Julafton och besök på Gröna Lund...



Ungefär så känns det när man får sätta igång med det "riktiga jobbet".... Säga vad man vill men det här petandet med etablering, långa listor och planering är rätt trist jämfört med det vi faktiskt är anställda för att göra - bygga hus. Och i måndags satte vi igång - det kom en tjugofyra meters långtradare med femton skalmurselement, kranis satte på sig radiostyrningen och det dök upp betongare och timrisar.

Vi fick riva undan täckpressarna, köra ner PASO-stöd och verktyg, ström och diverse specifika hjälpmedel för just den här sortens montage. Och sen kom blocken genom luften. Här ovan ser man hur elementet skjutits mot bottenregeln (som vi lägger exakt efter mått) och därefter fästs med PASO-stödet (eller snedstämp som det också kallas), som gängas in i väggblocket i en ingjuten hylsa, och i plattan med expanderbult. Därefter kan man genom att vrida på stödet - som med en vantskruv - justera lodet tills det är perfekt.
På den bortre utläggsregeln ligger libellapasset - vattenpass är viktiga redskap, för finjustering av väggdetaljer. I handen håller Kent en pins, som mer är till för grovjusteringen; det är ett slags krökt spett.


Sen placerar man i hyfsat hög takt ner blocken sida vid sida, säkrar med PASO-stöden och fortsätter. De skarvar som syns kommer att täckas med bräder eller skivor - formas - eftersom väggelementet alltså är ihåligt och ska fyllas med betong. I de stora skarvarna ska dessutom lite förtagningsjärn fästas - det är det som ska bli innerväggar; armeringen sticker upp.

På plattan sätter man ut syftlinjer med krita, med snörslå, och när man sedan gått varvet runt bör det sista och första elementet mötas perfekt.

I en perfekt värld visade det sig. Men nu är det här ett bygge på vintern i Jakobsberg och då fick jag kapa ner ett element 25 mm på sidan med en vinkelslip med diamantskiva. Det blev inget av det fotot men jag kan lova att man ser ut som man doppats i vetemjöl efteråt....

Långtradaren ville inte vara kvar längre än nödvändigt, så man lyfte av hans block och placerade dem lutade mot den lilla röda containern. Förutom själva montaget pågår ju samtidigt annat jobb på arbetsplatsen - markarbeten, installationer som el och VVS. Och under tiden växer husets egentliga kontur fram.



På onsdag ska vi hinna gjuta upp i väggarna, så nu ska det till både formar, gjutbryggor, värme och presenningar + allt annat som man hinner glömma från gång till gång. Och hela tiden njuter jag av det - trots att vi började med -11 i går morse, trots att saker inte passar eller är sönder när de kommer. Därför att det kommer att stå ett hus här i maj. Inte inflyttningsklart, långt ifrån, men det kommer att vara ett fullständigt skal.

Mälarskolan hälsade på...

En ovanligt blåsig decemberdag hälsade min sons klass från Mälarskolan i Kallhäll på mig på bygget vid Norra Bantorget. Det har tagit en stund att få tag i bilderna men här kommer de...

Här har eleverna fått låna varselvästar och hjälmar. Personalen måste också ha det, i enlighet med Skanskas regler. De var såååå söta.... Först fick de en snabb introduktion på platskontoret, men sen var det ut på bygget.


Här berättar jag lite om hur man bygger med Prefabmaterial och stämp, som ni ser i häcken jag lutar mig över. Och jo, det därheter häck på byggspråk.


Sen fick de gå uppför byggtrappan. Det kan vara ganska läskigt om man inte är van - det gungar och är större hål man kan trilla genom än på en vanlig trappa.


Sen berättade jag lite om hur man gör säkert på bygget. Måste också säga att de var jätteduktiga, lyssnade och frågade. Och de såg sig för noga. Det kan också vara bra för mig att komma ihåg att det som är så naturligt för mig kan vara både främmande och skrämmande för någon som aldrig varit inne på ett bygge. Saker är jättestora, det låter mycket.


Sen fick allihop gå ner igen, vilket nästan var lika läskigt för personalen som för barnen....

Slutligen ett litet gruppfoto innan de åkte hem.
Fr v Marianne, Henke, Birgitta, Calle och Linus, Brandon från sidan, Hakem och sist Malin. De andra ville nog inte vara med på bild.

