Sista valvet gjutet!!!!




I början av veckan såg arbetsplatsen ut som ett bombnedslag - grejor överallt... Takstolarna och annat material, papp, limträ till taket kom i förra veckan - raskt fick vi göra plats på parkeringsytan för att få undan det.



















Sen kom de sista utfackningsväggarna till fläktrummet - stora as som också bara var i vägen. Undan med dem också!

Måndagen blev en aning körig, med gjutning av två olika kvaliteter. Och knästående stålslipning på det! Kenta öser med skyffeln, Rikard vibbrar. I förgrunden snurrar planlasern.














Om man kollar noga på bilden över valvet ser man avgränsningen mellan det vanliga pjucket och den andra kvaliteten. På den ska vi ställa väggar och lägga golv; därför skulle den stålslipas. Alltså skred jag, Lasse och Bosse - låter som Bullerbybarnen - till verket!
Med en rivbräda ruggar man upp den härdnande betongen och får ner luft och vätska, och därefter dar man ett svep med svärdet - Decolitskivan - och får en fin slät yta. Om man har tur.










Emellanåt måste man sträcka ut ryggen och pusta lite.


På tisdagen påbörjades allt lyftande.
Och skalmuren till hisstoppen monterades,
armerades och gjöts.
Första väggarna till fläktrummet kom upp.










































De här väggarna är rejäla grejor som man behöver vara några stycken för att hålla i. Det högg till rejält i vindbyarna i veckan. Kranis - med blå hjälm - står inte alls sysslolös. han har en radiostyrning på magen som han kontrollerar kranen med.

I bakgrunden har jag roat mig med att montera och komplettera taksäkerheten - det börjar bli högt nu...
Desutom höjdes bygghissen, ställningen kompletterades runt hela huset, och sen började en del av det nödvändiga men enhanda jobbet. Mer om det snart!

Dessutom kan jag konstatera att Windows Vista och jag inte är överens om hur formateringen ska ske i blogger - det blir lite som det vill verkar det!




Fackets kamp är även företagens

Dipart är ett företag jag gillar. Jag har jobbat med dem på flera ställen och de har en seriös inställning till jobbet. Dessutom har de som företag en modern och delvis nyskapande profil vid anställningar - de förespråkar öppet etnisk mångfald inom företaget, vilket tyvärr inte hör till vanligheterna i byggsvängen - som är nästan pinsamt befolkad av svenskar och finländare.
Man har också en föredömlig personalpolitik, där ett kraftfullt arbete mot ohälsa ingår. På en modern, enkel och ofta uppdaterad hemsida kan man bl a läsa om deras kärnvärden, där "För att stärka vår dialog och delaktighet så arbetar vi för mångfald. Detta gör att vi genom att anställa medarbetare från olika kulturer och yrkes- och livserfarenheter. Idag finns sju nationaliteter representerade och vi välkomnar fler" ingår. Detta är berömvärt.
Byggindustrin är tvingad att göra sig av med fördomar och dåligt beteende för att kunna överleva, och eftersom det är si och så med både den saken och efterlevnaden av det - om det ens finns inom de stora byggföretagen annat än som läpparnas bekännelse - är det uppfriskande att se att det kommer en ny generation av byggföretagare, som ser att det finns en direkt koppling mellan vettig arbetsmiljö och goda vinster.
Diparts VD,
Jens Hoffman, skrev i SvD ett bra inlägg om vikten av att ta itu med de oseriösa företag som tyvärr har lite för mycket spelrum på marknaden. Jag håller naturligtvis med Jens Hoffman, men tycker ändå det var märkligt att han i artikeln nogsamt undvek att nämna ett existerande och jättebra instrument för att styra bort bovarna, nämligen kollektivavtalen.
Kanske var det för att inte stöta sig alltför mycket med den mossbelupna ledningen Svensk Byggindustri - ett ställe som är häpnadsväckande reaktionärt.
Men å andra sidan tar Jens Hoffman bladet från munnen och uttrycker sitt stöd för Byggands agerande i det s k Vaxholmsmålet.
"- Fackets kamp är därför i långa delar också vår (företagens) strid, säger han." i ytterligare en artikel i SvD.
Det är i mötet mellan en ny typ av byggföretagare och fackföreningsrörelsen som vi kan hitta en modell för framtiden, eftersom tillkommande lagstiftning, och inte så lite stelbent tänkande från facket, kommer att kräva det. jag hoppas innerligt att fler mindre företagare inser vikten av att ha en reglerad marknad utan lönedumpningar - därför att det finns hittills ingenting som tyder på att marknaden kommer självreglera sig.
Tittar man på länder där avtalsrätt satts ur spel är spåren förskräckande - där slås mindre företag ut, och jobbarna hamnar i ett rättslöst vakuum, helt beroende av arbetsgivarens goda vilja. Och detta oavsett det är salladsbar eller byggföretag.
Det är därför det är viktigt att uppmärksamma Jens Hoffman, och andra som finns bakom honom. Den fackliga kampen gäller inte bara jobbarna.

