner om det slarvas med skyddet.
Istället är vi ett läge där det utbildas färre skyddsombud, där skyddsombudens makt ifrågasätts, och där de uppenbara bristerna i både det kortsiktiga och långsiktiga arbetsmiljöarbetet blir allt fler. För vi får inte i den debatt som präglas av dödsfall och olyckor glömma bort att arbetsmiljö också är att motverka slitsamma arbetsställningar, monotona jobb och hot och våld.

Undertecknad i all sin glans, iförd regnställ som är ett måste denna blöta sensommar...

Vi måste tala om Burma. Om världens glömska


Under ett par månader kom situationen i Burma att hamna högt upp på löpsedlarna. Orsaken till det var den enorma naturkatastrof som drabbade landet, översvämningar, flodvågor och obegripligt många döda. Till detta kom en stenhård och totalt avhumaniserad militärdiktatur, som inte alls står knäppgökarna i Nordkorea efter.
Och sen blev det tyst. Igen.
Situationen i Burma, som inte alls är ett så enhetligt land som man kanske kan tro, har inte alls förbättrats - tvärtom kan man läsa sig till att omvärldens valhänta hjälpförsök i vanlig ordning drunknar i administration och korruption. Oppositionen hålls i rumsarrest och det slitsamma livet ges inte längre någon uppmärksamhet. Eftersom det inte finns fler bilder på döda barn som flyter i floderna, eller av arga munkar som demonstrerar
I västra Burma ligger Chinland, en provins som är den kanske hårdast bevakade av regionerna i Burma. Och samtidigt en region där ett fortsatt opinionsarbete och informellt bistånd kan genomföras tack vare eldsjälar. Sådana som finns i Chinland Development & Research Society,CDRS.
CDRS arbetar med att mycket konkret förbättra livsvillkoren för befolkningen i Chinland - precis som vanligt är det vatten och bröd som skänker en smula tillit i fattiga länder. Aung San Suu Ky sitter fortfarande i husarrest trots mångåriga löften från Väst om att tvinga juntan att släppa henne. Man kan ju ana sig till att billig arbetskraft och stora naturtillgångar är komponenter som får världens ledare att bita ihop, inför en stum och nonchalant militärregim som verkar totalt känslokall inför befolkningens lidande.
Det är då enskilda människors agerande gör skillnad.

Låg facklig aktivitet ger låga löneökningar. Om solidaritet.


Egentligen är det en ramsa man borde trycka upp i mängd och sprida på arbetsplatserna - dålig facklig uppslutning ger dålig löneutveckling för yrkesgrupper med lägre utbildning. Samma sak gäller inte för läkare eller advokater eller arkitekter - de är inte så många, de har en mycket bredare basutbildning, och de utbildas inte i flockar. Alltså kan de också förhandla i ett läge där de kan ställa högre krav.
Men för oss som finns i drivor, och med ivriga skockar som gärna tar våra jobb till en lägre penning, är det viktigt att komma ihåg att ju färre som organiserar sig, desto mindre trovärdighet har vi i förhandlingar.
Det finns många som bara glider med, som låter andra göra arbetet, och som nöjer sig med att betala medlemsavgiften (och gärna skälla lite om att det är för dyrt och att man får för lite för pengarna). Den fackliga rörelsen får faktiskt ta på sig en hel del av skulden för detta -eftersom man under många år försökt värva medlemmar genom att jämställa ett fackligt medlemskap med en försäkring.
Och har man en försäkring behöver man ju faktiskt inte göra mer än att betala premien. Fortfarande idag kan jag höra fackliga förtroendemän som motiverar medlemskapet just genom att jämföra med en försäkring, trots att det inte alls är svårt att värva medlemmar genom att istället hänvisa till det fackliga löftet.
Fackligt medlemskap är inte en försäkring, även om just försäkringsbiten är en del av verksamhet.
Graden av aktivitet kan naturligtvis variera, men nog bör man kunna ta sig iväg till ett medlemsmöte eller två på ett år. Annars är det skräp - och ju färre vi sitter på våra möten desto mindre trovärdighet har vi. Fortsätter den nedåtgående trenden hamnar vi förr eller senare i samma sits som syndikalisterna, ett litet förbund som måste ta till överdrivna åtgärder i enstaka fall för att kunna få något resultat. Och det klarar de så länge de representerar så få - men skulle Byggnads bara representera trettio procent av yrkeskåren skulle vi vare sig kunna förhandla effektivt, eller ha muskler nog för att agera i alla de ärenden som skulle komma på bordet.

