...åsså höjer vi tempot lite till...

Emellanåt har man ju anledning att fundera över hur tidsplaner görs på större företag. I min värld måste man alltid räkna med störande moment - sjuka barn, spisen går sönder, tåget är försenat. Men när man ska bygga ett hus som vi gör existerar inte sånt. Inte heller klämdagar - så i tidsplanen har man räknat med att vi ska jobba dessa dagar. Nå, det vill ju inte vi så det blev till att ta i extra för att jobba in de timmar som behövs...

Här kommer betongen vällande....Det blev nåt fel som blev tokigt den här gången. Betongen var tjock och stretig och rann inte alls vilket gjorde grovisarna uppretade. Ytan blev som en potatisåker.




För att bestämma gjuthöjden har man en avkänningsplatta som man pressar ner mot bruket. Vid rätt höjd skriker moderapparaten, till vänster. Är det för lågt får man ösa dit lite mer bruk, är det för högt kör man ett varv med vibbran så det rinner undan. Och är då betongen för tjock rinner det inte undan särskilt bra...











Det lär ha känts rätt hopplöst att få bra yta den håär gången. Istället fick vi ta dit en golvplanslip, en Flex, för att nöta ner de värsta vallarna. Och allt detta när vi naturligtvis har en massa annat att göra....







För att hindra att betongen rinner över valvkanten skruvar vi dit avstängningsplåtar.
Den vita sockerbiten är Ciporex, ett keramiskt material där ventare och elkillar kan borra genom lättare än genom betongen







Dessutom ska ju trappan hängas in. Det är ett pillerill att baxa in den eftersom den dimensionsmässigt är större än trapphålet men genom att vrida och sänka samtidgt kommer den in. Och den ska sedan då naturligtvis vägas av intill millimeterpassning, samtidigt som den måste aktas för skador.





Och i slutet av den dagen insåg jag att det är dags för nya skyddsskor. Det finns något lite tragiskt över att par utslitna dojjer - de kan aldrig ärvas eller återanvändas.

Anna och lagen

Jag minns att jag nästan kände domningar i vänsterarmen när jag på morgonen hörde att Anna Sjödin hamnat i kurr med ordningsvakter på Crazy Horse - dels för att det var overkligt, dels för att det var valår och jag genast såg hur borgarna gnuggade händerna av förtjusning, och en liten bit också av nån sorts missriktad kollegialitet med killarna på krogen. Även om det var länge sen jag stod i nån dörr.
Under ett par veckor där gick jag omkring och var skitförbannad på henne, vilket har dämpats en del, och på hennes sällskap,vilka jag fortfarande är förbannad på. Anna har fått stå ut med mycket under det här året, och efter att ha läst nästa borgerliga ledarskribent blir jag bara matt.
Han missar nämligen det uppenbara, vilket Ordfront tar upp i en rätt uppmärksammad artikel som flera bloggare noterat. Nu tänker jag inte ge mig in på huruvida det är nån större skillnad på hur Per Bill behandlades och hur Anna Sjödin hanterades, eller varför borgerliga tidningar krävde att Anna Sjödin skulle söka behandling för sitt drickande, medan rattfyllerister som Pilsäter och Gahrton tydligen slipper det.
Men som Ann Charlott Altstadt så väl uttrycker det - det är skillnad på folk och folk.
I synnerhet om man är packad på krogen.
Som varandes fd vakt är det dock ett par saker jag finner ytterligt intressanta - en är den uppnebara flodvägen av uppgifter från polisen till olika informatörer i ärendet. En annan är att gossarna på Crazy Horse uppenbarligen inte var de vackraste juvelserna på den gatan (och inte krogen heller eftersom den försatts i konkurs lite härförleden), men mest förvånad är jag över att åklagaren med ett avmätt rapande beslutar att lägga ner undersökningen kring vem som spöat Anna.
Nog för att jag själv släpat ut nån ovillig med handkraft nån gång, och trasiga kläder har också förekommit, men hon såg ju ut som hon dragits genom en mangel. Detta - ett våldsbrott - är inte intressant för åklagaren att reda ut. Däremot är det viktigt att slå fast att hon - kanske - sa svartskalle.
Utan att göra mig alltför ovän med Gringograbbarna skulle jag vilja säga att ordet svartskalle knappast används av folk i Stockholm under fyrtio längre. Det är lika lite kränkande som "bög" - möjligtvis skulle det kunna vara det för män från Norrland samt finländare. Jag kan nog hitta en trettio-fyrtio tillmälen som är värre än svartskalle, och som jag hört folk vråla i affekt. Inte heller tror jag att det skadade socialdemokraterna nämnvärt annat än som ytterligare en händelse.
Unga människor är inte dumma, och det Anna råkade ut för är så vanligt att det är värt en egen drapa - hur polis och vakter ställer upp för varandra i nån slags missriktad lojalitet. Jag skulle inte heller bli särksilt förvånad om det faktiskt finns vittnen som höll tyst av både rädsla, och för att de faktiskt inte gillar sossar. Inte heller ett ovanligt förhållande.
Frågan kvarstår - vem spöade Anna? Och varför var det inte intressant?