Yrke-bankrånare


De var inga oskyldiga gossar som körde in i Harrison, Arkansas, i en Nash av nyare årsmodell, på förmiddagen den 18 februari 1921. Det var kallt och grått och den lilla staden höll sig nogsamt inne i husvärmen. De enda som var ute var de som faktiskt var tvungna - enstaka farmare på vagnar, hantverkare med kärror, enstaka fruar som gjorde något inköp.
De fyra männen i bilen var inte där för att handla. De skulle råna banken.
De hade underskattat vildsintheten och beredskapen hos de goda borgarna i Harrison. I gränstrakterna mellan det vi kallar civilisation och det som inte var det hade var man ett gevär eller pistol, och kunde använda det också.
Skottlossning utbröt, bilen försvann ut ur stan utan att få med sig Henry Starr, som sköts ner av den tidigare bankdirektören. En vild anakronistisk jakt följde - där stadens invånare satte sig till häst, och bankrånarna försökte komma undan i bil. Bilen hittades rätt snart men trots attman sökte genom snår och skog med både folk och hund kom de övriga tre undan, vilket också tyder på att de inte var några nybörjare - de var inga storstadsbanditer som trodde de skulle kunna göra ett snabbt klipp i en liten håla; de var uppvuxna i liknande miljöer och visste hur man snabbt tar sig fram i obanad terräng. De hette Ed Lockhart, Charlie Brackett och Rufus Rollen.
Trots alla sina ansträngningar blev de aldrig särksilt kända för den amerikanska allmänheten, även om de som Ed Lockhart onekligen var väldigt flitiga när de gällde att råna och skjuta. Som jag skrev i drapan om Morgans förra bok - de var det namn- och ansiktslösa kriminella proleratiat som finns i alla samhällen.
De liksom Starr var komna ur den för banditer ovanligt frodiga mylla som heter Cookson Hills, och om dem och deras gelikar har RD Morgan skrivit ytterligare en bok, som beskriver tiden före de händelser som utgör ramen för hans bok The Bad Boys of Cookson Hills
Henry Starr var fullkomligt legendarisk i brytningstiden mellan den traditionella Vilda Västern och den västern som var en aning modernare men uppenbarligen minst lika vild. Han hann skriva sina memoarer och spela in vildavästernstumfilmer, han var släkt med Belle Starr, och han omgavs redan under sin livstid med en rikhaltig flora av myter och sägner. Han påstås ha rånat fler banker än någon annan - ett epitet han delade med flera andra; även med ett flertal av sina bekanta, och han sägs aldrig ha dödat nån oskyldig eller ha tjallat på sina medbrottslingar.
RD Morgan tar effektivt död på de flesta av dessa myter i sin bok The Bandit Kings of Cookson Hills, och dessutom drar han fram ett otal andra intressanta figurer ur den fattiga delen av Mellan-USA. Här får vi möta den legendariske Kaiser Bill - som hade stridit som kavallerist mot comancherna, och Cotton Top Walker, en grosshandlare i brott. Mot dessa ställs den handfasta rättviseskipning som fortfarande levde (och lever) i Västern. Vi befinner oss på 1920-talet, man har radio och telefon och bilar och elektricitet, men man går fortfarande man ur huse för att försvara sig med vapen, och man samlas fortfarande med facklor för att slita fångar ur arresten och hänga dem. RD Morgan har intervjuat efterlevande och lusläst gamla tidningslägg - en fascinerande tanke att en "stad" med kanske tusen invånare hade en egen tidning som utkom ett par gånger i veckan, skriven, redigerad, satt och tryckt av samma person.
