I den härliga vårsolens glans. Om glädjeämnen


Trots allergi. Trots att tjäran kladdar. Trots att det svider i skinnet de första dagarna.
Våren är här och det kan ingen ändra på. Skjortan åkte av klockan tio idag. Jag luktar solskyddsfaktor (och värre saker ändå; det blir varmt på ett tjärat tak) och har skyddsglasögon med solfilter. Det är de här dagarna man minns varför man gillar sitt jobb, precis innan värmen blir kvävande, innan taket glöder under fotsulorna och varför man nog aldrig kommer hamna på det där kontoret som verkar så lockande när snögloppet piskar i ansiktet, när tidplanen spricker och det slår gnistor från fuktiga maskiner. Men det är långt bort nu...

Läsenärer. Om Världsbokdagen



Den 23 april var det Världsbokdagen. En händelse som borde ha uppmärksammats mer än den gjorde - alla duktiga bibliotekarier och bokälskare till trots. Det handlade nämligen om mer än bara tillgång till böcker och bibliotek - det handlar också om yttrandefrihet, upphovsrätt och människors fria tillgång till information. Till detta skulle jag nog personligen kunna lägga en hel del, saker man noterar när man läser mycket, saker som kanske går en ovan läsare förbi. Som att brogerliga tidningar nu senast undvikit att nämna den senaste Opinionsundersökningen. Eller att TV4 kanske inte får sända Nobelfesten eftersom man censurerade Marcus Storchs tal om yttrandefrihet.
Det finns mängder av nyheter som inte får bli nyheter. Och man funderar vem som värderar dessa. Hur kan det komma sig att nyheterna i våra vanligaste kommersiella kanaler skiljer sig så otroligt från de som sänds i den gemensamt ägda radion?
Om detta och annat kunde och borde och ska Världsbokdagen naturligtvis handla. Liksom om att nå nya grupper med litteratur. Jag vet naturligtvis att man gör detta - bibliotekarier är läskigt välutbildade och smarta. Läs gärna Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor av kulturchefen i Strängnäs, Christer Hermansson. Man måste respektera en man som vågar betitla en bok Ich bin ein Bibliothekar!
Mitt lokala bibliotek i Jakobsberg bjöd på mat och högläsning. Och sagostund på olika språk. Jag tittade in lite på eftermiddagen, för att läsa lite tidningar som jag bara läser där. Dessutom är jag pigg på att testa att lyssna på musik via datorn genom mitt bibliotekskort. Och jag vet att biblioteken nästan överallt är källor till information och demokrati.
Men precis som tidigare är jag orolig för hur lystna, eller bara jävligt klåfingriga personer, kommer att behandla tanken på biblioteken när de får makt över den. Exemplen förskräcker nämligen. När jag har kontakt med kamrater i andra delar av världen är de både avundsjuka på idén med bibliotek, och vill ha själva (Sydamerika), saknar de bibliotek de haft som bombats (Gaza), eller blir de förbannade över att det finns folk som inte ser nyttan med en veritabel godispåse med litteratur (USA).
Jag hör ju till de där som glatt botaniserar i beståndet, och hittar böcker jag aldrig skulle sett eller läst. Ibland i återlämnathyllan, ibland exponerat av personalen, eller oftast när jag går med huvudet på sniskan och läser på bokryggarna. Och därefter bär jag hem en kasse med ÄNNU fler böcker, att lägga i ett ostadigt berg bredvid sängen. Ovanpå det berg med andra böcker som jag köpt.
Egentligen är ju alla dagar bokens dag. Men till dess får man gratulera boken, de som skriver och de som läser.

Men vad trodde man? Om privat vård


TV4 visar ikväll i KallaFakta hur vårdkoncernen Attendo Care både flyttar pengar till skatteparadis och hur de genom "effektiv hantering" skapar vinster i äldrevården. Och de är inte ensamma - vården har blivit en ny tummelplats för riskkapitalister som ser sjuka och gamla som profitabla.
Till deras försvar ska man säga att de aldrig hymlat med det. Det är de som politiskt genomdrivit denna reformerade vård som inte talat sanning. Företagen har aldrig stuckit under stol med att de är i nischen föär att tjäna pengar - de är aktiebolag, de är av lagen tvingade att tjäna pengar. De är dessutom i en win-win-situation - det öär inte särskilt svårt att under avtalets gång kunna få kostnadstäckande bidrag från politiker, eftersom politiker är fullständigt livrädda för att så småningom annars kanske vara tvungna att möta kritiska väljare.
Men det verkar ju också som åtskilliga företrädare för borgerligheten har en alldeles för naiv bild av hur kapitalism fungerar. Vill man ha ytterligare insikt om hur det fungerar kan man gärna ta och läsa slumpvist från den läsardebatt som också finns hos TV4. Man kan nog säga att vårdkoncernerna kommer att behöva hyra in PR-byråer för att bättra på sitt rykte.
Och det kommer de säkert att göra också. Det är nämligen avsevärt billigare än att faktiskt åtgärda vård eller villkor för de anställda.
Den andra delen är att de här vårdbjässarna också effektivt tar död på den småföretagsamhet som kunde ha frodats. Om detta skriver Per Westberg bra. Jag har själv tjatat om det i ett antal poster - och ingen skam ska falla på de som väljer att sälja sina andelar i vårdcentraler, som väljer att lägga ner sina små omsorgskooperativ, för de kan inte på något vis konkurrera med de bud som vårdkoncernerna lägger.
I bästa fall kan de sedan få en del av de skärvor som faller från Caremas bord, men till ett pris som passar Carema. Att i det läget dessutom hävda att vårdpersonalens löner skulle öka med den större konkurrens på marknaden är ju rent befängt. Vilken konkurrens? Man ska ha klart för sig att det inom den privata vårdsektorn inte alls ses med blida ögon om de offentliganställda syrrorna skulle få rejäla lönelyft.

