Till LO-kongressen. Uttalande från Byggettans repskap


Byggettans representantskap - det högsta beslutande organet i avdelningen - oroar sig över den tvehågsna hållning som den högsta LO-ledningen visar, inför de påtryckningar som höga s-politiker har framfört.
Det finns all anledning för de valda ombuden på LO-kongressen att ta sig en allvarlig funderare på vad man ska rösta om. Jag tycker inte heller att de ursäkter som fackliga kamrater framfört vid tidigare omröstningar - att det är för krångligt att sätta sig in i - håller. Tycker man det har man gått på en mina, för det är verkligen inte alls mycket att läsa in.
Man ka vara medveten om att den nya konstitutionen - kalla det vad ni vill - ännu mer betonar de fyra friheterna, och det är bara för ombuden att fundera: är den fria marknadens villkor så okränkbara att sociala hänsyn och regelverk ska spolas bort? Detta är det enda detta handlar om.

Det finns många som vill krångla till det så man blir alldeles vindögd, men när man sopat bort allt annat är det vad som återstår att ta ställning till - och just detta är väl ändå frågor som angår de som är ombud på LO-kongressen?

Uttalande till LO-kongressen
Vi anser att LO:s hållning är tveksam inför Byggettans krav om att de svenska kollektivavtalen och den svenska modellen ska kunna bibehållas, innan en ratificering av Lissabonfördraget sker.
Det kan vi inte acceptera –Byggettans representantskap godtar inte detta!

LO-kongressen måste ställa sig bakom kravet att Lissabonfördraget inte ratificeras innan det är fastslaget att svenska kollektivavtal även i fortsättningen ska gälla alla som är verksamma på svensk arbetsmarknad.

LO måste agera mycket kraftfullare och självständigare i försvaret av avtalen och göra klart att inga försämringar får ske genom att de svenska kollektiv­avtalens värde försämras.

Vi anser inte heller att LO-ledningen i förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal, ska medverka till några försämringar i strejkrätten eller i rätten att vidta stridsåtgärder.

Uttalandet enhälligt antaget vid

Byggettans representantskapsmöte

Solna den 26 maj 2008


Jag har dessutom fortsatt min klappjakt på politruker - nu är jag elak men jag är LESS på att inte få svar på frågan - som vägrar svara. Senast här, i replik till Mats Engström. Det jag funderar på är om han ska fogas till listan över de där som inte svarar. Den börjar bli ganska lång, och inte vill de komma till Tensta och ta en morrondebatt om värdet av att sopa undan benen på den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag har fortfarande svårt däremot att se hur en ratificering av Lissabonavatlet skulle stärka fackföreningsrörelsen i Europa. Det är möjligt - för här är texten mer än lovligt krånglig - att makten över lokala arbetsmarknadskonflikter istället kommer att läggas hos politikerna, men det betyder i detta nu att det blir marknadsförspråkarna som kommer att bestämma.
Låter det som en bra lösning?
Det tycker inte jag eller Byggettan.
Eftersom LO just nu uppmanar grannar till politiker att påverka dem är det väl inte mer än rätt att man också publicerar namnen på de som deltar i LO-kongressen, och ni kan lita på att deras ställningstagande i den här frågan kommer att bevakas på den här bloggen.

Skyddsdräkt på sommaren. Om farliga material

Några som heter Byggkeramikrådet har fått kalla fötter efter att försäkringsbolagen lessnat på alla dessa återkommande vattenskador som drabbat både företag och enskilda genom åren. Folk har nämligen envisats med att borra i sina badrumsväggar, och slarvar med tätningen, vilket raskt gör att den klassiska gipsskivan, klädd med kartong, möglar. Man kan dessutom notera att den ur arbetsmiljöhänseende fullständigt förkastliga skivan med bredd 1200 mm fortfarande existerar. Fy på er, gipstillverkare!
Det här har varit ett återkommande problem under många år, och vi har fått kånka på cementbaserade skivor, glasfiberarmerade skivor, det har murats upp lättbetongväggar och det har gjutits skalväggar. Och problemet har inte försvunnit.
Några av de senaste påfunden är bl a Glasroc Hydro, som ger näsblod och allergiska besvär! Bra jobbat, Gyproc! Det känns bra att jobba med material som "...inte är farliga men kan ge hud- och slemhinneirritation."
Nå, det lät ju inget vidare, så istället vände man sig till en annan tillverkare som har en produkt som heter HumidBoard. För den skulle ju vara bättre. Eller hur det nu var. Klåda gav den i varje fall, vilket gör att grabbarna får klä sig i heltäckande dräkter för att kunna hantera den i våtutrymmet.

Valter och Göran demonstrerar det senaste i arbetsklädsel. Notera hur chict den täckande mössan passar in över Görans kepsskärm. Radiolurarna fullständighar bilden av saneringspersonal efter en radiakläcka. Särskilt kan också ses hur klämmigt fästremmarna för friskluftsmasken på Valter till vänster skapar en illusion av Janne Långben
Jonas använder istället visir, som ger ett bättre synfält, och som också ger en mycket effektiv ansiktssvettning, under de här dagarna när inomhustemperaturen rusar iväg till 25°. Överhuvudtaget måste ju arbetsgivaren vara glad över de positiva effekter som dessa dräkter ger - svettningen kommer att reducera de här killarnas kroppsvikt mer än stegtävlingen...
Och man blir ju inte gladare av att läsa säkerhetsbladet:
"Vid risk för dammutveckling vid mekanisk bearbetning skall dammutsug användas. Om detta inte är möjligt används andningsskydd med filter klass P2.
Damm, oorganiskt respirabelt: 5 mg/m3.
Fibrer, syntetiska oorganiska: 1 fiber/ml
Vid risk för hudkontakt används skyddshandskar och tät klädsel. Var noga med att dessa sluter tät vid handleder och i linningen vid halsen. Klädsel av typ bävernylon eller plastad engångsklädsel med en tät yta som är enkel att dammsuga av."

Behöver jag lägga till att det tar längre tid?
Det som kan irritera mig till vansinne är istället den uppenbara lättsinnighet man lägger vid hantverkarens hälsa. Jag gillar inte hålla på med produkter som - kanske - kan ge mig mig bestående skador, även om jag skyddar mig enligt föreskrifter. Det där kanske är en del i produktionskostnaden för byggbolagen. För oss kan kanske betyda en framkallad livslång allergi.
Det rimliga är ju istället att se till att förbättra det tätskikt som plattsättaren applicerar, eller att faktiskt komma fram med produkter som inte är hälsofarliga.

Stavningskontrollen. Om kraven för att jobba på myndighet

Tillbringade en trevlig lördag i Stockholm, trampade runt i Gamla Stan, såg Hemliga Utrymmen (rapport kommer!), och tog därefter en stilla promenad längs antikvariatsstråket (karta kommer!) för att till sist ta Drottninggatan upp mot Observatorielunden.
Det innebär att man passerar nr 89 där bl a Ombudsmannen Mot Etnisk Diskriminering huserar. Eller vad de heter. Man kan ju fundera.





