Men skilj er inte då. Eller skilj er.

Jo, jag vet hur det är. Efter tjugo år har ungarna vuxit upp och då sitter de där, han och hon, och upptäcker att de inte har så mycket gemensamt längre. Det försvann i nåt karriärskutt med övertid, eller när huset var helt färdigbyggt eller nåt annat av alla dessa hål där kärleken kan ramla ner.

  Visst, jag tycker det är jättebra att människor kan skilja sig när de upptäcker att de inte vill leva ihop längre men måste det vara så många just nu? För så är det, i mitt umgänge. Människor som vi alla sett på som Det Perfekta Paret meddelar plötsligt - oftast via sociala medier - att de inte tänker leva ihop längre. De delar på sig, nästan alltid i nån slags samsyn, men emellanåt också med samma jävla bitterhet som annars är förunnat de som "bara" varit ihop i ett par år. När allting får ett pris och när man som vän plötsligt ställs inför ett val - antingen han eller mig! Välj! Du kan inte vara vän med oss bägge.

Jo. Det kan jag. Väx upp för fan. Eller skilj er inte. Gudarna ska veta att det finns en fruktansvärd massa kärlekslösa förhållanden där ute, som enbart håller ihop av bekvämlighet och snålhet. Där den gemensamma inkomsten räcker till ett påkostat leverne, medan hälften av samma inkomst skulle innebära en tvårummare i förorten och Ålandsresa istället för utlandsresa. Och det skrämmer väldigt många.

  Singellivet - om vilket jag skrivit en rad eller två genom åren, som trogna läsare vet - har sina nackdelar och fördelar. Den som levt i samma relation i massor av år har mycket sällan koll på vad som är just dessa nackdelar och fördelar, däremot tror man en massa. Sanningen är naturligtvis att det inte finns nån sanning - det som är en nackdel för en kan vara en fördel för nån annan. Man får möblera som man vill, titta på vilka TV-program man vill, äta vad man vill. Men man kanske inte får plats med Stora Matsalsmöbeln, TVn kanske blir en liten TV och maten kanske är fryspizza.

  Mest handlar det ju om lycka, ett ord det tammefan gått inflation i, och jag minns en av mina första kollegor, född på ett tjugotal som idag är så avlägset, som fnyste åt nån rubrik i Aftonbladet (papperstidning på den tiden) där nån kändis berättade hur lycklig den var: "Lycka och lycka, ett bra ackord och en sup på fredagen så får man vara glad..."

  Men mest är jag lite sorgsen. Nånstans hoppas man ändå på att några ska hålla ut, leva livet ihop, klara av alla gropar på vägen, och sitta tillsammans på en bänk - jättegamla - och hålla handen. Inte nödvändigtvis sådär vackra och välmående, men med glimten i ögat. Kära efter sextio år. Omgivna av barnbarn och ännu fler generationer. Givetvis vid sina sinnens fulla bruk, sportiga och upplysta, men det funkar med demens och Bingolotto också. Men lyckliga.

 Självklart ska man bryta upp ur destruktiva relationer, det är nästan alltid mer jobb med att bryta såna än vad glädje som kommer ur resultatet, men man blir lite tagen när det är så många som gör det samtidigt. Har ni pratat med varandra, eller är det bara ännu en sån där upptäcktsfärd ut i det okända som sextiotalisterna gör? För femtiotalisterna hänger ihop, sanna mina ord. De skiljer sig inte i femtioårsåldern, utan de har varsin TV och varsitt sovrum och sen var det bra med det.

  Det har säkert också att göra med mina kära gamla käpphäst om att vi är generationen som inte vill växa upp. Vi vill fortsätta leka, skoja, flirta, dansa, resa, och då kanske de här uppbrotten är ofrånkomliga.

  Det kanske är det som är meningen med livet. Man vågar testa på nytt hela livet.

 



 

Men var kommer alla fega sossar från?

  Alltså, senaste tiden har jag mer och mer irriterat mig på människor som med den självpåtagna myndigheten hos sämre byggnadsarbetare tagit på sig att vara nån slags domare över vad man som socialdemokrat får prata om. Det är allt från att saker är kränkande till att folk utpekas som mindre vetande. Sluta med det, det kan vänsterpartisterna hålla på med.