Det här handlade om löst sammansatta nätverk av mer eller mindre yrkesverksamma brottslingar, men det är förmodligen överdrivet att som Morgan hävda att flera av dem hade perioder av laglydighet, där de stretade med plog och dragdjur. Snarare är det så att de mellan sina bankrånarräder försörjde sig på mindre dramatisk kriminalitet - ett förhållande som kan ses även i Sverige. Någon eller några var småbrukare, men till skillnad från den extrema fattigdom som drev fram det stora utbrottet av bankrån under depressionen, klarade sig de flesta även i det fattiga Cookson Hills utan att vara brottsling. Om man nu inte räknar hembränning eller boskapsstöld. Det gör inte Morgan, han passerar det i en passus, vilket är synd.
I det gamla Indianterritoriet och i de etniska indianenklaver som skapades när Oklahoma blev fullvärdig stat, var sprittillverkning strängeligen förbjuden, mycket efterfrågad och naturligtvis tillverkad ändå. Det skapade precis som alla andra tveksamma lagar en gråzon, där även personer som betraktade sig själva som laglydiga faktiskt bröt mot lagen. Och luckrade också upp den allmänna moralen - var det ena acceptabelt fanns det alltid de som ansåg att även annat skulle vara det. Ett nutida fenomen som är värt att diskuteras vidare.
Inte heller berör Morgan i särskilt stor utsträckning hur konstruktionen med indianterritorier - eftersom det fanns flera olika - skapade en fattig underklass med ett inte så litet revanschbehov. Han nöjer sig med att för var och varannan uppräknad brottsling konstatera att de har choctaw- cherokee- eller osageursprung. Liksom att åtskilliga också var fullvärdiga medlemmar sina respektive stammar.
Det är här The Bandit Kings of Cookson Hills brister i förhållande till historien om Bradshawgänget. Författaren underlåter att sätta saker i sitt sammanhang, trots att de är skriande uppenbara. En del av detta kan naturligtvis förklaras med att RD Morgan inte är forskare utan glad amatör, men han är också traditionsenligt gammelkonservativ på det där amerikanska sättet, vilket gör att han dels är fylld av motvillig beundran för de driftiga bovarna, och dels också visar påtaglig motvilja mot den brutalitet som användes av lagens väktare, men att han ändå inte vill dra den uppenbaraste slutsatsen -att fattiga och vidriga levnadsförhållanden är den bästa grogrund för kriminalitet som finns.

FRP-koden

Under våren har emellanåt även Sverigedemokrater besökt den här sidan. I vissa fall har de varit rent otidiga och därför syns inte deras kommentarer, någon finns kvar. Gemensamt för de som skriver är att de inte på något vis är typiska för sin väljarkår - eftersom det här finns ett antal väl skolade, smarta och drivna internetdebattörer, som är vana och villiga att provocera, och som ständigt letar nya ställen att sprida sina åsikter på.
Nyare undersökningar visar med besked att SD:s framgångar inte alls enbart kan skyllas på LO-kollektivet. Istället tar man väljare från konservativa högergrupper, med lockrop om traditionella värden rörande familj, gud, fanan och konungen.

I Norge har boken FRP-koden, som handlar om områden där det främlingsfientliga Fremskrittspartiet står för saker som rimligen borde vara till dess väljares nackdel. Nu har inte den boken haft det genomslag som man kanske kunde tro i Norge, men de har också en mycket konstig medial situation i Norge - nästan lika intorkad som den finska, som fortfarande lever kvar i ett femtiotal där kommunismen existerar.