Klicka på bilderna för att se vad jag menar

Magin kom av sig. Om de borttappade nystartsjobben


I en sällsynt svårlänkad text fr Ekonominyheterna har arbetsmarknadsminister Littorin en egen teori till varför det går så trögt med de här nystartsjobben, som skulle komma som en frälsare för långtidsarbetslösa, invandrare oc andra som haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är kollektivavtalens fel, nämligen. Det som hänt är naturligtvis det som de flesta också förutspådde - att anställningen skulle vara så länge subventionen fanns
STOCKHOLM (Direkt) En anledning till att
nystartsjobben inte har blivit fler är att många småföretag
har dragit sig för att anställa nystartsjobbare på grund av
en regel om att lönerna ska vara kollektivavtalsmässiga. Den
regeln kommer nu att slopas, troligen om någon månad.
Det säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin
till Nyhetsbyrån Direkt på måndagen.
"Vi har fått en indikation på att en av anledningarna
till att det inte har blivit så många (nystartsjobb) är att
många småföretag har valt att avstå därför att de tyckt att
det funnits regler om kollektivavtalsmässiga löner, som inte
finns på någon annan åtgärd", säger han.
Regeringen har nu för avsikt att snarast slopa denna
regel.
"Den har vi för avsikt att ta bort ... Vi jobbar för
högtryck, det tar någon månad kanske", säger Sven Otto
Littorin som inte har någon bedömning om hur många nya
nystartsjobb detta skulle kunna innebära.
"Förhoppningsvis ska det ge lite på marginalen i alla
fall", säger arbetsmarknadsministern./JBA
Såpass.
Vän av ordning börjar då genast fundera - vad är det för arbetsgivare, som här får en gåva rakt i hande från regeringen, och som genast kastar bort den för att han tror att det betyder att det ska betalas enligt kollektivavtalet? Min egen erfarenhet säger mig att är det något man blir duktig på som egen är att ta alla fördelar som finns, och inte fanken tror man saker. Och om man missförstår texter av den här sorten vette sjutton om man ska ha ansvar för andra människors vardag....
Jag är dessutom mycket misstänksam när någon börjar tala om att ta bort texter om kollektivavtal; det brukar alltid sluta med skitlöner och vidriga arbetsförhållanden.
Istället kanske Littorin skulle fundera på varför så få av de som fått nystartsjobb får behålla dem. Eller på varför arbetslösheten inte sjunker i de grupper som skulle förlösas av samma nystartsjobb. Eller om det - hemska tanke! - kan finnas en bättre lösning som innebär att man satsar på vuxenutbildning och matchning mot arbetsmarknadens krav, istället för att cementera fast folk i en annan sorts beroende.

Ställ upp för den svenska modellen!


Det är bara att konstatera att de är ute efter oss igen. Från alla håll och kanter ifrågasätts och attackeras de idéer som faktiskt gjort att Sverige, med alla sina fel och brister, faktiskt hållit näsan över ett vatten förståsigpåare i fyrtio år och mer hävdat att vi kommer att drunkna i. Vår lönebildning har gett oss en levnadsstandard som fortfarande överstiger med råge vad de flesta andra kommer upp i, en gemensamt finansierad sektor som, och med fel och brister, är bättre fungerande än på de flesta andra håll. Och trots vårt skattetryck jobbar vi mer, producerar mer, tjänar mer och lever längre än på de flesta andra ställen i världen.
Och detta inkluderar länder som tydligen anses som föregångare när det gäller företagsamhet, låg skatt och nyliberal lagstiftning. De har också stora inkomstskillnader, hög kriminalitet, sämre levnadstandard och sämre ekonomi än Sverige.
Därför finns det alla anledning att länka till Ställ Upp För Den Svenska Modellen, en namninsamling på nätet där alla vi som vill manifestera vårt stöd för Sverige kan registrera oss. Och vi kan förhoppningsvis bli så många att vi slår opinionsundersökningarna på fingrarna!

I serien om moderata flaggskepp. Om Motormännen


Det är en mänsklig rättighet att få köra en så stor och tung bil som möjligt, att låta den spy ut så mycket avgaser som möjligt, och till ett så lågt pris som möjligt. Det är en snabb sammanfattning av den politiska agendan för ett av borgerlighetens mest högljudda megofonorgan - nämligen Motormännen.
Organisationen, som strängt taget överlevt sig själv, har under många år drivit absurda krav, som oftast också appellerat till dess kärntrupper. Dvs medelålders män som åker själva i sina för stora bilar. De har också med kraft förnekat alla tänkbara kopplingar mellam bilar, utsläpp och en ökad förstöring av jorden och utarmning av jordens resurser.
De har mer eller mindre oförtäckt också stött just borgerliga partier, med partiska annonser, med demonstrationer och manifestationer, och självklart jobbar där också en driva fd politiska tjänstemän med borgerlig bakgrund. Kan man tänka sig. Det är dock festligt att se hur lätt medierna gärna kopplar ihop olika folkrörelser med socialdemokratin men det verkar som förgjort att få samma naturliga länk mellan t ex Motormännen och borgerligheten (det finns fler där - Stockholms Handelskammare har vi redan berört - nästa är Villaägarnas Riksförbund)
Därför är det inte utan en viss skadeglädje man nu noterar hur Motormännen agerar när de åter fått dörren i ansiktet, av de som tackade för stödet och därefter stoppade vallöftet i papperskorgen. Och man ska inte alls underskatta värdet av detta löfte - för en normalfamilj på landet, med två bilar, är inte drivmedel en liten kostnad i budgeten. Men det har väl aldrig känts som Motormännen drivit just dessa frågor.
Det känns mer som de engagerat sig i ringleder runt större städer, parkeringsterror och biltullar - alltihop frågor som inte är särskilt relevanta för den som bor norr om Arvika. Men å andra sidan viktiga frågor för att kunna slå på den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Vi väntar alltså på bensinrevolutionen, på skatterevolten. Mejladresser till riksdagsmän, offentliga möten, tuta för din rätt att köra bil. Och man önskar att man hade lite sparade bilder av Motormännens sida när det begav sig; då var det ingen hejd på aktioner och reaktioner och invändningar och protester. Man bara uuuu-undrar - var är dom nu?

Men ni svarar inte på frågan. Om att blanda bort korten



I min serie "hur man förföljer högavlönade funktionärer med besvärliga frågor", eller vad den nu kallas (jag har fått indikationer på att vi ses som ett ovanligt besvärligt gäng) fortsätter vi att ställa den fortfarande inte besvarade frågan.
Hur kan det komma sig att Lissabonfördraget ska kunna stärka fackets roll i samhället, vilket det uppenbarligen ska göra, enligt t ex Åsa Westlund, Jan Andersson, Inger Segelström, Göran Färm och Anna Hedh. När precis samma fördrag kommer att försvaga oss, enligt våra motparter. Efter vad jag har kunnat utröna anser folk inom Svenskt Näringsliv (för att inte tala om inom regeringen) att Lissabomfördraget är ett gott steg på vägen för att slå undan benen på det vi kallar den svenska modellen, slakta kollektivavtal och öppna för arbetskraftsinvandring och låglönemarknad. För det är exakt vad man säger.
Någon har rätt. Någon har fel. Och det verkar alldeles förtvivlat svårt att få ett rakt svar. Tyvärr verkar det ju hittills som om arbetarrörelsen haft fel och vår motpart rätt, i varje fall med avseende på hur besluten fallit. Och jag har då inte fått svar av någon på just denna fråga.
Missförstå mig inte - jag är inte EU-fientlig. Men just den här frågan är för viktig för att vi ska kasta oss ut ut i tomma intet utan att ha en hum om vad det innebär.
De svar jag fått hittills har inte direkt skingrat dimmorna.
Alltid lika kloka BWlogg-media och samhälle sammanfattar dilemmat väl. Och det får mig att formulera nästa fråga, som också måste ställas - kommer även i fortsättningen viktiga frågor att slutligen avgöras av en EU-domstol, med oavsättbara ledamöter? Jag vet att det är en förekommande ordning i övriga Europa, men den känns mycket främmande för mig.
Med tanke på den annalkande LO-kongressen vore det väl alldeles utmärkt om just ovanstånde frågor slutligen kunde få ett svar av just dessa högavlönade funktionärer.