Tack för ett trevligt besök. Jag ser fram mot att få träffa er i Jakobsberg, och med bättre väder...

Ingegerd Granlund är värd en mässa



Ingegerd Granlund hörde inte till min generation - men ändå har hon en viktig plats i mitt sinne eftersom hon är en länk till en värld som inte finns längre utan som försvann på ett dramatiskt sätt. I den helt bedårande boken På den tiden
berättar hon klart och detaljrikt med det lilla barnets , och senare den lilla flickans, ögon om en svunnen värld.
Hon växte upp i ett småborgerligt - hennes egna ord och utan dagens nedlåtande värdering - och liberalt lärarhem i Vasastan i Stockholm i början av 1900-talet.
Utan att förfalla till nostalgi eller gråtmildhet skriver hon ömt och tydligt om sina föräldrar, om släktmiddagar, om bekanta, om gatuliv, lekar och skolgårdar - helt enkelt om ett Stockholm och Sverige som försvann med en knall efter första världskriget.
Eric Hobsbawm, som jag ofta återkommer till, definerade som bekant artonhundratalet som ett sekel som började 1789 och slutade 1914, och som sedan följdes av det korta 1900-talet som tog slut 1989. Om det kan vi återkomma, men min poäng är att Ingegerd Granlund var en kvinna som fick uppleva en värld som faktiskt varit ganska statisk under många år, och även se de fullständigt otroliga landvinningar som gjordes inom mänsklig civilisation. Och detta från början.
Dessutom var hon en rätt intressant kvinna på andra sätt, som samhällsdebattör, som författare och pedagog och rektor. Till allt detta var hon också rolig, för det är ingen svår uppgift att läsa På den tiden - den är skriven av någon som både kunde skriva och som hade något att berätta.
Den betyder alltså en del för mig - förutom att jag snott den ur pappas bokhylla - eftersom Ingegerd Granlund var född 1903 och dog 1978. Det gör att hon var fem år äldre än min farmor, och fem år yngre än farmors syster. De växte upp i precis samma kvarter som Ingegerd Granlund, och jag kan ana att de mycket väl kan vara Dagmar eller Karin i klassen eller på gården.
Både min farmor och hennes syster blev mycket gamla, och även de var enastående personer, med stor äventyrslust och bildningstörst, och dessutom - kan jag nog konstatera - relativt självsvåldiga som tidiga yrkeskvinnor, med uppdrag i organistioner och styrelser.
Min moster Karin mindes hur hästspårvagnarna gick på Sveavägen, farmor mindes - naturligtvis - hur stiliga livgardisterna var. Moster mindes Olympiska Spelen i Stockholm, gasljusen, de första vattenklosetterna. Farmor mindes hur eländigt det var under kriget, och hur oroligt det blev 1917 när man störtade tsaren, för att inte tala om hur budet om tsarfamiljens död chockade dem.
De kunde identifiera sig med hur världen såg ut hundra år tidigare - moster hade sett någon som deltagit som trumslagarpojke vid slaget vid Leipzig 1814 (om det var sant vet jag inte), men jag kan inte identifiera mig med det tidiga 1900-talet.
Det är därför Ingegerd Granlunds bok är viktig - hon dokumenterade det hon såg, som dagboksanteckningar, eller med bilder. Hur skulle jag annars kunna ha en aning om vilken stad min farmor växte upp i? Det var inte bara sina egna minnen Ingegerd Granlund skrev ner - hon berättade dem åt hundratals andra ungar som kanske inte mindes lika bra, eller som helt enkelt inte hade förmågan att formulera sig.
Tro nu inte att jag skulle längta till den tiden - det gör jag inte. Det finns gott om handfasta minnen om elände och fattigdom i släkten också, men för att förstå hur jag blivit den jag är vill jag förstå hur de blev som de blev.
Bloggen har för mig blivit ett sätt att berätta för mina vänner och släkt om hur min dag ser ut. Alldeles för ofta stannar det skolklasser och ska titta över staketet på byggkranar och lastbilar, men väldigt få vet idag vilken sorts arbete vi utför. För att inte tala om hur lite de kanske vet om sina egna föräldrars arbeten - istället för att ha sin identitet som yrkesperson, vilket var vanligt förr, är man idag mycket mer anonym eller privat. Man är Annika eller Johan eller Pelle Svensson - när man förr var lärarinnan, svarvaren eller timmermannen.
Det är klart att det är bra, men det känns lite otäckt att så många inte har en aning om vad pappa eller mamma faktiskt GÖR när de är på jobbet. De vet ju knappt hur det ser ut på jobbet. Och jag har inte en aning om vad åtskilliga av de bloggare jag läser faktiskt GÖR.
Vad gör en kanslichef? Vilken sorts journalist? Vad handlägger man?
Och hur ser det ut?
Med dagens teknik är det ju knappast tekniken som hindrar oss från att visa hur vår verklighet ser ut idag, eller hur? Om dessutom framstegen fortsätter ramla på oss i allt snabbare takt kanske det innebär att om bara femtio år har vi en värld som är helt väsenskild från den värld jag lever i idag - på samma vis som Ingegerd Granlunds tidiga 1900-tal ligger alldeles för långt från Calle Fridéns tidiga 2000-tal.
Dessutom var det riktigt kul att se Ingegerd Granlunds namn i Enn Kokks blogg - att hon dessutom varit engagerad i samhällsdebatten visste jag faktiskt inte om innan jag sökte på hennes namn.
Vi ska inte vara säkra på att vi sätter outplånliga spår efter oss. Men ett bra sätt att i varje fall lämna något är ju att dokumentera den värld vi lever i idag

