Det finns hopp för humanismen

  Precis när det mesta kändes tröstlöst efter en jävla höst där dumheten gjort sig bredare än nånsin (jo, det har den, med Trump och nazistdemonstrationer och riksdagsomröstningar) och man nästan känt att "Nä, nu får ni klara er själva - jag klarar mig alltid men varsågoda att ta alla konflikter med chefen själva" så kommer två glimtar i mörkret, och de hör samman.

  I presidentvalet i Österrike vinner en fd miljöpartist över en tämligen otäck högerpopulist, och vinner dessutom klart. Exakt varför Alexander Van der Bellen vinner över Norbert Hofer kommer garanterat en massa politikproffs att analysera till uttråkning de närmaste dagarna men en sak vet jag, efter att ha haft lite kontakt med folk i Österrike - det har funnits ett engagemang mot Hofer som fått med fler än den vanliga politikskocken. Vanligt folk som dels ledsnat på högerpopulistens lögner (det är lögner) och dels varit rädda för hur saker skulle utvecklas om han fick makten. Helt vanligt folk. Som organiserar sig.  Jag ser ut spindoktorerna sätter upp fingrar i luften och ser förvirrade ut.

  I Sverige har en skara vanliga människor av alla de olika sorter tröttnat på den hårda tonen - näthatet i Sverige är mycket tuffare än på många ställen i världen - i sociala medier och därför beslutat att agera tillsammans. Man går in i olika trådar på de mest märkliga ställen och tar resolut över trådar där rasism och kvinnohat och människoförakt fått flöda fritt.

  Det finns ingen särskild politisk inriktning på det här gänget, som samlas under hashtaggen #jagärhär, utan här finns hela den politiska skalan. Ja. nästan - ni kan ju tänka er vilka som inte finns där, för även om jag känner två Sverigdemokrater som klarar av att föra en politisk debatt utan att kalla mig "hora" eller vilja döda mig, så är de inte många i den här gruppen.

  Vanliga människor. Som samlas kring en fråga. Som gör skillnad. Som visar att nätmobben i Sverige inte är så stor som den verkat, alla dessa fejkkonton och hatsidor till trots. Som visar att anständighet inte är en partiskiljande fråga. Som naturligtvis ger samma spindoktorer gråa hår.

  Sånt ger mig hopp. Kan Österrike så kan vi

Vakna byggnadsarbetare! SD har inte gjort ett skit för oss.




 Det är dags att ni slutar tro på Sverigedemokraterna där ute i bodarna nu. De bara snackar, lurar er att de är på er sida och sen säljer de sig till arbetsgivarna så snabbt de kan. Nu senast i onsdags när de tillsammans med borgarna röstade ner ett förslag om att alltid kunna kräva anständiga villkor vid offentlig upphandling. Mer om det här. Läs i synnerhet vad SDs ekonomiske "talesperson" sa: "det är viktigare att stödja olika förslag som gynnar näringslivet och "socialdemokraternas lagförslag missgynnar näringslivet". Vilket är rent galet - svenska bolag behöver ju för fan skyddas mot lönedumpare och halvkriminella.

  Fattar ni det? Alla ni som sitter och svär över utländsk lönedumpning i kojorna - här fanns ett färdigt förslag för hur man skulle kunna sparka ut de värsta skurkarna, och hamna på nivåer där vi med våra löner är konkurrenskraftiga - och det röstade SD ner tillsammans med borgarna.

  Hur tänker ni? Läs det här noga nu - SD har ALDRIG gjort ett skit för byggnadsarbetare. Inte nånting. De har tvärtom röstat ner en radda förslag som skulle vara jättebra för oss, och för all del för andra jobbare också. De ser bara oss som lättlurad kanonmat.

  Det kan vara bra att ha det i bakhuvudet när ni sitter och svär över "utländska terrorister" eller "kulturberikare" som ni läser om på de anonyma fegisarnas favoritplatser, Avpixlat, Flashback eller FriaTider och allt vad det heter. Eller rättare sagt - ni måste för höge farao börja tänka på det.