Åsnan är som bekant ett mycket egensinnigt djur som inte helt enkelt leds till nya uppgifter

Det är så gulligt när de bråkar. Om en allians i kris


Jaha, då har de slagit tappen ur tunnan. De rätt modesta invändningar mot den moderata statsledningen som förekom redan 2007 har nu vänts till något som kanske kan beskrivas som ett uppror, eller i vart fall starten till det. Och bakgrunden är egentligen rätt enkel - man hade en plan för hur man skulle vinna makten men sen tog det slut. Man har genomfört sitt manifest (nåja, rätt mycket bidde inte mer en tummetott, som bensinskatt eller fastighetsskatt) och sen har man ägnat sig åt att bli osams. Och de politiska reportrarna har ett smörgåsbord att välja från, och gör det också.
När man på ledarplats i de två största morgontidningarna - som gav obetingat stöd åt de borgerliga under valrörelsen - ifrågasätter ledarskap, kompetens och strategi, så borde nog de så beramade kampanjmakarna som låg bakom Allians För Sverige dra öronen åt sig.
Jag, som lider svårt av borgerlig demagogi, borde naturligtvis sitta nöjt tillbakalutad och åse eländet. Det kommer inte dröja på innan de marginaliserade stödbenen i koalitionen, centern och kd, kommer att ta sig ton och börja lansera sig som de riktiga bröderna i samma koalition. Sanna mina ord.
De Nya moderaterna är inte alls särskilt måna om traditionella moderata frågor, utan bemöter sånt med vad som närmast kan betraktas som förakt och stöddighet. Fredrik Reinfeldt borde passa sig för sånt - exemplet med Göran Persson borde förskräcka. Dessutom finns det "ute i landet", om man lyfter blicken från storstadshorisonten, och knappt det, en emellanåt skriande ogemenskap mellan just samma partier som förväntas regera landet.
Vi behöver inte ens gå utanför Stockholms län. I både Nacka och Täby är det ett argt socialliberalt folkparti som stretar emot ett mycket maktfullkomligt moderatparti, som definitivt inte är nytt. I Upplands-Bro regerar fp tillsammans med sossar, i Järfälla var det borgerliga partier som stoppade utförsäljningen av yrkesutbidlningen.
Och det här är illa.
Nästa steg i den här röran är att hr Reinfeldts eventuella kapacitet som regeringschef kommersättas under luppen. Efter alla de klantigheter som skett sedan maktövertagandet börjar inte den vidräkningen på en smickrande nivå. Istället är det väl bara att konstatera att han är en av de svagaste statsministrar vi haft, kraftigt distanserad av en dominant finansminister och en utrikesminister fylld av beundran för sin egen person.
Det är inte bra för Sverige, det är inte bra för borgerligheten och det är inte bra för arbetarrörelsen.
Hur kan då det komma sig? Fälldin, om nån minns honom, var en tillgång för arbetarrörelsen, vill kanske vän av ordning påpeka. Japp. Därför att man visste var man hade honom. Man kunde bedriva oppositionspolitik mot hans regering. Det är jävligt svårt att opponera mot någon som glider undan hela tiden, byter åsikt, backar från förslag och som desavouerar - sök! - sina allianspartners.
Jag blir alldeles brydd när jag ser hur de beter sig, men kontentan är att de alla fyra (de är fyra, glöm inte bort Hägglund) fortfarande bedriver oppositionspolitik. En kommunal bekant med annan uppfattning sa rent ut att de glömt att det är de som regerar. Fru Olofsson borde begripa att hennes ständiga utfall mot socialdemokratin blev passé så snart hon marscherade in i Rosenbad. De är helt enkelt fyra oppositionsledare som inte håller måttet i det statsbärande formatet.
Därför har Per Westberg en radikal idé - låt Anders Borg ta över både finansen och juridiken, eftersom det uppenbarligen är han som bestämmer. Till detta kan man ju föreslå att man kan låta hr Bildt - mannen som ICKE tänker låta sina ryska ubåtar förringas till vare sig minkar eller skolfartyg - bli statsminister.
Vi måste ha människor med konturer som styr landet. Det här bleka gänget har gjort sitt. Det fria fallet har med största sannolikhet bara börjat, och den här regeringsperioden som kunde ha varit starten på en lysande framtid. istället kanske bli bleka döden för två av parterna...

Bilden föreställer Lusitania, sänkt 1915, på en färd som alldeles uppenbart var riskabel.

Littorin skriver på blogg. Om att få respekt av tokhögern


Upptäcker att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin tar sig tid att svara på en blogg. Henrik Alexanderssons blogg kan snällast beskrivas som konservativ. Vill man vara elak så är det tokhöger. Minns jag inte fel har han sina rötter i Fria Moderata Studentförbundet, på den tiden de bedrev nån slags virrig gatuprovokationspolitik, baserad primärt på HAT mot arbetarrörelsen. Det hela kom att utvecklas till nåt de kallar Frihetsfronten. Nå, fega var de hur som helst.
Det kan vara bra att veta var Littorin anser att han har skäl att torgföra sin politik; vi ska inte glömma bort att det här Nya Moderata ledargarnityret inte direkt har sopat rent i sina garderober. Vi får se vem han skriver hos nästa gång han behöver rättfärdiga sin politik