Tag dig en Leonard eller två!



Alltid lika läsvärde Johan Sjölander har ett par trådar om deckare, och eftersom jag saknade - och jag menar saknar! - husguden Elmore Leonard (mer om honom här och här) var jag naturligtvis tvungen att lägga mig i, vilket resulterat i att samme Sjölander - hoppas du sett mina Hässelbybilder! - ville ha några tips på lämpliga böcker att "börja med"...
Nå, på svenska finns följande - och jag listar dem i nån slags rekommenderad ordning, eftersom en del är extremt bra medan annat bara är jättebra...
  • Stick 1987
  • Stålar 1987
  • Glitz 1986
  • Freaky Deaky 1988
  • Banditer 1989
  • Nådaskott 1990
  • Härsket guld titel senare ändrad till Get Shorty 1991
  • LaBrava 1985
  • Maximum Bob 1993
Då blir det nåt sånt här. De är i högsta grad låningsbara på bibliotek, och flera är även filmade - den mest kända i den här listan är naturligtvis Get Shorty som blev film med John Travolta som Chilli Palmer och Gene Hackman som filmproducenten som sitter i klistret.
"Riktiga"deckare i form av vem-som-gjorde-det är det naturligtvis inte. Man vet vem som gjorde vad, och oftast också varför en bra affär exploderade i ansiktet på de inblandade; men det är liksom inte det som är meningen med att läsa Elmore Leonard.
Bill Ott, en av de verklig stora amerikanska recensenterna, beskrev det som att "man gick iväg till skafferiet efter några chokladkakor till och tog med sig boken för att inte missa något".
Och för mig är den känslan verkligen välbekant.



Flera av de ovanstående är ytterligt förtjänstfullt översatta av Einar Heckscher - en man med ett lika brokigt förflutet som en extrem känsla för språk.

I Wikipedian nämns inte hans översättningar av Leonard, vilket naturligtvis borde vara fallet - i USA är Elmore Leonard stor litteratur. En ny bok av honom är stora nyheter i de litterära magasinen, och blir lika omskrivet som en bok av en Nobelpristagare. Och Einar Heckscher är värd en egen drapa, vilken också kommer när jag filat färdigt på den...




Bättre referenter än jag har analyserat hans sätt att formulera sig - oerhört sparsmakat, och flera gånger liknat vid hur jazzlegenden Count Basie spelade - att det var de toner han inte spelade som hördes mest.
Lyssna på Basie, med sordinerad blåssektion, smyg ner i skönaste fåtöljen, koppla bort världen och kom in bland de bankrånare, biltjuvar, kriminalare och rätt många helt vanliga människor som befolkar Elmore Leonards böcker...



Och som den Internetsökare man är ramlade det då ner ett bokkuvert från USA. Det kostade mig hela sjuttio spänn att få hem den här från Indiana - och jag kan lova att det kommer en recension senare!!!