Det vita helvetet...


Man ska kalla saker för dess rätta namn. Det som i andra sammanhang kan beskrivas som en underbar vinterdag med nypande kyla och gnistrande snötäcke kallas i mitt yrke för olika saker. Inget är smickrande, de flesta är ytterligt deskriptiva, som nån sa nån gång. Den där vita skiten, eller det där vita helvetet, och då menar man inte helvetet i form av en upphettad underjord...

För den kom till sist, vintern...


Det finns en del outtalade sanningar inom byggsektorn, och en av de, är att man ALDRIG är förberedd. Även om vi har vinterkängor, hjälmhuvor, moderna och oerhört dyra vinterkläder så är det alltid nåt som fattas. För oss var det "väderskyddade" hänglås som det så fint heter. Och dessutom tillräckligt många snöskyfflar...


Nu hade vi täckt gropen med presenningar innan vi gick hem i fredags vilket var ovanligt klokt, men en presenning måste också skottas rent. Och allt detta tar en evinnerlig tid, driver fram svett så det räcker och blir över och ger dessutom alltid träningsvärk i muskler man ändå tycker man tränar.
Svettig vill man inte bli om vintern - man ska jobba sig lagom varm med lagom rörelser och sedan hålla den temperaturen så länge det går.
Men det är en kunskap som måste återuppväckas varje år - och nu var det dags....


Här har gropen skottats fram, pressarna är bortdragna och arbetet kan återupptas. Formen för sulan är nästan färdig, men marken måste singlas av, isoleras och sedan ska det ligga olika kombinationer av armering.


Utvecklingen av vinterkläder har gått framåt. Förr la man ner jobbet under de kallaste månaderna, eller så jobbade man och drog på sig obotliga bekymmer relaterade till kylan.
Det gör man inte längre.
Idag har man t ex kompositmaterial i skor och stövlar, som inte leder kyla - till skillnad från tåhätta och spiktrampskydd i stål; ni kan ju tänka er hur det känns att gå i snö med en två millimeters stålskena direkt under foten.
Jag ska återkomma till hur man klär sig för kyla och värme - det är inte riktigt så självklart och enkelt som man kan tro, eftersom vår klädsel skall vara funktionell, samtidigt som den ska var både säker och möjlig att jobba i.

Ett hus tar tid att bygga

Eftersom vintern är sällsynt mild trampar jobbet på riktigt fort. Under de här veckorna har jag - i vanlig ordning - pysslat med etablering, byggt klossar, inventerat och reparerat maskiner, och försökt planera upp så mycket det bara går av det kommande arbetet (kommer lägga upp en dagplanering så småningom).