  Senast är det tiggeridebatten där folk fått spatt totalt, svalt rubriker med hull och hår, och inte haft en tanke på källkritik. Vad är det med er? Man måste få ha olika åsikter och sen diskuterar vi från det. Vill ni skrika i debatten kommer ni att få smisk, vi är många som kan skrika men det är inte särskilt konstruktivt. Vi har ett problem - människor kommer hit från länder där de trakasseras, de förtjänar sitt lilla uppehälle här genom att tigga. Vartefter det pågått har det utvecklats till ren exploatering. Att sitta stillatigande och inte_göra_ett_förbannat_dugg är inte särskilt solidariskt, men vi verkar ha hamnat där. Problemet är komplext, man måste få diskutera olika lösningar, inte minst att peta de skyldiga länderna i ögat; just nu skickar de flinande hit sina problem utan att ha den minsta avsikt att ändra förhållandena i hemlandet. Och säga vad man vill men det är inte Sveriges uppgift att lösa Bulgarien och Rumäniens interna problem. I synnerhet inte om det innebär att människor ska fortsätta tigga. Tiggandet i sig är inte en språngbräda till bättre villkor, visar i stort sett all tillgänglig erfarenhet, men är det nån som kan visa på motsatsen så var så goda.
  Jag undanber mig okunniga kommentarer om att "fattigdom inte kan förbjudas" därför att det är ett jävla larvigt argument. För fattigdom ska bekämpas, och att se samma tiggare utanför butiken i fyra år säger mig att det inte blivit bättre. Och har ni inga förslag om hur tiggarna ska lyftas ur sin fattigdomsfälla annat än att de ska få fortsätta tigga så tycker jag synd om er. Jag tycker till och med lite illa om er eftersom ni inte vill rätta till saken, eller diskutera den.

  Det är lite samma sak när man säger att det är skräp att vi idag har mängder med icke-EUmedborgare som begår okvalificerade sysslor i massor av branscher. Det var inte det som var meningen med Den Fria Rörligheten - den var menad att ge hjärnkirurger och rymdforskare möjlighet att resa fritt mellan länder som suktade efter deras kompetens. Det var INTE menat att ge uzbeker eller colombianer chansen att åka hit som städare eller diskare, medan de lever i råtthål under ständigt hot från cyniska arbetsgivare. Det här är ännu mer korkat när man vet att det finns tusentals arbetslösa som faktiskt bor här "på riktigt", och som skulle behöva ett jobb för att komma ut i arbetslivet och påbörja stigen till att vara en nyttig medborgare.
  Det här gäller för övrigt inte bara människor som kommer utanför EU, utan precis lika mycket de EU-medborgare som kommer hit och tar okvalificerade jobb som lika gärna skull kunna utföras av den som bor här permanent. Jag vill ha en jättelik kontrollapparat som nu dammsuger alla dessa små - nästan alltid små - företag som erbjuder den här sortens tjänster till alla dessa stora - nästan alltid stora - företag där ansvariga chefer leker leken inte veta, inte höra, inte se. Och kännbara personliga straff för den inköpare som tar in företag som inte har rent mjöl i påsen.

  Vi måste också få diskutera religiösa avarter som tagit sig fram ur skuggorna. Och nej, det handlar inte om att stigmatisera förorten, det handlar bara om att man beskriver problemet där det finns. Det finns en bristande respekt för civilsamhället på lite för många ställen idag, därför att det finns en idé om att ett civiliserat samhälle är ett svagt och mesigt samhälle. Det är givetvis uppåt väggarna. Det finns lagstiftning för det mesta idag, låt oss använda den. Blotta tanken på att några få kriminella idioter kan ge alla flyktingar dåligt rykte är skäl nog diskutera - observera diskutera, det är ledordet kära moralpanikare - hur man ska se på sånt, vare sig det är fråga om tafsande idioter eller andra idioter.