För många uppdrag och för lite folk. Om föreningsarbete


Att organisera sig i föreningar är något av det mest svenska som finns. När man berättar för utländska kamrater om att man antingen är med i en förening, eller t o m i styrelsen brukar de förvånas. I de flesta andra länder verkar det här vara marginalföreteelser, i bästa fall manifesterat som kyrkoherdens basarutskott i valfri engelsk deckare. Söker man i ett kommunalt föreningsregister häpnar man över mångfalden, och inte minst antalet föreningar som finns i normalsvensk kommun. Som samlingspunkt för folk med specialintresse, som ventil för arga, som arrangör av kuriösa sammankomster, som hobbyverksamhet, för scouting, politik, bilåkande, frimärken etc (nej, jag tänker INTE länka till exempel - jag förmodar att om en förening en gång ansetts värdig kommunalt stöd så förtjänar de mer heder än att skrattas åt). Å andra sidan kan ni säkert själva föreställa er...
Men något har hänt.
Eftersom jag hör till de där som vuxit upp i föreningslivet, och dessutom under många och långa år suttit i valberedningar (och upplevt personstrider, sanna mina ord, som kommit att leva tjugo år och mer, och som nästintill haft rikspolitisk inverkan) så märker jag att det har börjat glappa i den där naturliga kedjan intresse-mål-organisation.
Det har helt enkelt blivit svårt att rekrytera folk till styrelser. Så till den milda grad att jag på sistone varit på ett flertal årsmöten där man lämnar både ordinarie platser och suppleanter vakanta - det finns helt enkelt inte folk att stoppa dit.
Och i den mån det finns folk är de kanske inte alltid de mest lämpliga; se där en avvägning som en valberedning också måste göra. Själv är jag innerligt trött på förtroendevalda som inte är kompetenta eller som helt enkelt skiter i sitt uppdrag - jag har träffat på bägge delarna på den senaste tiden.
Det här beror säkert också på att det är lite kris, och inte så lite kris för de idéburna föreningarna. Själv bor jag i en kommun där ledningen för Kultur- och Fritidsnämnd anser att dess främsta uppgift är att stödja idrottsföreningar, och då helst idrottsföreningar med ambitioner. De här föreningarna som samlar de som vill tala religion, filosofi eller politik gör faktiskt inte mycket väsen av sig, och får definitivt inga rubriker.
Och vi kanske har för många organisationer. Man kan fråga sig hur klokt det är att alltid starta en ny klubb/styrelse/förening för en verksamhet som kanske kunde rymmas under en annan klubbs/styrelses/förenings paraply. Risken finns ju att man sitter i så många styrelser att lusten tar slut - vilket är ett vanligt förekommande fenomen när det handlar om hur unga politiker hoppar av sitt uppdrag; bakom varje stol i ett kommunfullmäktige finns också ett organisationsuppdrag eller - ansvar. Man måste träffa sina väljare, kanske sitta på styrelsemöten och vips är det där som inte lät så betungande en jäkla kvarnsten.
Nu finns det ju föreningar som dessutom har råd att betala för sig - inom bostadsrättsföreningar är det inte alls ovanligt med styrelsearvoden, och inte så dåliga såna heller. Men även där har man problem att rekrytera. Och precis samtidigt kommer det hela tiden krav och påstötningar från medlemmarna, om mer aktivitet, om mer information, om bättre beslut.
Jag har under en längre tid försökt få arbetskamrater att delta i fackmöten. Det är kanske fyra möten om året, två timmar varje gång. Det är åtta timmar. De behöver inte ens gå fyra gånger, men en gång om året borde man kunna ta sig till mötet för att få lite information och kanske till och med kunna påverka. Men uj, vad svårt det är. Och vad upptagna de är. Frågan är ju med vad - har deras dygn färre timmar än mitt?
För erfarenheten lär mig att de som är aktiva på ett ställe också är det på ett annat. Ungdomstränare går på sina fackmöten, scoutledare ställer upp hos konsumentgillet, och sjunger man i kör kan man ge sig sjutton på att möta sångarkamrater hos Rotary. Frågan är bara hur länge vi har det så. Och de där som alltid är så upptagna brukar aldrig kunna säga vad det är som de är upptagna med...
Den dagen det inte finns folk som kan öppna lokaler, skriva protokoll eller dela ut flygblad kommer vår demokrati att må mycket sämre.

Nytt tak vid Hyppingeplan!

Hyppingeplan 5-9

På morronen kravlade vi upp på det nya taket. Nere på backen stod ett gäng kvar, för att koppla allt gods som skulle upp.

Hittills har FEAB varit på plats och tagit bort den gamla isoleringen - ett sanslöst eländigt jobb som man hoppas de har bra betalt för. Och vad hittar man under den gamla isoleringen? Jo, spill från fyrtio år tillbaka....
Vi har ju redan tidigare monterat taksäkerhet, men nu var vädret avsevärt bättre. Klar himmel och sol och löfte om rätt mycket vårvärme. De som inte varit uppe på ett tag drabbas ofelbart av lite längtan att kasta sig ut, eller andra dumheter
Fast såhär på morgonen ligger stråk av nattens frost kvar, i skuggorna. Svårt att se när man har solen i ögonen, och livsfarligt att halka på...
Kran dirigeras med radio eftersom han lyfter blint
Vartefter kollina kommer upp, och det är rätt mycket, drar vi pallarna tillrätta med pallyft.
Dessutom passar vi på att lyfta ner sånt som redan slaktats. Det är ju framförallt en ny ventilation som ska monteras, och den gamla, uttjänta ska skäras bort.
Dessutom tar vi upp en del virke. Här tar grabbarna av slingen runt bunten
Kan vara kul att se hur det ser ut under taket. Mörkt och lågt och luktar illa. Fågelträck...
Ventilationen väger inte så mycket men det tar mycket plats
Utsikt mot E18
Från den gamla ventilationen stiger en doft, inte direkt från de finare världarna. Och så är det på precis alla tak i hela världen med gamla dragningar - härsket fett som luktar...mja...
Vi har satt på rör för att få upp aromen över näshöjd i varje fall. Jag är INTE känslig men det här går utanpå det mesta.

Wille kör motorkapen genom det gamla ytskiktet. Motorkapen är ett redskap man har respekt för. Den är stark, ryter och skenar iväg om man inte håller i rejält. Och den stannar inte sådär direkt som man kunde önska...