  Våra löner? SD skiter i det. Ackord? SD skiter i det. Arbetsmiljö? SD skiter i det. Anställningstrygghet? SD skiter i det. De vill bara ha era röster för att kunna förhandla med borgarna. Inget annat. Absolut inget annat. Hur svårt ska det vara att förstå?

  Det är dags att vakna nu. kamrater!!! Hög tid!!!




Bilden? Reklam som just nu skickas runt till byggföretag i Sverige. Vilka som ligger bakom är oklart, adressen går till en kontorsfastighet i Helsingborg. Det här är vad ni får nu - tacka SD för det.

Edit kl 19.41. Om ni vill ha er kommentar publicerad - KR, jan och allt vad ni heter - så är ni så goda och står för era inlägg med ert_riktiga_namn. Jag accepterar inte anonymitet i detta vedervärdiga landskap av maskerade tyckare och förtryckare. Yttrandefrihet kräver också att man står för sina åsikter.




Den som ger trygghet kommer vinna val

  Människor är oroliga idag. Inte bara för världsfreden eller flyktingkrisen eller för Trump. Man är orolig för inbrott, överfall, våldtäkt, att bli av med jobbet, att inte få nån pension, att inte kunna ta hand om sig själv. För att inte tala om att inte kunna åka till Thailand, käka kött eller köpa ny bil. Man är orolig för att polarisarna krymper, för att ungarna inte kan nånting längre, för att man får cancer av allt. Mest av allt är man orolig för att alla andra är oroliga.

  Några njuter av det. En pervers sort som trots att alla siffror pekar uppåt är snabba att påpeka att snart vänder det, snart är det jävlar depression igen. Snart får vi baka barkbröd, bo i tält. Det kommer att gå åt helvete.

  Medierna spär på - därför att våldtäkter och olycka och mordbrand och ondsinta sätt att göra illa varandra på har en magisk lockelse på somliga. Dessa somliga har inte sällan också en nedsatt förmåga att värja sig mot sånt, och det går rakt in i dem, som en pil. Som de måste berätta om för varandra - och så blir fler oroliga.

  Visst, det finns en massa elände, men man måste som medborgare vara medveten om att elände säljer. Som fan. En nyligen pensionerad polis i min närhet berättade om sin tid i en förort på sjuttiotalet "att de kunde ringa från nån redaktion på natten och fråga om det vart nåt. Tja, sa man - vi har en dö alkis här. Åh fan, sa redaktionen, hur dog han då? Tja, naturligt, sa man. Ja, då skiter vi i det, hejdå, sa redaktionen. Idag kommer de med tre bilar, frågar ut grannar, lovar tipspengar, sänder internetTv..."

  Man ska inte underskatta den här vardagsoron. Det är inte skoj att bo i miljöer där kända gangsters dag efter dag går helt obehindrat på torget, och där barnen i en skola har storebröder som dör eller dödas. Trots att de här morden i kriminella miljöer angår en mikrodel av befolkningen blir de en stor del i praktiken, dels för att de hamnar på förstasidorna, dels för att de tar resurser från annat polisiärt arbete. De lär inte heller avta av sig själva, snarare tvärtom - det kan vi lära oss av kriminella uppgörelser i andra länder; de kommer att bli allt våldsammare och kommer att drabba oskyldiga.
  Det bara är så. Och det är människor förklarligt nog rädda för.

  Just kriminaliteten är en het potatis. Den minskar nämligen i realiteten - det är bara att se på försäkringspremier även i "utsatta områden" - men upptar orimligt mycket plats i samtalen.