Det är trevligt när SMHI har fel


I varje fall när man ska hålla på med tunga lyft och stora föremål som lätt tar vind. Nog för att det blåste tillräckligt när vi la filigranet men det vare sig regnade eller snöade. Oftast är det chauffören som kopplar kättingarna, ett jobb som är lika viktigt som något annat - man vill inte att de här flaken ska hänga snett när de kommer genom luften. De största är på över 20 kvadrat och väger nästan tre ton...


Vi lägger ner filigranplattorna på uppbockningen, dvs de gula DOKA-balkarna. Här trodde jag att jag skulle få med utsättarens märke på väggen, där det är meningen att vår skiva ska synka men det syntes inte. Det finns lite spel mellan skivorna men det är fråga om millimetrar...



Och eftersom vare sig gjuteriet som gör skivorna eller vi som bygger väggar kan vara exakta hela tiden blir det emellanåt fråga om att såga, bila och kapa för att få dit grejorna.
Här passade inte biten så Wille fick ta fram kapsågen. Som synes är han kopplad med säkerhetslina och fallskyddsväst. Dessutom sätter vi vartefter upp skyddsräcke - det finns ingjutna fästen i filigranet, där vi sätter gula förlängningshylsor och sen trär vi i Combisafestolpar...


Här kommer ett flak åkande. Eftersom de är nästintill identiska har vi en läggningsordning på inplastat papper. Det SKA finnas märkning på filigranet men emellanåt saknas det, och det är dessutom inte alls säkert att bilen är lastad efter läggningsordningen - de har ju sina lastföreskrifter - så ibland får man stanna i luften medans man reder ut vart flaket ska ligga, och i vilken riktning...
På de största skivorna fördelar man lyftvikten ytterligare med fler lyftstroppar - de blå, som förgrenar sig till fler lyftpunkter.




Och sedan man sedan släppt upp elektriker, ventare, rörisar och armerare fylls valvet med olika installationer och armering - till höger en balkongarmering. Över allt detta kommer precis som tidigare sedan betong att gjutas för att bilda rågolvet på våningen.







Dessutom ska det ner en trappa - som måste hänga absolut spikrakt när man trär ner den i trapphålet, ett monent som kräver minst sagt bra kommunikation med kranföraren.
Om det vore så lätt att bara sätta dit lyftstroppar och ösa på vore det en välgärning, men precis som med övriga montaget har man inte mycket spelrum. Därför är det jätteviktigt att montera lyftanordningarna så perfekt som möjligt från början - att korrigera senare är möjligt men tar för mycket tid. Och tid är viktigt vid ackordsarbete...

Och helt plötsligt börjar det bli Utsikt Från Ett Tak... Vy mot järnvägen...

En isande vind från nordväst...

Det är vad vi har att se fram emot på onsdagen. Då ska vi lägga nästa vända filigran, och förhoppningsvis har jag större möjlighet att ta lite bilder. Just nu ser utsikten ut så här:
Bortanför DOKA-balkverket sticker precis lamporna på vår höga mast upp - så högt har vi kommit nu.
Utsikten mot Vasavägen-Kristinavägen kommer säkert att påverkas en del av vårt hus. De vita pinnarna är elrör som stoppas i redan när vi gjuter väggarna. Beställaren har t o m lyckats få upp lite info på hemsidan
Kan vara på sin plats att visa lite hur det ser ut runt om bygget nu. Vi avverkar ju mängder med material, och man blir rätt fartblind för hur mycket det kostar. Nån kan ju gissa vad de här virkes- och materialhögarna skulle gå på om man ville köpa det som privatperson. Och det här är bara veckans förbrukningsmaterial...











Vi åstadkommer ju också en attans massa spill - som ska sorteras i olika fraktioner - brännbart, metall, minerala massor, gips etc. Det tar rätt mycket tid men nuförtiden är det en rent självklar del bland oss som jobbar att det är så man gör. Så vi fyller container efter container och sen kommer det stora lastbilar och krokar upp dem på flaket och kör bort. Ska återkomma till vart det tar vägen

Dessutom ska balkongerna upp - så grabbarna bygger balkongtorn för brinnande livet. Tempot är högt, men det får inte bli så högt att det blir stressigt - det är då det sker olyckor. Överhuvudtaget är ett onödigt uppdrivet tempo en större orsak till olyckor än okunskap och otur.