Sverige och NATO. Om att smyga på oss beslut


Den senaste tidens turbulens om försvarsfrågorna borde egentligen glädja alla som vill att Sverige ska ha ett modernt anpassat försvar, men det handlar naturligtvis om något annat. Det handlar om att Sverige ska med i NATO. Den moderate officeren och riksdagsmannen Göran Pettersson hymlar inte med det. Genom att såga av alla grenar som ÖB hänger på ska Sverige tvingas in under det transatlantiska paraplyet.
Naturligtvis ger det här en schimär av att folket faktiskt vill vara med i NATO, vilket kloke Per Westberg raskt genomskådade.
Det är en strategi som klippt och skuren efter den mall som de republikanska hökarna använde när de år 2000 förflyttade först den ekonomiska makten över den amerikanska försvarsmakten till utskott med hemliga sessioner och hemliga beslut, och därefter också besluten över de militära operationerna, på ett sätt som aldrig tidigare setts ens i USA.
Mot detta kan och skall man invända en massa saker. Det första är att den moderata regeringsledningen inte alls under valrörelsen talade om det här. Istället var beskeden glasklara - Sverige ska inte in i NATO, utan även fortsättningsvis stå utanför. Våra åtaganden inom EU räcker. Istället lovade man att stoppa regementsdöden, och att utveckla olika vapensystem. Intet av detta sker nu.
Det andra är att frågan om att gå med i NATO är en alldeles för viktig process för att stoppas undan av försvarsministern. Det handlar om att analysera det utrikespolitiska läget, och där har genast en radda kompetenta personer förkastat de analyser som nu Sten Tolgfors tycks basera sina teser på. Och det är inte utan att man undrar var finländare och norrmän tycker om saken.
Istället måste naturligtvis ett beslut om att gå med i NATO underbyggas med en bred opinion, annars verkar det ju statskupp. Och vad jag vet har försvarsutskottet hittills avvisat dessa propåer. Vilket då tydligen fått den otåliga moderatledningen att öppna en bakdörr.
Jag personligen ser det svenska försvaret som något nödvändigt ont. Jag vill inte se att Sveriges försvarspolitik ska styras från Bryssel (eller nån annanstans ifrån) och jag vill inte att svenska soldater ska riskera sina liv i orättfärdiga militära aktioner, som kanske på sikt kommer att göra Sverige till en måltavla för terrorister. För det är där små stater hamnar.
Det märkliga är ju att den annars så politiskt pricksäkra moderata partiledningen verkar ha skjutit sig i foten rejält när det gäller väderkornet. Försvaret är en hjärtefråga för många moderater, både av nostalgiska men också av ideologiska skäl. Antalet officerare som röstar på moderaterna är säkert högre än för något annat parti, och efter vad jag kan se på olika ställen på nätet verkar alternativet nu vara Sverigedemokraterna. För moderata män.
På Svenskans ledarsida verkar maskinen ha gått alldeles i baklås. Och bitterheten lyser genom. Jag skulle kunna vara skadeglad om det inte vore för att frågan är för viktig för att hanteras så här. Regeringen sköter det här på ett rent farsartat sätt.
Den tidigare avhoppade moderate försvarsministern Mikael Odenberg (se TV här) förkroppsligar förmodligen just den attityden. Frågan är hur olydiga hans riksdagskollegor kommer att vara. I själva verket kanske det bara blir en blå puff av alltihop - jag tror att just samma politiska väderkorn kommer att ändra riktning igen. Fast målet lär säkert vara NATO i fortsättningen också.
Det är inte utan att man kommer att fundera på Mogens Glistrup, som grundade Fremskridspartiet, och hans alternativ för det danska försvaret - en telefonsvarare som på ryska sa: Vi ger oss! Är det också Tolgfors modell, eller ska vi ringa till NATO?

Ny hammare. Om att våga saker...


För de flesta är en hammare blott en hammare. Se där en poetisk vändning av saken! I själva verket är en hammare en massa saker, och för en del av oss är det vårt närmaste och mest använda verktyg. Förmodligen är det ett av de äldsta verktygen överhuvudtaget, alltsedan den dagen i urtiden en klartänkt person upptäckte att kraften blev större om skaftet blev längre.
Under lång tid var också en hammare ett specialgjort verktyg, vilket gjorde att inga exemplar var likadana, utan bar alltid tillverkarens alldeles egna design. Det är därför man fylls med beundran över de överlevande exemplar man kan se på t ex Historiska eller Nordiska Muséet - som bruksföremål har de knappast sparats av sentimentala skäl, utan de som räddats till eftervärlden har förmodligen klarat sig av en slump.
Det finns nog inget verktyg som så mycket förknippas med byggnadsarbetare som just hammaren, även om elaka röster - framförallt inom den egna branschen - retsamt hävdar att vi förvandlats till gips- och plåtregelmontörer. Och visst finns det dagar, vaeckor, månader när hammaren inte används som produktionsmedel, men den är alltid med. Man går ju inte naken, som en bas sa en gång.
Att välja ut en hammare har stora likheter med hur dåtidens samurajer valde ut sina svärd - man tar inte vad som helst, och har man hittat en modell man trivs med så håller man sig till den. I branschen är man lika mycket Vaughn- eller Hultaforsanhängare som någonsin SAAB eller Volvoägare. Och oftast har man - i varje fall jag - flera olika hammare för olika tillfällen. Jag har både 20, 16 oz-are, och rens- och formhammare. Det kan t o m finnas nån liten penhammare i en verktygslåda långt bak. Det finns dessutom fler tillverkare än så - Stanley och Estwing bör ju nämnas.
Att därför byta modell var inte det lättaste. Det är bara att konstatera att jag gått för länge med defekta grejor, och därför har jag fått ont. Det kan i och för sig handla om andra saker också, men vid en kritisk besiktning upptäckte jag att min gamla Vaughn 20 oz. sett sina bästa dagar (t vänster på bilden).
Den är snedslagen i banen, och nedslipad, efter att ha använts till både det ena och det andra. Dessutom hade gummihandtaget halkat ner på skaftet och rekyldämparen var ankommen. Tyvärr. Men det resulterade i att jag slog snett på spikskallen och fick använda mer kraft än nödvändigt för att få i storspiken i vresigt virke. Efter ett par tusen slag med detta dryga halvkilo är det inte att förvånas över att baksida axel och armbåge började protestera.
Själva ergonomin är inte alls så okomplicerad - på samma sätt som jag kan falla i beundran för folk som så självklart byter däck på en bil, eller spelar piano rätt av sådär, och vet att det är åratal av övning bakom, så krävs det rätt många slag för att kunna slå fyrtumsspik i virke med backhandslag
Kända skador av spikande - och säg för Guds skull inte hamrande! - är t ex tennisarmbåge (epicondylit), och karpaltunnelsyndrom (som är mer eller mindre frekvent hos byggnadsarbetare över fyrtio). Grundregeln är ju annars att man aldrig ska ha tyngre hammare än nödvändigt. Och givetvis börjar just användarvänligheten att bli ett försäljningsbegrepp hos tillverkarna - nya modeller testas ut lika noggrannt som någonsin nya byrålådor hos IKEA
Min nya hammare - till höger ovan - är en Vaughn R20 med rak klo. Det är en stor grej att gå från den bockade klon till den raka, men framförallt var det en oerhört välbalanserad hammare. Och dyr naturligtvis. En bra hammare som ska användas i produktion måste få kosta. I de återkommande produkttesterna i Byggnadsarbetaren brukar de om hammare vara de mest lästa, men det finns en växande marknad även bland hobbysiterna, enligt den vanliga tesen att om det är dyrt måste det vara bra. Alltså har de mest tafatta hemmasnickare alldeles för ofta investerat smärre förmögenheter i proffsverktyg - emellanåt formliga byggföretag i mellanklassen - istället för att begripa kopplingen mellan tusentals spikar och ett par hundra spikar. Men järnhandlarna ska ju också leva...
Jag går dessutom från en kraftigt bockad klo till en rak - då känns det viktigt att den nya hammaren är såpass lång så hävstången blir större (och det är därför träskaften i så stor utsträckning försvunnit; med träskaft måste man ju ha tång för att få ut spik...)
Utvärdering följer!