  Jag skulle vilja se en snabbt införd lag som gav polisen och rättsväsendet nästintill gränslösa befogenheter mot de här gangstergängen. Lås in dem, helt enkelt. Länge. Blir de tagna på bar gärning med stöldgods eller skjutvapen eller liknande ska de in bakom lås och bom omedelbart och inte släppas ut under hela utredningstiden. Jag skiter i om det är mot svensk rättstradition, yadayada. Här handlar det om att människor i Rosengård, eller Hammarkullen eller på Järvafältet ska känna sig trygga, och det gör de inte idag. Företagare ska inte behöva få lokalen nedbränd för att nån liten typ inte fick vad han ansåg att han skulle ha av dagsförtjänsten, bostadsbolag ska inte få sina kontor sprängda för att de vräker en kriminell man.

  I de här områdena kan vi inte tillåta att lagen abdikerar. Kör de en dyr bil, beslagta bilen om de inte kan visa hur de haft råd med den. Har de en dyr klocka ska de kunna tala om hur de fick tag i den. På exakt samma sätt som polis och rättsväsende tagit luven av våldsamma kriminella på andra ställen.

  Det här handlar inte om statsskulden eller om arbetslöshet. Det här handlar om människors trygghet och om att vinna val. Det finns ungefär trehundra yrkeskriminella i Sverige - jag minns inte varifrån jag fått siffran - och det är fullt möjligt att vara dem i hälarna hela tiden. Den som stoppar morden i Malmö kommer att vinna val, tro mig. Oavsett hur det sker.

  Överhuvudtaget känns det som de ledande politiska strategerna tappat bort kompassen i hur man når väljarna - visst, jag vet att kriminaliteten kommer från ökade klyftor, och det tar tid att reparera dem, men under tiden behöver vi faktiskt ta itu med de akuta problemen, som vardagskriminaliteten. sen finns det en jämra massa andra vardagsnära saker som bara måste fungera, och som inte gör det - om inte bussarna går i tid spelar det ingen roll om arbetslösheten minskar, för att travestera en liten passus ur historien.

 

Nättrollet Haffo sprack när han kom ut i solen

 

Knappt någon av de politiskt intresserade kan ha missat att en kille som var anställd på det moderata partikansliet i veckan lyckades kliva i klaveret så det dånade om det, bli utskämd offentligt och dessutom bli av med jobbet (som förmodligen var välbetalt). Han kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i tv-sändning och sen var det godnatt.

 Den moderata partiledningen agerade resolut, och inte nog med det - hans chef omplaceras och ett par av de som höhöade åt Haffo får reprimander.

  Jag tänker inte falla in i kören av överlyckliga socialdemokrater som nu triumfatoriskt kan klistra Trumpetiketten på moderaterna (det är samma sossar som i snart tio år konsekvent vägrat se SD som det stora hotet), inte heller tror jag att det är nån slags allmängiltig debattkultur inom moderaterna som nu avslöjats - jag har debatterat på nätet längre än de flesta partiaktiva sossar (och vänstefolk överhuvudtaget eftersom nätdebatt aldrig haft nån status på vänstersidan, och se vart det har lett), jag har också varit moderator på ett av de största forumen och därför vill jag bara tillägga ett kapitel till i den sorgliga berättelsen om Delmon Haffo.
 Han var - är - ett nättroll. Som glömde bort att han inte var anonym på nätet.

 Jag struntar i om han skulle dementera det här, han har alla, precis alla, kännetecken som den arketypiske anonyme näthataren har. Han är arrogant, småelak, använder nätvokabulär, känner inte av stämningar och gör det mesta för att få applåder. Nåt ideologiskt djup har jag inte hittat när jag snokat på nätet, och det är nog nåt man får leta efter.

  Jag tänker inte hänga honom för att han är ett nättroll, men han är intressant så tillvida att han är ett av de första öppna exemplen utanför SD på hur man vill göra nätaktivister till kommunikatörer. Inom SD är det däremot att se som en merit tydligen - ju otrevligare, dess bättre.