Vi vet att det finns en överrepresentation bland Sverigedemokrater av män med kortare utbildning och människor som bor på mindre orter, och då blir det desto konstigare att läsa om partiledningens syn på facket, kollektivavtal och anställningstrygghet

Enligt alla gängse normer är det just de - män med kortare utbildning, bosatt på mindre ort - som är de stora förlorarna så snart man förbigår LAS, eller när företag lägger ner. Det är precis den gruppen som behöver någon som står upp för dem - för inte lär Jimmie Åkesson göra det.
Det här ligger för övrigt i linje med partiets annars också föga genomtänkta politik.
Den ekonomiska politik som presenteras på hemsidan är ett sammelsurium av motsägelser, på en nivå som verkar parodisk men som egentligen är tragisk eftersom den faktiskt kan få genomslag i ett skräckinjagande framtidsscenario.

Då börjar vi
" Sverigedemokraternas målsättning med den ekonomiska politiken är att skapa bästa möjliga förutsättningar för återskapandet och upprätthållandet av det svenska folkhemmet."
Utan att definiera folkhemmet blir det där tämligen meningslöst. Jag antar att det handlar om ett aningslöst femtiotal där Sverige kunde segla framåt obehindrat, på bekostnad av ruinerna i de länder som drabbades av världskriget. Att tro att den svenska modellen skulle vara avhängig enbart svenska förhållanden är så historielöst att man nästan blir förbannad.
Överhuvudtaget är okunnigheten skrämmande, liksom de slutsatser man drar. Om man ersätter ordet "folkhemmet" med "paradiset" framstår meningen så meningslös som den faktiskt är.

"
Vi förespråkar tillämpandet av ett marknadsanpassat blandekonomiskt system. I det längre perspektivet behöver det inte finnas några motsättningar mellan arbetstagares och kapitalägares intressen. Därför bör alla krav som endast leder till kortsiktiga vinster för endera sidan stå tillbaka för de som leder till optimal tillväxt i ekonomin på lång sikt."

Så vad är det som leder till optimal tillväxt? I min värld finns knappast det begreppet. Och knappast i SD:s värld heller eftersom...
"
...ökat samförstånd mellan arbete och kapital, där båda parter inser nyttan av den andre, kan åter göra Sverige till en ekonomisk stormakt. Detta kan anses vara uppnått då Sverige har en hög BNP per capita, en låg statsskuld samt då svenska företag har möjlighet att växa och bli världsledande inom sina områden samt svenska arbetare och tjänstemän har de högsta reallönerna. Först då kan vi återskapa ett samhälle byggt på den nordiska välfärdsmodellen präglad av rättvisa och trygghet för alla."

Jag kan lova att arbetsmarknadens parter inser nyttan av varandra, men det här påvisar enbart att författaren till pekoralet inte har en susning om lönebildning, vinst eller avsättningar och investeringar.

Att utlova eller sträva efter världsledande positioner, må vara vällovligt men är knappast realistiskt i en global ekonomi, med den inställning till utländskt kapital som man därefter presenterar...
"
(Svenska) Företag får inte hindras att växa på grund av regler och villkor som ger utländska företag konkurrensfördelar. Kapitalbasen får inte urholkas av ogenomtänkt egendomsbeskattning. Varken små eller stora kapitalägare får missgynnas genom ofördelaktiga skatter eftersom det leder till att ägandet av det svenska näringslivet övertas av utländska intressen. Under 1990-talet ökade det utländska ägandet av svenska börsnoterade företag från 10% till 45%. Ett brett kapitalägande, där svenska löntagare inte längre ges incitament att undvika sparande och investeringar till förmån för konsumtion, kan vända denna trend. Det svenska folket ska inte vara de konsumenter som utländska kapitalister blir rikare av - vi ska vara ett ägande folk."
Här gör man en jättekullerbytta - en stor del av de "svenska" företagen är redan idag multinationella, och framgångsrika på grund av det. Ericssons och Volvos vinster är beroende av att de kan göra affärer utomlands, etablera sig och ha verksamhet i länder där de är utländska kapitalister. Hur tänker SD om det? Inte alls visar det sig senare i texten...