När vi gjort spåret med motorkapen, tar vi upp de sista hörnen med tigersågen. Utskiktet är tjockt och kladdar ofelbart nr maskinerna. Och oss
Luckorna måste göras långa nog för att man kunna få ner ventrören.
Närbild av ytskikt. Det är drygt tre cm med tjärpapp och nån slags asfaltssmet
Och det blir en del spill. På det här taket har jag bestämt att det ska hållas rent, så allt det här tas bort direkt
Sista timmen kom att ägnas just åt plock och åt att kapa ner virket i lämplig storlek. Och solen stekte och tröjan åkte av. Även min tröja, och sen trackade vi varandra med att vi såg ut som vi kom från Blekinge, eller tillhörde den verkligt vita rasen, eller att Arlandaplanen just meddelade tornet att de flugit över ett par stora Albyler i Tensta...
På det här taket fanns också ett expansionskärl en gång i tiden. Det är borta men huven finns kvar och ska tas bort.
Alltså sågas täckplåten upp.
Under ligger det tjärpapp och råspont. Konstruktionen var...intressant, och inte särskilt säker att gå på
Kapar ner sidorna och börjar demolera
I den gamla isloeringen hade det varit duvslag eller liknande. Det var en jäkla massa fjädrar och värre saker än så.
Närbild av hålet, där vi senare ska sätta in avväxlingar och staga och slå på ny råspont för att få det att liva med den befintliga takhöjden.
Här har de kompletterande stöttorna kommit på plats. Tyvärr ville inte kameran dokumentera mer.
Så det sista blir en bild av en igensatt nerstigningslucka. Här syns också takmassa, spik och en gul ask med rackarns massa tigersågsblad

Ett annat Sverige. Om den lettiske tolken...


I Ordfront magasin nr 4-5, 2008, finns en mycket läsvärd artikel om ett annat Sverige, ett land där folk behandlas som boskap, där de är rättslösa. Tidigare har den rätt populistiske Janne Josefsson behandlat ämnet fast då om städare på snabbmatsrestauranger, och han gjorde i den efterföljande debatten en stor sak av att stackars HRF inte tog sitt ansvar för de här människorna. Det gav f ö upphov till reaktioner på HRF-bloggen
I artikeln följer journalisten Mats Wingborg med Byggnads lettiske tolk, Gints Kaplers, själv utpekad som landsförrädare i sitt hemland för att han tar strid för sina landsmäns villkor i Sverige.
Jag vill påpeka att ett flertal av de företeelser som behandlades i det programmet, liksom ett antal av de arbetsplatser som Gints Kaplers besöker, liksom till exempel Krister Strömberg på Byggettan eller nån annan av alla dessa funktionärer som fyller sina dagar med egentligen rätt deprimerande och skrämmande arbetsplatsbesök, faktiskt är brottsliga. Liksom en hel del annat som man också kan träffa på.
Man får inte hysa in folk i lokaler som är utdömda, farliga, som saknar utrymningsvägar, som är fulla med asbest eller lösningsmedel eller gasol. Och det borde hr Josefsson också ha tänkt på i ett i övrigt välgjort reportage. När det handlar om den sortens övertramp är det inte längre en fråga för facket. Då är det polissak.
Läs artikeln, och fundera speciellt över vad Gints Kaplers konstaterar: att lönedumpande företag tycker sig ha fått grönt ljus efter Lavaldomen,

S i Lenet räckte inte ända fram. Om att slippa ta ställning


I helgen avhöll socialdemokraterna i Stockholms Län sin distriktskongress, som var lite extra intressant eftersom man kunde förvänta sig att det skulle bli nån sorts debatt om hållningen i frågan om Lissabonfördraget. De olydiga distrikten i Skåne - som för övrigt är landets största partidstrikt - och Dalarna är inte alls nöjda med de skrivningar som skall accepteras. Och jag är glad för det. Jag skulle också ha blivit gladare om partiet i Lenet haft mer kurage och vågat skriva nåt annat än den mesiga blaffa som det hela utmynnade i. Där ser man vådan av att sitta för nära makten, skulle man kunna säga.
Jag har inte diskuterat med mina egna representanter från Järfälla, men jag skulle bli förvånad om de vågade gå emot strömmen. Förhoppningsvis för att de då antagligen tyckte att det här var en bra skrivning - jag anar en och annan slipad skribent i ett redaktionsutskott (omskrivning för ett gäng som ska skapa kompromisser som ytterligt sällan går emot den sittande styrelsens åsikt) - eller, ännu värre, för att de tycker att det är en icke-fråga som man inte behöver bråka om.
Det är lite svårt att veta eftersom hemsidan inte uppdaterats så här ett dygn efteråt. Ungefär lika bra som vanligt alltså.
Så här skriver man, i ett pressmeddelande:

Regeringen måste omgående ändra lagen för att rädda kollektivavtalen
Socialdemokraterna i Stockholms län är oroade över regeringens handlingsförlamning efter EG-domstolens dom i Vaxholmsfallet (Laval un Partneri Ltd) och Rüffert.

Regeringen måste ändra i Utstationeringslagen och den s k Lex Britannia. Det kan tillsammans med avtal mellan arbetsmarknadens parter upphäva domens skadeverkningar och säkerställa kollektivavtalens fortsatta giltighet, säger Mikael Damberg, riksdagsman och ordförande i Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt.
I ett uttalande på Socialdemokraterna i Stockholms kongress i Sollentuna framhålls vikten av att aldrig acceptera en ordning där dumpning av löner och villkor blir giltiga konkurrensmedel på arbetsmarknaden. Att frånta fackföreningarna rätten att driva igenom kollektivavtal, ytterst genom konfliktåtgärder, vore en inskränkning i grundläggande fackliga rättigheter och ett allvarligt hot mot svenska löntagare.

Regeringens passivitet och ointresse att ändra i Utstationeringslagen (den lag som reglerar det egna landets företags villkor i andra länder) gör nu att röster höjs för att avvakta med ett svenskt undertecknande av Lissabonfördraget. Det är fel väg att gå, hävdar Mikael Damberg. Lissabonfördraget är betydligt bättre än det nuvarande Nicefördraget och tar ett steg i rätt riktning för att stärka de europeiska löntagarnas ställning genom den så kallade rättighetsstadgan.