  Det behöver inte vara fel att vara nätaktivist men kommunikationsformen är så kapitalt annorlunda gentemot det traditionella politiska samtalet, där kroppsspråk och ögonkontakt kan leda debatter och diskussioner till spännande resultat, och se det är inte lika enkelt på nätet, i synnerhet inte om man är anonym. Där hamnar man istället ofta i mycket låsta positioner som inte sällan triggas av åskådare, och sen brakar det loss - oftast med en kaskad av tröttsamma angrepp från anonyma tyckare.

  En kvinna på nätföretaget Bahnhof skrev häromdagen en inskränkt artikel - den är riktigt usel faktiskt, här - där hon inte ser att Bahnhof har nåt ansvar för nätkränkningar utan istället går på aktörer som erbjuder förtvivlade människor nån slags skydd. Det finns alla anledning att fundera på om inte Bahnhof i sin ädla strävan efter att arbeta för människors yttrandefrihet_till_varje_pris (och tjäna pengar förstås, jävligt mycket pengar fast det tog hon ju inte upp) faktiskt bidrar mer till förfulningen av debatten än separata nättroll. Och jag är så jävla trött på bredbandsaktörer som piper om att de inte kan ta ansvar för vad enskilda skriver på nätet.

  Haffo kommer givetvis att fortsätta skriva på nätet, först under smurfnamn (smurf=ytterligare en användare, oftast anonym) men så småningom under eget namn igen, om han inte redan gjort det. Men även om han skriver under eget namn kommer han också ha flera andra konton där han skriver vad han egentligen tycker. För på det viset är ju internet som sprit - det låter människor bli som de faktiskt är, inte som de skulle vilja vara.

 Problemet är inte moderaternas debattmoral - ge er! - utan att de i sin iver att erövra nätet började rekrytera fel folk. Eller så var det fel folk som rekryterade - vissa positioner ska inte utan vidare hystas över till personer som inte har förankring i värderingarna, och ett nättroll klarar inte av att hålla isär en officiell roll i ett företag, organisation eller parti från sin andra personlighet. Doktor Jekyll kommer förr eller senare att förlora mot den närskrivande mr Hyde, tro mig.

  Det var vad som hände. Haffo förlorade mot mr Hyde.

Trump, The Magnificent Seven och Big Bill Thompson




  Ledordet för Donald Trumps presidentkampanj är America First, vilket borde väcka en del rysningar hos beläst folk. Det är nämligen inte vilket slagord som helst, utan har rötter tillbaka långt i USAs historia, och inte med trevliga förtecken. Det vill säga, om man är en framstegsvänlig upplyst människa ger det olustkäsnlor - är man en av Trumps anhängare ger det säkert helt andra associationer.

  För ungefär 100 år sen beslöt sig en halvskum ranchägare som hette William Thompson för att han ville bli borgmästare i Chicago, som på den tiden beskrevs som ett dyhål. Korruptionen löpte amok i förvaltningen (den som fanns), gangsters flockades glada som barn runt bordeller och spelhålor och samtidigt växte stan så det knakade, där mängder av svarta från det fattiga Södern tog sig norrut för att skapa sig en framtid som i vilket fall som helst var bättre än den de kunde se fram emot i Mississippideltat. Till det kom ohyggliga mängder irländare, tyskar och italienare som trängde ihop sig i slarvigt byggda hyreskaserner, för att jobba i boskapsindustrin eller i den omfattande hamnen eller i andra industrier. På det hela taget var Chicago för hundra år sen en nästan parodisk version av de dystopier som därefter vällts över oss i böcker, filmer och serier. Det här var Gotham, det här var medeltidens Venedig - det här var paradiset för ohederligt folk.



  Thompson hade en brokig bakgrund, rymde hemifrån när han var fjorton, luffade runt, jobbade som kofösare i Västern och lyckades samla ihop en del pengar. Och vad vore bättre för att öka på förmögenheten än att bli borgmästare i Chicago? Vägen dit var kantad av politiska skumraskorganisationer, men Big Bill visste hur man smörjde folk - ni som sett Boardwalk Empire vet vad jag talar om, det här är urtypen. Originalet. För Big Bill var så korrumperad att han till och med var outstanding i USA, och det säger en hel del.

