Tak i Tumba!

Det kommer bli en del resande nu. Det finns en hel del att säga om de med förståndiga skor och axelremsväskor innehållande matlådor som tar dessa första tåg. Det kommer att bli en egen tråd så småningom - just att resa till sitt arbete är en rätt outforskad del av arbetslivets villkor
Jag har personligen inget att emot att resa med pendeltåg, men förutom detta måste jag gå en lång promenad för att komma till etableringen...
Ny etablering i två plan. I botten sitter markgänget. Platskontoret ligger längre ner på gatan
Trappan upp.

Här har man valt att ha det vi kallar storbod, med gemensamt matrum. Krokar på väggarna för matväskor, kaffebryggarcentral, matskåp och microvågsugnar
I den tidiga morgonen ser man att de som flyttar hit kommer få en rätt maffig utsikt
Men just nu ser omgivningen mest ut som ett övningsområde för stridsvagnar. Det här är ett större område och följaktligen också mer installationer som ska ner i backen
Det här kommer alltså att bli ytterligare en gata för Svensson, Svensson

Här lyfter vi upp mer tegel med tegelsaxen - närbilderna blev inte nå bra eftersom det regnade rätt häftigt just här
Uppe på taket ska det också utföras genomföringar för vent, avluftningar för VVS etc. Rostfritt som ska centreras in under takpannorna
varje nockpanna spikas också med pannspik. På sina ställen är förborrningen illa gjord - alltså får man borra upp själv
Runt uppstigningsluckan ska också pannor skäras till, och avrinningsskydd monteras. Det är faktiskt ett rätt trångt hål för en välväxt man i sina bästa år, som har tjocka kläder och verktyg att släpa på
Men till sist ser det ut så här. Längst bort syns de monterade huvarna till genomföringarna, i pallen med pallkrage ligger skräp och frånskär från tillkapningen. Mellan nock och uppstigningsluckan syns avrinningsskyddet, en tjcok duk som kläms mellan pannorna. Dessutom har det monterats upprättstående fästen för taksäkerhet/taklina. Kvarstår gör att lyfta ner alltihop, samla ihop kartonger och att riva Combisafegrindar och skyddsräcke

Ny arbetsplats - Nästa Tumba!

PEAB ska bebygga en kulle i Tumba som heter Solhöjden. Alltså skrapar man ihop ett par snickare, några timrisar och lite arbetsledning och sätter igång. Egentligen skiljer sig inte arbetet och genomförandet särskilt mycket från att bygga flerfamiljshus men villkoren blir alltid lite annorlunda. Bland annat för att jag nu blir tvungen att förlita mig på min käre gamle vän SL, och
de första tågen - de vi kallar arbetartågen.

Fast jag byter inte vid Årstaberg - det är bättre att byta vid Centralen. På hemvägen blir det byte vid Älvsjö. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter enkel väg
Så...ännu ett tak. Och snön drev in och förorsakade mäktiga trafikstörningar över södra Stockholm...
De har nämligen tegeltak på kåkarna och nån ska lägga dem. Nån som gjort det förr, som är hyfsat duktig på det men ändå inte särskilt road av det. Det vill säga jag.

Principen är alltså att man bygger det färdiga taket på backen, slår på råspont, papp och läktar och sen lyfter man upp det på huset. Därefter lyfter man på teglet - i det här fallet från Örebro
- som kommer i långa limpor som lyfts med en tegelsax (mer om detta i en annan post). Det kallas för att bysta, som för övrigt är ett bygguttryck som helt enkelt betyder att man kånkar ut material där man vill ha det
Och därefter lägger man ut teglet i överlappande serier. Det låter lätt. Det är det inte. Dessutom blir man i stort sett alltid tvungen att tillkapa bitar i slutet av varje tegelrad.
Så småningom kommer man upp till nock och då får man dunka dit en nockplanka som de speciella nockpannorna ska passa med, och där det också ska spikas nockband
Dagen efter såg samma tak ut så här. Alltså fram med sopborste och spade, för nu blev det skotta igen. Och vinterkläderna kom på, tjocka kängor och vantar. Precis som vanligt med andra ord
Dessutom var vi tvungna att fortsätta bysta ett tak till istället för att få göra färdigt det första, beroende på krantillgång. Alla rycker ju i mobilkranen och då är det bara att foga sig i det.
Under den gröna presenningen har vi ett mellanbjälklag, och bortom den ett tak i tillverkning