Vilket är ungefär så urvattnat man kunde tänka sig. Varför kan man inte med ett ord beröra vad allt större delar av fackföreningsrörelsen faktiskt oroar sig för? Och erkänna att det finns en delad mening i frågan? Istället väljer man att skjuta in sig på regeringen, i ett lätt genomskådat försök att skyla över partiets egna svårigheter. Nu vill jag på en gång poängtera att eventuell borgerlig skadeglädje över den här debatten är rätt larvig. Det är så här vi debatterar i partiet, och har alltid gjort. Det är i de borgerliga partierna som diskussioner stryps och idéer pådyvlas uppifrån i "koncept". Bara så ni vet.
Vårt engagemang i frågan beror ju på att man fortfarande inte svarar på våra frågor, som återigen är:
Var i förslaget till det nya EU-fördraget framgår det att rätten att sluta kollektivavtal eller vidta stridsåtgärder har samma eller i vart fall inte underordnad status gentemot det vanliga moset om fri handel, fri rörlighet etc?
För jag kan inte hitta det. En hel radda med människor som också delar våra värderingar hittar det inte heller. Vad värre är - arbetsgivarsidan vill ju underteckna exakt samma fördrag för att de anser att det försvagar oss? Samtidigt som en massa människor som sitter i riksdag eller EU-parlament för att föra min talan, säger att det kommer att stärka oss? Jag begriper fortfarande inte.
Precis som Björn Elmbrandt skriver i Dagens Arena riskerar den här klumpiga hanteringen av viktiga frågor att skapa exakt den sorts förakt och misstro mot EU som vi alla varnade varandra för, redan inför folkomröstningen. Vad jag däremot inte gillar är hur han också ansluter sig till de som halkar över till "..sitt i båten för fan, och ta det ni får. Det här är bättre än Nice."
Istället skulle jag vilja utmana Elmbrandt om att lyckas trolla fram något konkret som Sverige bidragit med till EU. Inte i pengaväg - vi har vräkt in irriterande belopp om man ser till hur större ekonomier lyckats klara sig undan, utan i reda politiska reformer. Vad har EU konkret betytt för oss förutom att smuggla sprit och slippa ha pass till Baltikum?
Själv hade jag gärna sett den här formuleringen från Dalarnas partidistrikt:

Socialdemokraterna kommer aldrig att kunna vidta en enda åtgärd som vare sig tummar på strejkrätten eller styrkan i svenska kollektivavtal.

Fast den var väl inte tillräckligt välkammad. Jag tror dessutom att det kommer att växa en än starkare opinion framöver, som fortfarande inte behöver vara EU-fientlig, även om motståndarna vädrar morronluft, men vi kommer allt närmare en punkt där arbetarrörelsen i Sverige måste fråga oss om EU i dess nuvarande form är det vi röstade ja till. Och agera därefter.

Bilden helt oblygt snodd från Waxholmsbolaget. Inte för att den egentligen har med saken att göra men det hela har kommit att kallas Waxholmsmålet. Typ.