  Och då kommer vi till nästa, smått ofattbara grej, nämligen att människor - även välutbildat folk, hör och häpna - ofta hävdar att vettiga förslag strider mot lagen. En åsikt som för övrigt ofta framförs av jurister, kan man tänka sig. Nå, I got news for you - en lag kan ändras. Det är inte Tio Guds Bud vi talar om när vi vill stoppa argsinta predikanter eller internettroll eller ge polisen andra hjälpmedel än skjutvapen eller stoppa byggnation i strandnära områden. Det är lagar och såna kan ändras. Somt är krångligare än annat att få fason på eller anpassa till moderna tider men kom inte dragande med att saker är mot lagen - vi ändrar lagen, i såna fall. Lagar skapas utifrån den verklighet som var just då, men man måste nästan vara just jurist för att inte begripa att nya tider kräver uppgradering även av lagar.

 Just allt det här måste vara ok att debattera i arbetarrörelsen, utan att man ska utmålas som rasist, borgare, svin eller andra små hemtrevliga epitet. Man ska inte heller behöva höra ord som "uteslutning", vi pysslar inte med sånt. Däremot måste vi har tillräckligt högt i tak för att höra andra sidor än den vi själva tar för given, inte minst därför att annars blir avståndet mellan debatten och de som partiet hävdar att man representerar, för stort. Då blir vi labour eller nåt annat misslyckat parti, som så stelbent håller fast vid sina principer att man inte ens får makten.
 


Under sommaren frodas svartjobben i byggsvängen.

  Jo, så här var det - under sommaren ville Svensson bygga om, och eftersom han (det är oftast en han) ändå ska tillbringa ett par veckor på landet skulle det ju vara bra om man äntligen fick ordning på det där köket/badrummet/uteplatsen. Sen är det ju själve fan att seriösa byggfirmor både envisas med att ge sin personal semester under sommaren, och dessutom inte kunna rycka ut med tre dagars varsel och full styrka. Tänkte Svensson.
  Men det går ju att ordna ändå, som grannen Bergström sa, som hade låtit bygga om sitt kök/badrum/uteplats förra sommaren medan de själva varit på landet/utlandssemester i ett par veckor. Grannen hade kontakter.

  Sagt och gjort. Samtal ringdes, folk kom och tittade, ritningar gjordes upp, man kom överens om pris. Svensson hade hört att ROT-avdraget skulle minska men byggaren - överviktig man med oupphörligt ringande telefon - sa att, det kan man alltid ordna. Varpå Svensson raskt förstod - för han var ju ingen dumskalle, civilekonom/dataprogrammerare/tjänsteman som han var - att om man inte frågar för mycket och inte ser så mycket så kan man få alldeles väldigt mycket byggande för alldeles väldigt lite pengar. Långt mer än ROT-avdraget. Som de givetvis skulle nyttja ändå. Givetvis.

  Priset var OK. Lite dyrt, men när Svensson frågade bekant i branschen fick han klart för sig att det nog ändå var billigt mot vad det hade kostat om han nyttjat nån av de där firmorna som lät personalen ta semester och som inte kunde komma på direkten. För det är ju svart, det begriper du ju, sa bekantingen i branschen - så billigt kan du inte få det om det är vitt.

  Vafan. tänkte Svensson. Man vill ju göra rätt för sig. Men det var ju jävligt dyrt att betala vitt. Hur mycket tjänade de där snickarna egentligen? Tänkte Svensson som själv hade studielån upp till öronen, och hursomhelst var det ju säkert utlänningar som skulle bygga om, och de behövde ju inte så mycket. Tänkte Svensson. Det var nog bäst att vara på landet under ombyggnaden, så man inte behövde ha så mycket kontakt.

  Man köpte material på byggvaruhus - och helvete vad dyrt det var, tänkte Svensson, och hade inte minsta dåligt samvete för att de som byggde om kanske skulle få väldigt låga löner - och bytte nycklar och skrev ansvarsförsäkringar, och drog fram ström och ordnade vatten (ytterligare en engångspost som också var väldigt billig men nu aktade sig Svensson för att fråga), och på lördagen skickade han fru och barn till landet i den ena bilen. För på måndagen skulle det hela dra igång och han behövde flytta möbler och täcka över saker hemma.