Saker som borde vara aprilskämt....

Första april har alltid inneburit ett visst mått av försiktighet från min sida, i synnerhet sedan jag en morgon överraskades av igentejpad vattenkran, plastfolie på toalettstolen och annat småtrevligt - allt ackompanjerat av antingen frustande grabbflabb eller kvillrande flickfnitter. Det är svårt att bli arg på sånt, även om vattenkranen förorsakade en smärre gejser i köket.
Förbannad kan man däremot bli på andra saker - varav en presenteras i dagens SvD. Att ens kunna bli förvånad över att bostadsbyggandet skulle påverkas av dagens nya regler verkar nästan cyniskt. För riktigt så korkad tror jag inte man kan vara som politiskt sakkunnig hos Mats Odell. Det här handlar om ca 11 000 lägenheter som i bästa fall försenas, i värsta fall aldrig kommer till stånd i hyresform - naturligtvis ligger också majoriteten i områden där det finns ett skriande behov av nyproduktion, och gärna med hyresrätt.
I Stockholm har Kristina Axén-Olin lovat att bygga hyresrätter. Det kan hon väl lova hur mycket hon vill - om ingen byggherre vill bygga kommer de aldrig att byggas. Istället inkommer nu byggföretag efter byggföretag med ansökan om att få bygga bostadsrätter istället - för byggföretagen en bra affär, för bostadssökande i Stockholm med låg inkomst en ren katastrof.
Vad trodde de?

En annan sak är Metros artiklar om att de rika tjänar på skattesänkningarna. Själva avslöjandet är inget aprilskämt direkt - det påtalades klart i valrörelsen. Däremot borde saken i sig vara ett aprilskämt. Till och med jag hade en förhoppning om att lite mer skulle tillfalla de som faktiskt får minst kvar efter sitt bidrag till det solidariska samhället - eftersom Fredrik Reinfeldt mer eller mindre satte sitt anseende på spel i frågan, och jag trodde honom om mer hedersamhet.
Jag vet att det finns en förhoppning om en dynamisk effekt - ett uttryck som är förekommande på de vanligaste nyliberala bloggarna. Det innebär att den fattige ska känna motivation att jobba mer när han se att enda sättet att få bättre service är att bli rik. En ekvation som i stort sett är omöjlig oavsett vilket land man än lever i. Den största bromsklossen är ju arbetsgivarna, som inte vill ge folk bättre betalt, men samtidigt anser att alla ska få mer pengar kvar. Förklara det den som kan....

Att anställda i sektorn för hushållsnära tjänster lever under nära nog slavlika förhållanden är bekant för de flesta som är tveksamma till att återinföra pig- och drängsamhället. Konstigt nog är det lika obekant för de som tycker det är en bra idé. I debatten har i stort sett bara den teoretiska möjligheten att ge fler jobb belysts, hur bra det vore för den hårt dubbelarbetande mamman att få avlastning i hemmet. Vi kan lämna inkomstskillnader, jämställdhet och sånt åt sidan och istället fundera på under vilka villkor dessa städerskor ska ha. I dagens förslag - faktiskt påhejat av folk som borde veta bättre - ges inga direktiv om de arbetsrättliga förhållanden som borde reglera även den verksamheten.
Ett förhållande som verkligen borde vara ett aprilskämt - när man läser om Catharina Callemans forskning där hon kan berätta om 52 timmar arbetsvecka, uppsägning utan laglig grund och hur oroväckande många köpare av hushållsnära tjänster faktiskt hellre anställer själva än går via de företag som idag arbetar inom sektorn. Man kan inte ens uppskatta hur många som idag jobbar i hemmen - inte för att man skriver det i LO-tidningen men man behöver ju inte vara ett geni för att begripa att mörkertalet för de svartanställda är gigantiskt.
Trevlig första april på er!