Jag har tappat rösten och fyllt år



  Det är bara att erkänna. Jag låter som en korsning mellan Vincent Price och en gosse i målbrottet. Katten tittar föraktfullt på mig och barnen flinar. Runt om mig kommer många med förvånansvärt spydiga kommentarer som alla syftar till att jag tydligen pratar mycket.

Moi????

Det har jag fått höra sen jag var liten. För det hemskaste man kunde göra när man var liten - eller stor, eller till och med femtioett, vilket är vad jag fyllde - är att prata för mycket. Det är värre än att slå ihjäl någon eller bedra eller smuggla vapen till talibanerna. Bara man inte pratar för mycket.

  Detta innebär att jag nu sitter tyst, på order av kunniga människor. Det är inte särskilt svårt. Det är ju inte så att jag går omkring och pratar hejdlöst för mig själv annars. Annat än att jag börjar dra mig med vissa egenartade drag som förmodligen är åldersrelaterade och som mina barn ber till Gud om att inte ärva, som att tanklöst sjunga med i musiken jag har i hörlurarna.
  I det läget säger Arvtagaren till sina vänner att han är adopterad...

  Det här inträffade givetvis när jag fyllde år, vilket innebar att jag vårdade den arma kroppen istället för att begå medelålders synder på stan. Men det innebar också att jag funderat över det här med åldrandet och vad det är. För idag är jag äldre än vad de flesta män blev för hundra år sen. Och jag känner mig löjligt frisk och pigg.

  Fast inte på morgnarna - då är kroppen mer medelålders än annars, vilket är en underskattad och föga uppskattad bonus som män får. Det sker givetvis för kvinnor också. Men att vakna innebär en massa knakande och brakande och fötterna bränner som eld, medan man river ner persiennsmöret, trampar på katten och vacklar in på toaletten. Där många män redan hunnit vara minst en gång under natten.

  Dessutom snarkas det. Påstås det. Givetvis enbart män - vi som upplevt ett militärtält vet att män snarkar. Men att påstå att en kvinna gör det är att be om trubbel. Det är ungefär lika illa som att säga att en kvinna fiser i sovrummet - de blir högröda i ansiktet och förnekar det. Eftersom man oftast bara är två där, och jag är en, och det hörs när jag fiser - fishumor är en populär manlig gren, oftast förstärkt av bjudningar med manlig mat; ärtsoppa, chili con carne och smaksatta chips - så undrar jag då vem som lagt av rökaren.
  Sånt skapar spänning i relationer, har jag lärt mig.

  Men just nu är jag tyst. Jag är rätt ofta tyst. Däremot säger jag vad jag tycker, och detta med besked, vilket tydligen tycks vara en av orsakerna till varför man betraktas som en pratkvarn. För så är det - i synnerhet av andra pratkvarnar. Ju mer jag tänker efter är det nästan bara andra pratsamma människor som har synpunkter på när andra pratar.
  Sen har vi ju de som hört, hur vet jag inte, att jag har talförbud, och därför ringer för att visa sitt deltagande. Inte nog med att jag bara grymtar fram ljud, som egentligen borde få dem att ringa nästa samtal till polisen eftersom det är uppenbart att jag är försedd med munkavle - dessutom är jag usel på att prata i telefon. Och det är faktiskt sant. Jag är schablonen av män som pratar i telefon - man säger hej, vad man vill, säger hejdå och lägger på.

  Utan att vara för schablonig - men det är ju faktiskt min blogg, jag är sjuk och har fyllt år i tystnad - törs jag säga att de kvinnor jag träffat på genom åren, varit långt mer telefonpratiga än någon man jag känner. Vilket säkert kan ha ändrats sen man uppfann telefonen, men faktum är att grabbarna som uppfann telefonen var helt lyriska när de upptäckte hur mycket kvinnor gillade att prata med sina vänner. Rent ovetenskapligt kan jag säga att det är precis så det ser ut när jag går på stan - det är fler kvinnor än män som pratar i sin mobiltelefon, medan männen ägnar sig åt att titta på kvinnorna och gå in i lyktstolpar.