Bland annat tillverkade jag ett par stick, där vi kan ha material liggande. Det ska vara flyttbart, hyfsat lätt att flytta med nån maskin och ändå hållbart. Just nu har jag bara material för etableringen liggande - 1X5, 2x4 och 2x6. Allt i tummått naturligtvis.



I gropen pågår markarbetena, för att kunna gjuta sulan, dvs den egentliga grunden. Nu börjar man mer se vilken markyta som huset kommer ta i anspråk. Jag är lite irriterad över att vare sig beställare eller byggare lyckats få upp info på nätet än.
Marken har varit ganska vattensjuk vilket gör att jobbet blir kladdigare än man egentligen vill. Nu spelar det inte så stor roll i gropen eftersom man singlat av grunden, men är man tvungen att gå åt sidan är det bäst att ta på stövlarna.


Till höger syns ett av matarskåpen för inkommande el, just här ett 63-skåp. Snett framför syns det färdiggjutna kranfundamentet, för nu har vi kommit långt nog för att sätta dit den!


Här syns det lite bättre vad jag menar med att man lagt singel i botten. Markkillarna sliter med en kraftig dräneringsslang. Man ser också hur en lågform börjar växa upp. I bakgrunden har mobilkranen för kranmontaget ställt upp.









Sen kommer krandelarna, och lyfts på och skruvas ihop.
Det här ser inte så stort ut, men man blir lite lurad
- det är rediga doningar.
Just bottendelen kom för sig, men sen kom själva tornkroppen på trailer,. och blockerade raskt Vasavägen i bägge riktningar.











Han fick köra upp på Kristinavägen. Så här högt kommer jag för tillfället - det får duga som UtsiktFrånEttTak. Vi har dessutom tagit hyresgästparkeringen i anspråk, vilket de knappast blev glada av...

Nå, till sist lyfte man dit toppdelen. Sen ska kranhus och bom och grejor dit (om Matte B läser det här kan han få komplettera och rätta faktafel, även om det är konkurrenterna från Lambertssons som monterar här)

På det här ska då ett stycke bom monteras. Den är fyrtiofem meter lång och bilden ger inte alls rättvisa åt storleken kan jag säga.


Eftersom Telenor nu fått ordning på tjänsten kunde jag skicka de sista bilderna från montaget.

Man lyfter dit sista delarna innan man monterar den svängbara delen. Inte för att syns särskilt bra men inne i tornkroppen står två gubbar och tar emot och fäster.


Därefter lyfter man dit kranarmen med hjälp av mobilkranen. DEt där hade man rpobelm med ett par dar eftersom vinden var för hård. Även om konstruktionen inte har några stora heltäckande delar så ta den ändå vind coh blir oregerlig.
Det var inte heller ett strålande solsken - snarare tvärtom - utan det är lamporna på tornkroppen som illuminerar. Klicka gärna för bättre bild!!


Här har man fått till det - det gick rätt fort när vädret väl gav med sig. Men sen ska det naturligtvis läggas dit motvikter, dras kabel, monteras kranhiss och en miljon andra saker. Och kallt som fan hann det bli, för det började faktiskt blåsa en riktigt isande vind bara minuterna efter att man satt ditt kranarmen!




Från korsningen Frihetsvägen-Vasavägen ser den nu ut så här. Det är en skaplig räckvidd på den!

Folkpartiet och marginalisering....

Är det nån som hört nåt från Folkpartiet på sistone? Eller från KD eller Centern?