Arbetskraft som handelsvara. Om gästarbetare. Igen


Man får hoppas att den sorts journalister som ser sitt yrke som ett sätt att förändra världen fortfarande kommer att finnas kvar. Tyvärr finns det nog en alltmer spridd uppfatning om att det är ett patrask - en tanke som inte alls är ny; tvärtom. Under många år betraktades journalister som ett hyenasläkte, helt utan moral. Men det kom en omvärdering under sextiotalet - allt fler reportrar lyfte blicken från de vanligaste morden och skvallret, och upptäckte och beskrev en värld fylld av orättvisor, om övergrepp och utnyttjande. Ett flertal av den tidens journalister - både i etermedia och i press - blev också legendariska.
Det kan vara bra att komma ihåg det när journalistkåren idag åter angrips från olika håll. Allt fler journalister attackeras och hotas i världen, och så även i Sverige. Om det nu vore så att man angrep alla dessa med kändisambitioner - som inte kan skriva, som har blandat ihop sin person med innehållet - så vore det väl kanske inte så dumt. Men det är naturligtvis inte de här lättviktiga radskrivarna som är målet.
Det är därför det är skönt att höra kloka och kunniga reportrar på radion ta itu med de orättvisor och oceaner av lidande som berör miljoner människor men som redaktörer i Sverige förpassar till en papperskorg, för att istället ta upp valfri filmstjärnas senaste skilsmässa.
Idag kunde man åter lyssna på ett isnlag i P1-morron, om den vidriga miljö som asiatiska gästarbetare lever i, när de håller de oljerika arabstaterna under armarna. I Kuwait finns det fler gästarbetare än inhemsk befolkning, men de får inte äga något och bor i välbevakade enklaver, som turister helst inte ska se. Det utgör ett proletariat, som säljs av förmedlare i sina hemländer, ofta utan att veta vad de ger sig in på. Och sedan sitter de fast i kontrakt som är omöjliga att bryta, och som gör att det kan gå år innan de ser sin familj igen.
Det finns all anledning att engagera sig för fackliga rättigheter - och mänskliga rättigheter! - för de här grupperna. Det finns en kamp, men den bekämpas med iver av både förmedlare och stat, och det finns en inte så liten rasistisk underton i det hela.
Numer finns det ju inga arbetlivsrelaterade program i radion, och att tro att de skulle komma tillbaka är nog fåfängt. Att de kommersiella kanalerna skulle åstadkomma det är rent skrattretande. Tills dess får man lyssna på de få program som gives.



På bilden - gästarbetare i Kuwait i sin gemensamma lägenhet. Jo, det är hela lägenheten ni ser

Gör mer på kortare tid. Om stress och sämre kvalitet


I högkonjunktur jobbar man som fan och blir det fel låtsas man att det regnar. I vår bransch är det så. Jobb som förr kunde få ta den tid som behövdes - och som också ofta är den tid det måste ta, med tanke på torktider och annat - har idag pressats in i tidsramar som inte är direkt bekväma.
Till viss del beror det på en ökad professionalism hos byggjobbarna. Man är mer specialiserad idag och bättre på enstaka moment. Detta är ofta moment där teknisk utveckling också höjer tempot - med spikpistoler, skruvautomater, bultpickor, skivhissar, effektivare batterimaskiner etc. Till stor del beror det också på att anbuden måste hållas för att inte ge straffavgifter. Och i slutäden betyder en gubbe mindre samma pengar i ökad vinst.
Nackdelen är att kvaliteten blir lidande. Detta skriver man om hos Byggcheferna. Risken för att fukt och annat elände kommer att bli problem i framtiden är stora, liksom det återkommande mantrat om att det inte finns tillräckligt med duktigt folk. Som om det är bristen på gubbar som orsakar slarvet.
Överhuvudtaget har stressen på arbetsplatsen ökat sista åren. Inte nödvändigtvis för prioduktionstakten höjts, men klåfingrigheten är större hos mellanchefer och annat löst folk idag. Man ska göra mer på mindre tid helt enkelt. Och helst utan att kräva särskilt mycket i ersättning. Om detta kom det en rapport från IF Metall häromdagen. jag kom att höra det på väg till jobbet och i vanlig ordning intervjuade man också en totalt oförstående arbetsgivarrepresentant. Ett bra exempel på att allt mer går till aktieutdelning i industrin istället för till investeringar och utbildning. Till råga på allt börjar man nu lägga ner även välmående företag - allt i den heliga vinstens namn.
Samtidigt slutar man inte förundras över de som ständigt sjunger marknadsekonomins lov. De verkar leva efter salig Trotskijs motto "vill man göra en omelett så måste man knäcka några ägg..." För olika entreprenörstillskyndare i riksdagsmajoriteten innebär det här naturligtvis en utmaning - Är du varslad? Lev upp! Livet börjar nu. Fick du sparken? Starta eget! Glesbygd? Flytta till möjligheterna!
Det märkliga är ju att jävligt få av de som ständigt tjatar om de gigantiska fördelarna med en ohejdad marknadsekonomi faktiskt är företagare. Eller befinner sig i konkurrensutsatta sektorer där man riskerar att få flytta från allt.
Dessutom skjuter arbetsplatsolyckorna i höjden i samma takt som stressen ökar. Avklippta fingrar, fallolyckor - folk hinner inte tänka efter längre. Och samtidigt minskar anslagen till Arbetsmiljöverket, det blir allt svårare att rekrytera skyddsombud. Forskningen kring arbetslivet har regeringen slagit ihjäl för länge sen; det var en av de första åtgärder som genomfördes efter maktövertagandet. Ett beställningsjobb dessutom, frammanat av Det Nya Arbetarpartiets största sponsorer.
Det är då det är bra att man känner kampviljan hos kamraterna. För vi kan inte ha det så här naturligtvis.
Jag har inte kommenterat opinionsundersökningar på ett tag, men den senaste från Demoskop visade på i stort sett oförändrade styrkeförhållanden mellan regering och opposition. Dessutom visade den att SD klivit över riksdagsspärren, samtidigt som kd hamnade under. Nå, det är väl inte att förvåna sig över - men HERREGUD vilket kattrakande det blev om att visa på att kd inte alls tappat väljare till SD.
Nope, istället klättrar de borgerliga på varandra för att bevisa att SD egentligen är ett parti för besvikna socialdemokrater, och vill hellre visa på en undersökning som visar att folk - kanske - tycker Reinfeldt klarar av att regera. Nå, vän av ordning frågar sig då naturligtvis hur det kommer sig att socialdemokraterna inte minskar i såna fall. Eller är det en satanisk långdans där sossar går till SD, medan kd-sympatisörer istället blev sossar. Eller nåt.
Och dessutom regnade det idag....

Sommarn kom, och försvann.

Här ser vi en av de monterade nya huvarna. På den här ska det sedan monteras en fläkt (nedan). Eftersom takkillarna är i faggorna behöver vi inte pappa in lådan, utan det räcker med att man tätar skarven nertill med specialklister (och ja, det är fortfarande ett jävla kladd - nya byxor beställes direkt efter det hrä taket...)
Vi har också börjat städa av taket. I förgrunden ett stycke fläkt, dessutom den nya takbeklädnaden som Norbergs Tak lägger. Den här gången släpade vi upp rullbara sopkärl - 660 liter - som vi sedan tömmer i BigBags
Först lägger man alltså en underlagsfilt, och på den en oerhört stark gummiduk som skruvas fast med en miljon (ungefär) fästelement. Och fredagen inbjöd till bar överkropp för oss alla
De olika dukvåderna överlappar varandra, och skarven svetsas med en tax...
Det här innebar då att det mesta av mitt jobb ovan tak är klart, och det är dags att dyka in under taket. Till ståhöjd 60 till 160 cm, och en mysig eftermiddagstemperatur som överskred 40 grader. För här ska det spikas nedstigningsplattformer, stegar och landgångar.

Isoleringen är ju lösull som sprutas med slang till 40 cm höjd. Alltså måste de färdiga bryggorna ligga lite högre än så. Börjar med kapa och spika dit bockryggar. Lite kan man fuska och använda spirorna till takstolarna; det är inget tryck att tala om.