Problemet är inte att det utländska ägandet ökade; det kan bland annat förklaras med att svenska investmentbolag skrivna utanför Sverige tagit över ägande. Problemet att det reella svenska ägandet förskjutits till allt färre svenska ägare berör man inte alls. Problemet har också varit att rent svenska ägare varit alltför snåla och försiktiga med pengar, vilket lett till att antingen a) staten eller b) utländsk kapital fått träda in - en lösning som knappast verkar applåderas av SD, men som lär komma som ett brev som posten.

Avslutningen är magnifik i sin innehållslöshet:
"
De ekonomiska målsättningarna får dock inte nås på bekostnad av den nationella gemenskapen och självständigheten, folkhälsan eller miljön."

Detta skrivet i samma andetag av någon som däremot hade mage att påpeka att :
"
De mänskliga egenskaper som ligger till grund för ekonomisk verksamhet och utveckling är kreativitet, entreprenörsanda och tävlingsinstinkt. Den fria marknaden, och i synnerhet den fria konkurrensen, skapar som ett resultat av detta förutsättningar för välfärd och utveckling.
Nå, hur ska man uppnå eller stimulera fri konkurrens när utlänningar inte ska få etablera sig, när man ser snett på invandrarbutiker (SD i Gbg), och när man vill värna självständigheten? På detta finnes eller gives inga svar. Att tro att man skapar ett gynnsamt företagsklimat med dessa begränsningar visar återigen på rent skriande okunskap om nationalekonomi.

Man menar alltså att man ska begränsa ägande, penningströmmar och handelssystem beroende på nationalitet och självständighet? Jag kan då inte dra nån annan slutsats av det.

Jag kommer bit för bit gå genom SD:s partiprogram och riktlinjer, eftersom det är helt uppenbart att de själva är sina bästa fiender. Det ogenomtänkta snömos man presenterar är sårbart för kritik, inte minst genom sin inkonsekvens. Man kan inte i det som kan kallas ett partiprogram ha diametralt motsatta uppfattningar - därför att då blir man genomskådad.
Det tjänar ingenting till att debattera invandringen med dem - de är fundamentalister i den frågan, och de som delar deras åsikt lär knappast kunna omvändas. Men det är en liten hård kärna "
...av män med kortare utbildning och människor som bor på mindre orter" som knappast kommer kunna klara 4%-gränsen.
Istället bör vi inrikta oss på de måhända besvikna men fortfarande resonabla människor som kanske överväger att rösta på SD - och där finns det goda möjligheter att avslöja och exponera deras platta moralism och sandlådevisioner.
Det kan finnas en risk med att förvisa illa skriven svenska och bristande kunskaper till skamvrån, men det är ännu farligare att inte ta debatten. Ett parti som ämnar ta sig riksdagen måste kunna stå ut med att granskas hårt, och särskilt när man knappast har rumsrena företrädare. Att vara moralist kräver också att man har god moral själv, inte att man enbart avkräver andra det!


Börjar hända saker inomhus



Inne i huset ska det upp lättväggar - det är oftast gipsväggar byggda på stålregel. All denna gips + reglar ska ju in i kåken, så återigen är det ett logistiskt harvande med när och hur allt ska lyftas in. Ingen har lust att handlyfta in hundratals skivor gips och därför är det viktigt att man kan lyfta in det innan "locket" läggs på, dvs nästa skift filigran...

Därefter monterar man ihop väggarna efter ritning. Först "enklar" man, dvs man sätter upp gipsen och eventuella kortlingar på ena sidan. Därefter måste oftast elektrikern, men ibland också rörmokaren eller annat löst folk dit, och fästa sina installationer. Och sen smäller man igen hela väggen, "dubblar", med isolering i förekommande fall, och inväntar målaren.