Det var inte polisen som knäckte Capone. Om att bekämpa organiserad brottslighet


Via Svensson får jag anledning att återkomma till ett av mina mer morbida intressen, som handlar om organiserad brottslighet och kriminalitet i USA under nittonhundratalet. Det har blitt ett par volymer i ämnet om man så säger Jag har ingen större anledning att argumentera mot de teser och slutsatser som presenteras i den bloggposten. Man kan väl lägga till att redan Allsop tog upp de här siffrorna 1960, så de är inte sådär jättenya. För även om det finns saker vi kan lära av USA, ska man inte alltid tro att så är fallet, och det gäller naturligtvis även brottslighet.
Däremot finns det anledning att anmärka på ett par saker. Den brottslighet som efter ett par turbulenta år i början av tjugotalet kom att organiseras efter affärsmässiga principer, drevs nästan uteslutande av italienare (och dessa var i sin tur nästintill alla av sicilianskt ursprung), irländare och judar. Den etniska kopplingen är inte alls oviktig att göra, och inte heller om man med nån sorts magi vill överföra The Roaring Twenties till Göteborg. Det finns en rejäl dos av etnicism i de gangsterkonfrontationer vi idag ser i Sverige.
Det finns naturligtvis ytterligare orsaker till varför just Chicago skulle vara så intressant för svenskar, och det kan ju ha att göra med att under en period bodde det så pass många invandrare från Sverige där att det faktiskt var rikets tredje stad! Den brottslighet som sköljde över staden var alltså ofta återkommande i brev till Sverige, även om dåtidens tidningar inte kunde se de samband vi med dagens glasögon ser. Al Capone var t ex rätt okänd mycket länge och så sent som 1926 kallades han både Al Brown och Caponi. Detta vid en tidpunkt när han hade efterträtt Johnny Torrio som den obestridlige ledaren för de huvudsakligen sicilianska styrkorna i ölkriget.
Eftersom jag skrivit en del om svartjobb, och de kopplingar det har till organiserad brottslighet, och här avses inte nödvändigtvis att det skulle finnas en kommission och regler - som i fallen med både den sicilianska och amerikanska maffian - utan att man helt enkelt gör en affärsmässig bedömning av risker och vinstmöjligheter vid en tänkbar affär, och att vinsten inte är direkt kapitaliserbar, som efter ett rån, utan kräver en del trixande för att så småningom kunna mynna ut i reda pengar, så finns det all orsak att ta upp tråden igen.
Emellanåt kan jag bara stöna högt när jag läser om hur polisen ska knäcka de svenska karriärbrottslingarna på samma sätt som man på tjugotalet knäckte Al Capone. Nå, till att börja med var det Al Capones bror Ralph som satte typfallet, efter att ha ansatts av en ovanligt enveten och svårmutad skatteindrivare som hette Eddie Waters, vilken efter enormt med tjat fick den inte så smarte Ralph att erkänna att han faktiskt tjänat en del pengar 1922-1926. För detta skulle Ralph betala skatt men se det glömde han. Och sen struntade han i påminnelserna, vilket fick det mäktiga IRS att ta till sina kraftmedel, vilket vida översteg vad de korrumperade förbudspoliserna i Chicago kunde mäkta med. In i buren åkte Ralph, och med den domen i bagaget kunde de hemliga The Secret Six, bestående av vanliga medborgare och inte alls knuten till amerikanska staten eller till Illinois, påbörja ett arbete för att lyfta bort Al Capone. Det kan vara värt att tala om att The Untouchables, under ledning av Elliot Ness, genomförde en del spektakulära räder mot lönnbrännerier, men de var långt ifrån så viktiga för neutraliserandet av Capone som man i filmer och serier velat påskina
Nu ska man vara medveten om att intet av detta kunde ha skett om inte allmänheten i Chicago varit så innerligt less på gangsters. Den jovialiske smålangaren som kom över med ett par flaskor öl eller nåt hemkört (hojtarolja) var för länge sen borta. Istället var det fråga om industriell tillverkning och smuggling av alkohol, och den utfördes av snobbiga ungar med för mycket pengar, vapen och en provokativ livsstil i ett USA som höll på att halka ner i en djup depression.
Det fanns också en mycket traditionsenlig symbios mellan polisen, politikerna och gangsters i Chicago, som vi verkligen får hoppas inte existerar i Göteborg. Det var den klassiska kliar-du-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-politiken, där det inte alls var ovanligt att polismän hade råd att skicka ungarna på college, sätta sina åldriga föräldrar i lyxiga lägenheter i ett tidigt exploaterat Florida, hålla sig med två bilar, betjänt och älskarinna, och allt detta på en poliasassistentlön. Är nån förvånad över att utleda medborgare beslöt sig för att hoppa över den genomruttna Chicagopolitiken, personifierad genom Big Bill Thompson, en ren karikatyr på karikatyren av en korrupt politiker, och ge sig direkt till chefen för IRS, och be om hjälp?
Jag har lite svårt att befgripa fascinationen eller förtjusningen över dessa "nya" sätt att bedriva polisarbete på. Redan när jag var liten kunde man sköntaxeras, skönas. Det betydde att man inte utan vidare kunde bo i ett jättehus, med pool, ha två bilar och ständiga utlandssemetsrtar, utan att det som på den tiden kallades taxeringsnämnden kom på besök. Varför har det inte fungerat?
Man ska dessutom ha klart för sig att det som knäckte Capone var hans överdådiga och för allmänheten irriterande livsstil, med sidenkalsonger för en månadslön, tusentals dollar i dricks och en total nonchalans för samhällets lagar. Och när Al inte längre var The Big Fellow utan Public Enemy No 1, så gick tåget ganska snabbt.
Nu betydde ju inte heller hans fall alls att den organiserade brottsligheten i Chicago dog ut eller ens försvagades, långt ifrån, Efter honom kom Frank Nitti, Sam Giancana, Tony Accardo med flera - som med en modestare livsstil, och ett utvidgande istället gjorde Chicagosyndikatet till ett långt mycket mäktigare och långlivat samfund än det varit under Capone. Den moderna amerikanska staten sliter fortfarande med att bekämpa maffian, med både de metoder som tillhandahålls genom RICO-lagstiftningen, men också genom att frikostigt erbjuda åtalsimmunitet och ny identitet åt mängder med både stora och små skurkar. Emellanåt kommer det också rapporter om att maffian skulle vara knäckt, men det tror jag inte på.
Även i Chicago skedde de flesta morden av den mer uppseendeväckande arten inom de egna grupperna. Det var sällan helt oskyldiga strök med, även om det hände naturligtvis. Man kan inte ha Standard Oil Building som skjutbana ett par gånger om året utan att kulor hamnar på fel ställe. Och precis som idag ligger de egna landsmännen i främsta skottlinjen, både som offer och som förövare.
Vid sidan av renodlad kriminalitet kommer de här organiserade grupperna att söka sig till nischer som dels är ekonomiskt lönsamma, men där brotten också har lågt straffvärde. Varför riskera femton års fängelse för att smuggla in heroin för en miljon när man kan starta en städfirma, hålla undan skatt och moms och tjäna samma miljon. Och riskera tre månader?
Just städfirmor är en aktuell nisch. Det kan vi tacka avdraget för hushållsnära tjänster för. Här har man mer eller mindre givit bovarna en möjlighet att nästintill lagligt både skapa och tvätta pengar. Hur det går till? Man kör hälften vitt naturligtvis. Som kunden dessutom får dra av. Det är ju INGEN som är ute och kollar hur många timmar städerskan var där. Man skriver fyra, fast det var sex, och bokför fyra och får två i fickan. Är nån förvånad?
I vanlig ordning handlar det i lsutänden om att vanligt folk måste säga ifrån. Köper man stöldgods håller man tjuvarna med pengar. Väljer man att betala skampengar för tjänster - åttio spänn för en klippning, hallåååå. Nitton spänn för en stor stark? - ska man i varje fall vara medveten om vad det bidrar till

Ung vårsalong 2008 på Liljevalchs

Liljevalchs vårsalong är ett återkommande klassiskt tecken på att vintern håller på att lägga ner. Och i anslutning till den avhålls också något man kallar UngVåsalong08, där en begåvad familjemedlem blev inbjuden att delta, vilket i vanlig ordning fick fadershjärtat att gå på högvarv.
Konstnärinnan framför verket, och med obligatoriskt pose.
Naturligtvis minglades det. Det är märkligt hur varmt det kan bli i en källarsalong
Men sen fick man också möjlighet att smita upp till den riktiga vårsalongen och fundera en smula, över både slagordskonst, nya tekniker och över vad talang faktiskt är. Den här är naturligtvis förutsägbar, men lyckas ändå vara både provokativ och tankeväckande
Medföljande publik hade i vissa fall mycket högljudda synpunkter på en del av verken - av typen "vad ska det vara bra för?" eller "det där skulle ju lika gärna jag ha kunnat göra!" Nå, men så gör det då!
Invigningen av UngVårsalong08 genomfördes traditionsenligt i trappan
Vissa saker för direkt tankarna till det riktiga Moderna Muséet. Och man behövde nog inte vara alltför beläst för att se att en del var farligt nära plagiat, trots att de hörde till den "riktiga"salongen
Jag tilltalas av den myckna blandningen i salongen, men man kan inte heller låta bli att känna att man genom att vilja ta med så mycket av allting också fick med en del som nog inte var så jävla bra!
Tyvärr ger inte mina bilder full rättvisa åt färgerna i den här - de skimrade. Och anteckningarna om vem som gjort vad är också borta
För även om det var en ostrukturerad blandning av former är det nog så att för de flesta av oss handlar konst främst om saker som hänger på väggarna. Och man kan inte låta bli att fundera på varför man inte lägger mer tid på personen, när man varit så omsorgsfull när det gäller träden
Visst är den tankeväckande. Och fin. Och ingen kan bortse från att det ligger arbete bakom. Men är det konst? Eller arkitektur? Eller är det Muminhuset, som en vernissagedeltagare i sexårsåldern klokt frågade?
Lite förvånad var jag över att man inte tagit med nån sån här ljud- och ljusshow. Det brukar vara sånt. Och det säger väl en del om den här sortens utställningar. Men det är ju också syftet. Att ha varit med på Liljevalchs är inte alls en garanti för vidare konstkarriär. Fast å andra sidan kan det lika gärna vara det.