  För att inte tala om varför kvinnor alltid blir så överraskade av att de ska BETALA i affären. Och först när alla varorna passerat genom kassörskans händer och slutsumman står i displayen, så kommer de på att de måste betala också. Alltså klämmer de fast mobilen mot örat och börjar rota i en jätteväska efter en plånbok som är stor som en amerikakoffert efter pengar. Istället hittar de alltid kvitton - enorma mängder! - från förra året på 19 spänn från Ur&Penn, de numera vuxna barnens sjukvårdsbrickor, huvudvärkstabletter och kallelsen till mammografin. Medan de fortsätter prata i telefon.

 Alltså är jag tyst.

 Annars är det inget fel att bli äldre. För jag har inget mot att bli äldre, det är gammal jag inte vill bli. Och i min egen generation är jag inte gammal. Det är bara de unga som tycker att vi äldre är gamla, och det SKA de tycka. På samma vis som jag ska tycka att de slarvar bort sin ungdom med att lyssna på musik som görs av datorer, titta på film som görs av datorer och kommunicera med varandra med datorer.
  Därför är jag lite vaksam för vissa begynnande karaktärsdrag - som att alltid inleda meningar med "på den tiden" eller "jag minns ett bygge 1989" eller "jag jobbade en gång med en kille, han e dö nu", eller att göra ljud när jag sätter mig, reser mig eller böjer mig framåt. Att håret ramlar av på vissa ställen, men växer som ogräs på andra kan jag inte göra något åt, men att hålla tillbaka midjemåttet för att slippa använda loafers är inte så svårt. Däremot är det jobbigt att kolla tjejfilmer och plötsligt böla som på en muslimsk begravning åt oerhört förväntade och illa skådespelade saker, typ "Snuffe gav sitt liv för att rädda er ur eldhavet" eller "Jag förstår nu att jag älskar dig trots att HON DEN ANDRA både var rikare och hade större bröst..."

  Dock märker jag att jag helt plötsligt börjar bli intresserad av vad det blev av folk - gamla klasskamrater, bekanta, vänner, grannar. Helt plötsligt förstår jag varför norrlänningar i förskingringen blir prenumeranter på uppväxtortens hembygdsblad, eller köper Norrländska Socialdemokraten och börjar med dödsannonserna (och ni blir ALDRIG Stockholmare, hur gärna ni vill). Helt plötsligt kollar man upp gamla vänner och sen sitter vi och diskuterar lärare och lokala fyllon.


  Men ålder diskuterar vi sällan. Ändå blir det fler begravningar än bröllop numera, och var och varannan har mediciner mot värk eller värre. Fast vi ser ju så unga ut.

 Och att då låta som man var i målbrottet är inte så illa...

 

 

 

Om Akrobaten, Farsan med fötterna, Frasse Puckel och Svarte Peder



  Emellanåt händer det att jag förirrar mig in på antikvariat. Ja, "emellanåt" är väl i lindrigaste laget måste jag nog erkänna, men vissa besök är mer givande än andra. Häromsistens trampade jag in på Adertons vid Odenplan, för att förköpa mig en smula. Och jag säger förköpa med stolthet.
Och precis när jag skulle lämna butiken låg den där, Sigurd Erixons skrift om Stockholms Hamnarbetare, att inköpa för femton spänn. Det var för bra för att motstå.

  Egentligen är fackföreningarnas historia för jävla illa dokumenterad, ofta bara ihopdragen med gamla protokoll, minnen från skumögda pionjärer - alltid lika måna om att skönmåla sig själva, och svärta ner äreminnet av ovänner - och förbundstidningar. Alltsomoftast också illa skriven - vi har inom Byggnads ett eget praktexempel i form av Stockholms Byggnadsarbetares historia, fram till 1985. Makalöst trist och värd att samla damm, även om den när den kom givetvis togs emot med öppna armar av de som hade beställt den.
  För problemet är att förbundens historia oftast blir minnena från de som var allra närmast makten.

  Så icke i Stockholms Hamnarbetares historia. För den handlar om arbetet, och om arbetarna. Hur de levde, slogs, bodde, föddes och dog, strejkade och söp. Vilket gör att den fortfarande idag är läsvärd.