Det verkar som farhågorna besannas - de kommer att marginaliseras i skuggan av ett alltmer dominerande moderatparti, där de främsta ministerposterna finns, där medietäckningen är strålande och där deras företrädare i regeringen är ovanligt bleka - vem minns Eskil Erlandsson? Vem ÄR Åsa Torstensson? Kan någon rabbla upp folkpartiets ministrar?
Fenomenet är naturligtvis välbekant från andra länder - och det brukar finnas två sätt att nalkas det här anonymitetshotet. Det ena är att börja profilera sig, men det kommer förmodligen att bli ohyggligt svårt i en allians där enigheten skulle vara ledordet. Det andra är att dra sig ur samarbetet, eller i varje fall att börja obstruera.
Jag vet att oron finns bland de andra partierna i regeringen - man är inte nöjda alls med hur det egna partiets profilfrågor behandlats hittills. Det finns ohyggligt lite konkret glesbygdspolitik på dagordningen, det talas knappt om miljöpolitik. Familjepolitiken är inte direkt prioriterad och än har vi inte sett att Folkpartiets skolidéer är de som fått uppmärksamhet.
Medierna har under hösten koncentrerat sig på andra frågor, och det måste vara mycket magert i klippböckerna för partisekreterarna hos alliansen mindre partier. Nu kan man säga att det gått för kort tid för att bedöma det, men tendensen brukar sällan förändras stort över en mandatperiod.
Det kan ju vara så att duktiga oppositionspolitiker inte blev lika bra majoritetspolitiker, eftersom det är en konst som få behärskar. Dessutom tar det dagliga administrativa arbetet på departementen fruktansvärt med tid. En yngre folkpartist jag talade med berättade att han enbart läst om försäkringar i skolan under en månad. Inte mycket tid för profilering eller visionärt tänkande där inte.
Här kommer säkerligen också de mindre partiernas uppenbara brist på kompetent folk att märkas - man kan inte besätta alla dessa lockande - alldeles fruktansvärt lockande dessutom - poster i Stockholm utan att samtidigt dränera partierna lokalt.
Jag gissar att det kommer att dyka upp nån form av konflikt eller gräl före påsk inom alliansen - därför att någon partiorganisation börjar få kalla fötter. Minns var ni läste det först!

George Bush och Guden han tror på...

Jag tror att George Bush är en god människa. Jag tror inte att han är en "ond" människa; jag tror inte heller han har storhetsvansinne, eller att han ens är korkad (även om jag samtidigt är övertygad om att han bara är normalbegåvad, och långt ifrån sin egen pappas slughet eller Clintons blixtrande intellekt - som så att säga förenar två av de egenskaper som jänkarna älskar att förknippa med sin president). Jag tror faktiskt att han tvärtom är en människa med ganska blygsamma behov, och att han varje kväll läser sin aftonbön.
Européer har i allmänhet svårt att förstå hur amerikaner resonerar, och detta utifrån att våra kulturarv faktiskt skiljer sig avsevärt ifrån varandra. MTV och all denna amerikanska imperialism till trots, så finns det mycket specifika egenskaper som skär genom alla samhällsklasser i USA; och det kan till exempel vara religionen.
I stort sett varje amerikan har en religiös övertygelse. Inte sådär som i det sekulariserade Sverige där man kan få ett veligt "jag tror nog på...något" till svar. Man tror i USA, och man tror dessutom mycket konkret. Gubbe i himlen med vitt skägg. Man hyllar Jesus men hämtar samtidigt sin kraft ur de mer hårdföra delarna av Gamla Testamentet.
I en undersökning för ett par år sen - för det här är på intet sätt obekanta fakta - svarade över 98% att de beundrade Jesus mest av alla, men de inspirerades mer av Noa, Abraham, David och Salomo (om jag minns ordningen rätt). Vill man läsa ut något av det kan det kanske vara att "ja, vi skulle vilja vara som Jesus men eftersom det är ouppnåeligt får vi nöja oss med hårdingarna".

Emellanåt dyker det upp en artikel eller ett enstaka inslag i det offentliga nyhetsutbudet, som behandlar gudstjänster eller präster, men man får gå utanför Sveriges gränser för att hitta analyser som faktiskt kopplar ihop George Bush söndagsgudstjänster med vad han tänker hitta på i Irak.
När allt verkar gå emot honom svarar han "jag har Gud på min sida". I Sverige och delar av Europ har jag märkt nån sorts raljant ton när man citerar honom. Gör inte det. Jag besöker ofta Lennarts Franzells utmärkta blogg " Det progressiva USA" - där finns kloka sunda människor som fortfarande inte kan koppla ihop hans tro med hur han agerar.
George Bush är övertygad om att Gud är med honom. Hur kan man förlora då? När motståndet i Irak (eller världen i övrigt) hårdnar säger han inte att hans Gud övergivit honom. Nä, han inser att han varit övermodig och Gud nu straffar honom för det, men genom att försöka hårdare och hårdare för varje ny gång kommer han närmare frälsning.
Ni som läst Utvandrarna kan ju dra er till minnes Danjels monolog när han sörjer sin lilla döda dotter. Han förbannar inte sin Gud - han förstår att Gud älskar honom, och att hans flicka finns i himmelriket.
Bibeln är fylld av historier om hopplösa underlägen där en grundmurad gudstro segrat. Kristendomen hade aldrig kunnat spridas utan den övertygelsen, de första missionärerna i Rom råkade rätt illa ut om man så säger. Och de fortsatte komma och komma och komma ändå. Till sist malde man ner motståndet genom att helt enkelt inte ge sig.
Jag är inte alls främmande för tanken på att George Bush identifierar sig med den sortens kristna missionärer. Hans sort av neokonservativa är inte kända för att sätta sitt ljus under skäppan. De skäms inte alls för att de är kristna, och de är villiga att ta strid för det - ett faktum som emellanåt verkar vara väldigt skrämmande för svenskar, där det kristna arvet i bästa fall kommer fram i några symbolhandlingar under julen.