Utkik? Om framtidsvisionen


Nu har jag under ett par års tid hört dels företrädare för de borgerliga, mer eller mindre städade i vanlig ordning, upprepa som ett mantra att arbetarrörelsen saknar vsioner och idéer. Om man vill vara elak kan man säga att det naturligtvis är en strategisk plan som passar lika bra in i deras opinionsbildning som användandet av "utanförskap" (har nån hört Maud Olofsson intervjuas senaste året utan att hon använt det?), men det finns också inom socialdemokraterna och facket en opinion som oroligt efterfrågar nya mål, ett lyft, frälsning och räddning. Eller nåt.
Oftast är det här tydligen förknippat med a) omvärdering (se där ett ord som verkar ge nästintill pronografiska kittlingar hos de som använder det), b) slakta heliga kor, vilket kan betyda att vi ska dra oss åt höger på den politiska skalan, för att få det ännu trängre på mittfältet, men c) oftast betyder det att man förväntar sig att någon annan ska komma med ett förlösande manifest, där den ljusnande framtid blir vår.
Och sen finns det såna som jag som känner oss lätt obekväma när det börjar dansa iväg, eftersom jag anser att socialdemokratiska partiet främst är ett intresseparti, med sakfrågor i högsätet, och som ser på fackföreningen som ett sätt att påverka fram vettiga arbetsförhållanden och en lön som går att leva på. Och det är möjligt att jag har fel. Synpunkter emottages tacksamt i såna fall.
I senaste Fokus har Katrine Kielos en tankväckande kolumn där hon funderar kring ett nytt upplägg av Herr Schlingmann, där en rad strategiska teser presenteras som ska kunna ge ett fortsatt maktinnehav åt Syndikatet. Inte för att Katrine skriver det, men jag är rätt övertygad om att hon vet lika väl som jag att det ligger en hel del av den politiska väljarindustrins erfarenheter i det. Jag kan mycket väl tänka mig att det blev en chock för borgarna att de omedelbart tappade så mycket stöd, trots att de bara gör det de sa att de skulle.
Så raskt fram med de skarpaste hjärnorna, upp med checkblocket, flyg in lite erfaret folk från USA, och se till att analysera fram vad som ligger bakom kräftgången, och se för helvete till att fixa det här nu...!
Det vill säga - åter ett slagkraftigt schlagerprogram som skapas av ett fåtal PR-människor, baserat på långt gående analyser av medborgarnas önskningar och rädslor. För det fungerade ju förra gången. Det var så Allians För Sverige skapades, men det är inte så man bedriver förändringsarbete inom arbetarörelsen. Man kanske skulle kunna göra det, och raskt förvandla oss till Nya Labour, och därefter se en sympatisörsflykt utan dess like.
Det finns ju en ständigt pågående politisk debatt inom rörelsen - men vi väl i vanlig ordning för dåliga på att tala om det. Våra partikongresser är inte Högsta Sovjet, och de rådslag eller hetsiga debatter som förs på alla nivåer är inte spel för galleriet, utan en i högsta grad verklig väg att påverka. Och idéerna lever också på alla de nivåer där besluten ska tas. Till skillnad från borgarna - jag skulle personligen mycket hellre ha kontakt med Göran Hägglund eller Anders Borg i den dagliga verkligheten, än deras stockkonservativa partikamrater på kommunal nivå som inofficiellt fnyser åt pappaledighet eller segregation, och mer öppet föraktar flyktingmottagande, arbetslösa eller skatteutjämning.
Och visst behövs det nya idéer. Frågan är ju om man vågar ta i de heta potatisar som finns. I dag känns det som partiledningen skulle få ett sammanbrott om en högre företrädare skulle kräva en lagändring för att rika kommuner ska sluta åka snålskjuts på andra när det gäller flyktingmottagandet. Eftersom det inte verkar funka med frivillighet. Eller varför inte en nationell bibliotekslag? Eller en ny stopplag för utförsäljning av gemensamma tillgångar?
Att våga göra politik får inte vara att vara vattenkammad och slätstruken.
Nu är jag naturligtvis mycket medveten om att det finns rätt många även inom arbetarrörelsen som hellre kniper än riskerar reta upp den uppenbarligen oerhört viktiga väljaropinionen - och jag känner att den fingret-i-luften-mentaliteten är rent förödande. Det är väl ändå nu vi ska formulera gemensamma värderingar som vi sedan kan sätta i sjön till valet 2010 (Eu-valet är jag rädd att jag redan betraktar som förlorad mark...), för att dessa värderingar ska kunna omsättas i praktiska mål?
Jag är inte heller intresserad av snömos. Snömos är det när Mats Odell hävdar att en utförsäljning av gemensamt ägd egendom kommer att vara till nytta för den enskilde svensken, eller när Fredrick Federley påstår att marknadshyror kommer kunna rädda hyresrätten (och observera att han talar om hyresrätten, och inte om allmännyttan). Jag behöver inga målbeskrivningar om vi ska skydda och värna den enskilda människans integritet - sånt har vi lagar till. Däremot kunde väl någon fundera på hur man även i fortsättningen hjälper kvinnor i vården att starta eget i den sektorn - lugn, jag vet att man redan talar om det, och det är inte det saken handlar om - och hur man ser till att detta lilla vårdföretag fortsätter vara ett litet vårdföretag utan att köpas upp av de stora, tysta vårdkoncernerna. Eller om det handlar om lärarkooperativ, eller mediaföretag, eller vad som helst.
Någonstans måste nämligen arbetarrörelsen börja diskutera var makten finns, och var den ska finnas. Och det debatteras ständigt i rörelsen, men får mycket lite press. Vi är som sagt ohyggligt kassa på det. Det finns en grundmurad, och tyvärr alldeles för sann, uppfattning om att inom EU är det ickevalbara tjänstemän och lobbyister som bestämmer, men det är också dags att säga upp symbiosen mellan arbetarrörelsen och de riktigt, riktigt stora aktörerna i Sverige.
Inom byggsektorn är detta en realitet. Det finns idag fyra stora byggföretag i Sverige, som har åttio procent av marknaden (om det räcker) när det gäller pengarna. För inte alltför många år sen fanns det åtskilligt fler självständiga byggföretag som kunde skapa en konkurrens, både när det gällde löner och priser. Så är det inte längre. Platzer, Hallström&Nisses, Kullenbergs, Olsson&Skarne, Diös, GeoDells är exempel bara från Stockholmsområdet där man köps upp, inkorporeras eller blir dotterföretag. Och detta utan att vare sig Konkurrensverket eller EU verkar ha synpunkter.
Istället koncentreras makten på ett rent löjligt sätt till några få styrelserum, där ofta kortsiktigt vinstintresse får råda över hänsyn till människor och orter, eller hela bygder. Vilket inte gör det särskilt annorlunda mot den situation som rådde för tjugofem år sen när vi faktiskt talade om inflytande och makt. Och det är rent naivt att tro att maktstrukturen skulle se bättre ut idag än när CH Hermansson skrev "Monopol och storfinans - de 15 familjerna" Istället är det rent av än värre...