Här börjar man lyfta ett färdigspikat tak
Upp på andra våningen - det finns gubbar både ute och inne för att dirigera montaget, som handlar om delar av centimetrar
Och här har vi ännu ett Storsjöhus på plats. Den som är mer nyfiken på projektet kan ju alltid klicka vidare på de olika flikarna här

Om man är tillräckligt korkad blir man tydligen chefredaktör

Det finns en borgerlig blaska som heter Neo. Hyfsat snygg, trist innehåll och förutsägbar. En sån där tidning som lägger för mycket tid och energi på layout (spark åt Arena). Jag läser den emellanåt med förstrött intresse. Den befolkas av den där sortens borgare som sörjer att "moderaterna inte är moderater" och att Sveriges riksdag befolkas av sju socialdemokratiska partier. Liknande grejor, ja, ni vet - mycket PR-folk och svårmodiga filosofer med misslyckade ekonomistudier bakom sig.

Idag har dess chefredaktör Sofia Nerbrand med all nödvändighet visat att högre studier uppenbarligen inte kopplas med automatik till vare sig vettiga slutsatser eller sunt förnuft. På allmän plats (SvD) bevisar hon sin okunskap om hur smusselsamhället fungerar genom att hävda att svartjobbandet skulle ha med skattetrycket att göra.
Eftersom jag haft anledning att intressera mig för ämnet nöjer jag mig med att konstatera att länder med högt skattetryck och utbyggd offentlig sektor har mindre av både korruption och informell sektor än länder med lågt skattetryck.
Vilket det känns en smula pinsamt att behöva påpeka, men det kanske kan vara bra för nyliberalerna att bli ertappade utan kläder ibland. Eller ofta

Sista bilderna från Vasavägen

Det skulle läggas klinkers och sättas bårder i trapphallarna också


Inne i lägenheterna sattes det sockel och foder: alltså släpas det runt med en mångsidig maskinpark

Langen går med sockel. Det är långa bitar, vissa över fem meter och det finns inte en chans att få upp dem oskadda genom trappen. Alltså skickar vi upp dem för hand

Köken kompletterades med takanslutningar
Och balkongräckena kom på plats

En del som levereras är inte fullt så vackert när man fått av emballaget. Då blir det till att skriva papper

Sista bilden. Mot nya äventyr! I vanlig ordning fick man ett par dagars förvarning innan det blev dags för transport. Så här bekvämt får man väl bara ha var tionde år eller nåt...

Svarta jobb och undre världen


Det finns en ganska tilltalande men också skrämmande naivitet i en hel del av de urskuldanden som i dagarna framkommit kring de främst moderata partiarbetarnas inställning till svarta jobb. Tilltalande därför att det faktiskt är väldigt naivt, skrämmande därför att de inte vet vad de talar om.
Jag hyser inga illusioner om att det enbart skulle vara borgare som nyttjar svartjobbare - det är det inte. Inte heller där finns det nån slags insikt om hur den här sektorn funkar i modern tid. Alltför många lever kvar i ett soligt sextiotal där elektrikergrannen kastade in en ny tvättmaskin i radhuset och fick en hundring, eller farsans kompis timmermannen bytte tak på villan för några kronor. Och sedan gick både elektrikern och byggjobbaren hem till sig, och fortsatte att jobba sina mer-än-fyrtio-timmars-veckor, med lite enstaka timjobb inslängda här och var.
Nå, det är inte den typen av svartjobb som avses när bistra myndigheter talar om informell ekonomi. Att det görs ströjobb här och var, och oftast i form av ömsesidig assistans, påverkar ingen samhällsekonomi. I bästa fall ser den sortens extraknäck utan deklaration till att jobb blir utförda som annars inte skulle bli utförda, i värsta fall lånar man dessutom hem maskiner från sitt riktiga jobb.
Men det är fortfarande inte den sortens jobb som stjälper demokrati och samhällsekonomi, vilket är fallet i ett antal olika länder, varav flera inom EU. Jag ska försöka utveckla det här efter bästa förmåga, och verkar något oklart efteråt - säkerligen! -så ser jag fram mot en diskussion.
Redan tidigare har jag redogjort för att jag, och många fler med mig, inte ser ett naturligt samband mellan höga skatter och svartjobb. Vore det en glasklar koppling skulle vi dels se svartjobb inom alla yrken, och dessutom att svartjobben blev färre och färre ju lägre skattetrycket är. Men vi ser inte svartjobb inom alla yrken, långt ifrån, och folk svartjobbar ännu mer i länder med låg skatt och svag allmän sektor.
Den informella sektor som vi idag ser växa har alla möjliga otäcka likheter med den gigantiska vidsidanekonomi som t ex finns i USA, men även i Storbritannien, för att inte tala om länderna kring Medelhavet. Den finns likaledes i stor omfattning i de fd järnridåländerna - och frågan är om inte en stor del av det riskkapital som finns där också från början emanerat ur just denna informella sektor.
Det finns en rad olika sätt att räkna fram hur stor den informella sektorn är i Sverige - ett är att mäta hur mycket som konsumeras och väga det mot uppgivna inkomster. Det är naturligtvis en osäker metod; det ligger i sakens natur att stora pengar aldrig redovisas hur som helst. Det finns dock en driva olika sätt och man har mellan ett stort pekfinger och en fet tumme kommit fram till att den informella marknaden i Sverige omfattar ca 6,5% av BNP.
Det blir många verandor och barnvaktstunder det. Och det lär knappast de moderata politikerna vara skuld till. Men de har en del i det hela, precis som alla andra som inte tycker att det är att bråka om. Ungefär som TV-licensen eller ta in ett par flaskor för mycket.
Inom hela EU uppskattas den svarta ekonomin omfatta ca 20% av BNP och ända upp till 12% av de anställda. Inom olika sektorer av det amerikanska näringslivet är siffran ännu högre.