På olika ställen i det nya ventystemet finns det rensluckor som sotarn ska dra i med vissa intervaller, och det är för honom det ska göras massor med meter landgång...
Men sen blev det kallare - och rejält kallare. Det började blåsa, och tillräckligt för att de glada gossarna från Norbergs Tak inte kunde fortsätta med dukläggandet. Om man klickar på bilden ovan ser man att företagsflaggorna borta vid E18 står som gjutna rakt ut i vindbyarna
Här synes en påmonterad fläkt. Inkluderat en remsa tejp som också visar att det blåser.

Eftersom vi nu går in i en ny etapp kommer vi också att flytta verkstad och förråd. I den nya etappen finns det ett gammalt butikstorg under kåkarna. Överhuvudtaget fanns det en massa mysko saker som Fabege fick ta itu med när man tog över området. Här bodde det folk i källare och förråd, och vad som såldes i det här garaget var lite för ofta en sak för polisen.
Istället för resebyrå, bageri eller slakteri finns här nu en rörmokare (Rördoktorn!, som alltså är vår VVS-entreprenör)
Det fanns inga gränser för entreprenörskapet kan man ju lugnt säga
Det är en lätt spöklik känsla av att gå här. Och det ska ju hur som helst blåsas ut, så det går att använda till något. Men är man intresserad av ruinromantik kan jag rekommendera ett besök hos Jan Jörnmark, som verkligen brinner för övergiven modern civilisation. Men här har han inte varit....
Och till sist måste man ju visa upp hur solbrännan blivit, efter alla dessa dagar på taket...
Ja, jag vet - hela tiden......

Många steg blir det... Om ett bekvämt sätt att röra sig på

Har gått. Mot gymet!
Jag går mycket. Inte bara på jobbet utan även på fritiden. Riktigt hur mycket gående det är har jag inte haft en aning om innan jag förra året kom med i Korpens Stegtävling. Då fick jag ut en riktig stegräknare - nej, de där man får som bonus med schampo eller skor är inte riktiga grejor - som jag, enveten som man är, och dessutom löjligt lätt biten av tävlingsinstinkt, i stort sett limmade fast på höften. Och sen började vi gå. Då var det TeamFairing, och jag konstaterade att jag i snitt gick sex kilometer per dag under arbetstid (nybygge). TeamFairing bestod av folk från vårt lokala gym, och min insats - sammanlagt blev det en promenad till Karlstad under tävlinsgperioden - bleknade i förhållande till våra två tävlingssatsande bodybuildingtjejer, som verkligen promenerade 2007...med mycket gott resultat!
Att gå är nämligen en vettig sysselsättning. Mycket få personer klarar av att springa en timme, men nästan alla kan gå en timme. Det är mycket mindre belastning på leder och knän, och den sammanlagda energiförlusten (nu ser jag att jag håller på att hamna i friskvårdsjargongen) för de flesta är inte alls så mycket mindre än att springa eller cykla.
Jag började träna med vikter i mitten av sjuttiotalet, och i kombination med nån slags allmänt måbra-intresse har man nog varit rätt lik en poet som vill läsa upp sina dåliga dikter för en ovillig lyssnarskara. Oj vad många personer man gett dåligt samvete, och herregud vad mycket dumma råd man gett under årens lopp, allteftersom olika pop-dieter eller motionsformer varit på tapeten. Jag har gett diettips värdiga vilken kandidat till kroppsbyggar-SM som helst till tanter, och rekommenderat stenhårda träningsprogram åt folk som varit på gränsen till rehabilitering.
I min bransch finns också en vedertagen myt som säger att a) man jobbar så hårt att man inte behöver träna, b) att man inte jobbar tillräckligt hårt om man dessutom orkar träna, och c) att en vuxen karl behöver stora lass med mat som äts mellan åtta och nio på morgonen. Alla tre är naturligtvis gruvligt fel.
För att orka bli gammal behöver man träna, för att orka jobba behöver man träna, och det är smartare att äta fler små mål under dagen för att orka med dagens arbete. Förhoppningsvis kommer det här att kunna slå rot så småningom men jag kan lova att det kommer ta tid. Och i dagens arbetsliv ska man inte behöva jobba så jävla hårt med kroppen att annan träning blir obehövlig. Talesättet om att"... lite hårt arbete inte skadat någon" lever ju kvar. Trots att vi vet att det är precis vad hårt arbete gjort - skadat en massa människor.
Nu finns det flera stegtävlingar att delta i. PEAB-koncernen deltar i Svenska Friidrottsförbundets modell, som heter Livslunken. Målsättningen är att vi ska gå nån slinga som längdmässigt ska påminna om en sträcka i Skåne (där bröderna Paulsson körde sin lastbil på femtiotalet antar jag), och det pågår mellan 5 maj och 15 juni.
Nu är det naturligtvis inte bara att gå. Man ska tänka på att ha vettiga skor, att gå ut lagom om man är ovan, och att komma ihåg att ha räknaren på sig. Jag har kompisar som, drabbade av samma tävlingsdjävul som jag själv, dragit på sig både benhinneinflammation och hälsporre. För att inte tala om förhårdnader på fötterna.
Meningen är att man ska försöka reducera sin kroppsvikt. Det finns en BMI-räknare som anger att jag är kraftigt överviktig, men att tro att enbart motionen skulle kunna ge viktreduktion är att göra det lätt för sig. Kunskapen om sambandet mellan energiförlust och motion (sedär, nu kom den dålige poeten tillbaka!) är fortfarande skriande stor, och man kan inte nog trycka på att det dels tar ca en månad innan man får de första bestående resultaten av en ökad förbränning (dessförinnan är det mest vätska, baby), och dels att det inte räcker med att motionera mer. Man måste se över ätandet också. I synnerhet behöver kroppsarbetare göra det.
Egentligen är det tragiskt att se killar som är på millilitern medvetna om hur mycket bensin deras bilar gör av med, inte ha en blekaste aning om hur mycket deras kroppar förbränner. Eller att den här kroppsliga förbränningen förändras genom åren. Men mer om det senare. För den som inte kan hålla sig från att läsa mer i ämnet rekommenderas å det varmaste att man tar en titt på Kolozzeum, en jättelik kunskaps- och frågebank om motion och kost.

Maria Eriksson, SM-vinnare 2007 t v. Åsa Karlsson t h.Bägge från TeamFairing

Unga och starka vinner. Om FOKUS integrationstävling...