Värre än Dillinger...


Ett par skurkar har mer än andra fått personifiera den amerikanske gangstern. Med sina rötter i en rätt skamfilad RobinHood-tradition som redan omgav Jesse James har amerikanerna fascinerats av de som med kulsprutan i hand tog upp kampen mot de giriga bankerna. Några - som Bonnie och Clyde - nådde herostratiska höjder i den amerikanska folkloren, som senare tiders mer kritiska betraktare haft ett elände att tvätta bort. Och de var bara ett par av en radda mer eller mindre framgångsrika rånare som under ett tiotal år mer eller mindre gick på strövtåg mot små landsortsbanker, ett strövtåg som nådde sin kulmen i slutet av den stora depressionen.
De var allt från rätt misslyckade figurer som kom över elva dollar på att råna en bensinmack - som Bonnie och Clyde, som ändå sköt ihjäl innehavaren, till den störste av dem alla - John Dillinger.
Dillinger har fascinerat sedan sin eventuella död - den är som alla hastigt påkomna dödsfall omdiskuterad. Dessutom satte han fantasin i gungning under sitt liv, som blev både omskrivet och omdebatterat.
Förutom att helt uppenbart vara kriminell av egen vilja bar han också på drag som kan spåras tillbaka till Vilda Västern, den uramerikanska myten om Den Ensamme Mannen Med Vapnen. Vare sig det var på Rätt eller Fel sida av lagen. Det var inte bara polisen och de federala myndigheterna som jagade Dillinger - han var också hett eftertraktad av olika mer eller mindre sensationsjagande veckotidningar.
Reportrar betalade grova pengar för att på avlägsen plats få en intervju med honom, omgiven av maskerade kumpaner i en stuga i skogen. Kanske några bilder, definitivt en demonstration av hur kulsprutan fungerade - och alltid en kioskvältare på diskarna. Det uppstod en konkurrenssituation mellan pressen och polisen, som irriterade de högre polismyndigheterna och drev de lokala poliserna till ursinne - de hade att tampas med Dillinger och hans gäng, bestående av en hård kärna och ett mer löst knutet nätverk, när de faktiskt rånade den lokala banken.
Ingenstans var detta så uppenbart som i de hårt drabbade delstaterna mitt i USA. Där slog depressionen hårt, mot fattiga småbrukare utan resurser i en omgivning som till största delen saknade alternativa sysselsättningar. Några försökte ställa om sin produktion, men det krävde ändå en smula investeringar. Några ville sälja, andra ville utöka. Alla var de tvungna att tampas med den lokala banken. Och detta dessutom i en tid när bankerna slog igen på löpande band, utan att den lille - och då menar jag verkligen lille - spararen hann rädda sina pengar.
Det fanns en stort missnöje med bankerna och bankirerna i de här trakterna. Värst var det i Oklahoma och allra sämst ställt var det i Cookson Hills, en skogig utlöpare av Ozark-bergen, med dalar så djupa att man som talesättet säger "fick dra in dagsljuset med rör..."
Som en del av den gamla Cherokeenationen var många av dess invånare ättlingar till indianerna - minns att Oklahoma inte varit delstat mer än tjugofem år, och fattigdomen, hungern och desperationen var värre här än på många andra ställen. Det var inte här John Steinbecks Okies i the Dustbowl som reste västerut i Vredens Druvor bodde. De här människorna var fattigare än så - de hade inte ens råd att fly från fattigdomen.