Nu betyder naturligtvis inte att jag tycker att de kamrater som påstår sig sakna denna debatt skulle ha fel. Däremot kanske de letar på fel håll. Jag ser inte heller ett värde i att debattera det här rakt över nätet - då kan man hamna i dilemmat jag för närvarande har med Dagens Arena, där politiska meningsmotståndare kapar intressanta trådar och lyckas ta fokus från frågan som det handlade om. Jag är inte ens säker på att jag skulle tycka det vore bra att alltid ha med Timbroister på våra medlemsmöten, bara för sakens skull. Av den enkla anledningen att den sortens diskussioner alltid måste börja från noll, medan det verkliga arbetet med att formulera framtidens politik kanske påbörjas redan vid tretton eller fjorton, eller nåt. Ni hajar. Om detta ska jag skriva i en annan post som handlar om Gerillakrig på nätet...
Men till detta kommer naturligtvis den mediala frågan. Om man ständigt misslyckas med att marknadsföra sig, eller upptäcker lösningarna för sent, trots att det finns uppenbar kompetens på nära håll, kommer bilden av arbetarrörelsen som ett toppstyrt instrument för folk som eftersträvar belöningar från sina politiska motståndare att bestå. Alldeles oavsett hur smarta och snygga företrädare vi har.

Nej, det är inte över än. Om EU-debatten

En av mina värsta mardrömmar när jag var liten var att komma in i ett rum och inte bli sedd. Jag fanns inte. Folk talade runt mig, om mig, men såg mig inte. Jag var inte där. Och det var rent förlösande att vakna svettig och rädd, oftast i början av halsflussen eller vad det nu var. Och upptäcka att det fanns folk i närheten som brydde sig och lyssnade.
Att då som vuxen upptäcka att man plötsligt är osynlig igen är ingen trevlig upplevelse.
Jag känner det när jag nu läser reaktionerna på Sören Wibes utträde ur partiet. Jag kände det när Mona Sahlin blev intervjuad i radio.
Det är ju så att för en del är debatten om EU avklarad. Slut. Finito. Och kan ni jobbiga jävlar som muttrar borta i hörnet begripa det. Ni hade er chans för fjorton år sen och det gick inte er väg, så_sitt_i_båten_nu! Ungefär så.
Grejen är att debatten om EU är bara i sin början. Debatten om hur det som beskrevs som ett frihets- och fredsprojekt kommit att kantra över till en byråkratstyrd krigisk marknadsplats har precis startat. Och sen kan man ju välja vilken del av byråkratstyrd, krigisk eller marknadsplats man vill tycka mest illa om.
Jag vet inte vilket LO Mona Sahlin talar om, men de medlemmar jag träffar, och det är många, är inte särskilt roade av EU-juristernas påhitt. Inte heller av att partiledningen så uppenbart missar att läsa av stämningarna i frågan. Jag kan leva med att bli nonchalerad av Urban Bäckström, eller nån av de andra kaparkaptenerna. Eller av medlemmar i syndikatet. Men när våra egna företrädare tar lätt på vanliga medlemmars oro ska man ta sig en funderare.
Det är ju inte så att det är ett fåtal ombudsmän på ett par Byggnadsavdelningar som beslutat sig för att driva kampanj mot EU. Om man tror det är man snett ute. Det finns en rent bedövande misstro mot EU ute i avdelningarna, och den blir som sagt inte mindre av att man nonchalerar, sopar under mattan eller gömmer i skjulet i hörnet.
Vid förra EU-valet röstade jag på Junilistan. Det var ett rent protestval som jag näranog mådde fysiskt dåligt av, och jag skämdes som en hund för det. Men hur skulle jag annars ha gjort? Stått där som en försmådd kavaljer och sett min käresta dansa iväg med en snyggare och mer dansant kavaljer? Jag var dessutom inte ensam - i efterhand har åtskilliga kamrater berättat samma sak.
Och i slutänden handlar det om att vi inte är ett lydigt verktyg för den som är vare sig ordförande för LO eller partiet. EU-skepsisen är rent gigantisk inom LO-kollektivet. Om man parar ihop den med en smula främlingsfientlighet, lite väl valda brottslingar och några nypor militant islam är det inte särskilt svårt att knuffa rätt många i detta kollektiv åt ett håll som är långt värre än Junilistan.
Så varför tar man inte vår oro på allvar? När jag ställer den frågan känner jag hur jag alltmer faller in i den där mardrömmen där ingen ser mig. Tack vare snälla kamrater har jag också fått förmånen att vid ett flertal tillfällen fråga ledande partister och höga fackliga funktionärer om varför vi ska acceptera Lissabonfördraget, när det uppenbarligen inte tar hänsyn till de grundläggande krav vi ställde 1994.
Nu kan man säkert skylla ifrån sig på att intet är bestämt på riktigt - nu ska ju den svenska arbetsdomstolen säga sitt, och en statlig enmansutredare har fått i uppdrag att kolla hur den svenska lagstiftningen ska kunna synkroniseras med den som råder i resten av EU. Även om nu denne utredares direktiv fått Lars Gellner, jurist som inte heller vill svara på frågor, att gå i taket, eftersom de är för LO-vänliga (!!!!) ska man inte hoppas på för mycket.
Det var många som investerade stora pengar i en valseger för borgarna, och de kommer nog att kräva valuta för den satsningen, oavsett vad Sven-Otto Littorin eller Anders Borg säger
Jag anar mig till att det är en ren leda som ligger bakom. Befinner man sig i Bryssel, mitt i smeten, är det säkert så att saken är klar. Och avklarad. Men det hindrar ju inte att vi inte tycker det. Och vad vore arbetarröreslen utan de här frågorna som alltid återkommer? För att stötas och blötas igen och igen och igen. Och vilka vore vi om vi gav oss?
Det är ju så att vare sig Mona Sahlin, Margot Wallström, Wanja, Göran Färm eller andra som yttrat sig i frågan, lyckats vända trenden. Misstänksamheten blir ju inte mindre av att man inte besvarar våra frågor. Och jag tycker det är synd att Sören Wibe tar i så förbannat - det finns ju goda förutsättningar för att han kommer ersättas av någon som också tycker de har debatterat frågan tillräckligt mycket.
Vad vi istället ser är ju risken för att EU-valet 2009 blir en a) historia med mycket lågt valdeltagande, b) en ren katastrof för socialdemokraterna, och c) en framgång för de främlingsfientliga krafterna. Finns det verkligen någon som tycker det är ett bra scenario?