Sveriges BNP är i lösa slängar ca 2,7 biljoner SEK. Den svarta ekonomin omfattar alltså ca 17 miljarder. Detta kan naturligtvis inte enbart handla om svartjobb - här ligger det skattefusk, momsbedrägerier etc. Men svartjobben finns där. En stor och av polisen totalt obevakad kaka, som väntar på att tillräckligt driftiga personer ska lägga rabarber på den.
Det är här det oskyldiga nyttjandet av en svartbetald städerska går över till att gynna kriminella krafter.
Man ska inte glömma bort att stora delar av kriminaliteten är inom den egna gruppen. Bovar rånar, lurar, blåser andra bovar. Därför att ingen kommer att anmäla det, annat än i undantagsfall - vilket gavs ett flertal exempel på i boken Svensk Maffia.
Matte är en kille från Mellansverige som jag jobbat med. Han och hans bror hade byggföretag, körde rostfritt - och nu talar vi inte längre om sextiotalsperspektivet på svartjobbandet längre. Nu var det strategiskt, med bluffakturor, samvetslösa revisorer och målvakter. Och de gjorde fina pengar. Så fina att de helt plötsligt fick otrevligt sällskap på kontoret. Grabbar som ville ha del av kakan utan att anstränga sig. Det som på engelska kallas racketeering, och som länge var så okänt i Sverige att Roland Adlerberth, översättaren av Gangsterkriget i Chicago, var tvungen att göra en anmärkning och förklara begreppet i den svenska upplagan.
Och vem skulle Matte och hans brorsa gå till? De var snickare, inga hårdingar. De betalade. Först en gång, och sen en gång till, Och sen tvingades de använda sitt eget företag som brevlåda för en massa slaskfakturor och momsbedrägerier. Till sist kom kronofogden och skattemyndigheten ikapp, och det blev elände både för Matte, hans brorsa och de killar som ovetandes om det hela jobbat i företaget, och som fick börja kämpa med innestående lön, lönespecifikationer och en massa annat trassel.
Idag när Matte är ute ur fängelset, med en jätteskuld till samhället, är hans enda chans att få ihop några kronor att fortsätta jobba svart. Hos en av de killar som lurade honom.
Se där en saga ur verkligheten.
Byt nu ut ordet snickare mot valfritt annat ord för liten företagare - det vi kallar skutt - och det här kan upprepas i oändlighet. Och allt oftare dyker det upp gossar med föga branscherfarenhet och tittar över verksamheten.
Ingen ska inbilla mig att paret Cederschiöld betalat sin återkommande städerska kontant i handen. De ljuger helt enkelt. De har en förmedlare som ordnat fram olika likadana städerskor med taskiga språkkunskaper, och sett till att en ny dykt upp när den senaste smitit. För det gör de, så snart de kan. Att de skulle haft samma underbetalda städerska i tio år är inte sant. Det funkar inte så.
Istället har det funnits en liten firma, som förmedlat. Satt lappar på lykstolpar eller i portar på Östermalm. Mobilnummer med oregistrerat kontantkort. Referenser. Inget kontor. Jag kommer hem till er och beräknar tidsåtgång, material och nivå. Blir det affär är det en veckas betalt i förväg och hon står där i morrn kl nio med mig. Så kan vi ordna med nycklar och koder. Tipsa gärna om oss...
Därefter rader av unga, outbildade öststatstjejer som tar färjan över för att jobba ihop lite. Tills de ser vad de kan få istället. Och lessnar på att bara få en skärv av vad förmedlaren får. Bakom dem finns ytterligare rader.
Idag kan de få tröjor med tryck. Det är avdragsgillt gudbevars. Så vi tar två timmar för det nya avdragsgilla priset och sen två timmar för det svarta priset. Och tänk vad skönt - inget mer spring i anonyma kläder längre. Nu kan man ju ha en städerska i uniform - grannarna har ju inte att göra med hur mycket vitt eller svart hon städar.
Bakom ett oroväckande stort antal av de här nyreggade städbolagen står folk som tidigare haft samröre med skumraskbolag. Både i städbranschen och i andra - bygg, transport, "service". Rotar man ännu längre ner kommer man alltför ofta fram till något av de kriminella nätverk som nu etablerat sig i Sverige. Alltför ofta finansierat av svartjobb. Pengar som inte syns.
Vi kan idag se exempel på bolag som haft tjogtals anställda och där verksamheten aldrig haft något annat syfte än att få ut verktyg och bilar, material och moms. De här bolagen drivs naturligtvis inte av den där elektrikern som satte in den där tvättmaskinen på sextiotalet. Nu drivs de av folk som faktiskt ser kriminalitet som en karriärväg.
Jag hoppas att någon kanske ser hur jag tänker mig det här. Det är inte så oskyldigt att betala en svarttaxi, eller en klippning utan kvitto. Det absolut enda sättet att komma åt brott överhuvudtaget är att genom att bry sig. Köper ingen stöldgods finns det ingen marknad. Envisas folk med att vilja ha kvitto - och garantier för böveln! Vad tänkte Eva Björling med??? - blir den svarta marknaden mindre och det blir en trängre yta för skurkarna.
Jag kan lova att det kommer ytterligare en del - minst - med mer om hur det här funkar. Och varför det inte duger att framträdande personer med ansvar faktiskt fortsätter gynna det. För det handlar inte om skattetryck. Tror man det har man en rätt naiv - och egentligen lite rar bild av hur saker fungerar