  Han slöt allianser med gangsters helt öppet, han mutade folk och blev själv fett mutad. Han umgicks friskt med kriminellt folk, och dåtidens föga hänsynsfulla tabloider älskade det. Han for ut i rasande angrepp mot politiska motståndare, och verkade inte alls vara särskilt taktisk, snarare tvärtom. Under en period var Storbrittaniens kung George hans främsta fiende, som han skulle slå på käften. Han ville rensa ut allt "brittiskt" ur stadens bibliotek, vilket visade sig vara omöjligt - han var politikens Fatty Arbuckle som en Chicagotidning skrev.
  Och folket älskade honom. Han blev borgmästare tre gånger. Ingen begrep hur eller varför. Visst, det förekom omfattande valfusk, mord och mutor - under det värsta året för gangsterkriget i Chicago, när 276 människor strök med sa Big Bill att det var lögner alltihop, påhittat av "den politiska brittiskvänliga eliten". Här förekom valrörelser där bomber detonerade varje vecka, och misshagliga motkandidater bara försvann - för det fanns naturligtvis krafter som gillade Thompsons idé om en "vidöppen stad".

  Hans valspråk var America First, Last and Always. ´Det utvecklades så småningom till en ganska bisarr högerorganisation som ville hålla USA utanför alla internationella konflikter ( men gärna exportera amerikansk företagsamhet, och vid behov backa den med lite soldater sådär). För Big Bill var mycket försiktig när det gällde etniska grupper - det vill säga, han pekade bara ut en i taget som problem, vilket också gjorde att de ofta hamnade i rena raskrigsmotsättningar med varandra. Mycket av den oöverträffade maktstriden kring spriten i Chicago bestämdes av var man kom ifrån - italienare mot irlänadre och judar och tyskar, och Big Bill var försiktig med var han satte sina fötter. Han tog stark ställning mot alkoholförbudet, stolt över att han själv var "blötare än mitten av Atlanten" och att "man skulle inte ta ölen efter jobbet från en tysk jobbare". Under första världskriget tog han stark ställning mot att USA skulle lägga sig i, inte minst för att han behövde de tyska immigranternas röster.
  Hela hans politiska existens baserades på ett förakt för myndigheter och Washington, en tanke om att han som företagare minsann skulle få alla hjul i Chicago att snurra, och att hans bakgrund som cowboy liksom gav honom rätt att skjuta från höften när han tyckte det passade. I själva verket var han skrämmande okunnig om både hur lagstiftning och administration fungerade och det mesta av stadens verksamhet störtdök under hans år vid makten. Lärare fick inga löner, brandkåren kunde inte tanka, polisen nyanställde inte, posten delades inte ut, gatlyktor tändes inte. Vilket ledde till precis det som alltid sker - att människor söker sig till den som kan leverera säkerhet, tak över huvudet, mat och nöjen. Gangstern.

  Thompson understöddes av en av de värsta, och största Chicagotidningarna, the Examiner, vars ägare William Randolph Hearst är ännu en av alla dessa för en europé fullständigt obegripliga amerikanska framgångssagor; där den värsta sensationsjournalistiken frodades fritt - men med ett politiskt budskap som Hearst använde Big Bill för att framföra - ge fan i att lägga er i, jurister och politiker!!!


 
Det är kort sagt inte konstigt att Donald Trump valde att återanvända den här slogan. Den har dessutom under senare år använts av David Duke, ledare för samma Ku Klux Klan som Donald Trump påstod att han inte hört talas om och därför inte kunde ta avstånd från, ett KKK som inte bara varit en lynchklubb utan också hade en antiauktoritär historia under senare delen av 1860-talet, när Sydstaterna, som förlorade inbördeskriget, ansåg sig vara ockuperade av de vinnande Nordstaterna, en historieskrivning som fortfarande är gångbar söder om Mason-Dixon-linjen.