  På måndagen kom en buss med några slitna själar. En pratade lite svenska, de andra rökte och såg ointresserade ut. En halvtimme senare kom den svenske entreprenören, han med den ständigt ringande telefonen, och ytterligare en timme senare satt Svensson i bilen, den andra bilen, den lilla som hustrun brukade köra, på väg till landet. För säkerhets skull hade han bett svärfar svänga förbi ett par gånger under veckorna för att ta in posten, och kolla att allt flöt på.

  Nu skulle ju jag som fackligt aktiv vilja skriva att det gick åt helvete. Att det blev tokfel i byggnationen, att saker inte blev som avtalat, att Svensson blev blåst. Men så är det inte. När Svensson kom hem efter två veckor var ombyggnaden klar, golvet lagt, väggarna målade, elen fungerade. Inget var stulet eller förstört. Det låg lite byggsopor kvar bakom garaget, och hustrun sa att de nog nyttjat husets toalett, trots löfte om motsatsen, men det var liksom inget att bråka om.

  - Du vet, vi fick tre för priset av en svensk byggjobbare, sa Svensson till grannen Pettersson, när de pratades vid över häcken senare i augusti. Klappat och klart. De åt inte ens här, de drack nog bara kaffe och käkade mackor. Och jobbade till åtta-nio på kvällen. Kom hit i arbetskläder.

  Och Pettersson nickade eftertänksamt. Han hade ju tänkt göra i ordning sitt eget själv, för att det var kul - riktiga karlatag att få spika lite hemma! - men hans egen hustru hade ju börjat protestera eftersom hon visste hur det brukade bli med hans projekt. Och priset Svensson fått för hela klabbet lämnade ju mycket marginal för dyrare inredning. Tänkte Pettersson, och bad om telefonnumret.

  Ungefär så här.

  Jag vet inte vad hantverkarna i Svenssons hus fick i lön, men det var inte mycket. Deras chef, om det nu var deras chef för det är ofta lager på lager med företag som pysslar med det här, tjänade avsevärt mer. Mest tjänade naturligtvis Svensson. Att vita pengar skulle bidra till att hans barn hade lärare i skolan eller att hans svärföräldrar kunde få hemtjänst hade han naturligtvis ingen tanke på. Sånt ser man inte, om man inte vill.

  Inte heller ser man usel arbetsmiljö, vidriga arbetstider, obefintlig trygghet. Man måste vilja se för att se det. Och sen vill man inte få obehagliga frågor på gardenpartyt, när man som Svensson, med lite innanför västen, pratade lite för högt om saken, och fick vassa frågor av Lundström, som undrade hur det kändes att bryta mot lagen. Det tyckte inte Svensson om, och det sa han högt till hustrun när de vandrade hem i sommarnatten till sitt nyrenoverade hus. Vafan visste den där Lundström, och Lundström skulle garanterat ta chansen om han fick - för det gör ju alla. Hustrun höll med. Hon brukade ju göra det när han var lite småfull. Varför skulle just de ta ansvar?

Det kan man fråga sig.


Vissa finns det inte plats för i ett socialdemokratiskt parti.

Ett. Om du anser att ett kön har rätt att bestämma över ett annat kön så har du inte i mitt parti att göra. Du har inte rätt att bestämma hur det andra könet ska klä sig, vad de ska jobba med, hur de ska bo, vem de ska leva med, hur de ska leva sina liv etc. Inte nånsin.

Två. Om du inte kan ställa upp för att människors sexualitet är deras egen sak - så har du inte i mitt parti att göra. Vem de väljer som partner eller hur de vill leva sitt liv är inte din sak.

Tre. Om du tycker att ett land ska styras efter religiösa regler - så har du inte i mitt parti att göra. Vi har skiljt stat från religion och det ska vi vara stolta över. Att tro att religiösa påfund skulle stå över lagen är medeltid. Sluta med det.

Fyra. Om du tycker att vissa raser är högre stående än andra raser - så har du inte i mitt parti att göra (och knappt i mitt land). Enligt svensk lag får du tydligen yttra de åsikterna men så fan att du ska kunna göra det om du ska vara med i samma parti som jag.


Det är inte svårare än så.