Framtidens fackliga arbete kommer kanske t o m kräva ännu högre organisationsgrad än vi har idag, och inte ens det kommer att räcka. I en alltmer konkurrensinriktad omvärld kommer många att ställas inför det mest fruktade hotet av dem alla - sänk din lön eller bli arbetslös, något som är en realitet i många andra länder.
Och då räcker det inte med att ha betalat sin medlemsavgift och fortsätta sitta bakåtlutad. De fackföreningsfientliga har vädrat morgonluft och driver på för det de kallar förändringar, vilket är försämringar för de som utsätts för det. Den som trodde att striden var avgjord har haft gruvligt fel.
Därför är det bra att Byggettan förhandlat upp lönerna för de som utnyttjades på bygget vid Liljeholmen. Det är synd bara att det är en never-ending story med utnyttjad arbetskraft.
Jag undrar om Expressens ledarskribent då tycker att det är tråkigt att de fick ett lönelyft på 300 %. Jag tycker ledarredaktionen kan lyfta på arslet, åka dit och fråga om de är mycket missnöjda med Byggnads....
Vi ser nu en vikande trend inom byggindustrin, och det är nog ingen som ska känna sig alltför säker på sin anställning. Det börjar precis som det alltid gjort, med att egnahemstillverkarna börjar varsla folk (länk här och här), och att nyproduktionen minskar samtidigt som ROT-jobben ökar. Till råga på allt har vi också en regering som inte begripit att folk också behöver bostäder i lågkonjunkturer, och att skuldsättning för 1 500 000 för en nittonåring för att kunna få en egen lägenhet inte är aktuellt - eftersom regeringen prioriterat bort byggande av hyreslägenheter.
Och det är precis nu som Byggnads måste börja visa musklerna - vi har alltid varit duktiga på att gå i spetsen, ta smällar, vara uppkäftiga, men vi kan inte vara det utan ett massivt stöd av medlemmarna. Och det får vi bara om man går på mötena.
Facket är ingen försäkring. Det är det enda sättet vi har för att få en löneutveckling som inte bygger på arbetsgivarens godtycke.

Bilden föreställer Kronblom, en god representant för de som inte orkar engagera sig, utan som är nöjda med att nån annan gör jobbet. Att sedan se sambandet mellan ständig fattigdom och sitt eget ointresse är en helt annan sak....

Mer takbilder. Och när det inte går som det ska...

Efter att Arbetsmiljöverket varit på besök fick vi upp ett HAKI-trapptorn, för att ha fler än en evakueringsväg om det börjar brinna i kåken. Tills nu har det ju bara varit att smörja in sig med grillolja och invänta välstekt, men nu finns det en alternativväg.
Den är förankrad i väggen, och vi har förstärkt den med fler bommar och sparkbräder
Dessutom måste den kläs in. I och med att vi gör det enklare för oss själva att ta oss upp så gör vi det också enklare för andra att ta sig upp. Tyvärr.
Bengt brädar in en öppnad slits
Fick göra ett hastigt besök på ett tidigare tak, där vi hade den andra ventilationskonstruktionen. Och träd som fäller och sätter igen spygatterna...
Det här taket blir rena lapptäcket. Men vi har fått upp ett formskåp att låsa in grejorna i - ett absolut måste nu när trapptornet står där
Slitsen halvt igensatt. Runt om har vi fått sätta sarger för att avleda vatten. Augusti har INTE varit på vår sida hittills....
De här taken har helt olika konstruktion - det betyder att man inte riktigt vet hur det ser ut när man öppnar. Alltså blir slitsarna långa och konstiga -mängder med avväxlingar och konstiga skärningar.
Dessutom visade det sig att på den här taktypen har man gjutit in den gamla ventilationen i betong. Och att den nya naturligtvis krockar med den gamla. Då blir det till att bila...
Såna här limpor ligger det kors och tvärs över hela taket och ger ventilationsmontörerna gråa hår. Och även med en bra bilmaskin - här en Hilti 905, ett jäkla monster - tar det tid, skakar, dundrar och är arbetsamt.
Här är kanalen frambilad men det räcker inte med det. Det ska vara plant ner till valvet. Och just handhållen bilning är förknippat med risker.
Inte ens när man skär med motorkapen i den släppte det - det är gammal betong och hårt som fan
Och rörigt är det - i vanlig ordning

Tarzanmentaliteten. Om en minister som inte fattar.