  Det finns en mängd myter om den amerikanske presidenten, som amerikaner gärna odlar. Den vanligaste är att han är en nästintill påveliknande gestalt som fyller sina dagar med djupa tankar om hur man ska kunna rädda världen och USA. Givetvis. Inte sällan drar man upp samma Vilda Västern-melodramatik som Big Bill Thompson gjorde. Den starke mannen som tar strid mot världens ondska. Ja, kanske inte så där jätteensam, utan mer Hollywoodaktigt måste man kasta in några bra staffagefigurer som backar upp den Starke. Ledarskapet ska fördelas jämt, men "det är jag som bestämmer", som en president ska förväntas säga. Och om han vill ska han lite nonchalant sådär kunna utplåna nån jävla banarepublik eller avsätta nån annan president.
  Don't mess with us är budskapet, som fortfarande lockar miljoner amerikanska väljare. Och det är de som Donald Trump vänder sig till. Att gräva i orsakerna till det här är lönlöst, man lär få lika många svar som de man frågar, men generellt kan man nog säga att det i den amerikanska livsstilen finns en oerhörd konservatism, som bottnar i att landet är så stort. Det går ju knappt att tala om amerikaner om man med det menar en svart sjuksköterska i Louisiana och en oljeborrare med Stetsonhatt i Montana.
  Det är storleken som gör det, anser jag, på samma vis som med de nästa typ sju största länderna där de regionala skillnaderna är så stora att det är omöjligt att prata om en nationalkaraktär av typen John Bull eller Svensson. Därför letar man symboler som kan knyta ihop det, och ingen är större än cowboyfilmen. Ni kommer inte hitta någon annan sak som så att säga ger Amerika en själ än just Vilda Västern, alldeles oavsett var man bort. Man kunde kanske prata om massbilismen, men den är långt bredare som företeelse - och just Västernmyten är något man vårdar i USA.








  Jag såg The Magnificent Seven häromveckan, och jag blev inte imponerad. Fan vad de dog, som Arvtagaren sa, och det är ett bra omdöme. Det sköts så ini helvete, men alla nyanser som fanns i den ursprungliga filmen Sju Vågade Livet var ju borta. Istället hade man gjort om historien till en politiskt tillrättalagd blockbuster, där alla minoriteter var på den goda sidan (man smög till och med in en smula homoerotik) och där ledaren var svart. Och så hade man ihjäl enorma mängder med folk - till det där irriterandet dånet från vapen i det fria som bara existerar i filmer, i verkligheten låter det inte alls så.
  Den ursprungliga filmen - och jo, jag vet att det är en remake av Kurosawas De Sju Samurajerna, men å andra sidan hade Kurosawa sett massor med med västernfilmer, och idén med en ond bandit som terroriserar en by hör till formulär 1A i Västerngenren (kolla Shane, Silverado eller Heavens gate, det finns mängder) är en film om moral och ställningstagande. där karaktärerna inte är så stereotypa som i den här nya, där det finns en del humor och där historien innehåller alla dessa komponenter som vi vet ska finnas med i den sortens Västernfilm - den ensamma kampanilen i den lilla byn, den overkligt sköna lantarbeterskan, revolvermannen med svarta handskar, fyllot med ett hjkärta av guld och den ambivalente hjälten som slits mellan sin vilja att leva ett vanligt liv och sin våldsamhet - vilket saknas i The Magificent Seven. Istället för den mexikanske banditen som begär sin del av byns spannmål - det fanns gott om verkliga förlagor - har man en osedvanligt otrevlig gruvägare, som för säkerhets skull skjuter lite folk på egen hand också. Man byter ut den lilla mexikanska byn mot en liten stad, oerhört oklart vilken sorts stad det är, som också gränsar till en koncentrationslägerliknande gruva där gruvarbetarna tydligen är livegna (vilket knappast framgår av filmen, men det är som sagt mycket som är förvirrande där...).  Och till sist är överspelet helt magnifikt - här har vi inga nyanser av svart eller vitt, utan antingen är folk jävligt goda eller jävligt elaka, och det framför de med ett sånt patos att man måste hålla sig från att börja skratta i salongen. Jämför det med James Coburns återhållna psykopati i Sju Vågade Livet (Coburn är för övrigt min favoritvästernbandit tillsammans med Lee Marvin) där man hela tiden anar vansinnet.