Man väljer vem man betalar svart


Efter att ett par dagar ha åhört det moderata försvartjutet för köpandet av svarta tjänster med argumentet att det skulle bero på skattetrycket vill jag påminna om att svartjobb är oändligt mycket vanligare i lågskatteländer, och i länder med bristande social struktur. Om detta finns det en rad publikationer, och det borde ett flertal moderata riksdagsmän veta om. Det är inte alls omtvistat. Gör er inte dumma, tack.
Vore det priset det handlade om så borde man väl efterfråga läkarvård, advokathjälp eller arkitektur svart. Där finns det ju verkliga pengar att tjäna.
Nä, det har att göra med vilket värde man sätter på de tjänster man betalat svart för. En flygresa? Skulle inte tro det. Operation? Knappast. Fönsterputs? Alla gånger. En tillbyggnad på kåken? Uppenbarligen - fråga Eva Björling.
Det intressanta är att svartjobbandet ökat i Sverige i takt med att man monterat ner välfärden och slutat tala om solidaritet. Under rekordåren var svartjobb en marginell företeelse som nära nog irriterade internationella ekonomer samt OECD med sin frånvaro. Men vi har sett samma sak i alla nordiska länder, och jag tänker inte sänka mig till att tro att det skulle bero på något slags nationalkynne.
Men faktum är att i Italien och Spanien är den informella delen så stor av bruttonationalprodukten att den måste tas hänsyn till, både som ekonomi men även som maktfaktor. På enkel svenska - när folk får det sämre jobbar de mer svart. Och när de rika får mer pengar betalar de hellre svart. Av nån konstig anledning. Förklara det den som kan.
Men att det skulle vara skattetrycket som tvingar högbetalda medborgare att vara tvungna att ordna sin städning svart - det är bara skrattretande

Om Röda Sigillets böcker, Snabba Cash och maffian...