Som ett brev på posten kom då regeringens reaktion på att dödstalen nått oroväckande tal under året. För att inte tala om arbetsplatsolyckorna, som ökar dramatiskt. Men istället för se ett samband mellan att den borgerliga regeringen 2006 raskt ströp anslagen för skyddsarbete, ser nu den högste ansvarige, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i SvD ytterligare ett tillfälle att få skälla på byggjobbare, som om vi var de enda som dog på jobbet. Han kallar det Tarzanmentalitet, och får det att låta som det var bättre för.
Tro mig, det var det inte. Alla vi som jobbat i byggsektorn under en längre tid kan berätta om horribla missar, olyckor och nära-döden-upplevelser. Och det har mycket lite att göra med vår mentalitet. Den är bevärande nog emellanåt i varje fall, men det är beklagligt att Littorin skjuter sig i foten på det här viset. I själva verket beror ett flertal dödsolyckor på felkalkyler, materialfel eller stress - saker som vi som arbetstagare kan påverka mycket lite
I den nya generationen byggjobbare är säkerhetsmedvetandet mycket högt och det är bedrövligt att regeringen inte satsar på att bidra till utbildningen av skyddsombud. Det är nämligen en åldrande och krympande grupp men i Littorins Sverige ska alltså facket svara för deras utbildning - som om arbetsmiljön bara är en fråga för facket.

Den lokala kunskapen är avsvärt bättre om olycksriskerna i det kort aloppet, men det behövs också hårdare lagstiftning, högre straff och klara regler om ansvaret för att komma till rätta med det här. Att skjuta över det här på arbetstagaren är ren feghet och gör mig så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och det värsta är att vi VISSTE att detta skulle hända, och vi SA det också - det kan inte komma som en överraskning att när man tillgodosåg Svenska Arbetsgivarföreningens önskemål skulle dödstalen skjuta i höjden. För det var det saken handlade om. Att arbetsgivarna skulle slippa ta ansvar.

Littorins artikel hänger inte ihop. Han mumlar om den gamla sortens bygglag där folk tog hand om varandra, ett system som fanns på de stora företagen. Men där fungerar ju skyddsarbetet, man har hela avdelningar som handskas med arbetsmiljö - istället är det på småföretagen, där de stora timrislagen aldrig funnits, som olyckorna är flest.
Självklart är det bra att regeringen tillför pengar till förebyggande arbete kring arbetsmiljöolyckor, men det hade onekligen varit bättre om de inte börjat med att skära i verksamheten. Det finns en machostämpel i byggsektorn, både bland anställda och arbetsgivare, och den måste naturligtvis förändras, men den har mycket lite att göra med dumdristigt risktagande. I varje fall inte på firmor med fungerande facklig organisation.
Vill man vara elak kan man säga att ju sämre anslutningsgrad, desto sämre säkerhetstänkande.
Och vill Sven-Otto Littorin se det i verkligheten kan jag bjuda ut honom till Tensta så får han se hur vi jobbar med det efter de resurser som står till buds. Alldeles oavsett att han och hans regeringskamrater inte tycket att det här var en stor fråga tills folk faktiskt började dö.
Vi talar dessutom bara om de som dör, men vi får inte glömma bort de som faktiskt överlever. I rullstol eller på annat sätt märkta för framtiden.
Ett korrekt skyddsarbete är nämligen förknippat med kostnader - kostnader som gärna förhandlas bort vid en upphandling. Lämpligt vore ju att det fanns starka skrivningar som krävde att säkerheten planerades och sköttes precis som resterande delar av verksamheten. Se där nåt som Littorin kunde göra istället för att skänka oss ytterligare utredningar, råd eller några futtiga miljoner.
Han oroar sig över 120 dödsfall på jobbet. Under tiden han oroar sig kommer fler att dö. Ta saken på allvar, och sluta tramsa!