I senaste numret av Fokus presenterar man vinnaren i integrationstävlingen. Det är -som förväntat -en liten kommun, Gnosjö, med ett traditionsbundet nätverk av småföretag, en fungerande och stabil landsortskommun, tillräckligt långt från centrala Sverige för att inte få överskottsinvandrare, som är både halta och lytta och sjuka. De lämnar man med förtroende vidare till större kommuner, som faktiskt då också placerar sig i toppen av just samma integrationsmodell. Hur nu det går till. Men det finns ju omräkningstabeller för allt...
Viktigare är ju att de som placerar sig i botten av samma undersökning faktiskt tar emot flyktingar och invandrare. Vad hände med de kommuner som benhårt vägrar dra sitt strå till stacken? Som Vellinge, Täby eller Danderyd? Jo minsann - de finns i den högre delen av samma lista.
För den här undersökningen skiljer inte på invandrare och flyktingar; här räcker det med att vara utlandsfödd så räknas man in i integrationen. Oerhört praktiskt. En invandrad amerikansk professor som bor i villa i Danderyd räknas alltså in i statistiken precis lika mycket som den illiterate bilmekanikern som bor inneboende med resten av familjen hos sin bror i Angered. Nån som tycker det är knäppt? Jag gör det i varje fall.
Det underliga är att man mycket lite berör skillnaden mellan flykting och invandrare. Det är som att de bägge glidit ihop idag till samma begrepp. Kontentan är i varje fall att de så snart som möjligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande, verkar det.
I synnerhet blir det märkligt när även regeringens företrädare tycker det är skamligt att USA + Kanada tar emot färre Irakflyktingar än Södertälje, men inte har ett ord till övers för sina moderata partikamrater som vägrar öppna kommungränsen för samma flyktingar. De propåer som regeringen hittills har gjort har inte direkt fallit i god jord. Och det finns åtskilliga företrädare för just högern som kommer att slå sig blodiga för att kunna fortsätta skyffla över ansvaret på andra.
Överhuvudtaget ska man nog vara tveksam till att ta Kanada som ett gott exempel på hur integration skall fungera; avståndet dit gör att den illegala invandringen är marginell, vilket gör att de mest får det vi kan kalla A-invandrare - ambitiösa, pigga, unga. Precis som Gnosjö också får.
Samtidigt kom jag att höra regeringens invandraralibi Nyamko Sabuni - som har mer gemensamt med Jan Björklund än med valfri morsa i miljonprogrammet (vilket hon delar med ett flertal andra alibin inom just folkpartiet) - i Ekots lördagsintervju där hon försvarade regeringens nya krav på att den som kommer till Sverige måste skaffa sig ett jobb innan de kan få ta hit sina anhöriga. Ett krav värdigt Det Nya Folkpartiet. För skams skulle kunde de kanske skänka en tanke till Jordanien som idag har en och en halv miljon flyktingar - och försöka tvinga folk där att fixa ett jobb innan de får ta dit sina barn. Eller annat valfritt land som gränsar till en krigszon.
Den här sortens moraliska och nyliberala budskap gör mig förbannad. Vad hände med vanlig hederlig anständighet? Jag träffar folk som berättar om hur de sett sina vänner, sina föräldrar, sina barn i Irak, i Afghanistan, i Gaza. Det är vad de flyr från. De flyr mycket sällan TILL något. De flyr FRÅN något. Och då ska vi villkora deras överlevnad?
I dagens nyliberala Sverige ska alla människor sättas i produktion så snabbt som möjligt. Utan att ta hänsyn till deras eventuella status. Man reflekterar inte ens över att det kan bli fel. Det finns ingen som funderar över krigspsykoser, neuroser, sorg och depression längre. De ska bara jobba, jobba, jobba - för då funkar det. Tills det inte funkar alls längre.
Av någon märklig orsak har vi idag större insikt om och förståelse för de trauman som drabbar återvändande amerikanska soldater från Irak, och som gör dem sjuka och passiva och asociala och oförmögna till normalt socialt liv - ett ämne som snabbt klättrat på tio-i-topp-listan- än det som verkar kunna tillerkännas flyktingar från samma krigshärd. De ska tvärtom ut och jobba och försörja sig själva så snabbt som möjligt!
Om känslan av att stå utanför, om ett samhälle som inte släpper in dem, om den skriande skillnaden mellan etablerade medelklassinvandrare och ett nästintill återuppståndet trasproletariat är det ingen som talat längre. Inte heller om hur just samma medleklassinvandrare förfasar sig över samma frustration i förorterna, eller kräver precis omöjliga sanktioner av andra invandrare. För visst kommer det att brinna igen , visst kommer man att kasta sten igen. Men inte i Gnosjö. Inte den här gången.

En vända till med EU-domstolen. Om vem som ska bestämma...


I Sverige är vi vana vid att makten utgår från folket. Vi är nära nog lite misstänksamma mot maktutövning som sker i låsta rum, i slutna sällskap eller via okända kontakter. Vi har valt att ha ett samhälle där massor - emellanåt lite för mycket - information finns att få tag i för vem som helst. Här kan vi utan vidare ta reda på vem som bor var, vem som tjänar hur mycket, vem som har dyraste villan, dyraste bilen, väljer skola eller skiljer sig.
Det finns många som inte gillar det förstås, och när det bara blir snask och spekulation om det - av typen "så mycket restskatt fick kändisarna - är det naturligtvis klandervärt. Men den här öppenheten genomsyrar hela vårt samhälle, och har gjort så sen lång tid tillbaka.
I ett europeiskt perspektiv är detta ett okänt fenomen. Och inte särskilt önskvärt. Försök ta reda på vilka aktieinnehav spanska politiker har, hur många extraknäck engelska parlamentsledamöter, eller vilken förmögenhet kända italienare har. Det går inte. Och skulle man lyckas ta reda på det lär nästa steg vara att hitta någon som vill berätta det - det är också svårt. Listan kan göras ohyggligt mycket längre. Vår svenska offentlighetsprincip är ett redigt undantag i Europa (och är inte särskilt högt upp på listan över bra-svenska-förslag-som-unionen-tänker-adoptera).
För ett par år sen hörde jag om en arg metallare som ringde finansdepartementet för att skälla, bad att få bli kopplad till minister Ringholm, och "varsågod, jag kopplar" fick tala med honom på stört. Enligt samstämmiga utrikeskorrespondenter är det bara i Sverige detta kan ske. I resten av världen får man tala med en växeltelefonist som kommer att fråga om man har avtalat tid, och har man inte det kan man ramla ner i ett hål i marken.
Symbiosen mellan makt och medier är långt mer befäst i vårt grannland EU än här, och man har inte ens namnskyltar i mer mondäna franska bostadshus. Vill man något får man allt ta vägen via portvakten. Och där blir det säkerligen stopp - franska consierger är verkligen vakter för sin port.
Till detta kommer att man i Europa under många år vant sig vid att det vid sidan av den politiska makten också funnits en byråkratisk makt. Och den har verkligen makt, vilket våra strider om Lavalmålet och annat visar. Den befolkas av icke-valbara jurister som har befogenhet att göra politiska ställningstaganden som icke kan överklagas.
I StudioEtt sändes idag ett reportage om just juristernas makt, vilket jag skrivit om förr (bara att klicka på etiketten EU så kommer det massor med poster). Och det är ett rätt tröstlöst scenario som målas upp - alldeles väldigt långt från det hoppfulla som lanseras av socialdemokratiska partiet och LO. De borde göra mer istället för att reflexmässigt kasta över det på Reinfeldt.
Intervjuade experter i programmet förkastar mer eller mindre framtiden för kollektivavtalen, och verkar samtliga tro att den svensdka modellen som vi känner den kommer att skrotas. Till förmån för den heliga fria rörligheten, för kapitalet och en allt mäktigare europeisk byråkrati. Och entydiga svar om att det vi trodde var säkra garantier för den svenska modellen inte alls var det.
Lyssna på det här, och lyssna NU, det ligger bara kvar trettio dagar, och ta en funderare. Det kan man göra vare sig man tycker Sverige ska vara kvar i EU eller inte. Vem är det som ska bestämma? Vill vi att mer makt skall läggas ut till EU-domstolen (som Lissabonfördraget innebär)?
Och vad säger de som trodde och tror så starkt på att vi skulle kunna exportera våra värderingar? Jag vill åter fråga på vilka områden som våra svenska värderingar haft ett lika stort genomslag som det utlovades. Om nu någon förespråkare orkar diskutera det igen.
Det kanske är dags att låta den svenska arbetarrörelsen höja rösten rejält och lagom till LO-kongressen tala om för de onåbara i EU-domstolen, att vi tycker inte om det här. Vi är inte villiga att låta våra fungerande system bytas ut mot system som vi med blotta ögat kan se är sämre.
Jag kommer ta kontakt med mina kongressombud. Det tycker jag fler kan göra....