  Inte minst beskriver professor Erixon minutiöst hur arbetet lades upp - och för en annan, med vaga minne av en levande Stadsgårdskaj med stora båtar, jättekranar och myller av folk, blir det genast intressantare. För hur många av oss vet egentligen vad en sumprunkare var? Eller skillnaden mellan hamnbusar och hamnarbetare? Vem vet vad en hamnsjåare egentligen var? Eller vem som var en Koling?

  Själv hade jag ingen aning om hur man lossade eller lastade ett tegelfartyg - men det var en långt mer intrikat syssla än man kunde tro. Det var för övrigt i stort sett alla hamnarbetarens göromål, på precis samma sätt som det också var ett ohyggligt tungt arbete. Att lossa en "sandkil", dvs lasten i en sandbåt, var ett enmansjobb. Att med skyffel och skottkärra förflytta 10-12 kubik sand från båtens lastrum till högar vid kajkanten. På 5-6 timmar, noterar Erixon oberört.
 "Trots kajens låghet var stigningen från skutan i land vid början av en lossning i allmänhet tämligen brant, och det fordrades både stor styrka och skicklighet för att få sanden i land. För detta ändamål begagnades en skottkärra, som kördes på den smala och branta planka som tjänade till landgång. För att få bättre balans och kraft brukade sandlossarna förse sig med en sele, som gick över axlarna, runt halsen, och ned till skalmarna på skottkärran"

  Det fanns en stark tradition hos hamnarbetarna, där man med underklassens obönhörlighet slog ner på alla som försökte sig komma förbi på den sociala skalan. Det fanns starka skråtraditioner hos vissa lag, packhuskarlar, järnbärare - medan det hos de allra längst ner, hamnbusarna (jo, de beskrivs så) mest handlade om daglöning för att få pengar till brännvin och tobak.
Det är ju så här en historik över yrken ska se ut - så var är Byggnads egen historia? Den som inte handlar om avtal, lönerörelser eller styrelseuppdrag? Hur gick det till när man valvade traditionellt? Vad är turkar och kofittor? Dymlingar? Hur såg ackord och förtjänst ut? Vem var lagbas? Hur valdes han?

  Och sen alla de andra sakerna - hur de åt, bytte om, bodde, reste. Det som vi får reda på i boken om Stockholms hamnarbetare. Att de åt på krogar som hette Masis Knosis (i korsningen Kocksgatan renstiernas Gatan), Fläskoset eller Sprutmojet (som låg på Davidsgatan). Att de tydligen hängde ihop med tobaksarbeterskor eller flickor från Barnängens bomullsspinneri.

  Jag vill veta att de rökte - schangdeluppe och Gefle vapen - att tuggtobaken tillverkades av Hellgrens i Stockholm och kostade 8 öre för enkel fläta och 16 för en dubbel.

  De hette dessutom saker - och jag har vetskap om att professor Erixon har censurerat en del bland smeknamnen. När den här boken kom på 40-talet var det inte riktigt rumsrent att skriva ut könsord, även om de var smeknamn.
  På samma vis saknar jag smeknamnen i mitt eget arbetsliv. Det är en stor förändring bara på tjugo år - jag minns arbetsplatser där knappt nån kallades för sitt riktiga namn, medan man idag får en högdragen blick från en lärling om man råkar kalla honom Jolle. Mitt namn är Joel....

  Så var är den RIKTIGA historien om Stockholms Byggnadsarbetare? Om de som frös och svalt, och som lyft vårt arbete? Om lagen och ackordet och storbyggena?

Vi får nästan skriva en motion om det här....



Det bästa av allt är att boken om Stockholms Hamnarbetare kan läsas digitalt, alldeles gratis. Klicka bara här


Akrobaten var stockholmare. Han slog volter när han hade fått sprit i sig.
Farsan med fötterna var skaraborgare, hade förfrusit fötterna och hade specialtillverkade skor.
Frasse Puckel, eller Puckeln, hette Fransson och var puckelryggig. Han var lajdare och hade hand om lossningen av svinlasterna, som kommo till staden.