Okey, dags att förklara vad ackordet i byggbranschen är

  Oduschad men hemkommen från ett skitbygge möts jag återigen av hur okunnigt folk säger saker om vårt ackordssystem som inte stämmer. Emellanåt är det de betalda megafonerna - typ Byggindustrin, Svenskt N'äringsliv (SAF) eller diverse borgare - och det kan jag leva med. Värre är det när jag får resa hårresande osanningar från människor i andra fackförbund. Nu är det ju avtalsrörelse och vi har en svinigare motpart än de flesta, men folk får för fan kamma sig innan de skriver saker på ledarplats i sina respektive fackförbundstidningar.

  Så medans kvällens matlådelagande pågår i bakgrunden - hemlagade köttbullar, recept här - så ska jag försöka skingra en del av fördomarna. Det kan behövas för, och jag kan inte nog understryka detta, den text - här -som ligger på Byggnads hemsida om ackordet är rent hemsk. Fullständigt obegriplig och inte det minsta till stöd för oss som vill ha ackordet kvar.

  Till att börja med - att det heter ackord betyder enbart att man ackorderar om det. Man förhandlar, kort sagt. Inget annat. Det innebär inte att människor med plågade ansikten kämpar sig fram i en vidrig arbetsmiljö, piskade av en obarmhärtig tidtagare som måttsätter varje skärv man lyckas pressa ur sin arma kropp (stiligt va?). Det kanske var så i det som människor i gemen förknippar med ackord, det som fanns i industrin eller lite varstans - ju mer man producerade och ju fortare det gick, desto mer tjänade man.

  Så är det inte i byggbranschen. I själva verket är det så att ackordsbyggen är mindre stressiga, mer välordnade och mindre riskfyllda än byggen som inte drivs som ackord.

1. Stressen. Jo, det är stressigt på byggen idag. Det beror inte på ackordet. Det är precis lika jävligt på byggen utan ackord, tro mig, för jag jobbar ofta utan ackord. Vi kan inte påverka tidplanen genom att stressa fram. Gjutningar och kranresningar och inflyttningar är bokade veckor, månader, år i förväg. Vi tjänar ingen tid på att ösa på, helt enkelt. Och det är inte där man räknar byggackordet.

2. Utslagningen. Nej, byggnadsarbetare mår inte sämre på ackordsbyggen än på andra byggen. Det är bara nys. Tvärtom, skulle jag vilja säga. För på ett ackordsbygge ser man till olika individers kapacitet och anpassar uppgifterna därefter. Unga och raska kan få flänga runt med plåtformen, har man lite ont eller inte är så spänstig längre finns det andra saker att göra, som är lika viktiga. Det kan man se i ett ackordslag, det ser man inte på en arbetsplats där man bara jobbar för tidlön.

3. Lagandan. Jo, man är ett gäng. Man utser sin egen plågoande, lagbasen, som sedan godkänns - viktigt - av den regionala avdelningen. Lagbasen är inte en extra arbetsledare eller förman - man är gubbarnas representant, och den som till sist ska se till att ackordet går ihop.

4. Trixen. För ett par år sen monterade jag en oherrans massa ytterdörrar på ett bygge. Vartefter hittade jag på förenklingar, hjälpmedel, lärde mig tekniken. Det kallas inarbetning. Till skillnad från, säg, ett industrijobb, där en montör är helt och hållet i händerna på tekniken, så är det jag som i kraft av mitt yrkeskunnande ser hur jag ska kunna göra en arbetsuppgift lite enklare lite smartare lite snabbare. Och det ska jag ha betalt för.
  På det här bygget, där företaget var ett gäng clowner, blev vi utbytta mot ett annat gäng. Då slog jag sönder alla mina mallar, kastade egensvetsade hjälpmedel i containern och gav inte ett dugg till grabbarna som skulle ta över.

  Och det är det här saken gäller - att jag äger min egen kunskap och jag påverkar och styr mitt arbete själv. Det driver givetvis arbetsgivaren till vansinne, eftersom han- det är alltid män - anser att han äger mig och därmed också min yrkeskunskap. I min värld, byggnadsarbetaren som jobbar med ackord och gillar det, köper han mitt yrkeskunnande men bara till den gräns jag bestämmer. Vi har alltid trix och knep som vi inte kommer att bjuda på, saker man inte lär sig i skolan men som man kanske kan få lära sig om man går i ett ackordslag.