  Trumpväljarna hatar den nya The Magnificent Seven. Dels för att den är sådär liberalt politiskt korrekt, där de etniska minoriteterna är hjältar och amerikanen är skurken, dels för att den på något vis manifesterar den lystna kapitalism som inte håller något heligt utan där man helt krasst gör om gamla fina filmer till något hemskt och kommersiellt. Det finns som sagt en konservatism i USA som känns främmande för en europé, men som förmodligen baseras på att landet har en mycket kort historia, och den sammanfaller ofta med storkapitalismens framgångar och misslyckanden.

  Och varför väljer man då Trump? Det gör man inte. Man väljer INTE Hillary Clinton. Så enkelt är det. Hon representerar allt det onda i den här historieskrivningen. Etablissemanget. Eländet från Washington. Kvinnosaken. Bögarna. Minoriteterna.

  För oerhört många amerikaner är det här röda skynken, på ett vis som är nästan makabert för tolerant svensk. Här vårdar man mansrollen, här hyllar man Den Ensamme Starke Mannen, som Robert Redford i Jeremiah Johnson, eller nån av alla dessa John Wayne-filmer där han faktiskt är både drullig och obegriplig, men mest i The Searchers där han rätt fint är psykiskt labil eller i The Shootist där han, cancersjuk, symboliskt tar sig an både motståndare och den nya tiden. Här ska etniska minoriteter inte ta plats och kvinnans plats är i köket. Punkt.
  Givet finns det undantag - välutbildade människor som vill se ett avreglerat samhälle där det är huggsexa och där den som inte kan ta hand om sig kan trilla ner i ett hål. Ungdomar som gillar Donald Trumps fuckit-attityd. Människor som är dörädda för muslimer (eller bögar, eller svarta). Visst finns de - men kärnan, the core, är männen som hyllar de påstådda idealen i en glest befolkad ödemark mellan 1865 och 1908 ungefär. Där lagen sitter på höften och en död indian är en bra indian.


  Inte för inte har amerikanska soldater ofta jämfört sina uppdrag i Vietnam, Irak eller Afghanistan med de uppdrag som sporadiska kavallerister hade under indiankrigen - så stark och levande är den här traditionen, som ofta manifesteras i att olika högkvarter eller läger ges namn efter gamla indiankrigare, eller att kodordet för Usama Bin laden var Geronimo, vilket givetvis retade upp chiricahuaapacherna.

  De här människorna tänker inte så - de hyllar en livsstil där advokater, som är ett skällsord numera i amerikansk politik, och lobbyister sätter begränsningar på vapeninnehav eller hur snabbt bilar får köra. Och man har inte alls samma förakt för mobbaren som vi har - tvärtom skulle jag vilja säga. Att Washington ska bestämma vem som ska ha sjukförsäkring eller inte är horribelt, att hävda att kvinnor kan ha egna liv likaså - och mycket av det här går igen i de västernserier som rullar dygnet om som utfyllnad i amerikansk TV. Stereotyperna manifesteras varje dygn, och kombinerar man det med ett påstått hot från kineser - man minns Korea här - och företag som flyttar utomlands har man en soppa med sprängkraft.

  Då längtar man, likt Big Bill Thompson, efter att få göra upp på gatan. Eller så röstar man på Donald Trump.



Här är en ännu elakare recension















Jag har givetvis alla filmer jag nämnt ovan, och de tre bästa nånsin är Ulzanas Raid, Den siste mohikanen, och Den onde, den gode, den fule. I ett urval av ca 500 filmer.