Svarte Peder var neger och spannmålsbärare. Han gifte sig med en svenska, som blev kallad "negerkärringen". Hon härstammade från Öland, och bakade kroppkakor, vilka såldes till hamnsjåarna för fem öre styck...





 

Ny krönika hos Arbetarskydd!!

  Om vikten av att inte alltid släpa med sig jobbet hem

Du kan läsa den genom att klicka här!

Älskar vi våra ungar till apati?

 



Kompisen har problem med sin grabb. De "kan inte snacka med varandra längre". Inget konstigt med det - det där händer oss alla. Men den här grabben hittar på dumma saker också, vilket fått både skola och andra myndigheter att gå i taket. Han leker nån sorts fight club, kommer hem med sönderslaget ansikte, skiter i plugget, försvinner ut i riket på hemliga övningar - vilket brukar sammanfalla med rubriker i tidningarna om fotbollshuliganer och bråk. Hemmavid sover han mest och går till skolan precis sådär mycket att CSN-pengarna inte försvinner.
  Och hans stackars föräldrar sitter där i radhusidyllen och undrar vad de har gjort för fel. För de har två äldre ungar, som minsann visade framfötterna tidigt, och som nu går från klarhet till klarhet i yrkesliv och högre studier. De vill nåt med sina liv - lillebror bara tittar på sin ängslige fader och muttrar att "han inte vet ett skit..."
  Förmodligen kommer han hoppa av gymnasiet, men vad kan han då göra? För med hans egna ord "finns det ju inte ett skit att jobba med". Och han är trött på att "bli behandlad som ett barn". Att våga säga till denne sjuttonåring, som är större än sina föräldrar, att han tydligen fortfarande är "ett barn" i lagens mening, är att kliva ut på minerad mark. Vilket minst en lärare fått uppleva ytterst påtagligt.

 Och jag fick givetvis frågan om inte jag kunde skaffa ett byggjobb åt honom - helt i enlighet med den rätt tröttsamma föreställningen att hårt arbete är bra mot uppkäftighet. Vilket det kanske är - utan att ha några siffror tror jag att andelen före detta bråkstakar är större i en byggbod än i fikarummet hos en aktiemäklarfirma. Men det har gått trettio år sen byggsvängen kunde vara en avstjälpningsplats för skoltrötta ungar - det krävs mer än bara argsinthet och energi idag.

  Sen började jag fundera. Varför är det så många ungar som är så...less i detta samhälle vi lever i, som kanske är det tryggaste vi nånsin sett? För så är det. Precis ALLT är reglerat, kontrollerat, uppmärksammat. Av människor som bara vill sina barn det allra bästa.

  Vart jag än vänder mig ska vuxensamhället styra och bestämma - in i minsta detalj. Vi ska skydda och rädda och ta hand om. För de små vet ju inte sitt eget bästa. Och när nån av de "små" faktiskt inte vill bli vare sig omhändertagen eller räddad blir vuxenvärlden alldeles förvirrad.
  I mitt eget bostadsområde vill de förbannade ungarna i tidiga tonår hållas på upplysta, allmänna platser. De drar sig undan till skumma vrår,där de tisslar och tasslar och fnissar med målbrottsstämmor, utan att en allt oroligare värld av föräldrar och utbildat folk kan kontrollera vad de gör. Skulle de vara frånvarande från skolan en timme en dag får De Oroliga Föräldrarna ett mejl från skolan, där det med allvarsord påpekas att "upprepat beteende kommer ge konsekvenser."
 
  Själv minns jag min ungdomstid som en hyfsat lycklig period, där en av de stora fördelarna var att släppas utanför hemmets kontrollzon. Där sextonåringar tågluffade utan att vare sig rånas eller våldtas, där Roskilde var en plats utan ålderskontroll, där folk söp sig drängfulla på hembränt, och där folkparken eller det lokala discot var en fredad oas, utan social eller vuxna. En och annan förlorade oskulden i baksätet på nån artonårings Amazon, några andra rökte säkert brass (eller sniffade, vilket nog var avsevärt vanligare). För en av de mer överlevande myterna är ju att Folkhemmet var så jävla säkert och tryggt.
  Vilket det inte var. I själva verket var chansen för att råka i slagsmål på stan på åttiotalet skyhögt större än det är idag. Unga tjejer råkade mer illa ut för trettio år sen än de gör idag. Inte ens det omtalade "att våldet idag skulle vara råare än det var på den tiden" har egentligen nån bäring, i ett statistiskt perspektiv.
  Det enda som är sant är att fler ungdomar mår sämre idag än de gjorde för trettio år sen, och detta alldeles oavsett konjunkturer eller regerande partier. För alla partier vill ju alltid barnens bästa, inte sant. Cykelhjälm i sängen, som nån tonåring sötsurt sa.