Det var här Ford Bradshaw började råna banker tillsammans med sin släkt. Det var här han hade skydd av familj och vänner. Det var här han och hans kumpaner jagade ensamma lagens väktare gata upp och ner i de små usla kåkstäderna. Han och hans gäng rånade fler banker än Dillinger, och om dem har amatörforskaren R.D. Morgan skrivit en bok.
R.D Morgan benar i boken på ett minutiöst sätt upp hur de olika gängen grenade sig in varandra - alltifrån gamla veteraner som faktiskt hade rånat banker redan på den tiden Isaac Parker hängde folk i Indianterritoriet, till ambitiösa ynglingar som kom att fortsätta in på sextiotalet. Cookson Hills hade rykte i hela USA om att vara "safe ground". Snurrade man bara in på en grusväg kunde man lita på att lokalbefolkningen skulle knipa käft för US Marshals eller FBI.
Mycket av detta berodde naturligtvis på en grundmurad misstro mot myndigheter i den i hög grad indianskt dominerade enklaven - det var myndigheterna som tvingat på dem skola, det var myndigheter som straffade dem om de jagade, det var myndigheter som jagade deras hembränning, eller moonshine. Illegal sprittillverkning hade alltid varit frekvent i de här trakterna men eftersom USA var torrlagt under tjugotalet - och Oklahoma var mer torrlagt än de flesta andra delstater, och är så fortfarande idag - jagade man deras transporter och destillerier med nära nog militära insatser.

Det är sida upp och sida ner med mer eller mindre misslyckade rån, blandat med biljakter över grusvägar och eldstrider med minst lika hårdföra poliser, ofta kraftigt understödda av lokal medborgarmilis. Man kan inte låta bli att fundera över hur lyckat Ford Bradshaw, hans bror Skeet och ständiga följeslagarna Charlie Cotner och Jim Benge egentligen tyckte livet var.
Bilderna av deras gömställen eller krogar där de slog klackarna i taket ger inga bilder av ett lyxliv i överdåd - det är illa byggda stugor, eller dammiga små landsvägskrogar där de och deras följeslagare och dambekanta söp sig redlösa mellan rånen.




Mellan 1931 och 1934 kan nära fyrtio bankrån knytas till Bradshawgänget,
som på slutet fick ambitioner och genomförde räder - som deras rån närmast kan beskrivas som - tillsammans med mer beryktade gangsters, som Wilber Underhill och bröderna Barker.





Man kan mellan raderna i Bad Boys of Cookson Hills ana en viss uppgivenhet och undertryckt ilska hos Ford Bradshaw när han föraktfullt kallar Bonnie och Clyde för "skjutglada ungar som aldrig får ihop mer än ett par dollar på ett rån". Ungefär samma sak sa Dillinger i en tidningsintervju. Det fanns bara en som spelade i samma liga som honom ansåg han och det var Charlie "Pretty Boy" Floyd.

Charlie Floyd var den okrönte gangsterkungen av Cookson Hills, och säkerligen bekant med bröderna Bradshaw, och han beskylldes också vid ett flertal tillfällen för att ha deltagit i deras rån, vilket han vid minst ett tillfälle harmset dementerade genom brev i lokaltidningen. Man kan nog tänka sig att den dementin lär ha svidit i skinnet på Ford och Skeet.
Inte minst handlade det här om den sociala respekt som deras gärningar medförde. Efterlevande som RD Morgan intervjuat berättar om slorslagna fester efter rånen där hela trakten bjöds in, oavsett om de tagit del i planering eller gömmande av persedlar eller byte. Man beundrade deras nya bilar och skräddarsydda kläder, vilket kanske säger en del om hur uppdaterade man var i Cookson Hills eftersom Dillinger kallade dem "luffare"....