Vid en av mina antikvariatsräder - i Kallhäll den här gången - kom jag över en klassiker som heter Little Caesar. Den var utgiven av Bokförlaget Sigillet, var en "bemyndigad översättning" och kostade 2 kronor när den utgavs 1941. Säkerligen utan att den svenske utgivaren visste om det var detta en sannskyldig klassiker i genren halvdokumentära gangsterromaner.
Boken gjorde stor succé när den utgavs i USA, och blev också en av de mest arketypiska gangsterfilmer som gjorts (f ö totalförbjuden både i Sverige och Storbrittanien), och den inledde, eller var i varje fall en av de första i en sannskyldig flodvåg av mer eller mindre välskrivna sensationsböcker om den organiserade brottsligheten, eller om den minst lika vilda fast oorganiserade brottsligheten.
Den är givetvis totalt oläslig idag, men målformuleringen på baksidan är fortfarande värd att avnjutas:
"RÖDA SIGILLETS BÖCKER äro i främsta rummet avsedda att bereda avkoppling och förströelse åt män." (Klicka på bilden!)

Historien är kort och gott en berättelse om en gangsters uppgång och fall, och om hur han korrumperar eller har ihjäl människorna kring sig, innan han själv naturligtvis slutar med näsan i vädret. Filmen har för övrigt tålt tidens tand avsevärt bättre än boken.
Karaktärerna är inte så lite baserade på Al Capone och John Torrio, men ändrade precis tillräckligt för att inte reta upp den då levande och rätt stingslige gangsterhövdingen. Naturligtvis utgör förbudstidens USA en naturlig fond för dessa mer eller mindre fiktiva händelser men man behöver inte ha alltför mycket fantasi för att föra över både personer och miljö till 2000-talets Sverige och Stockholm.
En av de mest bedårande - och jag skriver bedårande för den är i all sin gräslighet rent makalöst välskriven - krönikorna över gangstertidens Chicago är Kenneth Allsops storverk Gangsterväldet i USA (tidgare utgiven i Sverige under titeln Rosor från Al..); en enormt välunderbyggd och analytisk dokumentation vad som hände under de här åren när över tusen gangsters dödades av polis och varandra bara i Chicago. En hysterisk gladjazzbaby som förföll i depressionen och som fick sin blodiga höjdpunkt med St Valentines- massakern 1929.
Att den inte ingår som grundmaterial för våra olika kommissioner mot brott är en gåta, eftersom just brottslighet trots sina olika uttrycksmöjligheter ändå är mycket likartad genom seklerna. Liksom sätten att bekämpa den. Det finns enorma mängder sådan litteratur om den amerikanska brottsligheten.
I Sverige har mycket lite skrivits än i ämnet. Det finns en del skönlitterärt som tangerar verkligheten, men sedan Leif GW Persson förfallit till navelskådande saknas de som är insatta (och som kan skriva läsligt). Därför kunde man kanske haft lite hopp om Jens Lapidus och hans Snabba Cash, som finns recenserad här, här och här
Visst, han skriver effektivt, som vilken skrivarkurselev som helst - man måste göra tjugo sidor om dan, remember! - men eftersom han inte sätter saker i sitt sammanhang blir det bara Röda Sigillets Böcker för män en gång till. Vad han missar, trots sin advokatexamen, är att det alltid är vanliga hederliga människor som möjliggör kriminalitet. men eftersom han nu själv försvarar HellsAngelsmedlemmar kanske han förbiser det