Inför LO-kongressen. Om att kampviljan finns där


I slutet av maj startar LO-kongressen, och det är en av de viktigare kongresserna den här gången (de kan ärligt talat hålla rätt trist nivå emellanåt). Men just den här gången finns det mycket att ta tag i, och jag är mycket spänd på att se hur man kommer hantera diverse heta potatisar. Det finns goda möjligheter att kongressen sker i skuggan av en utvidgad och pågående konflikt, det finns all anledning att tala om EU (hör ni det Vanja och Erland - tala med oss!), och vi måste se över både organisationsform, lönebildning och kommande lågkonjunkturer. Själv ser jag gärna att facket tar en match för de papperslösa, och sen ska det väl skällas om a-kassan och regeringen ska hudstrykas.
Om man vill sniffa lite om tonläget i facket kan man ta en titt här, sexton fackliga tidningar samlade på ett ställe, även om inte alla har med just LO-kongressen att göra. Och sniffar man tillräckligt här upptäcker man att det finns en kampvilja som det var länge sen vi hörde. På Första Maj var vi artontusen i Stockholm (sheriffen på plats sa det, och sen stryker polisledningen av femtusen; det har de alltid gjort. Sant!!!), och det var inga sänkta huvuden som gick där inte.
Just i år skulle ju både CUF och MUF försöka ta poänger genom att ha olika aktioner. Och hr Schlingmann fick ta plats hos Nordegren i P1 för egen förstamajappell. Det man kan säga är att Daniel Suhonen klädde av Niklas Wykman med besked, vilket också Svds radiorecensent tyckte (inte på nätet), och Magnus Andersson var mer pubertal än vanligt när alltid redige Peter Persson tog ner honom på jorden. Lyssna när Andersson kommer in falsett när han får mothugg - det är rätt kul...Fast mest känner jag för den gamle farbrorn, som var lessen i sin rullstol över att högerbarnen inte kunde låta honom få njuta av tåget i fred vid Humlegården. Är det politisk debatt? Att göra människor lessna? Tydligen.
För den som inte var där kan jag varmt rekommendera att vara med nästa år. Det är en magisk känsla när Kungsgatan fylls av musik och talkörer. Fast Byggnads får dra dit några egna megafoner nästa gång, man får så ont i stämbanden annars. Den som funderar på om arbetarrörelsen har plats för invandrare kunde ju kolla in kurdiska, indonesiska, mongoliska, judiska, syrianska eller latinamerikanska avdelningarna. Eller nån annan avdelning.
Jodå, det finns både ilska och gott humör i facket just nu. Ingen ska tro att det kommer vara lätta eller snälla debatter i Folkets Hus, eller att ombuden kommer lägga sig för dekret från Norra Bantorget - tror man det underskattar man styrkan i den fackliga rörelsen rent gruvligt. Det är rent befriande att slippa den där tillvanda debattpolityren som kan göra det politiska samtalet i medierna så tråkigt. Och framförallt, vi väntar på svar....


På bilden - Fruängens Golv visar vad de tycker!

Ta en titt på foten. Om förebyggande arbete från grunden


Jag har fått lite uppmaningar om att skriva mer om själva arbetslivet, istället för att spilla över på konst, böcker och politik. Nu råkar jag inte själv se nån motsättning i detta - konst. böcker och politik har en mycket stor plats i mitt liv, på samma vis som mitt arbete, och det finns drivor med påbörjade blogginlägg som bara väntar på att få ta lite utrymme.
Men till dess ska vi tala lite om fötter. Man har ju sett en och annan i omklädningsrummet - medelålders, knotiga, spruckna och halta. Fjärran från de små runda fötter som den nyfödde har. Och lunchrummet har väl både en och annan gång fyllts med avsmak över hårresande historier om näranog ruttna kroppsdelar
Fortfarande kommer mycket av de mest förekommande bekymren från underlaget vi rör oss på - det är inte bra för klövarna att dag ut och dag in gå på dessa råytor, eller att halka omkring i bärlag. Ofta är vi också blöta om fötterna, eller har för täta skor, eller för tunga skor - och man är bara dum om man väljer dojjer utan skydd bara för att det är bekvämt; en spricka i foten är en barnlek jämfört med en fyrtummare i fotsulan kan jag meddela.
Därför ska vi puffa lite för den Internationella Fothälsodagen, som arrangeras av fotterapeuter i världen, därför att taskiga fötter inte alls är ett nationellt problem, och precis som en bekant i branschen påpekar - dåliga fötter är ofta skulden till knä-, höft-, rygg- och nackont. Allt detta är kända bekymmer i produktionen.
Man ska inte dra sig för att påpeka att folk inte klipper sina naglar - emellanåt kan man se exempel som skulle hedra vilken trädklättrande primat som helst (klicka om du törs), och det skulle inte skada med lite salva, tvätt eller nya strumpor på rätt många ställen. Fotsvamp är inte heller en ovanlig åkomma, som faktiskt kan komma från att man bara tvättar sig ner till ljumskarna i duschen, och låter smutsen rinna ner över bladen (klicka om du törs).
I byggsvängen krävs det att man har skyddsskor, med trampskydd och stålhätta. Och visst ska man erkänna att utvecklingen gått framåt - från gårdagens dykardojjor till dagens välventilerade sandaler med kompositsula. Men fortfarande är det så att vi förväntas beställa skor från katalog - något man knappast skulle göra med sina vanliga skor, för att inte tala om träningsskor. Fötterna hittar nämligen på saker under ens livstid.
De växer. De förändras. Långt efter man vuxit klart på längden fortsätter fötterna att formas. Fotvalven sjunker ihop (och försök höja ett par såna!), man börjar gå snett, och man kanske drabbas av diverse annat elände, som benhinneinflammation (välkänt fenomen hos idoga löpare) eller bara får ont i fötterna.
Det är därför det är så stolligt att man ska köpa skor man ska ha under arbetet via katalog. Jag orkar inte tänka på alla oformliga skor man prövat och förkastat (och hunnit få ont av) innan man äntligen hittar ett par som verkar OK. Och då slår det ju sällan fel - just den modellen ingår inte i företagets inköpsmall eller så har den utgått ur sortimentet.
Skor i vår bransch är ju en färskvara - egentligen ska man byta dem när skyddshättan tittar fram genom lädret, eller när de blivit tillräckligt nertrampade, men den sortens egenkontroll är vi rätt dåliga på. Man byter dem tyvärr för sent; när de är bortom all räddning. Och då har man säkert redan självsprickor eller liktornar (klicka om ni törs).
Nu har jag inte stora förhoppningar om det men det skulle vara kul om folk i behörig position på olika byggföretag faktiskt tog det här på allvar. Jag är övertygad om att både trivsel och sjukfrånvaro skulle påverkas positivt av att vi började tänka på det vi går med.