Bradshawgänget hade inga svårigheter att hitta utkiker eller chaufförer - i depressionens svältande Oklahoma där hela familjer överlevde på opossum eller ekorrar, var tio dollar en gudagåva och hundra dollar en förmögenhet.
Tyvärr fungerade det andra vägen också. När efterlysningarna klistrades upp på postkontoren var det säkert en och annan som hoppade till av att se att tvåhundrafemtio dollar kanske bara fanns ett samtal bort. För övrigt en erfarenhet som åtskilliga andra kriminella fått lära sig.
Det varar så länge det varar, lär Ford Bradshaw ha sagt, och det var precis vad det gjorde. 1934 sköts han i ryggen efter att ha bråkat på ett ruffigt lansvägsställe, och för säkerhets skull sköts han ett par gånger till när han låg ner. Trötta på rånvågen genom Oklahoma frikändes skytten på tio minuter.
Efter sig lämnade Ford Bradshaw i stort sett ingenting. Hans flickvän Stella "Boots" Moody, som tydligen mer eller mindre samlade på bankrånande pojkvänner bytte hastigt och lustigt åsikt i vittnesbåset. Trots att hon var den typiska "gangsterbrallisen" var hon fortfarande inte glamorös nog att få den verkliga stjärnstatusen - hon hittas inte ens på Internet
De var bankrånarnas underklass, inte ens framgångsrika att få egna böcker eller - tvivelaktiga - erkännande som framgångsrika i sin nisch. Tills nu. RD Morgans bok är rolig och lättläst, och inga detaljer är för små för att nämnas. Han har amatörforskarens entusiasm inför ämnet vilket gör att hans språkliga tillkortkommanden kan förlåtas.
Jag kommer att återkomma till amerikanernas fascination för sina gangsters,

PEAB Bostad bygger kv Städet i Jakobsberg

Jag jobbar numer på PEAB, och är placerad i Jakobsberg. Förutom att det är nära hem - hurra för det! - får jag återigen vara med från allra första början, vilket alltid är kul. Vi kommer att på Vasavägen bygga ett sjuvåningshus med seniorboende i botten och hyreslägenheter högre upp.

En anspråkslös etablering i början, med genomgångsbod ovan och kontor under.

Man börjar alltid med att spränga och schakta bort massor för att kunna gjuta grunden. Mitt i bilden ligger en driva sprängmattor. Närmast syns en form för kranfundament, spikad med råspont faktiskt. Eftersom det här försiggår i tätbebyggt område finns det mängder med restriktioner om vad och under vilken tid olika moment får förekomma. Sprängarbeten är ett av de mer säkerhetsklassade, om man så säger...

Eftersom den nya regeringen beslutat att hastigt och lustigt avskaffa räntebidragen till byggande av hyresrätter - detta skall vi återkomma till senare, lita på det - blev det rent hysteriskt med att påbörja arbeten före nyår. Det var rent komiskt att se hur man slet överallt i hela Sverige för att få lite betong i gropen. Så även hos oss, där man göt en liten, liten kaka i ett hörn - enbart för att få tillgodgöra sig bidragen.

Sedan spikade vi ihop en form för hisschaktet. Luckan i formen är för att man skulle kunna klättra ut. Jag har en del egenheter för mig när jag formar. Ibland blir det jättebra, ibland ser det lustigt ut...
Därefter göt vi, återigen med enbart rännan från betongbilen. För att få det att flyta ut använder man en vibbra, som sedan "sjunger" mot armeringen - ett ljud man känner igen bland tusen andra.

Här ser man "pjucket" glida nerför rännan. Nu är inte det här någon hög form, men trycket i botten är ganska stort och har man inte satt ihop formen efter konstens alla regler finns det goda förutsättningar för att den "kalvar"... Och då blir han som satt ihop den ganska svettig...

Nytt jobb! PEAB nästa

Jag började hos PEAB Bostad fredagen före julafton. Jag har i två år arbetat för Active Bygg, men fick erbjudande om dels att jobba på hemmaplan i Jakobsberg, högre lön och dessutom arbetsuppgifter jag tycker är kul. Valet var inte svårt.
Först fick jag avsluta på Norra Bantorget. Tack till Anders Leander och Micke Kardell! Hoppas vi ses Anders! Tack också till grabbarna från Fruängens Golv som jag jobbat ihop med på Bantorget!
Fr v Kardell, Leander och Micke från Fruängens Golv.
Jon och Micke från Fruängens Golv, och i blå hjälm Utsättar-Tomas!

Lasse Thor från Fruängens Golv slingar väggdelar!

Tack även till Håkan och Ove - bilden på er blev inget tyvärr....