  Det handlar om makten över sitt arbete, över planeringen, över resultatet. Det är likadant med de andra fackförbund som i byggbranschen jobbar med ackord - det ger oss en möjlighet att påverka vårt arbete. Men att det skulle vara slitigt eller stressigt just för att det är ackord är bara struntprat - den här branschen är slitig och stressig ändå, och det beror inte på ackordet.

  Ackordet ger oss möjlighet att påverka vår lön lite extra, ja. Samtidigt ger också ackordet fördelar för arbetsgivaren, det måste man vara klar över, för de tjänar pengar på att bygget går bra. Och när ackordet går bra höjs även alla andra löner i branschen. Ackordet är loket som drar tåget framåt.

  Nej, alla arbetsplatser kan inte ha ackord, men det ska byggnadsarbetarna själva avgöra i så fall. Alla företag kan inte ha ackord hela tiden, men det ska byggnadsarbetarna själva bestämma i så fall. Ibland hamnar man på jobb där det är omöjligt att räkna hem de olika variabler som ingår i ett fungerande ackord (och jo, jag ska skriva en begriplig förklaring om ackordets tekniska delar), ibland är det för lite timmar för att det ska löna sig och ibland skiter det sig i varje fall.

  Däremot är det så att ackord kräver en del av företaget, och det är väl där skon klämmer kan jag tänka mig, för om vi ska kunna ha ett fungerande ackord måste företaget ha en fungerande organisation på plats, och se det har de ytterst sällan numer. De har en sönderstressad arbetsledare som inte hinner med och sen blir de upprörda över att snickaren skriver extratid för att man inte får besked när man behöver det. För det får företaget betala. Alla i arbetet ingående moment som förlänger eller försvårar arbetets utförande får företaget stå för, och det vill företagen inte längre.

Så. Blev det klarare nu? För nu ska jag göra gräddsås till köttbullarna.

Den som slutar simma drunknar - om varför vi ska ha högre löner

  Nej, jag tänker inte vara pedagogisk och förklara hur man förhandlar fram ett nytt avtal. Jag nöjer mig med att konstatera att fackförbunden som finns i industrisektorn har förhandlat fram ett nytt avtal och sen tycker de att alla andra fackförbund ska hålla sig till den nivån. Det kallas märket.

  Vi ska vara samhällsansvariga och solidariska, heter det. I synnerhet fackförbunden som har folk på byggarbetsplatser för vi vill ha mer än det industrifacken fick. Och när vi säger det tycker industrifacken att vi är dumma. När jag säger att jag tycker att industrifacken gjorde en dålig uppgörelse tycker de - alltså, de är ombudsmän och funktionärer med höga löner inom fackförbunden hos industrisektorn - att jag är dum. Dumma, dumma byggnadsarbetare.

  Jag har fått reallönesänkning 2015 visade det sig när jag öppnade deklarationen. Jag tjänar alltså sämre pengar 2015 än jag gjorde 2014. Det har hänt nån gång förut men det var länge sen. Det har att göra med vårt lönesystem. Vi har nämligen inte månadslön utan tidlön, och sedan förhandlar vi fram en tillkommande summa för de olika byggen där vi är. Det kallas att ackordera. Vissa byggen kan ge mer, vissa ger sämre. Det är vi medvetna om.

  Men när man hela tiden numer bara hamnar på arbetsplatser där våra lönenivåer hålls nere av hotet om att ersättas av arbetskraft från andra sidan Östersjön - då är det inte som förr. För de stora byggföretagen fyller numer sina arbetsplatser med grabbar som bara är här för stålarna, som gärna kan jobba åttio timmar i veckan om de får, och som tycker att våra lägstalönnivåer ändå är bättre än vad de skulle kunna få i sina hemländer (där de själva för övrigt utkonkurreras av uzbeker och vitryssar). Det betyder att de stora byggföretagen - vi pratar om de största hundra byggföretagen i Sverige ungefär - tjänar rysliga stålar på att dumpa löner.  Därför kräver också Byggnads att det blir ordning och reda i byggbranschen, och det vette fan om det inte är det som fått byggarbetsgivarna att sätta champagnen och kaviarn i vrångstrupen. Mer här

  Ändå är det vi - jobbarna - som ska ta samhällsansvar. Säg mig, när sa ett svenskt företag senast att "nä. det går så illa för landet nu att vi inte delar ut nån vinst till aktieägarna." Säg mig, när sa ett svenskt byggföretag "visst, vi betalar sämre löner till de som bygger kåkarna och därför kommer hyresgästerna att få lägre hyra..." Samhällsansvar? Jo, tjena.