Den största delen av brotten är vardagsbrott, där individens moral ger vika för bekvämligheten och då är det lätt att betala svart för sin städning eller barnpassning. I grunden ligger nämligen svartarbetet, och den syn vi har på de som städar eller spikar. Och det är efter att denna vardagsmoral luckrats upp som toleransen mot lite grövre brott ökar.
Jag är mycket medveten om att Catarina Elmsäter-Svärd (m) antagligen inte har en tanke på att hon håller den organiserade brottsligheten under armarna, och förmodligen inte vill det heller, men hennes trivialiserande av svartarbetsproblematiken kan direkt kopplas till illegal cigarrettsmuggling, porrklubbar och företagarutpressning. Därför att det finns en otvetydig länk mellan yrkesverksamma kriminella och svartarbete.
De senaste ärliga försöket i ämnet är Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson.
Per Wirtén har säkerligen skrivit bättre recensioner i sina dag dessutom De har också en märklig och intressant hemsida där man kan läsa om vilka som senast skjutits eller skadats i ett ändlöst revirkrig mellan olika allt starkare grupperingar, av både etnisk och social typ. Och som inte kan vara vare sig en nyhet eller en chock för de som har till arbete att bedöma sånt.
Tyvärr dras ju omdömet ner en aning av dessa rätt trista "egna-berättelser-av-skurkar", som inte håller mer än medioker gammal VeckansBrottklass, och av att de inte skriver ut namnen på alla som är dömda (och där namnen faktiskt är offentlig handling). Intressant vore ju också om de gjorde en förteckning över alla dessa företag i städ-, bygg-, och transportbranschen som idag genererar stora pengar till några få. Eller andra företag. Nordea har uppenbarligen gjort ett försök som inte föll i god jord
Vi vet idag att det finns en osviklig koppling mellan bristande arbetsmiljö, strul med löner, borttappad bokföring och liknande, och kriminella grupperingar. I flera länder har man också använt den sortens spaning för att nysta upp nätverk och begränsa deras aktivitet. Det har fungerat utmärkt i Danmark och Holland, för att inte tala om de federala RICO-lagarna i USA.
Annars har ju uppenbarligen möjligheten till hushållsnära tjänster inneburit ett smörgåsbord för de här grupperingarna: en avigsida varken jag eller förespråkarna kunde förutse (även om Fastighets varnade för det).
För Byggnads medlemmar har det här varit en realitet under många år. Både jag och andra har råkat ut för folk som har kontoret på fickan, skiter i avtal och regler och där man får strida för att få ut sin lön. Om detta har jag tidigare skrivit på bloggen. Men man kunde ju verkligen önska att våra större företag och förvaltningar började med att fundera på vad det är för anbudsgivare som kan ligga femtio-sextio kronor under normalbudet i en upphandling. Det skulle till att börja med göra det svårare för skurkarna och skapa bättre villkor för de anställda.
Kollektivavtal är ingen dum idé, vilket allt fler arbetsgivare inser. Därför att seriösa företag är lika mycket förlorare i den här karusellen som de som jobbar