  Jag har så svårt att se kompisens store sjuttonåring som ett "barn". Kroppsligt sett skulle han kunna göra vuxenmans arbete när som helst, och säkert också kunna pallra sig upp på morgnarna utan hjälp. Om han fick.
  Istället blir han arg och irriterad och revolterar. Han gör det genom att slåss, andra gör det genom att bli deprimerade och skära sig. Vid sidan står ett vuxensamhälle, befolkat av såna som egentligen fortfarande vill vara unga, och undrar vafan de ska göra. Och svaret blir alltid - bevaka dem hårdare, sätt regler, och låt dem gör Guds skull inte göra vad vi gjorde när vi var sjutton. Tillsätt en utredning, mer resurser. Men till vad?

  Nånstans blir det ju så att vår önskan att skydda det vi älskar mest gör att de kommer att hata oss. I en framtid kommer det finnas massor med deppiga gamla sextiotalister som sitter ensamma och undrar varför de jävla ungarna inte hälsar på. Visst, många kommer att minnas sina föräldrar men fler än idag kommer att ta avstånd. Som kompisens grabb. Man kan bara skada förälder-barn-relationen en gång.

  Dessutom måste vi ju minnas vår egen ungdomstid som den faktiskt var - den var inte alls så rosenskimrande som vi kanske vill. Det finns drivor med bra böcker om den saken - Gardell, Flygt, Alling, Hedenberg Skäringer etc - men ytterst få av dem pratar om "dåtiden" som ett paradis. I själva verket är vårt Sverige nu, idag, en långt säkrare plats än det var för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men säker behöver inte vara samma sak som tryggare.

  Nånstans kan jag inte heller komma från att det är vår egen fixering, dröm, maniska föreställning om ungdomen som gör att barnen känner sig bortkomna. Hur många ungar klarar av att växa upp när föräldrarna inte gjort det? När mamman festar lika mycket som dottern, när pappan tränar lika mycket som sonen? Eller tvärtom, för att vara rättvis. När vår generations skönhetsideal speglar sig i våra barns ideal, där trettonåriga killar pratar magrutor och trettonåriga tjejer pratar bantning? Kan det bli annat än fel?

  Jag vet inte. I vanlig ordning.

  Vuxenvärlden gör det mesta fel nämligen. Så har det alltid varit. I synnerhet när duktighetsmaffian får bestämma. Om de duktigas diktatur, och om att växa upp i en förort till Stockholm, och om Hasse som fick stryk när han hade för dåliga betyg, skrev jag här För fem år sen. Det känns fortfarande aktuellt.

  Men jag hade tur - jag fick vara barn längre än barnen får vara barn idag. Idag är de "pre-teens" eller "tweenies" - ord jag hatar - och föräldrar kan inte fort nog få fram vattenkammade tonåringar med prestationskapacitet. Själv är jag glad att jag minns att jag kunde "leka" med kompisar även som trettonåring - men bara ordet "leka" verkar ha försvunnit bland de som växer upp idag. Där en trädkoja blir nedriven för att nån kunde göra illa sig, där ungarnas mobiler piper en sekund efter att utegångsförbudet börjar gälla, där engagerade vuxna tränger sig på ungar som förtvivlat bara vill vara ifred...

I den världen är det inte så konstigt att några revolterar, Blir olydiga. Skadar sig eller skadar andra. Och röker.

Det är vårt.

Men det är faktiskt inte deras fel.


Bilden? Tänk, sådär kunde det se ut vid min mellanstadieskola 1973. Elvaåringar som rökte.