 

Jag tänker inte förhandla för icke-medlemmar längre

  Vi har det så här - i botten har vi en central löneöverenskommelse och sen försöker vi på våra respektive arbetsställen driva upp lönen lite extra - det är det vi kallar ackord. Vi "mäter" på jobben, efter långa litsor, och sen, kanske får vi ett överskott som arbetslaget ska dela på. Några kronor extra per timme utöver vad grundöverenskommelsen ger.

  Jag förhandlar för oss. Det är inget stort ställe, inte särskilt mycket pengar. Det blir ingen jätteförtjänst. Men det är våra pengar, som ska fördelas mellan oss som jobbar. Och sen har vi den där killen som inte vill vara medlem i Byggnads. Han vill vara medlem i ett annat förbund, som är myyycket billigare.

  Jag vill inte att han ska ha del av våra pengar. Han får fan förhandla för sig själv i fortsättningen. Om de pengar som finns kvar.

  Det finns de som säger att vi måste förhandla för honom också, för annars kommer arbetsgivaren att få frikort på att bara anställa folk som är billigare än den peng som vi förhandlat fram.

  Det tror jag inte på. Istället tror jag att killarna som plötsligt inte kan ta rygg på oss andra och få del av en förtjänst som de inte varit del av kommer att fatta - de tjänar på att vara med. Det kommer handla om 2000 spänn i månaden, och då kanske de begriper.


  Jag kommer inte ta med hans namn på listan. Han får förhandla för sig själv. Lycka till.





Edit// I fortsättningen publicerar jag inga anonyma kommentarer. Yttrandefrihet kräver att man står för sina åsikter - i synnerhet om de är korkade

Vakna svenska byggnadsarbetare - ni blir lurade av SD och ryssarna!!!

  Under hela dagen har jag sett byggnadsarbetare jaga upp sig mot veckans fejknyhet, nämligen den att det skulle finnas en gräddfil för jihadister som återvänder (flyr) från Mellanöstern nu när gardinen är på väg ner för ISIS.

  Det är lögn och fel. Det var lögn för ett år sen, det är ännu mer fel idag. Alla som misstänks för krigsbrott ska hanteras av domstolsväsendet och att det skulle innefatta nån sorts gratis körkort och lägenhet är så dumt att man förmodligen måste vara Sverigedemokrat för att tro på det.

  Istället är det ett gäng förvirrade borgare - om ni orkar läsa den här artikeln så är den nästan komisk om den inte samtidigt var så tragisk, där borgare angriper ett förslag de själva lagt med krav på förändringar av saker som inte finns med i texten. Läs den här. Det är mycket text men ta det som en prövning.

  Samtidigt finns det en riktig arbetarhatare som heter Ivar Arpi som skriver politik i en av papperstidningarna - och han skriver samma sak. Att återvändande jihadister ska ha straff istället för att få gräddfil till kabelTV och fredagsmys.

  MEN DET ÄR JU INTE SÅ! DET HAR ALDRIG VARIT SÅ!

  Sluta skriva och dela den här arbetarfientliga dyngan. Sluta vara nyttiga idioter åt ryssarna (eller Trump eller Åkesson, jag vet inte vem som ligger bakom men det är ju så förbannat korkat att det omöjligt kan vara en slump). Framförallt - börja tänk kritiskt och svälj inte varenda liten idioti som du ser på nätet. Verkar det för jävla dumt så är det förmodligen också lögn. Och för du det vidare blir du precis lika korkad.

Om du dessutom påstår att du är patriot - detta gamla fina ord som luktar arbetsköpare och strejkförbud och överhet och bocka med kepsen i hand, kom ihåg det - kan du ju ta en funderare på hur fosterlandsälskande Sverigedemokraterna är genom att läsa Patrik Oksanens genomgång av deras relationer med just ryssarna. Läs här. Själv är jag tämligen skitskraj för Putin, i varje fall mer skraj än för att det skulle dyka upp nån skäggig jihadmuslim som kräver förtur i bostadskön.


Med vänliga hälsningar

En kollega