Nå, eftersom koryféerna i SAF inte har lust att ta en debatt med de som drabbas ( nån som är förvånad???) får man väl hoppas att den högsta LO-ledningen har lite mer ryggrad. Så om Erland Olausson skulle ha vägarna förbi Tensta är han redigt välkommen in på en kopp kaffe, och för att få förklara varför han inte tycker som medlemmarna.

Byggettans lagbasar:Försvara kollektivavtalet och den svenska modellen




Finns all anledning att sprida nedanstående.

Det svenska kollektivavtalet och den svenska modellen med avtal slutna och uppgjorda mellan arbets­marknadens parter är hotad. Utslaget i EG-domen i december 2007 och utslaget i Rüffertdomen i början av april kan bli ett hårt slag mot löntagarnas villkor och samhällets uppbyggnad.

Om inte kollektivavtalens värde kan försvaras riskerar vi en tilltagande lönedumpning, en social dump­ning, en diskriminering av utstationerad arbetskraft, en snedvriden konkurrenssituation för företagen och en därpå följande utarmning av det socialt demokratiskt uppbyggda samhället. Det kan vi inte acceptera.

Politikerna måste ta sitt ansvar för medborgarna och för en samhällsbyggnad baserad på demokrati och social uppbyggnad, byggd på allas lika värde och rättigheter.

Fackföreningsrörelsen måste ta sitt ansvar för medlemmarnas och arbetstagarnas intresse, oavsett härkomst - nationell som internationell - och utan att låta parti­politiska ställningstaganden ta över medlemsnyttan. En bred uppslutning måste nås till försvar av kollektivavtalen. Därför måste politiker och fackföreningar kritiskt analysera förutsättningarna och våga ställa de krav på EU som behövs för att behålla den svenska modellen.

Svenska politiker måste infria de löften som gavs vid EU-inträdet: att svenska kollektivavtal och den svenska modellen ska vara giltig i EU. Svensk fackföreningsrörelse måste fullt ut verka för att förutsätt­ningarna för det svenska medlemskapet i EU infrias. I annat fall måste de inleda en diskussion om en folkomröstning angående utträde ur EU.

Av ovanstående skäl kräver vi av svenska politiker i regering och i riksdag:

- att de inte skriver under EU:s fördrag om inte frågan om kollektivavtalets giltighet är löst.

- att de aktivt verkar för EU:s demokratiska beslutsprocess utvecklas och inte att politiska frågor ska avgöras av EG-domstolen.

- att svenska kollektivavtal blir allmänt bindande för företag verksamma inom landet.

- att de stödjer Europafackets förslag till förändringar i utstationeringsdirektivet och den sociala fram­stegsklausul Europafacket föreslagit.

- att EG-rätten ska vara underställd internationell rätt. (Se Rüffertdomen ILO C94).

Vi kräver också av vårt förbund och av LO:

- att förbunden breddar diskussionerna om de kollektiva avtalens betydelse bland medlemmarna.

- att de av politikerna kräver omedelbara svar om vilka förändringar som måste och kan ske på nationell nivå för att konsekvenserna av EG-domstolens dom helt ska undanröjas.

- att LO kräver omgående svar av den utredning som arbetsmarknadsministern tillsatt, om vilka konse­kvenser EG-domen får på kollektivavtalets värde och den svenska modellen.

- att svensk fackföreningsrörelse överväger att inleda en diskussion om folkomröstning om utträde ur EU om inte kollektivavtalets värde kan befästas inom EU:s regler.

- att LO aktivt verkar för en landsomfattande politisk strejk om inte regeringen fullt och fast i EU arbetar för att försvara och befästa den svenska modellen och kollektivavtalets allmänna giltighet inom landets gränser.

Byggettans lagbasmöte

Solna den 10 april 2008

Cirka 100 lagbasar står bakom detta upprop, tillsammans företräder de cirka 3 000 byggnadsarbetare i Stockholmsområdet.