Emellanåt har de fått spader på fabriken som tillverkar utfackningsväggarna
- hur kan man missa att de här två väggsluten skulle ha gått i linje med varandra?







Vår verktygscontainer åker upp och ner för närvarande - och nu börjar det bli högt!







Vartefter betongen härdar fast i ett bjälklag plockar man bort uppbockningsmaterialet och skjutsar till nästa våning. Här kommer det en våningskärra med "turkar"


Om ni tycker det verkar vara ett konstigt ord har ni inte hört mycket
- jag har inte språkforskat kring uttryck på byggen, fast det har säkert nån annan gjort - men ord som björnskit, pjuck, gekkolås, katter och kofittor saknar antagligen motsvarighet i samhället. Liksom "turkar" - egentligen är det låsningar för låsbräder, fast vad det heter egentligen har jag inte en aning om.

Ny dator och det vi kallar livet!

Efter ett par oroliga mejl vill jag bara meddela att den bristande uppdateringen av bloggen är resultatet av lite för mycket arbete, familjeliv, andra engagemang samt ny dator. Istället har jag gjort andra bloggar osäkra, hållit olydiga internetgossar i herrans tukt och förmaning och dessutom faktiskt tillbringat tid både utomhus och på gymet. Se där ett singelpappaliv som kommer leda till utbrändhet!
Nu har jag faktiskt lovat mig själv och andra att inte fylla den här bloggen med familjeinteriörer, eftersom jag gärna vill ha kvar mina barn i hemmet. Inte heller tror jag mina åsikter om allting - för det har jag - är särskilt intressanta. Men jag tackar naturligtvis för omtanken!