  Byggnads krav i avtalsrörelsen verkar säkert rätt obegripligt för industrifacken, det kan jag förstå. Trots hot om utflyttning av produktionen av hundmat eller knäckebröd eller rulltrappor till låglöneländer (i Baltikum givetvis) är det ändå kvar en fruktansvärd massa fabriker i Sverige. Men på byggsidan håller arbetskraften på att bytas ut. Utkonkurreras.

  Nyliberala personer vill givetvis detta. Och ingenstans är näringslivets hökar aggressivare än inom Sveriges Byggindustrier. Finge man bygga med slavar skulle man förmodligen göra det - att vi har anställningsgtrygghet och akassa och skyddsombud är liksom inget som vi, jobbarna, har fått av företagen. Det kan vara bra att komma ihåg det.

  På samma vis driver Byggnads småföretagarnas sak också, för i vår bransch är det ett mindre antal rikstäckande företag som sätter agendan för hur arbetsgivarna ser på avtalsrörelsen. De snackar ihop sig, lånar folk av varandra, rekommenderar varandra. Småföretagarna? De kan förmodligen ramla ner i ett hål som grävts av någon utan kollektivavtal.

  Vi har också låginkomsttagare i branschen. Jag har då aldrig sett att de har gynnats av att Byggnads drivit modesta krav. Det kanske funkar där man har månadslön men vi har alltså inte det - vår huvudlöneform är tidlön. Och när vi höjer med procent får alla, precis alla, samma procent. Här förekommer ingen skillnad på män eller kvinnor eller ålder. Procenten slår ut på alla. Det gynnar låglönegrupperna. Därför att vi har inte månadslön!!!!När industrifacken nu börjar hoa om - ja, de där högbetalda funktionärerna - att Byggnads och Målarna och SEKO ska kamma sig och falla in i ledet missar de totalt att vi driver våra medlemmars sak. Högre lön. Punkt. För kollektivet. Inga induividuella samtal, inga bonusar som företaget bestämmer över. Bara högre lön.


  Kvinnor i min omgivning arbetar i industribranschen. De tjänar inget vidare. De har aldrig känt att oj vilken låglönesatsning Metall gjorde den här gången, när de fick 110 spänn mer i plånkan efter skatt. De känner det inte den här gången heller. Och då börjar man ju fundera på vad som är fackföreningens uppgift.

  En fackförening måste alltid stå upp för de svagaste först. Gör man inte det är man i farozonen. De starkare klarar sig alltid, även om de grymtar. Jag kommer att klara mig, det gör jag alltid på nåt sätt, även om jag får reallönesänkningar, men en avtalsrörelse utan låglönesatsningar är rena skämtet - det ska alltid finnas där. Annars gör man fel, tammefan.

Byggnads avtalskrav

Byggindustrin klagosång

Jag, skitjobb och Yarden av Kristian Lundberg

  Emellanåt när jag berättar om hur vi har det på jobben möts av jag av totalt oförstående ansikten hos fackliga kamrater. När jag berättar om skitiga miljöer, toaletter som ser ut som svinstior, om att kollegorna gör sura miner när jag ska försvinna iväg på nåt möte (inte ens på dagtid utan kanske bara lämna arbetet en timme tidigare), om osäkra anställningar - så säger de karskt: Men det är väl bara att säga ifrån för fan! Hävda arbetsmiljölag, hävda arbetstidslag, hävda LAS, kräva bodar och toaletter och friskvårdspeng.