Städets officiella hemsida


För den som vill kan man alltid klicka sig till beställarens sida, där man kan se och läsa om huset, som nu officiellt heter Städet. Där hittar man också en trevlig bild. Och det känns rätt skoj att ett par av de som nu har fått lägenhet i fastigheten faktiskt tittat rätt mycket på den här bloggen!

Demokrati på undantag i Pakistan

På andra ställen har jag under hösten framfört oro för utvecklingen i Pakistan. Signaler därifrån har gett vid handen att talibaner och andra religiösa extremister har inteisfierat sitt motstånd, och i vanlig ordning har USA klivit fram som den elefant i porslinsaffären som de tycks vara experter på att vara. Det finns tydligen en extrem rädsla i Washington, och i Europa, för att folket i Pakistan (eller Irak eller Afghanistan, eller i Turkiet eller i Algeriet, eller nån annanstans - välj själva) skulle välja efter religiös övertygelse, istället för att som i resten av världen hylla CocaCola.
Och nu verkar det - precis som i Algeriet - som om folket inte kommer att få välja så länge de inte väljer rätt. På samma sätt som man gjort i Thailand, eller på lite för många ställen senaste åren.
Det islamiska hotet - en populär beteckning i västvärlden - växer nämligen. Det är inte alls så att ett ökat välstånd och en tillväxande medelklass har inneburit att det finns en ökad önskan om en västerländsk demokrati. Den sortens missförstånd har fullkomligt pumpats ut från Pentagon senaste åren - en direkt följd av politiseringen av det amerikanska utrikesdepartmentet och försvarsmakten. Islam är fult och odemokratiskt, kristendom är vackert och demokratiskt.
Det finns nu en hel del tänkare som anser att det går alldeles utmärkt att kombinera islam och demokrati, men dit hör uppenbarligen inte Musharaf. Om detta hans senaste övergrepp har att göra med hans skräck för att fru Bhutto ska ta över låter jag vara osagt - men den som inte såg det här komma kan inte ha läst på särskilt mycket.
Man kan som fru Rice göra en direkt koppling till al-Qaida, och för att förstå varför Musharaf ger sig på de demokratiska institutionerna bör man ha i åtanke att vare sig amerikanska UD eller Pentagon verkar begripa hur al-Qaida funkar. Observera att jag inte alls gör anspråk på att vara nån slags expert - jag kan som bäst betraktas som intresserad amatör - men om jag deriverar vad jag läst om den islamistiska fuundamentalismen kommer jag ändå fram till en slutsats som skiljer sig från den gängse.
Om man istället för att se al-Qaida som ett välorganiserat hierarkiskt rövarband - vilket amerikanerna och deras allierade har gjort i över sex år nu, och tycker ni de har nått framgång med det? - och istället ser på dem som ett mycket mer militant Hamas, kanske man kan nå en annan typ av väg att få ett stabilt hörn av världen. Hamas är en politisk rörelse, som också haft stöd av sitt folk, segrat i demokratiska val, och därefter satts i karantän. Det palestinska folket valde fel, och så länge de gör så ska de ha stryk. Kontentan - en samsyn som bitterligen delas av rätt många muslimer numer - är att demokrati är bara tillåtet så länge man röstar rätt.
Så länge USA tillåter enorma förmögenheter att samlas i några få familjers händer i arabvärlden kommer den här instabiliteten att pågå, och kanske dessutom eskalera. Det finns ett enormt demokratiskt underskott hos de som är just USA:s allierade i regionen, men så länge de står bakom George Bush kommer vare sig Bahrain, Kuwait eller Saudiarabien-att tvingas bli demokratier. Och i de andra muslimska länderna får man bara ha demokrati om man väljer rätt?
Är det nån som blir förvånad över att det förekommer våld där? Att folk blir förbannade? Detta sker i länder där prästerskapet alltid haft en stark betydelse, och där en demokratisering näppeligen kommer kunna ske annat än med prästerskapets medverkan. Så är det i Pakistan idag. Hur rörigt det är i Afghanistan har jag knappast plats att skriva om. Men att Musharaf åsidosätter den muslimska synen på saker och ting, och inför undantagstillstånd för att skydda demokratin - jag hörde honom på TV nyss - kommer knappast öka pakistanernas vilja att införa västerländsk demokrati.

Läst sen sist

Märker att det blivit mycket mer tidningsläsande nu på höstkanten, vilket givetvis gått ut över bokeriet. Emellanåt beger jag mig till bokhora.se (även om bara namnet får mig att känna mig både högkyrklig och moralisk) men jag snokar också regelbundet på mitt lokala biblioteks hemsida. Till bibliotek och de hemska saker elaka människor kan hitta på mot dessa skall vi återkomma - var så säkra!

Till saken!

Fr 17 september till 2 november

Kalaharis skrivmaskinskola för män av Alexander McCall Smith, Klackenbergs, nyköp
Tri-State Terror, the life and crimes of Wilbur Underhill, av RD Morgan, Bokus, nyköp
Konsten att lägga pussel, av Sara Kärrholm, Järfälla Folkbibliotek, nylån
Bärsärkarna, vikingatidens elitsoldater, av Britt-Mari Näsström, Järfälla Folkbibliotek, nylån
Folkmordens historia, av Gerner och Karlsson, Bokus, nyköp
Den gode tolken, av John le Carré, Klackenbergs, nyköp
En stilla storm, av Giles Blunt, antikvariat
Snabba Cash, av Jens Lapidus, gåva
Segrarnas väg, av Osmar White, Järfälla Folkbibliotek, omläsning
Nässlorna blomma, av Harry Martinsson, Expressenbok, omläsning
Svensk Maffia, av Lasse Wierup och Matti Larsson, Bokus
Gangsterväldet i Chicago, av Kenneth Allsop, Risbergs Bokhandel, inköpt 1986, omläsning
Rivna fanor, av Jolo, boklåda, omläsning
Double Cross - the Sam Giancana Story, av Chuck Giancana, boklåda, omläsning

Införskaffat på eller via
Bokus
Järfälla Folkbibliotek
Klackenbergs
Risbergs bokhandel

Av dessa kommer Segrarnas väg, Svensk maffia och Snabba Cash att så småningom dyka upp i egna små alster...