Skrivet alldeles för fort och osammanhängande, men ska försöka bättra mig till del två, som kommer...

 



 
 







 


Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Om ROT-avdraget en gång till



Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett inslag om ROT-avdraget. Det är populärt just nu, radions utmärkta program för grävande journalistik Kaliber har också gjort det. Ikväll ska vi få se hur materialkostnader huxflux förvandlas till avdragsgilla arbetskostnader. Samt förmodligen en del andra trix som svartjobbskonstnärerna pysslar med.

  Jag kommer givetvis att bänka mig. Och känna en liten, liten tillfredsställelse över att ha fått rätt. Eftersom jag tjatat om hur ROT-avdraget gynnat de yrkesmässiga fuskarna, och slagit undan benen på seriöst folk. Om detta kan ni läsa här, där jag samlat en del av mina åsikter om ROT-avdraget genom åren. Fast mest känner jag mig sorgsen över en extremt naiv syn på företagande från företagare, en extremt naiv syn på svartjobbandet från kontrollerande myndigheter, och en rätt stelbent och bekväm syn på skuttfirmorna från den fackliga sidan, där man valt att skita i de som jobbar på skumraskfirmorna.

  Mot detta det sista kommer givetvis di fackliga att protestera, men jag är rätt bestämd där. Det är på de här busföretagen den fackliga närvaron är minst. Därför att det är jobbigt att driva fackliga frågor där, fast gudarna ska veta att det behövs. Så ut på skuttarna och bedriv kampanj!


  Att arbetsgivarorganisationerna har en idealistisk syn på de som företagar är väl ett välkänt faktum. man önskar ju att man från SAF nån enda gång kunde säga att det finns ohederligt folk som driver företag. Men det lär man väl få vänta på. Det beror givetvis också på att SAF, eller Svenskt Näringsliv som de alltså numera heter i den stalinistiska tradition som innebär att man byter namn på saker för att slippa dras med pinsam odemokratisk historia, numera i stort sett innehåller politiskt tillsatta tjänstemän vars främsta meriter är att hylla Milton Friedman och pissa på arbetarrörelsen.

  Som sagt, det är trist att ha rätt. Ännu tristare är väl att jag lär få vänta på de alldeles uppenbara och alldeles jättelätta sätten att rätta till det här. Som att man på blanketten för ROT-avdraget ska ange vilka som utfört arbetet. Som att på Skatteverket ha ett eller par telefonnummer till yrkeskunnigt folk, som kan bedöma om arbetskostnad och materialkostnad är skäliga. Som att införa en bättre redovisning för företagen.

  Och då har vi bara pratat om olagligheterna. Till detta kommer också det alldeles uppenbara - att ROT-avdraget var en present till borgerliga kärnväljare, fast inte ens jag tror att De Nya Moderaterna  begrep att det skulle bli guldrush för oseriösa företag. Deras målsättning var bara att skaffa sig fler tacksamma väljare....


  Så ROT-avdraget gav vare sig vita jobb eller fler jobb. Tänka sig.

 

 








Mer om fusket med ROT-avdraget

Svd, Svd, DN, Uppdrag Granskning, Kaliber


Bilden? Ungefär som man känner sig, nedslagen med en skräphammare från JULA

 

 

De annorlunda. Om Peter, om Tuppen, om Piss-Nisse



De finns ju överallt, de där som inte är som andra. När jag springer på Peter, som vi kan kalla honom, är det flera år sen vi sågs. Han har fortfarande den där stirriga blicken, men håret är lite tunnare nu, kroppen inte lika stressad.
 Länge dök han upp lite här och var på orten. Alltid med, alltid åskådare, alltid lite tafatt och sen med att ta till flykten när det började osa hett. Alltid nyfiken och hur han än bar sig åt lät han alltid väldigt arg när han pratade. När dottern var liten och med i barnvagn dök han på mig för att prata, och efter ett tag började hon gråta. Han var otäck. Och Peter stod där, med armarna hängande, och fattade ingenting.
  Nu har han inget jobb längre. I och för sig visste jag inte ens att han hade jobb, jag har inte haft en tanke på honom. Men jodå, han var bortrationaliserad. Han sa det nästan lite stolt, som om det var ett kvitto på nån slags samhällelig normalitet. Mellan raderna förstod jag att hans anställning varit beroende av samhällets ekonomiska stöd, och av företagets goda vilja. Som det nu var slut med.