  Innan de försvinner tillbaka till sina trygga evighetsanställningar på storföretag eller organisationer. Där man inte är piskad att ta det som bjuds, där man sväljer allt snack om arbetsmiljö, och bara tar det som det kommer. Jaha, vi får bära in allt virke själva? Okey då. Vi måste samsas om arbetsbelysningar, om verktyg, om regnkläder till och med. Okey då. Jobbet måste rulla för annars rullar det inte in några stålar. Punkt.

  Det är dit vi har kommit. Det är dit jag kommit. Vi som drabbas av låglönekonkurrensen har långt mindre val än de som inte drabbats av den. Och då är det lika bra att ta det med ett garv. Hur skulle vi annars överleva.

  Jag tänker på det när jag läser om Yarden av Kristian Lundberg. Det är en jättebra bok, läs den, men den är skriven av en främmande fågel, på besök i undervegetationen. Hur gärna han än vill vara en i gänget kommer han att stå ut, med sitt sätt att vara, tala - han blir aldrig en i gänget, och därför ser han inte allting av hur jobbet är. Även om han nu inte var en uppburen skribent, så är han ändå en studerad karl, och det lyser igenom - alla vet att han, även om hans jobbarkompisar kanske inte per se vet exakt vem han är, inte kommer att bli kvar, han har andra möjligheter, han har andra världar att gå till.

  För jag har sett det - grabbar (det är nästan bara grabbar) som hoppat av högskolan för att de "vill göra nåt annat". De är inte alls dåliga på att jobba, men jag vet ju att de inte blir kvar. Eller rättare sagt, nästan ingen blir kvar - för några belästa jävlar som fastnat i yrket har man ju ändå träffat. Men de andra - ja, där blir man ju inte ett dugg förvånad när de efter tre år kommer och berättar att de kommit in på juristprogrammet eller ska fortsätta på Handels. Oftast blir jag glad - varför slänga bort ett läshuvud på att kånka betong på ett skitigt bygge ungefär...

  Nu har man gjort film av Yarden. Den kommer, precis som boken, att recenseras av medelklasskribenter, eller av arbetarklassromantiker i några fackförbundstidningar. Den kommer säkert få strålande kritik av några, och några kommer precis lika säkert tycka att den är grå och trist och mörk, men "en viktig blänkare i ett alltmer cyniskt och spekulativt arbetsliv" - jag gissar bara där. Men den kommer fan inte recenseras av nån som står i just detta arbetsliv (om inte nån TV-kanal delar ut några fribiljetter till några stackars knegare som efteråt ska svara enstavigt på vad de tyckte).

  Sen kan nån på vänsterkanten publicera en antologi där en massa journalister kan få berätta om när de jobbade i kassan på Konsum ett par år, drog pallar på ett lager eller körde budbil. Välskrivet, men inte Vägen till Wigan Pier.

  Jo, jag saknar beskrivningar av hur jobbet ser ut. Inte minst för att en massa förståsigpåare av den där sorten som tycker att andra ska dra lasset, skulle behöva veta Hur.Det.Faktiskt.Är.Därute.

  Men när ska man orka det? Vi - och jag säger vi för att skilja oss från Er - är trötta efter jobbet. Skittrötta. Man vill bara sätta sig i soffan, glo på TV och hänga med familjen, så gott det nu går, för man är ingen partysnubbe direkt när man jobbat över alla kvällar en vecka.

  Nej, man kan inte byta jobb - och det är det som är så jävla svårt för somliga att fatta. Det är INTE bara att söka nytt, för då är man återigen inne i det här med sist in- först ut, och man vet vad man har, jobbet är inte alltför hemskt, man får lön, fast långt under vad man är värd, och man har rätt kul på jobbet trots allt. Man har varandra. Vi mot dom. Vi som vet mot dom som inte vet.

  Jag är inte en sämre facklig kille för att jag inte alltid tjatar om skyddsglasögon, behörighet för Heta Arbeten eller övertidsersättning. Jag och många andra försöker bara göra så gott vi kan, och vi vet att man sågar av rätt många grenar man sitter på om man är för tjafsig mot företaget, eller om man är för nitisk mot sina kollegor, och det gäller absolut inte bara byggsvängen. Så är det precis_överallt.

  Sluta beskriva mitt arbetsliv, ge fan i att ge oss pekpinnar, kom inte hit och turista i verkligheten. Det är inte roligt längre.