Fokus och LO-tidningen

Efter dryga fyrtio år som läsare har jag insett att jag antagligen läser lite mer än genomsnittet. Närstående hävdar att det är sjukligt mycket, och att jag borde söka till någon stödgrupp för missbrukare av antikvariat, internetbokhandlar och loppmarknader. Och det gäller bara böcker.
Dessutom försöker jag ta del av det allmänna nyhetsflödet genom att läsa dags- och veckotidningar. Det har varierat genom åren vilka det varit men det är länge sen jag hade morgontidning; känns onödigt att betala för något som kommer efter jag gått hemifrån. I dagsläget är det våra vanligaste gratistidningar som gäller - Metro och Stockholms City. Den tredje - aftonbladet.se, eller bara .se - vägrar jag ens ta i. Den har raskt tagit skräpjournalistiken till nivåer som är rent häpnadsväckande låga.
Metro har genom åren tagit sig. Från början var jag orolig för att Stenbeck skulle se det enbart som en kommersiell intäktskälla som fanns för att kunna få ut reklam, men det visade sig guschelov att det var fel. Istället har Metro visat sig vara en relativt opartisk och rentav nytänkande nyhetstidning som tar egna grepp, som vågar vara kontroversiell (med Gringo eller när man upplät hela uppslag till socialdemokraterna), och där jag faktiskt känner att jag kan lita på nyhetsvärderingen.
Dess kollega - Stockholms City - har jag svårare för. Den är som TV4 i relation till SvT - en sämre kopia med tendentiös nyhetsvärdering och rentav okunniga reportrar. Ett praktexempel är när man utsåg Bo Antoni till medlare (!) i byggkonflikten. Den har dessutom en rätt larvig StockholmsStadsfixering. Chefredaktören Michael Nestius lyckas emellanåt skriva pinsamma "opinionsbildande" ledare (eller vad man ska kalla det) som låter som ett eko av valfritt borgerligt partis valmanifest i Stockholms län.
Något som däremot förvånar i bägge tidningarna är att trots att dess primära målgrupp är folk som reser med kollektivtrafiken har ingen en kolumnist som gör det. Är det nånstans man skulle kunna få igenkänning är det väl om man hade skribenter som begrep hur det är att åka från länets ytterhörn - särskilt pendeltågen bär på oanade möjligheter för intressanat krönikor.
Fokus är en ny tidning med hög ambitionsnivå. Och som når den. Det är länge sen jag med sånt intresse och utbyte läste en svensk veckotidning. Här har man samlat ihop kompetenta människor som lyckas skriva initierat om intressanta och aktuella ämnen. Att förebilden är Newsweek eller Der Spiegel är väl inte att blygas för - man kommer dessutom riktigt långt trots nuvarande små resurser.
Fokus har också lyckats med konststycket att skapa en webbplats som emellanåt är riktigt bra, och den läses helt uppenbart i allt större utsträckning av etablissemanget, som också irriteras av den (vilket är bra!). Visst saknar jag en del i den men den fyller definitivt ett tomrum i svensk media som alltför länge styrts av DN:s debattsida.
I julklapp fick jag en prenumeration på Populär Historia, vilket gladde mig. Jag kan leva med att det verkligen är "populärhistoria, eftersom man emellanåt tar upp ämnen som man ärligt talat inte hade en aning om. Särskilt nöjd blir jag med deras trägna grävande kring vardagshistoria - både antik och modern. Det är rent lysande att läsa om diskbänkshöjder, kollektivtrafik och - i senaste numret - om luffare, föredömligt skrivet av Karl-Olof Andersson. Om det är den socialdemokratiske debattören vet jag inte.
På samma sätt innehåller även LO-tidningen reportage som fler borde ta del av - även om huvuddelen naturligtvis är opinionsbildande material. Men fler borde veta hur det är på en isbrytare, hur svenska jobbare tog del i Finlands krig mot Sovjet eller om vad vi gör med konsten i våra Folkets Hus. Sedan skadar det inte att påminnas om vilka den fackliga rörelsen betyder mest för - jag tycker LO-tidningen i mångt och mycket har en mer klar och stringent hållning än själva LO, och det är verkligen beklagligt att många tror att det är fråga om Nyheter och Bulletiner från Norra bantorget.
På samma sätt finns det hela tiden människor som nonchalerar Byggnadsarbetaren som enbart ett propagandaorgan. I själva verket är tidningens självständighet från fackförbundet rätt uppnebar när man läser den - i själva verket är den säkert en rätt irriterande påminnelse om bristen på självkritik inom den fackliga rörelsen; en egenskap den delar med andra fackförbundstidningar. Byggnadsarbetaren får jag som medlem i Byggnads, och den läses rätt noggrant i bodarna. Därför tycker jag det är så synd att den kulturbärande delen blir allt mindre - inga noveller, recensioner av böcker och filmer på tre rader, inte många ord om de intressen förutom sport och trav som medlemmarna faktiskt har.
Nu blir jag så upprörd att jag nog ska skriva dit.
Ordfront magasin har jag förmånen att kunna läsa på vårt utmärkta bibliotek under de perioder när jag inte prenumererar (man måste ju ha råd med mat och boende också) - en tidning som istället verkligen ger mitt kulturella intresse lite matning. Men Ordfront är långt ifrån en förlagstidning, utan istället en orädd och ytterst kompetent kritiker av det etablerade, med vassa och för mig tämligen okända skribenter. Ett bra exempel är en smart och väl underbyggd av analys hur media behandlade Per Bills respektive Anna Sjödins fylleribravader olika, vilket jag tangerade i min post om just Anna.
Jag är också medlem i Indianklubben och får därför medlemsbladet ett par gånger om året, alltid med välmatat innehåll och föredömligt redigerat av Bertil Thörn. Det var länge sen jag trodde Sitting Bull var ledare för alla indianer och att Buffalo Bill verkligen var en hjälte. Istället kan man lära sig mer om strukturer och mellanmänskliga relationer, för att inte tala om trauman och människoöden, än man trodde när man lite förstrött öppnar första numret.
Liksom Enn Kokk är jag också fascinerad av seriemediet men det får bli en egen drapa. Jag kommer säkerligen att lägga till ett par tidningar här - som AiP och Stockholms-Tidningen, Kommunalarbetaren och Bang...