  Man småpratar. Män i min ålder har lite svårt med det. Dessutom vill Peter alltid prata sina intressen, som är bordtennis samt en stuga nånstans uppe i Ångermanland, dit han regelbundet åker med sin pappa. Så länge pappa nu orkar. Jag minns att när han virrade sig in på gymet där jag tränade hade han en rätt grandios uppfattning om vad han mäktade med - vilket gjorde att han först lyfte en jättelätt vikt, vilket gick bra. Nöjd med detta tog han en något större vikt, vilket också gick med visst besvär.
  Därefter la han på vikter motsvarande världselit innan vi hann stoppa honom från att försvinna ner till våningen under med stången på axlarna. En historia som återberättas emellanåt. Och gapskrattet fick ju givetvis Peter att undvika gymet.
  Nånstans ser jag i hans ögon historien om hans misslyckanden. För gammal för att ha fått den diagnos han så väl hade behövt, hunsad i OBS-klassen. Alltid lite hackkyckling, men precis som alla andra hackkycklingar snar till att själv hacka. Aldrig bjuden, bara åskådare. Undrar vad han själv tänker.

  Jag minns andra - Tuppen, Piss-Nisse, Magra Fredrik, Tolvan, Fattan (som inte ens kunde säga sitt namn, Staffan). Undrar hur det gick för dem - de var bara "ellers" som man så snällt säger i Norrland. Vi kallade dem byfånar, med den grymma överlevnadsjargongen i förorten. Men det fanns ändå nån plats för dem. De fick jobb på lagret eller som diversearbetare. Några var bara sena - är det nån som ens pratar om "omogna" idag?
  Nån tvättade kläder åt fotbollslaget, Peter har varit allt-i-allo åt sin bordtennisklubb under många år. men alltid ensam

  Vad händer med de barnen idag? Är det ens tillåtet att vara "ellers" idag? Eller är det så att vår desperata jakt på att förstå allt gör att vi måste diagnostisera allt? För vi pratar inte om belagda handikapp här - vi pratar om medelålders män som måste bo hemma hos åldrande föräldrar, eller ha god man, eller leva i ett gruppboende. De är annorlunda.

  Jag tror att vi alla har några såna där "annorlunda" långt bak i det dåliga samvetets garderob. När jag på nytt läser Lill-Tarzan å jag, av Johan Hedenberg slår det på - trots att han skriver rätt risigt är det rakt ur hjärtat, om att söka normalitet, att sky det annorlunda.

  Precis som vanligt förstår inte Peter när samtalet borde ta slut, och därför måste jag själv till sist säga "nä, hördudu, nu måste jag sticka" och börja titta bort med ögonen. Till sist släpper han iväg mig, allt ska ju ordna sig, det blir nog bra. Jobb finns det alltid, om man bara vill Och han vet nog att jag inte alltid orkat prata med honom. Han vet att jag ibland undvikit ögonkontakt, därför att ibland orkar man bara inte. Man har nog med sig själv.

  Det är just det - man har nog med sig själv. Emellanåt minns jag Piss-Nisse i högstadiet som var så oerhört kontaksökande att man vände när man såg honom. Han ville för mycket. Eller Micke som ringde omöjliga tider - maten brändes vid, ungarna skrek - och som bara försvann en sommarnatt vid havet. Och till sist reduceras de alla till att bli bleka minnen som kommer upp när di jämnåriga träffas, när någon alltid har ännu lite mer information om vad som egentligen hände.

  Men oftast har man nog med sig själv...

 

 

Hjälten är ju sällan doktorand. Ny krönika i Arbetarskydd

 

Har fått tycka igen. I Arbetarskydd.

  Tyck gärna till där - så jag får fortsätta tycka.

  Klicka här för att komma till krönikan


Bilden? Min egen låg- och mellanstadieskola. Men när vi gick där var det bara kala åkrar och asfalt...